Apropå Herzog (nästan)

I dokumentären Please Kill Mr. Kinski från 1999 berättar David Schmoeller om den turbulenta inspelningen av Crawlspace, en lågbudgetskräckis han regisserade 1986. Filmens stora dragplåster - och problem - var Klaus Kinski, som Schmoeller och hans italienska producenter på något sätt lyckats få till huvudrollen som mordisk ex-nazist. Schmoellers korta (08:50) dokumentär är en liten bagatell som effektivt spär på myten om Kinski, och är ett utmärkt komplement till den fantastiska Mein liebster feind, Herzogs dokumentär om sitt minst sagt tveeggade samarbete med Kinski.

Tack vare YouTube kan nu alla se Please Kill Mr. Kinski:

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga, II

Hollywood.com:

German director Werner Herzog was shot by a crazed fan during a recent interview with the BBC. The 63-year-old was chatting with movie journalist Mark Kermode about his documentary Grizzly Man, when a sniper opened fire with an air rifle.

Kermode explains, "I thought a firecracker had gone off. Herzog, as if it was the most normal thing in the world, said, 'Oh, someone is shooting at us. We must go.'

"He had a bruise the size of a snooker ball, with a hole in. He just carried on with the interview while bleeding quietly in his boxer shorts."

An unrepentant Herzog insisted, "It was not a significant bullet. I am not afraid."

Video på BBC

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga

IMDb:

Oscar-nominee Joaquin Phoenix was rescued from his car wreck last week by German cult director Werner Herzog. The 31-year-old Walk The Line star overturned his car on a canyon road above Sunset Boulevard in Hollywood after his brakes failed and he collided with another vehicle. Phoenix was saved because he was wearing his seat-belt, but has revealed he was helped from the wreckage by the 63-year-old, who has a home nearby. The actor says, "I remember this knocking on the passenger window. There was this German voice saying, 'Just relax.' There's the airbag, I can't see and I'm saying, 'I'm fine. I am relaxed. Finally, I rolled down the window and this head pops inside. And he said, 'No, you're not.' And suddenly I said to myself, 'That's Werner Herzog' There's something so calming and beautiful about Werner Herzog's voice. I felt completely fine and safe. I climbed out. I got out of the car and I said, 'Thank you,' and he was gone."

Därför vinner Philip Seymour Hoffman

Jim Hanas förklarar.

Intervju med Brian Stack

Brian Stack förfinade precis som så många andra amerikanska komiker sin talang hos improvisationstruppen Second City i Chicago, en riktig humorinstitution med rötter i femtiotalets studentrevyer, som under åren mejslat fram några av Amerikas främsta förmågor inom genren - Alan Arkin, Bill Murray, Dan Castallaneta, John Belushi och Stephen Colbert är bara några exempel.

1997 förändrades allt för Stack, då han handplockades från Second City för ett kortare vikariat på Late Night with Conan O'Brien; Tommy Blacha, en av författarna, hade brutit benet, och man behövde någon som snabbt kunde hoppa in och skriva och spela med i sketcher för programmet under ett par månader. Stack tog chansen, och det gick över förväntan - han har varit kvar hos Conan sedan dess.

Idag är Stack en av de mest synliga ur författarstaben, och han har skapat många minnesvärda och återkommande "gubbar": tittare känner igen honom som Frankenstein, det gamla smörsångarspöket, den kringresande försäljaren, och mycket mer. Dessutom har han rykte om sig att vara en av de trevligaste människorna i branschen - något han levde upp till nyligen, då han tålmodigt svarade på ett par av mina frågor.

Late Nights komedi har ett ganska distinkt tilltal och tydlig ton, i den meningen att ett av era inslag är relativt enkelt att skilja från ett Letterman- eller Leno-inslag - absurda non sequiturs, osannolika karaktärer, situationer som på sätt och vis kräver mer av publiken - och jag antar att det inte är en slump. Hur viktigt är det för er att vara trogna er filosofi (om det nu finns en uttalad sådan), och hur ofta händer det att ni inte går vidare med sketchidéer av den anledningen?
Bra fråga. Jag tror den enda riktiga "filosofin" här på showen är att vi normalt sett kör på en idé om vi verkligen gillar den, och om vi tror att publiken också tycker den är kul. Då och då gör vi saker som vi inte är stormförtjusta i själva, men som vi ändå tror kan funka, men någonstans försöker vi ändå göra en show vi själva skulle vilja se. Ibland räcker såklart inte det till, men det är vårt mål.

Det har dock hänt att vi lagt bra idéer på hyllan, om vi tyckt de var för innehålls- eller tonmässigt lika andra program typ Letterman eller Saturday Night Live.

Två av dina mest populära karaktärer - Artie Kendall (The Crooner Ghost) och Hannigan (The Traveling Salesman) - är bägge personer från det förflutna, och du spelar mycket på deras daterade 40-talssätt att uttrycka sig på: Kendall med sin sexism och rasism, och Hannigan med sitt halsbrytande snabba, men bedrövliga, försäljarsnack. De är som tagna ur en fantasi över hur det var på den tiden, inte sant? Eftersom vi själva inte levde på 40-talet, tror du att den typen av påhittad journalfilmsversion av hur folk pratade är en av anledningarna till varför de är så roliga?
Ja, det har du nog rätt i. Hannigan och Kendall är ju mer eller mindre "seriefigurer" från en utdöd era, men de hade nog inte setts som riktiga människor ens under sin egen tid. Exempelvis klargjorde jag i en av de tidigare Kendall-sketcherna att han hade blivit mördad av uppretade personer ur sin egen publik. Hans åsikter var naturligtvis fullständigt oacceptabla även i bra mycket mindre "politiskt korrekta" tider. Jag tror förvisso det är enklare för vår publik att roas av deras överdrivna åsikter och beteenden, eftersom bägge två är så uppenbart från en helt annan tid och plats.

Late Night verkar onekligen vara ett fantastiskt ställe att jobba på - du har varit där sedan 1997 - men skulle du någonsin få för dig att sluta för att försöka dig på andra saker du inte har tid med nu? Tillbaka till improvisation, pröva på andra media, andra uppdrag? Jag antar att du inte har mycket tid över för annat, med tanke på arbetsbördan.
Jag har inga planer på att lämna showen eftersom jag verkligen älskar att jobba här, men någon dag hoppas jag att åtminstone försöka skriva ett filmmanus. Jag beundrar till och med personer som skriver dåliga manus! Bara att faktiskt göra det tycker jag är otroligt imponerande. Jag skulle vilja utnyttja den lilla lediga tid vi har till att utveckla något i manusväg. Om så bara för att försöka och misslyckas, bara så jag kan säga att jag prövade på det.

Vad har du för favoritkomiker, av de som är verksamma nu? Och var finns talangerna idag - på TV, på scen, på havets botten?
Jag kan omöjligt nämna alla, eftersom det finns så väldigt många jag verkligen beundrar. Själv har jag aldrig varit ståuppare, och det är rätt så sällan jag får chansen att se bra ståuppare nuförtiden, men några av mina favoriter på det området är Louis CK, Patton Oswalt, Zach Galafianakis, Dave Attell, Demetri Martin, Andy Blitz, med flera. Det finns massor av improvisatörer och komediskådisar som jag älskar. För många att räkna upp, men jag är tacksam över att ha fått lära känna och jobba med många av dem.

När det gäller var man hittar "talang" nuförtiden tror jag det är ungefär samma ställen som förr, det vill säga inom ståupp-världen, improvisationsställen som Second City, The Groundlings, UCB [Upright Citizen's Brigade], Broadway och off-Broadway, och så vidare. Men eftersom film och video är så lätthanterligt nu, och nätet är en så stor del av våra liv, tror jag vi kommer att få se allt fler folk bli upptäckta via Internet, ungefär som The Lonely Island-killarna, som fick jobb på SNL efter att folk sett material de lagt upp online. Jag tror sånt kommer att bli allt vanligare, och jag tycker det är toppen. Om det du gör är riktigt bra kommer någon förr eller senare att se det, och förhoppningsvis skicka det vidare till någon som kan ge det en chans.

