Gammal musik: Detroit, Chicago

Heiko Hoffman skriver ännu en bra artikel åt Pitchfork, den här gången om den tidiga Detroit- och Chicago-scenens första stapplande steg från rytmexperiment och slumpmässiga möten mellan nyckelpersoner som Frankie Knuckles och Derrick May, till vibrerande communities som agerade draghjälp åt varandra - techno i Detroit, house i Chicago. Hoffman låter huvudpersonerna själva berätta, vilket artikeln vinner på - det blir en subjektiv historielektion, med anekdoter och minnen som transporterar oss tillbaka till ett tidigt 80-tal, då Juan Atkins DJ-väska innehöll Kraftwerk, B-52s, Prince och en Roland 909. Jag får en känsla av att artikeln är ett utdrag ur något större - kanske kan man hoppas på en bok.

Wax Off

Pat Morita, 1932-2005.

Kort glöggrapport

Dufvenkrooks vita med vanilj: mycket god, men risk för överdos finns. En kopp räcker.
Blossa 05: liksom förra årets väldigt bra. Godast rumstempererad. Julens dessertvin. Perfekt som present.
Blossas vinglögg: inte lika solid som starkvinsditon, men ändå en bra bas på glöggbordet.

En doft av pepparkakor, glögg och apelsiner fyller lägenheten. Och nu faller första snön.

FI#18

Idag kommer Film International #18 ut. Det är ett specialnummer med tema Cinema and Imperialism, och är chefred Daniel Lindvalls baby. #18 är också sista numret vi gör helt på egen hand innan vår nya distributör och partner Intellect tar över layouten och hela tryckprocessen. Alla är spända av förväntan över vad Intellect kan åstadkomma på designfronten; klart är att det blir en total make-over. Som redaktör för vår haltande hemsida hoppas jag också kunna hotta upp denna i samband med övergången - just nu är den tyvärr ett lapptäcke av gamla och nya lösningar, genomförda genom åren av diverse redaktörer som inte kunnat så mycket om hemsidesnickrande (inklusive undertecknad). Men trots ett något virrigt utseende är många av artiklarna som finns där onekligen mycket läsvärda.

Dagens WTF

Surfar in på dn.se. Något känns konstigt. Men vad?

Mycket Daniel Clowes den senaste tiden. Liksom Anna såg jag delar av Ghost World igår - gillade den lika mycket som jag alltid gjort. Måste hänga upp affischen som ramförsedd och fin står och dammar i ett hörn av salongen! Scarlett (som fyllde 21 igår - coincidence, SVT?), numera superstjärna, spelar andrafiol till Thora "Dungeons & Dragons verkar vara ett bra karriärval" Birch. Bara en sån sak. Såg scenen där Birch lämnar pengar till creepy-halvnazi-seriekillen - "how punk!" - perfekt spelad av Pat Healy, som alla trivianördar vet också spelar bägge apotekarna (den som rånmördas i början och den som betjänar Julianne Moore) i PTAs Magnolia. Till skillnad från Anna har jag aldrig träffat Clowes, däremot råkar jag just nu läsa hans seriealbum Caricature, som samlar nio historier om vilsna själar, riktiga Clowes-karaktärer. Det är som alltid makalöst bra, från den tonsäkra berättarrösten (som han gärna använder) till de fina och behärskade illustrationerna.

***

Har precis inköpt säsongens första laddning glögg - mest spänd är jag på Blossas specialare, i år gjord på Armagnac och hjortron. Även Dufvenkrooks vita med vanilj, och Blossas vanliga vinglögg, står redo att avsmakas. Premiär imorgon (i samband med privat visning av WHAS), men jag kommer nog inte att kunna hålla mig. Framför Liverpool-Betis ikväll smygs det nog igång.

Intervju med Maxime Gérin

När Maxime Gérin inte skickar VHS-kassetter fulla av bisarr åttiotalsaction, obskyr kanadensisk skräck och amerikansk arthouseindie till sina vänner, sitter han hemma i Québec och tecknar. Hans första animerade kortfilm, 1624 Boul. des Ormeaux, finns snart att beskåda online. Nyligen pratade han - något motvilligt - med mig om inspiration, olika arbetsmetoder, och hans fascination för ett visst svenskt hårdrocksband.

