Spridda Oscarstankar: fel film vann

(Dagens mest förutsägbara rubrik? Jag bär hatet som andra bär sitt namn.)

Crash vann för bästa manus och bästa film, och någonstans i pressrummet backstage kollapsade Roger Ebert av ren lycka, utmattad efter att ha spenderat veckorna inför galan med att i princip agera anställd lobbyist för denna vämjeliga soppa till film - bland annat genom att jämföra Paul Haggis med Charles Dickens. Tydligen höll juryn med. Paul Haggis var inte sämre han, och drog i sitt vinnartal paralleller till Brecht, vilket fick en av mina bekanta att bittert utbrista: I thought Haggis' Brecht quote to the effect that art is not a mirror held up to reality, but a hammer to shatter it, epitomized everything that was wrong with Crash.

Och jag ämnar fortsätta poängtera filmens tillkortakommanden så länge som alla andra okritiskt kapitulerar inför den, såväl här som i USA. Det är för övrigt första gången en film som inte vunnit något annat stort pris vinner för bästa film (Crash var inte ens bästa film-nominerad för en Golden Globe), och första gången en film som vunnit alla andra stora priser går lottlös. Läs mer om turerna kring årets sämsta film här. Och om mina favoriter från 2005 här.

Och apropå orättvisor och Crash-ironier: Robert Altmans hedersstatyett är såklart ännu ett exempel på hur akademin försöker släta över tidigare pinsamma överseenden - Altman har varit nominerad för fem Oscars, för några av amerikansk films främsta verk de senaste trettio åren, men aldrig vunnit - och passa på innan han dör (något som inte undgått hans finansiärer, som jag tidigare meddelat). I fallet med Altman (och jag misstänker att Scorsese kommer att hamna i en liknande sits inom kort) är det så uppenbart att man försöker släta över gammalt groll och neutralisera en hel karriär som innehållit så mycket slagsmål och konflikter med studiobossar och producenter och distributörer och medarbetare, som man nu bekvämt blundar inför. Altman är ju minst lika känd för sina filmer som ökänd för sitt excentriska beteende och sin förmåga att göra sig omöjlig i massor av sammanhang. (Fick förresten Short Cuts eller Magnolia några statyetter när det begav sig, undrar ni. Why, självfallet inte.)

Som jag kommenterade på en annan blogg tillhör alltså Altman fortfarande den märkliga skara filmskapare som aldrig fått en "riktig" Oscar för bästa regi. Denna skara innehåller även - och håll i er nu - följande regissörer: Spike Lee, John Carpenter, Samuel Fuller, Martin Scorsese, Stanley Kubrick, Jean Renoir, Paul Thomas Anderson, Jim Jarmusch, André de Toth, Orson Welles, bröderna Coen, Nicholas Ray, David Lynch, Quentin Tarantino, Nicolas Roeg, Michael Mann, Josef von Sternberg, Howard Hawks, F. W. Murnau, Victor Sjöström, Charles Chaplin, Jacques Tourneur, Anthony Mann, Robert Aldrich, John Cassavetes, etc, etc, etc. Maken till tillnyktringsrecept efter att ha charmats av Hollywoodglamouren under ett par timmar får man leta efter.

Jon Stewarts skämt "For those of you keeping score, that's Three Six Mafia 1, Martin Scorsese 0" dök upp minst en kvart tidigare, i en tråd på Rotten Tomatoes. Läs det, och påföljande häpna kommentarer, här (post 295 och framåt).

"Crash is hilarious if you're a racist!" -- Sarah Silverman på Independent Spirit Awards i fredags.

Stewart var varken en katastrof eller en megasuccé. Han själv var bra och avslappnad, men hade inte det bästa materialet att jobba med, och satiren, hans signum, var överraskande uddlös. Öppningsmonologen var inte alls så skarp som jag hade hoppats på, långt ifrån Steve Martins kamikaze-intro för några år sedan, men den filmade sekvensen med alla tidigare värdar var kanon (älskade Martins och Lettermans inslag), liksom western-montaget - däremot tröttnade jag ganska snabbt på de generiska "gud vad duktiga vi är i Hollywood"-klippen. Det märktes att det är viss skillnad mellan The Daily Shows redan frälsta studiopublik och en live-publik av den här storleken - vid flertalet tillfällen drog inte Stewart ner mycket skratt alls. Bäst från Stewart-lägret var annars det som de har mest erfarenhet av och kan bäst: de politiska inslagen, och då i synnerhet de bandade kampanjfilmerna för och emot olika nominerade. Stor humor.

Lita på Hans Wiklund att slänga iväg några höhö-sexistiska kommentarer när Salma Hayek står på scen! Lita på Hans Wiklund att dissa, och fullständigt missa poängen med, kvällens bästa presentation, Meryl Streep och Lily Tomlin!

Aardman-killarnas gigantiska Paul Smith-flugor var väl ganska roliga, och nördigt passande? Hemska outfits, annars: Charlize Theron, Naomi Watts.

Om man skulle haft George Clooney som bästa kompis hade man nog haft världens bästa bästa kompis. Fint tacktal också.

Lauren Bacall: jobbigt att hon är så gammal att hon knappt klarade av en prompter-presentation, men det var ett fint (om än ganska meningslöst) film noir-montage.

Förutom ett par missar (Crash, Three Six Mafia, någon till) gick det nog ganska bra i min Oscarspool - har inte fått reda på resultatet ännu, men jag återkommer.

Och slutligen, för att svara på den alltid lika aktuella frågan: Nej, det var inte Gary Rydstroms år i år.