Jag undrar också lite över den mängd material ni producerar i förhållande till de sketcher som faktiskt kommer med i programmet. Kan du göra en grov uppskattning av hur mycket ni lägger på hyllan och mycket ni faktiskt behåller av det ni skriver?
Det beror ofta på vad vi skriver till. Om vi till exempel gör något till "Year 2000", "Actual Items", eller andra skrivbordsbaserade inslag med många skämt i skriver vi betydligt fler skämt än vad vi förväntas använda i programmet, testar inslaget under repetitionen, och trimmar ner det till det som verkar funka bäst. Ibland tvingas vi skrota det vi själva tycker bäst om (oftast de konstigare, konceptuella skämten) och behålla de bredare, publikvänligare bitarna, men vi försöker alltid ha åtminstone ett par personliga favoriter kvar, även om publiken tycker de är lite märkliga.

När det gäller andra inslag i stil med de fejkade satellit-TV-kanalerna brukar vi sortera bort några kanaler under repetitionen, men emellanåt, om Conan verkligen gillar allihop, kan vi spara några till ett annat tillfälle, eller köra någon av dem som en extra sketch senare samma kväll.

Med mitt-i-showen-sketcher och andra småbitar tenderar vi faktiskt att sända det mesta av de idéer som godkänts av [författarbasen] Mike Sweeney och sedan producerats. Förslag på förändringar dyker ofta upp under repetitionen, och ibland klipps sketcher bort helt, men en stor majoritet av det som produceras hamnar i showen på ett eller annat sätt.

Vi brukar också göra ett inslag som vi kallar "Spring Cleaning", då vi drar fram allt möjligt skräp som av olika anledningar aldrig sänts. Jag ser alltid fram emot det - ibland funkar de skämten väldigt väl i det sammanhanget. En av mina favoriter vi rotade fram för det inslaget hette "Crazy-Face Can't Get The Lollipop", en helt sinnessjuk sketch där Jon Glaser föreställde en konstig typ som befann sig i något slags roterande tomrum. Samtidigt som sången Constantinople med The Residents spelades (en sång som min gamla rumskompis på college brukade spela för att få folk att gå hem från fester - den funkade alltid), försökte Glaser slicka på en godisklubba som dök upp och försvann ur bild från alla möjliga håll. Att utsättas för den sketchen mer än en gång skulle nog smälta hjärnan på de flesta, men jag älskade den. Vi plockade även fram en galen grej som Allison Silverman skrivit som hette "Fondu Wormhole", där Abraham Lincolns, några rymdvarelsers, och en massa andra figurers olika dimensioner länkades samman genom en och samma fondue-gryta. Jag tror aldrig Allison har testat tunga droger, men det inslaget fick oss nästan att skicka henne på avgiftning. Det var fantastiskt roligt, dock. Senaste gången vi gjorde en "Spring Cleaning" hade vi en grej med Triumph [The Insult Comic Dog], där Mickey Rooney försökte rappa tillsammans med Black-Eyed Peas. Det var en av de mest bisarra, surrealistiska saker jag någonsin sett på TV. Det var, som Conan skulle uttrycka det, "compell-evision".

Extreme Makeover

I dagarna kommer årets första nummer av Film International. Bättre, snyggare, läsvänligare. Samma imponerande samling skribenter, samma fokus på djuplodande essäer och intervjuer - men nu med ett nytt utseende och helt andra förutsättningar för internationell distribution, genom vårt samarbete med Intellect Books i Bristol. Med lite tur ska övergången till Intellect inte försämra tillgången av lösnummer i Sverige - tidningen ska även fortsättningsvis finnas att köpa i ett antal välsorterade butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö, och säkert på andra ställen också. Den omgjorda hemsidan lanseras inom kort.

Om ni någonsin undrat "Hm, den där snubben Degrell verkar trevlig och duktig - men hur kan jag, en vanlig medborgare, stödja hans diverse projekt?" så har ni den perfekta lösningen här. Och det säger jag som en person som än så länge inte har några ekonomiska intressen i FI. Det är helt enkelt en väldigt bra tidning som förtjänar fler läsare. Klicka här för att bli prenumerant. Om du jobbar på ett bibliotek, en tidningsredaktion eller en akademisk institution - få din arbetsgivare att teckna en helårsprenumeration idag. (Förhoppningsvis kommer vi också att kunna återinföra studentrabatt på upp till 50%, men alla detaljer är inte klara ännu.)

Veckans viktigaste DVD-släpp

The Aristocrats får ursäkta. Veckans bästa, och i filmhistoriska sammanhang viktigaste, DVD-släpp är David Holzman's Diary, en bonafide amerikansk DYI-klassiker från 1967 som tidigare varit i princip omöjlig att få tag på. Det är medvetna Second Run i England som slår amerikanska utgivare på fingrarna och ger ut denna fejkdokumentär om David Holzman (Kit Carson), en filmgalen yngling i New York som förekommer videodagböcker och dokusåpor med sådär trettio år när han filmar sitt vardagliga liv och sina närmaste vänner med en besatthet som alltmer distanserar honom från sin egen omgivning. Filmen är full av vilda experiment med svartvit 16mm och fisheye-linser, härliga miljöer och en riktigt gripande skärskådning av en ung man som tar Godards uttalanden om att film är sanning tjugofyra gånger i sekunden på största allvar. En av 60-talets bästa filmer, vars inflytande på efterföljande generationers indiefilmare varit enormt.

(Bonus: Kit Carson skrev senare manuset till filmadaptionen av Sam Shepards Paris, Texas, och är således lite oväntat inblandad i inte bara en utan två av mina favoritfilmer.)

Crash and burn

På nyårsafton senast hamnade jag nästan i bråk med mina (annars väldigt trevliga) bordsgrannar för jag hade mage att tycka att Crash var en av årets sämsta filmer. Jag försökte undvika att diskutera filmen i sig, för hey, smak är smak och allt det där, men gav mig ut på en salongsberusad utflykt i stil med den jag försökte mig på i min "filmåret 2005"-post nedan, angående skillnaden mellan "dåliga" och "dåliga" filmer. Det gick sådär. Folk blev verkligen arga - hur kan du säga så! den var ju jättebra! mycket bättre än Fantastic Four! - och jag retirerade till köket innan det urartade till handgemäng.

Jag beklagar att jag inte skrivit mer om Crash. Såg den första gången i somras - avskydde den, vedervärdig film - men orkade aldrig formulera något vettigt kring den; det är ju svårt att göra ett bättre jobb än Armond White på den fronten. Dessutom tänkte jag: hur relevant är egentligen den här filmen? Den kommer nog inte att göra mycket väsen av sig i Sverige, och när året är slut har de flesta redan glömt den. Ack så fel man kan ha. Crash topplacerades när amerikanska kritiker sammanfattade året, i Sverige överöstes den av fyror och femmor (Svenskans Jan Söderqvist tog i för fullt och drog paralleller till James Ellroy och Philip Roth - jag menar jösses!), den har fått massor av priser - till och med BAFTA nominerade den till hela nio statyetter, och USA:s på gott och ont mest inflytelserika kritiker Roger Ebert utnämnde filmen till årets bästa.

Eberts gränslösa kärlek till filmen (med uppriktiga uttalanden om att den ska ha förändrat världen till det bättre, osv) har utlöst en del reaktioner från andra kritiker, en försenad minibacklash om man så vill, vilket i sin tur har lett till något av en kritikerfejd såhär i sömniga januari - som annars domineras av evighetslånga röda mattan-tillställningar och Sundance-festivalen - och därmed re-aktualiserat Crash-debatten. Det började med att LA Weeklys kritiker Scott Foundas uttalade sig om filmen i Slates årliga Movie Club - där han bland annat skrev "Not since 'Spanglish' --which, alas, wasn't that long ago -- has a movie been so chock-a-block with risible minority caricatures or done such a handy job of sanctioning the very stereotypes it ostensibly debunks. Welcome to the best movie of the year for people who like to say, 'A lot of my best friends are black.'" Ebert tog väldigt illa vid sig (å filmens vägnar, får man anta), och basunerade ut en svarskrönika, In defense of this year's 'worst' movie, i vilken han fullständigt missade poängen och uttalade sig på ett närmast pinsamt sätt om filmen, dess kritiker och dess tillskyndare.

Senaste genmälet är från Foundas, i hans LA Weekly-kolumn, och sista ordet är säkert inte sagt. Som Foundas påpekar är det sällan den här typen av kritikerfejder uppstår nu för tiden - vilket är lite synd.