Jag vet att du arbetar med såväl animation som teckning. Vad föredrar du? Närmar du dig olika tekniker på olika sätt?
Jag känner mig definitivt mer bekväm med vanlig teckning, jag närmar mig det med betydligt mer frihet och självsäkerhet än animation, som jag fortfarande är lite rädd för - det är mer komplicerat, kräver mycket mer planering, etc. Samtidigt har jag ju tecknat sedan jag var liten, medan animation är något jag upptäckte för mindre än två år sedan. Teckna kan jag också göra varsomhelst, närsomhelst, bara med en bit papper och en penna; animation kräver mer material och kan verkligen inte göras när man sitter på bussen. Med detta sagt: det finns inte mycket som slår att se någonting som du tecknat komma till liv genom animation - det blir inte bättre än så.

När man ser dina bilder och samtidigt vet hur filmintresserad du är, är det svårt att inte tänka sig att något av det intresset återspeglas i dina alster. Stämmer det, tror du? Och i så fall, på vilket sätt?
Självklart är det så. Min kärlek för film upptar en så stor del av mitt liv och mina tankar att det hade varit svårt att ignorera när jag tecknar. Även om jag inte tycker att det finns något direkt filmiskt över mina teckningar (än så länge, i alla fall; jag försöker teckna fler och fler scener med en faktisk kontext istället för bara slumpmässiga människor och saker), ger jag ofta figurer ett visst utseende, en attityd eller ett uttryck baserad på någonting jag sett i en film. Exempelvis hade jag en period då jag var runt 16-17 år och bara tecknade smutsiga, vidriga, nakna människor - något som hade mycket att göra med min upptäckt av John Waters tidiga filmer. Den andra teckningen på min pseudo-site gjorde jag medan jag tittade på Kenneth Angers Lucifer Rising några gånger på raken. Och så vidare. Film [som inspiration] finns mer eller mindre överallt i mina teckningar och jag var såklart ännu mera påverkad av det när jag gjorde 1624 Boul. des Ormeaux.

Musik då? Vad var det som var så intressant med till exempel Ornette Coleman att du ville ha honom som motiv? Handlar det bara om honom som person, eller har det något att göra med jazz rent generellt?
Jag tecknar sällan utan någon sorts musik i bakgrunden. Musikens påverkan på mig är troligtvis mer abstrakt än filmens, men om jag lyssnar på Robert Johnson ger det andra idéer och resultat än när jag lyssnar på The Clash eller John Coltrane, det är helt klart. Musik ligger också väldigt nära animation så till vida att bägge uttrycken handlar mycket om rytm och tid; någon har sagt till mig att planera en tecknad film påminner väldigt mycket om att skriva ett partitur. Ornette Coleman-porträttet gjorde jag strax efter att jag upptäckt honom och hans (fantastiska) skiva The Shape of Jazz to Come - jag bara satte på den och började rita. När jag gjorde min film lyssnade jag också mycket på Coleman. Jazz är den bästa musiken att teckna till, i min mening - det finns inget som är lika kraftfullt och frigörande.

Du tecknar mest, men Quel Halloween! ser åtminstone digitalt bearbetad ut.
Quel Halloween! gjordes helt och hållet med Microsoft Paint, rittillbehöret som följer med Windows. Jag använder sällan datorer när jag tecknar, men jag är otroligt förtjust i Paints totala enkelhet, det är väldigt roligt att jobba med. Men bortsett från det använder jag enbart bläck och papper. Jag skulle dock gärna vilja pröva på mer färgrika tekniker, framförallt olja och tablets (för datorer).

Vad jobbar du med nu?
Jag har precis gjort klart en liten animation till en TV-kampanj som syftar till att öka läskunnigheten bland ungdomar här i Québec. En jätterolig erfarenhet. Just nu håller jag på med en tecknad serie om mystiska kopplingar mellan det svenska bandet Europe och en amerikansk film från 1974 som heter Impulse; vet inte riktigt vart den är på väg, men jag har väldigt kul när jag gör den.