Damn

Chris Penn, 1962-2006.

Listor, del 5: filmåret 2005

De här listorna kommer säkert att revideras både en och två gånger de närmaste månaderna, men just nu, idag, väljer jag att sammanfatta filmåret 2005 ungefär såhär.

Favoriter (i alfabetisk ordning)

The Aristocrats (Paul Provenza)
Jag hade förmånen att se The Aristocrats två gånger med publik under det gångna året, och det rekommenderas verkligen. Det är en hysteriskt rolig film, men inte bara: den dissekerar och ventilerar vad som egentligen är och inte är ett skämt - hur det är uppbyggt, vilka regler som gäller, vilka metoder och tekniker som funkar och inte funkar beroende på sammanhanget. På 90 minuter får de mer sagt än SVT på 8 x 30. Släpps på DVD idag (24 januari), med massor av extramaterial. Humornördar, rejoice!

The Baxter (Michael Showalter)
2005 var året då Stella-gänget inte kunde göra något fel. Deras självbetitlade Comedy Central-serie var bland det bästa man kunde se på TV, och när Michael Showalter bestämde sig för att göra långfilm blev resultatet en skruvad romantisk komedi långt bättre än besläktade och rosade The 40 Year Old Virgin. The Baxter är avsevärt nedtonad i jämförelse med gängets övriga alster - rentav traditionell i uppbyggnad och utförande - men har ändå ett befriande personligt tilltal och en uppenbar kärlek för materialet. (Filmens låga budget och NY-indiekänsla är onekligen också av betydelse för dess uttryck och identitet.) Showalter spelar en "baxter", en typ av karaktär från romantiska komedier som vi alla känner igen: den duktiga, goda killen - ingen idiot, men inte heller jättespännande - som tjejen i filmen alltid väljer bort vid altaret till förmån för den manliga huvudpersonen, den rätte (se: The Graduate och tusen andra filmer). Baxtern är killen som lämnas vind för våg, birollen vars öde vi inte riktigt bryr oss om; en arketyp som Rudy Vallee gjorde till sitt signum i bland annt Preston Sturges fantastiska The Palm Beach Story (1942) och Unfaithfully Yours (1948). Filmen är en sorts upprättelse åt alla baxters, och det är roligt, smart och snyggt. Och trots ambitionen att göra en bredare komedi finns det många guldkorn för de trogna fansen: nästan hela State-gänget dyker upp i olika skepnader, Michael Ian Blacks karaktär heter Ed, osv. Den alltid pålitliga Michelle Williams spelar Showalters kärleksintresse.

Brokeback Mountain (Ang Lee)
Vacker som ett vykort och enastående välspelad, framförallt av Heath Ledger och Michelle Williams (igen!). Har fått kritik från alla möjliga håll, inte bara från kristna högern utan även från vissa gayaktivister, som menar att filmen trots alla goda viljor ändå bara blir ett politiskt korrekt samvetesprojekt från Hollywood, en film som stryker alla medhårs, saknar bett och egentligen inte flyttar fram gränserna alls. Jag sympatiserar med den åsikten - vi rör oss inte direkt i Kuchar-Anger-Waters-land här, och det hade gott kunnat vara mer explicit på sina håll - men å andra sidan är det här en mainstreamfilm, inte en obskyr undergroundrulle, och med tanke på det är den i jämförelse med andra, undflyende filmer med påstådda gaymotiv som Philadelphia och Alexander rena rama bögorgien. Dessutom: en film som gör oss tjänsten att försöka nermontera myten om den amerikanska cowboyen får många gratispoäng i min bok. Men til syvende og sidst är det en kärlekshistoria, och en tämligen fin och gripande sådan.

Broken Flowers (Jim Jarmusch)

Good Night, and Good Luck. (George Clooney)
En ögonöppnare, inte för att den direkt säger något nytt om McCarthy-erans häxjakt, men för att den på ett utomordentligt elegant sätt knyter samman dåtid med nutid, utan att för den sakens skull slå oss i huvudet med sitt patos. En film i princip utan svagheter, från det unisont rika ensemblespelet, lett av David Strathairn, via det kärnfulla svartvita fotot till det komprimerade, enkelt skildrade händelseförloppet. En film som Good Night, and Good Luck. löper hela tiden risken att falla offer för sin egen rättfärdiga retorik, men Clooneys grepp över berättandet är stramt och disciplinerat, och han ger aldrig efter för svulstig dramatik.

Grizzly Man (Werner Herzog)

Me and You and Everyone We Know (Miranda July)
Hypen kring Miranda Julys fjäderlätta och udda relationskomedi stod aldrig i proportion till filmens anspråkslösa uttryck: backlashen kom som ett brev på posten. Vilket är synd, eftersom det verkligen är en bra film - rolig, romantisk, rörande.

Sympathy for Lady Vengeance (Chan-wook Park)
Den avslutande delen av Parks hämndtrilogi är i mitt tycke också den bästa: oändligt vacker, grym och bitvis rolig, precis som de två andra - men också intrikat och svårtolkad, med en motsägelsefull attityd gentemot hämnd, brott och straff.

Syriana (Stephen Gaghan)
Denna Traffic-besläktade skildring av oljehandel och underrättelse i USA och Mellanöstern är inte lika stark som den Soderbergh-regisserade filmen, men de påminner mycket om varandra, framförallt i sättet att visa upp olika aspekter av samma situation för att måla upp ett heltäckande scenario, i det här fallet från CIA-agenter i Beirut och finansrådgivare i Genève, till kronprinsar i arabstater och lobbyister i Washington. Det är en spretig och komplex historia, mer angelägen att peka på kopplingar mellan till synes skilda skeenden och förmedla en känsla snarare än att följa en dramaturgisk logik (även om den lyckas bra med det också). Mycket fint spel av George Clooney, Matt Damon, Jeffrey Wright, Tim Blake Nelson, med flera. Filmens hoppande mellan olika sidospår har utsatts för en del kritik i USA, och till och med vissa av filmens försvarare säger sig vara förvirrade över hur olika intriger korsas och hur allting hänger ihop - i min mening ett underbetyg åt deras slutledningsförmåga mer än åt Gaghans berättande.

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (Steve Box, Nick Park)


Nästan

Kiss, Kiss, Bang, Bang (Shane Black) är en utmärkt actionkomedi och utan tvekan en av årets positiva överraskningar; Brunnen (Kristian Petri) är en lysande och vackert filmad dokumentär om Orson Welles vistelser i Spanien, som tillåter sig att vara personlig och inte försöka sig på ett universellt tilltal; Mysterious Skin (Gregg Araki) är obeveklig i sin skildring av övergrepp och prostitution - och skyggar inte undan från den komplicerade relationen mellan förövare och offer; Match Point (Woody Allen) är en lovande start på vad som kan bli en ny kvalitativ period i Allens produktion; Enron: The Smartest Guys in the Room (Alex Gibney) är årets bästa politiska dokumentär som på ett övergripligt sätt komprimerar boken med samma namn och förklarar Enron och dess märkliga bolagskultur och tveksamma affärsmetoder, och filmens skildring av Enrons samvetslösa hantering av Kaliforniens elförsörjning strödde salt i öppna sår - för att citera Jeff Vorndam: "As a Californian, I don't think I've ever sat in a theater full of people who were more collectively pissed off"; De battre mon coeur s’est arrêté (Jacques Audiard) är något så ovanligt som en fransk remake av en amerikansk film, James Tobacks Fingers (1978), och är väl värd att se om inte annat så för Romain Duris, som levererar en av årets mest minnesvärda gestaltningar i form av krutdurken Thomas - Audiard skalar av några av Harvey Keitels mest psykopatiska och osympatiska drag från originalet, men håller fast vid kärnan på ett imponerande sätt.


Blind spots

King Kong (Peter Jackson), Mun mot mun (Björn Runge), L'enfant (bröderna Dardennes), The Squid and the Whale (Noah Baumbach), Munich (Steven Spielberg), Walk the Line (James Mangold), The New World (Terrence Malick), Jesus Is Magic (Liam Lynch)


Filmer från 2004, som jag såg under 2005, och som är minst lika bra som ovanstående - i många fall bättre - men regler är regler

L'intrus (Claire Denis), Dead Man's Shoes (Shane Meadows), Kung Fu Hustle (Stephen Chow), Comme une image (Agnès Jaoui), I ♥ Huckabees (David O. Russell), The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson), Napoleon Dynamite (Jared Hess), Outfoxed: Ruper Murdoch’s War on Journalism (Robert Greenwald), Primer (Shane Carruth), Tarnation (Jonathan Caouette), The White Diamond (Werner Herzog) , Z Channel: A Magnificent Obsession (Xan Cassavetes)


Aktörer

Förutom ovan nämnda aktörer - Ledger, Williams, Duris, Strathairn - berördes, roades eller oroades jag dessutom av följande prestationer:

Ralph Fiennes som den besatta Lord Voldemort i Harry Potter and the Goblet of Fire, ohotat bäst i en annars frustrerande stressad och rörig adaption som borde delats upp i två delar om man velat göra källmaterialet rättvisa. Fiennes få minuter mot slutet är dock väl värda att vänta på. Robin Wright Penn i Rodrigo Garcías Nine Lives - filmen är lite si och så, men Wright Penns tio minuter framför kameran är helt fantastiska. I en enda lång obruten tagning går hon igenom i princip hela känsloregistret från lycka till sorg, då hon konfronteras av en gammal pojkvän i ett snabbköp, och det är förbluffande bra, i all enkelhet. The Rock är det bästa - det enda bra - i kalkonen Be Cool, men är samtidigt sorgligt underutnyttjad i en film som domineras av det ena usla framträdandet efter det andra. Peter Stormare är på strålande överspelshumör, och är det bästa - men inte det enda som är bra - i den undervärderade The Brothers Grimm.

Philip Seymour Hoffman briljerar och är den stora behållningen i Capote, en på det hela taget sympatisk men något pratig film om morden i Kansas som ledde fram till Truman Capotes bok In Cold Blood. Som Hoffman-komplettist är det nästan svindlande att plötsligt se honom få top billing i en mainstreamfilm, och dessutom håva in priser. Jag hoppas på en Oscar. Emile Hirsch fångar intensiteten hos Jay Adams i annars tämligen bedrövliga Lords of Dogtown - en film som bara får mig att vilja se om Dogtown & Z-Boys. Något måste kanske också sägas om en av årets mest egensinniga rollgestaltningar: Michael Pitt som en zombie-liknande Kurt Cobain-rockare i Gus Van Sants Last Days. Pitt förhöjer med sina mumlande monologer, irrande skogspromenader och totala uppgivenhet filmen till något mer än en svag avslutning på Van Sants löst sammanhållna alienationstrilogi.


Sämst

Vem som helst (Roger Ebert, till exempel) kan utnämna en Deuce Bigalow: European Gigolo till årets sämsta film, men vad är det för vits med det? De mest intressanta magplasken är ju de som sker från hög höjd - inte från poolkanten. Stora misslyckanden, där ambition och pretention brutalt krockar med resultatet, är alltid mer värda att uppmärksamma än pinsamma komedier där ambitionsnivån redan från början är på minus. Därmed inte sagt att man helt ska låta den typen av filmer passera obemärkta - Be Cool är till exempel verkligen så dålig att någon ansvarig borde åtalas. I år har jag dock, till skillnad från många andra, mer masochistiskt inriktade år, faktiskt försökt undvika de på pappret allra värsta kreationerna från drömfabriken. Mitt blodtryck fixar det helt enkelt inte. Så, kort och gott:

Be Cool (F. Gary Gray), The Big White (Mark Mylod), Crash (Paul Haggis), Dear Wendy (Thomas Vinterberg), Fantastic Four (Tim Story), Flightplan (Robert Schwentke), Kingdom of Heaven (Ridley Scott), Millions (Danny Boyle), Monster-in-Law (Robert Luketic), Revolver (Guy Ritchie).

Annie Hall at interval

Idag har Match Point svensk premiär. Positiva reaktioner i pressen - Maaret Koskinen lyckas skriva en recension i DN helt utan att kommentera skådisarna, vilket måste ses som en bedrift - men läs inte Annika Gustafssons slarviga text i Sydsvenskan om ni vill undvika tunga spoilers. Jag tyckte filmen var bitvis utmärkt, inte lika bra som besläktade Crimes and Misdemeanors, och aningen för lång (utan konkurrens Woodys längsta, 125 minuter) - men på det hela taget bra, det bästa Allen gjort på sådär tio år, även om inte det säger så mycket.

Som av en händelse tipsar idag dvblog om en fantastisk variant av Annie Hall - at interval, av Nathaniel Stern. Stern klipper bort all dialog från originalfilmen och behåller pauserna, suckarna, andningen, tystnaden. Resultatet blir en otåligt komprimerad version av klassikern - från 90 till 13 minuter lång - som skapar ny innebörd genom att ta bort den gamla. (Rekommenderas främst till folk som redan sett Annie Hall ett antal gånger.)

To die for

Just nu håller San Francisco Sketchfest 2006 på för fullt. Jag är inte där. Och det är så man kan börja gråta när man tar del av programmet:

• Mr. Show’s David Cross and Bob Odenkirk to receive the annual SF Sketchfest Tribute

• The Kids in the Hall’s Dave Foley hosts and presents a new musical comedy show

• Saturday Night Live’s Amy Poehler, Rachel Dratch and Horatio Sanz to join Matt Besser and Ian Roberts for live improv with the Upright Citizens Brigade: A.S.S.S.S.C.A.T. with monologues performed by Will Arnett from Arrested Development

• Michael Showalter and David Wain from MTV’s The State, Comedy Central’s Stella and the films Wet Hot American Summer and The Baxter to present a special lecture

• Tinkle, the popular NYC variety show with David Cross, Todd Barry and Jon Benjamin, comes to San Francisco with guests Bob Odenkirk, Brian Posehn and Paul F. Tompkins

• Rob Corddry from The Daily Show to perform improv with his acclaimed group The Naked Babies

• Indie-rock performance artists the Trachtenburg Family Slideshow Players return to the Bay Area

• Rising alternative comic Eugene Mirman makes SF Sketchfest debut

• Doug Stanhope, from The Aristocrats, The Man Show and The Howard Stern Show, brings his Adults Only Comedy to SF Sketchfest

• Saturday Night Live’s Fred Armisen returns to the festival

• The Paul F. Tompkins Show, hosted by the Mr. Show and The Sketch Show performer, fresh from sold-out runs at Los Angeles’s hip Largo, comes to San Francisco with Dave (Gruber) Allen, Paul Gilmartin and very special guests

Etc etc etc. Så hittar ni en billig sista minuten-resa till SF kan ni väl säga till - festivalen håller på till den 29:e.

Läs och se

• Den alltid lika lysande Will Arnett gästade Conan i fredags - se inslaget via YouTube. Sänds även med lite tur i TV4+ inom 2-18 dagar. Arnett har alltsedan de första promo-rundorna för Arrested Development omsorgsfullt odlat en riktig skitstövel-persona hos Conan och andra, med ständiga pikar mot resten av AD-gänget (och Jason Bateman i synnerhet), sin familj och alla andra som råkar hamna i vägen för hans ego. Här visar han även upp sina färdigheter i luftgitarr (till Law & Order-temat) och kör en förhandstitt av sin nya sitcom. Oavsett vad som nu händer med AD är jag evigt tacksam till Mitchell Hurwitz och kompani för att de gav oss Will Arnett.

• Läs den märkliga, snaskiga och bitchiga berättelsen om Matrix-brorsan Larry Wachowskis udda leverne i Rolling Stone. Peter Wilkinson leker Peter Biskind, och blandar rykten, halvsanningar och bittra intervjuer till en dekadent Tinseltown-cocktail - och det är rakt igenom läsvärt, även om man (som jag) inte är något Wachowski-fan.

• Läs om och lyssna på en av mina favoritlåtar, Lou Courtneys fantastiska Hey Joyce, på den uppfriskande och fanatiska funkbloggen Funky16Corners.