CJ och Big Bird

Isobel listar sina tio favoritavsnitt av The West Wing här. Intressant urval; är själv lite kluven till de mest bombastiska stunderna i serien (presidenten "gör upp" med Gud osv) - men blir ändå alltid lika löjligt engagerad när jag sitter där och tittar. Kan heller inte riktigt bestämma mig för vad jag gillar med serien (eller gillade, om vi ska vara post-Sorkin-haters), vilken aspekt som fascinerar mest: 1) den tekniska: skådespeleriet, flödet och den fullständigt orimliga screwballdialogen, eller 2) den politiska: maktintrigerna, relationerna, byråkratin. Har aldrig direkt tagit ställning i frågan, men det verkar finnas flera diggare som positionerar sitt intresse av serien utifrån antingen det ena eller andra perspektivet (grovt: manus, dialog, skådespeleri vs politik, kontorsliv, samhällskunskap). Kan till exempel tänka mig att alla departement-anställda som sägs älska serien gör det pga #2 - av motsvarande anledning som all sjukhuspersonal älskar ER.

Har hittills inte någon av WW-säsongerna på DVD, och kastar därför trånande blickar efter The Bartlet Years - säsong 1 till 6, 36 DVDs. Bara 150 pund!

The Harry Coverts

Har haft så många livsnjutarhelger efter varandra att lutheranen i mig skriker efter lite elände och tristess, gärna kombinerat med slitiga arbetsdagar och svält. Vintern är dock kommen, så nu känns det åtminstone som att jag ska kollapsa och dö av köldrelaterade skador närhelst jag går utanför dörren - ett steg i rätt riktning.

Äntligen lunch på Gamla Gatan på Limhamn: tillfredsställande, men avslöjade kanske inte så mycket om köket som ett kvällsbesök säkert gör (förutom: klassisk fransk/svensk husman, elegant, no fuzz). Citronkyckling med potatisgratäng, bbq-sås och haricots vertes låter ganska safe, och det var det också, men inte desto mindre gott. Gjort med omsorg och precision. Dessutom ingår en mycket god salladsbuffé och soppa. Och på fredagar är det gratis dessert. Fick sedan skrinlägga planerna på god ale, hamnade istället på Rasoir och värmde lederna med lite pastis. Konstigt att så få, bra barer har öppet mitt på dagen. Eller kanske inte.

Andra höjdpunkter under helgen: utmärkt Orphan Songs-spelning på ett knökfullt Glassfabriken; ännu mer kyckling, nu dränkt i marsala-vin (och serverad med - haricots vertes); brunch på konsthallen - tveklöst överskattat, ganska magert utbud och tämligen dyrt (135:-), men ack så gott, speciellt cous cous-salladen och revbenen, och DJn spelade Lady Day and John Coltrane; extramaterialet på Extras-DVDn; William Wylers Detective Story.

Gammal musik: Låtlista från ca 93-94

(klicka för större bild)

LaLa Land Parody Paradise

Whitechapel Art Gallery kör just nu den största enskilda Paul McCarthy-utställningen som hittills visats i England, LaLa Land Parody Paradise, som fokuserar på hans nya jätteinstallation Caribbean Pirates, inspirerad av Disneyland-åkturen med liknande namn och genomförd tillsammans med hans son Damon. Utställningen sker i två lokaler. I själva galleriet visas skisser, foton, skulpturer och målningar - de flesta har anknytning till den nya installationen, men ett flertal verk från McCarthys tidiga karriär finns också med, från slutet av 60-talet och framåt.

Det enda som egentligen saknas är några videoverk, typ The Painter eller någon filmad performance - vilket verkligen är synd, eftersom det är på det området den LA-baserade konstnären i min mening gjort störst avtryck. Avsaknaden av video gör att utställningen inte riktigt känns som den övergripande sammanfattning av McCarthys oeuvre som den har vissa ambitioner att vara, men den erbjuder ändå en bra introduktion till konstnären, och en pervers föraning till vad som komma skall, i utställningslokal numero två.

För att få plats med den stora piratinstallationen har Whitechapel Gallery även hyst in sig i en lagerlokal på Cheshire Street, en sidogata till Brick Lane, fem minuters promenad från galleriet. Det krävs ett visst mått av detektivarbete för att bland allt myller av folk lägga märke till den mycket diskreta dörren som leder in i lokalen, och vi hinner gå förbi både två och tre gånger innan vi hittar rätt (dessutom är dörren låst, man måste buzzas in). Innanför den lilla entrén döljer sig dock ett oväntat stort utrymme, passande nog ordentligt nedgånget och skitigt. Caribbean Pirates är en väldigt ambitiös installation, tveklöst det största och mest avancerade McCarthy-projekt jag sett, och man känner direkt igen sig: ohämmade groteskerier, märkliga, oroande infall om sexualitet och makt, en fascination för det kommersiella, Disney, Hollywood - allt degenererat, muterat, överdrivet och vidrigt, men också hysteriskt roligt.