Fredagsförströelse

• I onsdags var det International Showgirls Day, och det roligaste man kan läsa i efterdyningarna av den händelsen är Eric Hendersons lista över citat från filmen, komplett med ljudfiler och kommentarer. Denna osannolika Verhoeven-rulle är nu, tio år efter sin premiär, föremål för en bisarr kultifiering, pådriven av bland andra just Eric, vars svallande recension på Slant (och uttalanden som "easily the most significant film of the 1990s") är en del av det lätt besatta uppropet för en återuppskattning av filmen som just nu sprider sig, och som till och med räknar in Jacques Rivette i sina led. Jag har bara sett Showgirls en gång - och är än så länge inte ett fan, även om den onekligen är hysterisk och inte så lite vulgär - en bomb av sleaze som jag på något plan borde uppskatta mera - och jag kan nog tänka mig att se om den inom kort.
  

• Apropå filmer med dåligt rykte (rättvist den här gången): hemmaklipparen Zoltar har satt ihop det 'bästa' av Arnold Schwarzeneggers insats i Batman and Robin, med absurt resultat - Mr. Freeze.

• 2005 års bästa film? Min lista dröjer ytterligare några dagar, men tills dess kan man utforska Critics' Top 10, där (amerikanska) kritikers topplistor sätts samman till en enda stor listfest. Tidigare år finns arkiverade. Utmärkt för komplettister, men se upp - man går efter amerikanska releasedatum, inte IMDb.

• Brian M. Palmer har god smak när det gäller humor. På hans hemsida finns flera väldigt bra och roliga konversationer med folk som David Cross, Zach Galifianakis, Stella-gänget, Michael Cera och Alia Shawkat.

• Programmet till årets filmfestival i Göteborg finns här (som PDF här). Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska åka eller ej, men med risk för att låta som en tråkmåns är utbudet inte så värst lockande. Mängden seminarier och föreläsningar är imponerande, men dess innehåll bara sådär spännande. Det stora undantaget är förstås närvaron av Jan Svankmajer, och visningen av hans nya långfilm.
  

Listor, del 4: annat jag lyssnade mycket på under 2005

Dynasty - When You Feel Like Giving Love
Lee Morgan - The Procrastinator
People Like Us - A Fistful of Knuckles
The Foreign Exchange - Happiness
Theo Parrish - Ebonics
Quasimoto - Rappcats, pt. 3
Edan - Fumbling Over Words That Rhyme
Rufus & Chaka Khan - Heaven Bound
Tiga - You Gonna Want Me
Sade - By Your Side (Naked Music Remix)
Funf Sterne Deluxe - Happy Hip Hop
M83 - Car Chase Terror!



Freddie Hubbard - Blue Spirits
Blackalicious - Powers
Remarc - Menace
Jaga Jazzist - Lithuania
D'nell - This Thing
MF Doom - Beef Rapp
Seven Grand Housing Authority - Love's Got Me High
Mr. Dé - Whonleeone
Carol Williams - Can't Get Away (from Your Love)
Erro - Don't Change
Rex the Dog - Prototype
Roy Davis Jr. feat Jeremy Ayro Ellis - I Know What You're Thinking



Kerri Chandler - Bar A Thym
Bobby Hutcherson - Little B's Poem
Matthew Herbert - Celebrity
Caribou - Bees
Syncopix - Happy Happy Joy Joy
Patrice Rushen - Music of the Earth
Isolée - Jelly Baby/Fish
Jill Scott - Slowly Surely (Theo Parrish Remix)
Drexciya - Anti-Beats
Inner Life feat Jocelyn Brown - Make It Last Forever (Larry Levan Remix)

Första bilderna från Inland Empire

David Lynchs nya film Inland Empire har förhoppningsvis premiär i Cannes i maj. Här kan man se fler (små, lågupplösta) bilder från den.

Bilder, del 1

Högoddsare

Billy Crystal har sagt nej, nej och nej. Whoopi återkommer inte. Inte Chris Rock heller. Letterman försatte sina chanser för flera år sedan. Och Steve Martins syrliga framträdande 2001 var tydligen lite för edgy för att Hollywood skulle välkomna honom tillbaka. Så med det i bakhuvudet, exakt hur resonerar då Tinseltown när man nu flyger in Jon Stewart för att hålla i årets gala?

Det enkla svaret är förstås tittarsiffror. Tillställningen har drabbats av en allt mindre publik de senaste åren, och det lite desperata valet av Chris Rock som värd förra året var menat som en quick fix att vända siffrorna - med inget vidare resultat. Stewart är populär i Hollywood, en mediaälskling med en stor fanskara, och är så förknippad med sin Daily Show-persona att han nog kan tänkas dra med sig tittare av det programmet till galan.

Men frågan är som sagt om man verkligen tänkt igenom det hela. Jag kommer såklart att sitta bänkad som vanligt (mer än någonsin hade jag tänkt säga, men det går väl knappast), och Stewart har ett avslappnat, polerat sätt att hantera sin publik som säkert går hem även på västkusten - men har producenterna av Oscarsgalan verkligen sett The Daily Show? Verkligen sett inslagen? Jag är säker på att Stewart kommer att ha kreativ kontroll över skämten, och han tar garanterat med sig ett par av Daily Shows skrivarstab till uppdraget. Hur kommer hans snärtiga, vassa humor att tas emot av Hollywood, som til syvende og sidst består av gamla grånande gubbar med stockkonservativ syn på vad som är roligt?

Vad säger Stewart själv? "As a performer, I'm truly honored to be hosting the show. Although, as an avid watcher of the Oscars, I can't help but be a little disappointed with the choice. It appears to be another sad attempt to smoke out Billy Crystal."

The New World klipps om - utan Malick

Terrence Malick tvingas se sin originalversion av The New World, som just nu visas i New York och Los Angeles (och som hade premiär precis innan jul för att hinna bli aktuell för GG- och Oscarsnomineringar), dras tillbaka och klippas ner av New Line, från 150 till 130 minuter. Efter den 20:e januari, då filmen går upp i resten av USA, kommer enbart studioversionen att finnas kvar på repertoiren. New Line säger än så länge inget officiellt, men en icke namngiven anställd på DVD-kontoret säger såhär till min kollega:

"The edit for The New World was a studio decision. Malick ok'd the studio recommendation which came right before the holidays, but he had nothing to do with the actual edit. I also enjoyed the [original version]. I think it's a strong film, but the studio felt since it was being ignored by the critics groups that it needed to be shorter (I strongly disagree with that kind of thought process). We're going to release an extended edition of the film on DVD (with 35-40 additional minutes added to the [original version]). However, the [original version] will probably never be seen again after its initial run in NY and LA runs out on January 19th. The new theatrical version runs 20 minutes shorter than that version, I haven't seen a cut of it yet, but I've already made up my mind to be disappointed by it."

Det är i såna här lägen man hoppas det finns en ny Jerry Harvey i kulisserna, redo att raida en biograf, sno med sig originalet och visa det, on the qt, på universitetsområden och på skumma piratkabelkanaler, och därigenom ge det nytt liv, precis som Harvey gjorde med de långa versionerna av exempelvis Peckinpahs Pat Garrett and Billy the Kid och Ciminos Heaven's Gate. Å andra sidan lever vi i DVD-eran nu, och precis som citatet ovan gör gällande kommer vi förhoppningsvis att i slutändan få tillgång till både en och två versioner av The New World.

Listor, del 3: tolv nya skivor jag lyssnade mycket på under 2005

9th Wonder and Buckshot - Chemistry
Alan Braxe - The Uppercuts
Autechre - Untilted
Boards of Canada - The Campfire Headphase
DangerDoom - The Mouse and the Mask
Dwele - Some Kinda
Feist - Let It Die
Four Tet - Everything Ecstatic
Jan Jelinek - Kosmischer Pitch
Kompakt Total 6
Little Brother - The Minstrel Show
Róisín Murphy - Ruby Blue

Döda män

Tillbaka från Stockholm med lock för örat och väskan full av parfym (ej utspilld) gör jag nu en sista rush för att hinna se så många 2005-filmer som möjligt innan jag obevekligt sätter min topplista - har exempelvis inte sett ett flertal stora blockbusters, som King Kong, HP4, SWIII och Narnia, vilket nästan känns som krav innan man sammanfattar året, oavsett om de placerar sig på en eventuell lista. Om jag skakar av mig förkylningen kommer jag att trängas med kidsen på bio resten av veckan.

Samtidigt känns det skönt att kunna kicka igång filmtittandet i år (om man bortser från de redan sedda bakisfilmerna på nyårsdagen) med två fantastiska filmer: Shane Meadows Dead Man's Shoes - hopplös, kompakt, enkel men poetisk, bästa hämndfilmen sedan... Point Blank? - och Werner Herzogs rörande, grävande och oändligt fascinerande dokumentär Grizzly Man, om amerikanen Timothy Treadwell, vars naturidealism fick honom att bosätta sig bland, och till slut falla offer för, ett bestånd grizzlybjörnar i Alaska. Herzogs nyfikna och analyserande berättarröst över Treadwells egna bilder ömsom anklagar, ömsom sympatiserar med den vilsna, sentimentala äventyraren, som såg det som sin uppgift att skydda björnarna från andra människor, och civilisationen. Till skillnad från många andra Herzog-dokumentärer hamnar inte Herzog själv i fokus; han hittar en perfekt balans mellan iakttagare och närvarande kommentator.

Listor, del 2: andras listor

Puh, det är stressigt och insnöat såhär under årets sista dagar. Så precis nästan inte alls som utlovat dröjer listor och utläggningar ytterligare ett par dagar. Istället: andras listor. För 'tis the season då alla fanatiskt sammanfattar allting, och filmnördarna älskar/hatar det lika mycket som alla andra. Naturligtvis fortsätter alla traditionella utmärkelser att utannonseras, inklusive de betydelsefulla Golden Globe-nomineringarna, som dök upp för någon vecka sedan, men nu håller även individuella kritiker som bäst på att såga, hylla eller helt enkelt bara diskutera varandras topplistor.

Bland de mest uppmärksammade inläggen hör som vanligt Village Voices stora kritikerenkät, som kan verka överväldigande, och Slates årligen återkommande rundabordetsnack The Movie Club (i år upprepas inte förra årets faux pas då Armond White nästan kraschade den sobra tillställningen med sina opassande åsikter; istället lutar man sig mot pålitliga deltagare som AO Scott och J-Ro).

För mer komprimerade listor - med om inte annat välskrivna motiveringar - rekommenderas tidigare nämnda Slant och The Onions AV Club. Jag slår gärna ett slag för min vän Mubarak Alis alltid lika eklektiska val, även om han som kiwi är drabbad av samma frustrerande release-lagg som jag. Roger Ebert underminerar sin trovärdighet - men cementerar sin status som den folklige kritikern som gillar typ allting - med sin lista. Och New York-baserade The Reeler metar till det och dissar alla, i sin topplista över årets topplistor.

Jag har inte granskat samtliga listor, men det återstår väl att se huruvida någon uttalat homosexuell kritiker placerar Brokeback Mountain på sin topplista, och huruvida någon svart kritiker placerar limousine liberal-orgien Crash på sin.

Imorgon flyger jag till Stockholm för att fira nyår.

Listor, del 1: 25 bra, gamla* filmer jag såg för första gången under 2005

*) pre-2000

Bone (Larry Cohen, 1972)
The Scenic Route (Mark Rappaport, 1978)
A Movie (Bruce Conner, 1958)
California Split (Robert Altman, 1974)
Little Murders (Alan Arkin, 1971)
Truth or Dare? – A Critical Madness (Tim Ritter, 1986)

Ciao! Manhattan (John Palmer, David Weisman, 1972) [såhär skrev jag någon annanstans: "Truth and fiction blur in this film, haphazardly spliced together out of two (or possibly more) different projects involving Edie Sedgwick – one set in New York during her days there as a model and superstar at Warhol's Factory, the other in California a couple of years later. Shouldn't really work under any circumstances, but somehow it still does. Sedgwick bears the role of the tragic has-been with a certain grace and pride, and her sometimes endless and pointless anecdotes about her life – what coulda-shoulda-woulda been – together with an inventive visual style on account of the editors and a proto-electronica score, create an atmosphere that is wholly mesmerizing. Sedgwick died of an overdose a couple of weeks after she had finished shooting."]

Babylon (Franco Rosso, 1980) ["A fascinating slice of life in this time travel back to the immigrant (predominately Jamaican) London of the early 80s: original skins, booming sound systems, racism, crooked cops and small-time hoodlums. More a social commentary of the times than a ghetto tale, it features a gang of young rastas coping with parents, school and petty crime, with dreams about building the most impressive sound system in Brixton. Staying mostly away from clichés and never stooping down to expoitation, the film paints a rather bleak and unsentimental picture about the newly installed Thatcher's Britain. Music plays a huge part in the film, and the sound system clashes are all excellent. Watching it without subtitles (which the director refused to include) can be something of a struggle though."]

The Red Shoes (Michael Powell, Emeric Pressburger, 1948)
Chocolat (Claire Denis, 1988)
3 Women (Robert Altman, 1977)
The Good Fairy (William Wyler, 1935)

Point Blank (John Boorman, 1967)
Where the Sidewalk Ends (Otto Preminger, 1950)
Bigger Than Life (Nicholas Ray, 1956)
House of Bamboo (Samuel Fuller, 1955)
Prime Cut (Michael Ritchie, 1972)
Dai-bosatsu tôge / The Sword of Doom (Kihachi Okamoto, 1966)
Forty Guns (Samuel Fuller, 1957)
Boomerang! (Elia Kazan, 1947)
Elephant (Alan Clarke, 1989)
Wattstax (Mel Stuart, 1973)
Nadja (Michael Almereyda, 1994)
F for Fake (Orson Welles, 1976)
Detroit 9000 (Arthur Marks, 1973)

Favorit i repris

Befinner mig just nu på svenska landsbygden, långt ifrån snabba uppkopplingar, bra datorer och listmaterial. Återkommer därför nästa vecka med årssammanfattningar, framtidsutsikter och uppskrivningar av såväl årets bästa romantiska komedi The Baxter som det osedda svenska filmundret Farväl Falkenberg.

Gut Jühl!

The Comedians of Comedy

I augusti i år genomförde fyra ståuppare en turné på amerikanska östkusten, med stopp i bland annat Baltimore, New York och Atlantic City. Ett filmteam från Comedy Central hängde med, och resultatet blev The Comedians of Comedy, en roadmovieaktig dokumentärserie som följer komikerna – Patton Oswalt, Brian Posehn, Maria Bamford och Zach Galifianakis – på tråkiga hotellrum, lokala matställen, och på scen inför publik. Det är långt ifrån en renodlad konsertupplevelse: små klipp från framträdanden blandas med mycket turnétugg, förberedelser och en hel del tristess. Denna vinkel, att koncentrera sig mer på resan än den faktiska komedin, kan säkert vara frustrerande för vissa tittare som förväntar sig en mer traditionell ståuppshow, men den fungerar bra som en titt bakom kulisserna – att de fyra komikerna i fokus inte heller är Seinfeld-stora utan betydligt mer lo-fi i sin framtoning (inget entourage att snacka om, undermålig logistik, de säljer inte ut alla sina shower, etc) gör det bara än mer sympatiskt. Serien har mycket gemensamt med David Cross-filmen Let America Laugh, som skildrade hans gemensamma turné med rockbandet UltraBabyFat i samband med lanseringen av skivan Shut Up You Fucking Baby 2002-2003.

Är det här möjligtvis kompensation för Oswalts och Posehns nördhumorprogram Happy Game Fun Bomb som Comedy Central hade under utveckling tidigare i år men sedermera skrotade? Man kan bara spekulera. ”Comedy Central will air this at 2 in the morning on Fridays, in Guam”, som Patton säger – och bortsett biten om Guam är det nästan sant: tyckte CC idén var bättre än slutresultatet? Roligt är det hursomhelst. Och en sammanfattande DVD är tydligen på gång.