I den stora hallen står kulisser av olika skepp som fungerat som skådeplatser för McCarthys bisarra åkturer. Kvar på den övergivna scenen är resterna av till synes våldsamma handlingsförlopp: förstörelse, nerkladdade soldäck, blod, kroppsdelar, stank. Men vi behöver inte gissa oss till vad som försiggått, eftersom det hela tiden projiceras desorienterande videoklipp överallt runt omkring oss, som visar de olika äventyren piraterna ägnat sig åt - orgier, mord, förnedring, erövringar. I sann McCarthy-stil är allt cartoon-aktigt, piraterna har lösnäsor och -öron, den enklaste kommunikation är något svårt och omständligt. Det vältras i chokladsås, ketchup och majonnäs. McCarthy själv virrar omkring som en osäker befälhavare och mumlar strategier, och plötsligt kan en mer dagsaktuell politisk dimension till verket lite oväntat skönjas.

Läs mer om utställningen här. Körs till 8 januari.

Reseobservationer

Planet är fullt av linedancers. Hamnar bredvid ett medelålders par från Ängelholm, på väg till Valencia. Valencia? "Omöjligt att hitta en billig flight direkt från Sverige", säger de. Jaha. Ryanair håller vad de lovar, men inte mycket mer: vi kommer fram. Planet är kallt och dragigt, personalen - idel sura skotska och irländska kvinnor och män vars språk pendlar mellan engelska och rotvälska - är slitna och trötta.

BBC sa: på fredag blir det 17 grader i London! Jag sitter och fryser på Stansted Express och tänker: jaha ja. Hem till mina vänner, som bor på Golden Lane, ett stort modernistiskt bostadskomplex vid Barbican, inträngt bland alla anonyma kontorsbyggnader (utöver just Barbican nästan det enda bostadshuset i området). Swimmingpool, tennisbanor, öppna rum, stora fönster.

The Jerusalem Tavern i Clerkenwell är till salu. Hostar man upp 23 miljoner pund får man hela St. Peter's-bryggeriet, varumärket, och de två pubarna i London och Suffolk på ett bräde. "Skulle gjort det, men kunde bara få loss 19 miljoner", hojtar bartendern. Hursomhelst förblir The Jerusalem min favoritpub i London, naturligtvis framförallt för ölen, men också för atmosfären, som är vänlig och chosefri. Bäst idag: deras honungsporter, och Ruby Red, en säsongsbetonad ale med en sån klarhet och dröjande beska att jag nästan omedelbart beställer en till.

***

Borough Market dignar av mat, och redan strax efter tio på morgonen är det knökfullt av folk, så vi drar dit innan nio för att få bacon, ägg, korv, bubble, tomat och te, slabbigt men hjärtligt serverat på institutionen Maria's Market Cafe. Sedan provsmakar vi olivolja, spansk ost, polsk skinkkorv och engelsk lantcider, och köper bacon, fransk fårost, en tjock stenhård salami från Pyrenéerna, och en croissant som har rätt smak men som är lite för tung och brödig för att vara helt lyckad.

Diane Arbus-retrospektivet på V&A är utmattande bra; förutom en stor samling av hennes foton innehåller utställningen också dagböcker, anteckningar, korrespondenser och tidningsklipp om hennes liv. Arbus nådde fram till sina subjekt på ett makalöst sätt, avväpnade dem, fångade dem, behandlade dem med respekt och värme. Bäst gillar jag hennes bilder med filmtema, som tillför en metadimension till hennes fotograferande: en biosalong på 42nd Street i New York, en drive in-biografs duk, fylld av moln. Museibutiken är snål: endast fyra foton finns som affischer. På väg ut tittar vi in i hallen för de gipsavgjutningar som brittiska imperiet gjorde av berömda statyer och monument under kolonialdagarna. Enorma, oöverskådliga kolosser, överväldigande i storlek och historisk oompf.

Vi lyckas komma hem lagom för den dramatiska avslutningen av Argentina-England. Gary Lineker leder studiosnacket, Alan Shearer har en ful, illasittande kostym. Sedan: fisktacos, ale, Cosmos och årgångstequila.