Alla fyra komikerna är sevärda på sina egna sätt:

Patton Oswalt är något av en turnéledare för gänget, publikens kompis som pratar om dagsaktuella händelser och vad som hänt på vägen till showen – dessutom god improvisatör som sällan blir stressad, trevlig och snäll men inte utan bett;

Maria Bamford är en slug underhållare, till synes nervös och försiktig, medvetet trevande, men lurar in publiken till iskalla sarkasmer (”I love America, cause I’m white and rich!”) – framställs också som relativt ny på scenen och ovan vid turnélivet, har improvisationsskräck som hon elegant vänder till sin fördel;

Brian Posehn är liksom Patton en första klassens nörd, men har på scen en helt annan framtoning – där Patton är den utåtriktade, pratsamma nörden är Brian dryg, cynisk, inåtvänd, besserwisseraktig, bitvis elak, osäker;

Zach Galifianakis framträder ofta vid ett piano, där han drar abstrakta Steven Wright-inspirerade non sequiturs och ständigt anstränger sig för att utmana och provocera publiken genom sitt otåliga, intellektuella, intensiva sätt – det är hög riskfaktor vad gäller interaktionen med publiken, och Zach erkänner villigt att han helst inte velat ha publiken där alls (med sin egensinniga stil har han också blivit min favorit i serien; han gjorde ett stort intryck på mig första gången jag såg honom, med flygel och helskägg, hos Conan – detta egentligen omöjliga sammanhang för komiker att komma till sin rätt – för ganska länge sedan).

The Comedians of Comedy är guld för oss humornördar. Fem avsnitt har gått hittills, ett återstår.

***

Inte fullt lika roligt, men ändå inte utan sina poänger, var Comedy Centrals Last Laugh ’05, där kanalen med hjälp av diverse komiker – de flesta med CC-kopplingar – sammanfattade året som gått framför en entusiastisk New York-publik. Bra men alltför nerklippta (och bleepade) ståuppframträdanden av Lewis Black, Sarah Silverman och David Cross (alltid ett sant nöje) blandades med bandade ’05-hälsningar från Jon Stewart och Stephen Colbert. Programmets stora förväntade höjdpunkt var dock en försmak av den nya säsongen av Chappelle Show, som kanalen nu allt mer desperat bedyrar faktiskt blir av, trots alla tidigare tveksamheter. Verkligen kul i så fall, men teasern kändes något skral, och materialet mer som skåpmat än något vasst, nyskrivet: en parodi på MTV Cribs känns inte direkt högaktuellt vintern 2006.

RIP John Spencer

Dystra nyheter: John Spencer, som de senaste åren gjort så stort intryck som Leo i West Wing, har dött, 58 år gammal. Har alltid gillat honom - otroligt sympatisk och pålitlig karaktärsskådis. Även om han mest syntes i TV gjorde han också fina biroller i exempelvis Cop Land, The Rock och Albino Alligator.

För oss West Wing-fans blir det också intressant (och lite makabert) att se hur man väljer att lösa detta storymässigt i serien. Man är mitt uppe i säsongen, och Leo spelar fortfarande en stor roll i skeenderna kring den fiktiva presidentvalkampanjen (där han kandiderar som vicepresident till LA Law-alumnin Jimmy Smits president). Har ingen uppfattning om hur långt fram man ligger i inspelningarna, men med tanke på att serien ofta kommenterar "current events" är det rimligt att tro att man inte har spelat in hela säsongen ännu.

Topp

Nu börjar best of-listorna för 2005 att trilla in, och "the awards season" är igång. LA Film Critics var som vanligt först ut bland prisutdelarna, New York följde strax därefter. Idag publicerade Slant sin årsbästalista: en del förväntad fixering vid amerikanska releasedatum - kom igen, Kaïro är faktiskt från 2001! - men annars många spännande val. Och nu är jag sprickfärdig av förväntan inför The New World, om vilken de säger: "when it came to pure artistry, no work—mainstream, independent, or foreign—was equal to Terrence Malick's The New World".

Jag brukar kunna sammanfatta ett filmår ungefär ett år senare - det finns inte en chans att jag hunnit se alla filmer jag velat redan i december av ett givet år. Att gå efter svenska releasedatum går också bort, alla seriösa listmakare går efter IMDb och inget annat. Denna disclaimer till trots tänker jag ändå göra en lista, mest för att se vad det blir för resultat. Många filmer återstår att se, inklusive flera kandidater för en möjlig topplista, men jag ska försöka hinna med några till innan nyår. Återkommer med listan då.

05: slut

Blossas '05 är slut i hela Skåne. "Några flaskor kan finnas kvar i Ystad", hette det på bolaget idag. Så om ni kommer över några, köp dem. Till mig.

Livets grupp

Helt OK lottning. England är ju som bekant precis det vi ville ha, och dessutom möts vi sist i gruppspelet, då vi förhoppningsvis redan är klara (och England måste vinna eftersom de botchar öppningsmatchen mot Paraguay, ett lag de kommer att underskatta gravt). Engelsk media har redan, en timme efter lottningen, börjat värma upp hybrisen genom att bland annat utbrista "England stroll down easy street" (The Guardian). Förvänta er en massa mer av den varan. Vilket alltid är lika roligt/patetiskt. Det finns dock utrymme för brittisk cynism också. Från The Guardians löpande kommentarer till lottningen: "England, if they win the group, play the second team in Group A in the second round - Poland - before losing hilariously on penalties in the quarter-finals."

Gruppspelet bjuder också på monstermötet ARG vs HOL, och en hel del annat. Grupp C: ouch! Ditto grupp E! Och Brasilien kommer att få det nog så jobbigt mot Japan, Kroatien och Australien.

GROUP A
Germany
Costa Rica
Poland
Ecuador

GROUP B
England
Paraguay
Trinidad & Tobago
Sweden

GROUP C
Argentina
Ivory Coast
Serbia & Montenegro
Holland

GROUP D
Mexico
Iran
Angola
Portugal

GROUP E
Italy
Ghana
USA
Czech Republic

GROUP F
Brazil
Croatia
Australia
Japan

GROUP G
France
Switzerland
South Korea
Togo

GROUP H
Spain
Ukraine
Tunisia
Saudi Arabia

Comedy Is Not Pretty!

Det bästa med veckans Kobra var att man musiklagt ett inslag med The For Carnations Being Held. Det värsta... well, läs här. Och på tal om att slå in öppna dörrar och banalt teoretisera kring humor: lyckades äntligen se ett avsnitt av Dokument: Humor på SVT, och jag måste fråga andra som sett - var de första två avsnitten lika menlösa? Jag blev spänd av förväntan när jag hörde talas om projektet - äntligen! - trots att det var jävla Schyffert som skulle hålla i det. "Det kommer att bli en ganska tråkig serie, vi kommer bara att snacka om humor, det kommer inte att skämtas och så", sa programledaren inför starten. Han drog paralleller till Dokument Utifrån. Bra. Mer sånt. Ett helheltsgrepp, de skarpaste komikerna uttalar sig, humorn kategoriseras, positioneras etc. Det finns ju massor att säga. Det här kan bli hur bra som helst.

Men Robert Gustafsson som skitroligt sätter upp ett enmanstält och låtsas vara full, Schyffert som sitter och flabbar hemma hos John Cleese, och alla inslags vitsiga setups signalerar likväl att man vill att tittarna ska sitta där och ömsom asgarva, ömsom småputtra samtidigt som Conan O'Brien säger igenkännande självklarheter om The Simpsons. Det blir bara fluff - inte djuplodande alls, bara några halvhjärtade ansatser, banala insikter om humorns väsen; och när det faktiskt sägs något intressant blir det alltför korthugget och utan uppföljning. Litar man så lite på publikens vilja och förmåga att uppskatta humor på ett annat sätt än som passiv mottagare? Är man så rädd för att materialet inte håller? Jag är inte så mycket arg som jag är besviken. Det hade ju kunnat bli så bra. Här har man utifrån ett krogsamtal lyckats pitcha en potentiellt jätteintressant idé till SVT, som svalt hull och hår, slängt en rejäl budget på den, skickat ut Schyffert runt jorden med ett litet kamerateam för att hitta humorns essens - och det här är vad han kommer tillbaka med? Vilket slöseri. Vilket slarv. The joke's on you, SVT.

Tre humortips

På förekommen anledning: här är tre old school-aktiga, textbaserade humoralster som trots sin popularitet (och i två fall ålder) inte tappat någonting av sin ursprungliga briljans.

The Canonical List of Weird Band Names
All-Time Best of the Worst Country Song Titles
Top Thirty Chuck Norris Facts

Drömgruppen

England
Australien
Sverige
Iran

Tre reaktioner

• Om aprullen: "I guess I was looking forward to a good time. Instead I felt like I was forced to experience the King Kong ride at Universal Studios all over again, only this time for three hours." Ed Gonzalez är inte imponerad. Jag ser fortfarande fram emot den, kinda-sorta.

• To gay or not to gay: "I wish all you hip, with-it heteros would stop running to the defense of us ill-served gays." Bestämda åsikter om Ang Lee i kommentarerna till Dave Kehrs recension av Brokeback Mountain.
  

• En nedtryckt auteur: "Let's just say he was replaced, and leave it at that." The Brothers Grimm var för många en besvikelse - jag tror jag uppskattade den mer än de flesta - men i vilket fall som helst är det alltid underhållande att lyssna på Terry Gilliams DVD-kommentarspår. Synd bara att han inte vågar/får/vill gå loss och berätta allt om alla backstabbande Weinstein-bröder, frustrerande studiointriger och kickade DPs. Men man förstår ändå hur mycket han tvingats - än en gång! - in absurdum slåss för varenda klipp, varje klädesplagg, skådis och musikstycke. Om Heath Ledgers skägg: "I really had to fight for that. The Miramax people don't like facial hair."

Behovet av slutna sällskap

Helgen har otippat handlat en hel del om slutna sällskap. I fredags, då vi genomförde en kylslagen men uppfriskande stadsvandring i Lund, diskuterades formella och informella professorsordnar och töntiga studentditon, hur mycket som beslutas om fakulteterna och institutionerna bakom lyckta dörrar, i dunkla salonger, bland cigarrer och cognac. Hur folk i maktpositioner bara råkar vara med i samma brödrasällskap som den nya lektorn man precis utsett, osv. Oundvikligt att tänka på när man går omkring i en stad som Lund och tittar på och pratar om alla universitetsbyggnader, studenthem och kyrkor - och man hade helst bara velat avfärda det som ett ganska fånigt ankdammsfenomen om det nu inte vore så att det faktiskt används som redskap för karriärer och konkreta maktspel.

I lördags, när vi åt älgburgare på Moosehead (nej, det var inte mitt förslag att gå dit, men det var lunch med Film Internationals nya engelska layoutare, och älg kändes på något sätt vettigt) satt ett helt gäng pingvinklädda, frimurarliknande herrar bakom oss vid ett långbord, högljudda och förfriskade. Samtliga hade olika former av medaljer och ordensband på sig, de drack snaps och sjöng allsång, vrålade i sig korv och fläsk, skrek av skratt och drog skämt om varandras fruar. Det var lite oklart vart de var på väg, men de hade beställt skjuts av tomtens häst och vagn, som skulle hämta dem prick kvart över fyra. Vår diskussion gled ofrånkomligt över från svenska julmatstraditioner till hemliga sällskap, och Gabriel berättade att han en gång kommit över sin farfars lilla svarta bok med knasiga ordensritualer. En av pingvinerna ropade tvärs över bordet: "Lasse, du kan ju inte hålla på å flörta med servitrisen - du är ju gift!" Lasse tjoade: "Va sa du att det hette sa du?" The crowd went wild.

Senare på kvällen gick jag på soppfest. Ett par av mina vänner har under ganska lång tid träffats en gång i veckan, under alltmer ordnade former, och ätit soppa. Soppan tillagas av värden, värdskapet roteras och tas på största allvar. En numera diger receptbok finns (handskriven, ett exemplar), och skulle man råka göra en soppa som är snarlik någon tidigare, får man onda ögat. Dessutom är soppgänget tämligen slutet; det är i princip omöjligt att "gå med", och i de undantagsfall då någon gäst är med vid en middag är det uteslutande på initiativ av gruppen - du bjuder inte in dig själv, du frågar inte ens. Soppgänget är avslappnade i den meningen att de gärna pratar om vad de lagat och ätit, och de är absolut inte så högtidliga och fåniga som pingvinerna - men det finns en tydlig gränsdragning mellan dem och vi andra. Men en gång om året - normalt sett i december - ordnar soppgänget fest, där det bjuds på fantastiska soppor. Igår åt jag bland annat en tomatbaserad laxsoppa, en fänkålssoppa med små bitar rökt lax på, och en kinesisk grönssakssoppa med dumplings i. Gott om tillbehör, krutonger, bröd, vin - toppen. Det enda som saknades var en lite mer kryddstark soppa - en som ger dig en rejäl örfil, som någon uttryckte det. Soppgänget höll med.

För övrigt:

• Terrence Malicks nya film, The New World, har premiär på juldagen i USA, och är tydligen så extraordinärt galet bra att Ed Gonzalez på Slant knappt vet hur han ska uttrycka sig (och har således inte gjort det ännu). Detta trots Colin Farrell och jobbiga kolonialromantikvibbar i trailern alltså. Jag är officiellt hur förväntansfull som helst.
• Det tog drygt 30 år, men nu har jag äntligen upptäckt kraut/proto-ambientplattan Musik von Harmonia från 1974. Tack till Andy för detta.
• Scott Herrens nya Prefuse 73-platta, som kommer i februari, består enligt Herren själv mer av "the type of intricate instrumental material that slayed fans in the first place" än de spretiga produktionerna från förra plattan. Detta enligt Pitchfork. Tack för det!
• Glädjespridaren Michael Haneke storslammar på europeiska filmgalan. Är någon förvånad?
  
• Idag såg jag först den välmenande, delvis rörande men lite otillräckliga indierullen Angela (Rebecca Miller, 1995), och direkt därefter den brötiga, delvis snygga och mer eller mindre förglömliga actionmassakern Doom (Andrzej Bartkowiak, 2005): det eklektiska filmintresset får väl sägas vara intakt.
• Annat som jag lyssnar väldigt mycket på just nu: Dwele, Jan Jelinek, Detroit-mixarna av Sade, och självklart världens bästa julplatta, James Brown's Funky Christmas. 'Tis the season.

Häxan och lejonet och garderoben och köksskåpet och barnen och huset osv

Första kompisomdömet om kommande Narnia-filmen:

A huge disappointment, hamstrung by a very stale, cliched script, and weak performances by most of the children. The sets and CGI (especially Azlan and the Beavers) are remarkable, but huge cinematic techniques and actual SHOTS and scenes are taken directly from The Lord of the Rings, and others of the genre. Worstly, it never once feels magical. [...] I was really pumped for this...my kinda movie, but it's just amateurishly done in too many ways. Bright sides: Tilda Swinton is magnificent as the Witch, and there are certainly some beautiful sequences. I'll see the next one, but a very disappointing beginning to a franchise that I had high hopes for.

Svensk premiär 21 december.

The Woodster 70

Idag fyller Allan Stewart Konigsberg, sedan 1952 mer känd som Woody Allen, 70 år. Grattis!

Woody gör fortfarande för många filmer. Han har regisserat ungefär en om året sedan 1971, och under en lång tid var hans produktivitet något positivt, som ett fan tackade man och tog emot. Men på senare år har det blivit plågsamt att se honom hantera sin åldersnoja genom att göra så många filmer han bara hinner och kan, till synes helt utan kvalitetskontroll eller återhållsamhet; med reservation för att jag inte sett Match Point ännu har han inte gjort en riktigt bra film sedan 1996 (Everyone Says I Love You). Problemet ligger enligt många i hans urvattnade manus: att han inte sparar på krutet och samlar på sig flera idéer till ett manus istället för att tvunget skriva flera tunnsådda. Jag tycker en minst lika stor anledning till nergången är skådespeleriet - något jag berörde i min recension av Melinda and Melinda.

Det fanns dock en tid då hans "en film om året"-strategi gav utdelning. År efter år. Mina tio favoriter av Woody just nu, torsdag 1 december:

1. Annie Hall (1977)
2. Crimes and Misdemeanors (1989)
3. Manhattan (1979)
4. Husbands and Wives (1992)
5. Broadway Danny Rose (1984)
6. Radio Days (1987)
7. Zelig (1983)
8. Bullets Over Broadway (1994)
9. Hannah and Her Sisters (1986)
10. Take the Money and Run (1969)

Bonus: Woody var en fantastisk underhållare i sina tidiga dagar - han började sin karriär som skämtförfattare åt Sid Caesars Your Show of Shows, och drog efterhand även ut på ståuppturné. Den som såg hans unika framträdande på Oscarsgalan 2002 vet att hans timing och skärpa fortfarande är intakt. Här, i en inspelning från The Shadows i Washington DC i april 1965, berättar han om hur han en gång blev kidnappad.