***

Drunken Monkey i Shoreditch har goda dim sum, men servitrisen försöker swipa mitt kreditkort i en klumpigt uttänkt scam. Gå gärna dit, men betala kontant. Vi hamnar där efter vår Paul McCarthy-utflykt (se kommande inlägg), och fortsätter sedan till Apostrophe, vars croissanter tyvärr är slut. En smörig pain au chocolate får duga.

Försöker motstå frestelser på Foyles, till liten nytta. Kommer därifrån med lika delar James Lee Burke, Kenneth Anger och Daniel Clowes. Shoppingen fortsätter med ett snabbt besök i Paul Smith-butiken på Floral Street. Pank men belåten drar jag mig tillbaka.

Pass the Mic

Hämtade ut mitt nya pass idag, nya röda modellen. Väldigt besviken. Det ser ju ut som ett helt vanligt pass. Var finns de biometriska uppgifterna? Datan om blodgrupp och genetiska defekter? Inga 3D-hologram så långt ögat når, inte ens en röst som säger "välkommen, medborgare Degrell" på 12 språk varje gång jag öppnar det. Enda skillnaden med förfarandet var att snuten själv tog fotot, att jag inte fick le, och att det var lite dyrare än förr. Tillfälliga pass ska man verkligen akta sig för - de kostar sedan 1 oktober 900 kr.

Imorgon drar jag till London i ett par dagar för öl, umgänge och kültür. En slapp, fattig bloggvecka går således mot sitt trötta slut. Kanske hittar jag en uppkoppling någonstans i detta Europas bästa u-land, vi får se. Vid abstinens kan man kolla in Detoured, som kors i taket uppdaterats med en längre filmtext den här veckan.

Bortskämd

Istället för att gå på 2 x pressvisning idag stannar jag hemma och ägnar mig åt DVD-inköp och reseförberedelser. Förr, innan jag hade möjlighet att gå på pressvisningar, brukade jag hata de som kunde gå men inte gjorde det, för att de inte orkade eller hade tid - barbarer! kulturskymning! - men nu märker jag till min stora förskräckelse att jag själv börjar utveckla samma ointresse inför allt fler filmer. "Jag ser den på DVD istället", "Den verkar inte så värst bra", "Lunchekot börjar snart", osv. Dåliga ursäkter - förhandsvisningar är ju fortfarande lite lyxigt, om man nu hade glömt det: man får se filmen, utan reklam, innan premiären, gratis, på dagtid i en nästan tom salong, och i princip utan krav på motprestation.

Jag måste skärpa mig. Å andra sidan: The Constant Gardener och Elizabethtown - de verkar faktiskt inte så värst bra. Jag ser dem på DVD istället. Och nu börjar Lunchekot.

Represent

Måste erkänna att det var ganska härligt att se Nina Persson representera Rådmansvången så hårt i veckans program av Sverige: hon hade valt Din Favorit Falafel (aka Kebabvärlden, aka EU-mat) som plats för intervjun. Man kan tro hur mycket som helst att Mocca, Sorl eller Musashi är the places to be på den upphottade Friisgatan, men vi som bor där vet att det är falafelstället med de många namnen som gäller - haket som serverar Malmös bästa pizza/kebabrulle-hybrid.

Sitta inne

Namnge alla konsoller och få ett fint pris!

Cut to the Chase

Den andra upplagan av One Second Film Festival har nyligen avgjorts. Vinnare blev den flitiga JimPunk med sin spektakulära kingkongViolencehistory, som sätter samman bilder från Peter Jacksons kommande King Kong-film och David Cronenbergs A History of Violence. Övriga bidrag kan beskådas på festivalens hemsida.

(Tack till DVblog.)

Lokalsinne

En kul sak att fundera på: vilka städer i Sverige och världen hittar du i? Tänkte på detta när jag knallade omkring i Lund igår. Har aldrig bott där men hittar ändå ganska bra efter alla åren på universitetet.

Städer jag känner väl (dvs kan identifiera gatunamn, koppla ihop platser, ge vägbeskrivningar, osv): Malmö, Lund, Karlskrona
Städer jag hittar i (dvs kan ta mig från punkt A till B, ha en generell uppfattning om vart jag befinner mig, osv): Stockholm, Göteborg, Helsingborg, London, Prag, Köpenhamn
Städer jag med lite tur kan hitta i (dvs från och till tågstationen, till icke namngivna men beskrivna platser, osv): ...Borås?

Disclaimern är förstås att detta gäller stadskärnor, de centrala bitarna av staden. Jag hittar lika lite i Lindängen som i Buenos Aires.