torsdag 31 augusti 2006

Filmdagarna: en vecka senare

Några nedslag.

The Good

Det var märkligt och mäktigt att äntligen se Farväl Falkenberg på stor duk, och med publik - en intensiv, bitvis andäktig visning som avslutades med kraftiga applåder. Jag har svårt att förhålla mig till filmen nu, men jag är nöjd med den slutgiltiga versionen - den tredje eller fjärde jag sett. Folk runt omkring mig var tagna - vissa enligt utsago "helt förstörda". En del kallhamrade branschmänniskor gillade dock inte vad de såg, och det återstår att se vad filmen kan åstadkomma publikmässigt. Medieuppbådet var stort, som ni säkert märkt om ni läst valfri kvälls- eller morgontidning den senaste veckan - men än så länge har det inte inkommit en enda riktig recension, så de svallande artiklarna kan vara förrädiska. Ska bli intressant att se hur den faktiskt tas emot när den får premiär. (Och det här blir det sista på överskådlig tid jag skriver om filmen. I nya numret av Plaza Magazine, som kommer vilken dag som helst nu, finns dock en intervju med Jesper Ganslandt som jag gjorde i våras, innan det blev bananas med alla festivaler och så.)

***

Bäst under dagarna var annars Little Miss Sunshine, som greppade tag i publiken från minut ett och inte släppte taget förrän eftertexterna började rulla. En utomordentlig crowd pleaser som ypperligt balanserar på rätt sida av sentimentalitet, sensmoral, galenskap och humor. Fick överraskande applåder av den luttrade publiken, något som annars är reserverat svenska filmer och/eller filmer där filmskaparna närvarar. Och inte bara applåder: under filmens gång jublades det, folk klappade till och med i takt (där tillfälle gavs). Vad som lyfter denna roadmovie över den något krystade premissen (dysfunktionell familj stuvar in sig i folkabuss och åker på skönhetstävlingen Little Miss Sunshine, där den åttaåriga dottern ska deltaga) är i första hand två saker: Michael Arndts manus har en befriande attityd gentemot det traditionella kravet att knyta ihop alla trådar och inte låta något lämnas därhän, vilket skänker hela filmen en avslappnad, och i dråpligheterna faktiskt en realistisk skildring av händelseförloppen. Filmen säljer aldrig ut, den sviker aldrig sina karaktärer och den sviker aldrig åskådarna. För det andra har filmen en utomordentlig skådespelarensemble. Steve Carrell visar att han klarar av även dramatiska roller, Toni Collette sjunker som vanligt in i sin roll med häpnadsväckande lätthet, Alan Arkin är lysande som den anarkistiske farfadern, och få kan som Greg Kinnear gestalta den krakelerande amerikanska drömmen med samma entusiasm, empati och tragik. Barnskådisarna är också utmärkta, det är svårt att inte charmas av Abigail Breslin som den glasögonprydde dottern.

***

Den stora årliga festen var riktigt rolig när man väl kommit över sitt initiella motstånd mot hela tillställningen och fått en och annan romdrink i sig. VIP-loungen var ganska död, men sval. Uppstoppade vildsvin, fejkbrasa och annat herrklubbsaktigt. Maten var OK. Till slut tog vi beslutet att strunta i stoltheten och bara köra på, mot bättre vetande och smak - det blev såväl svajig karaoke som huvudlös svängom på dansgolvet, till en plattvändare som rimligen borde hetat DJ Schizofren. Alla svärmade kring Mastodont-Mads. En förfriskad Roffe Lassgård undervisade oss, något osammanhängande, i svensk geografihistoria. Tack och lov avstyrde vi efterfest hemma hos mig i sista stund, och somnade vid femsnåret, med La vache qui rit-fyllda croissanter spridda över lägenheten.

The Bad

Tillställningarna inleddes med en visning av The Devil Wears Prada, och tack och lov bjöds det både på champagne och sushi under minglet innan filmen körde igång. Den är nämligen inget vidare, och rekommenderas bara till Meryl Streep-komplettister och masochistiskt lagda fashionistas som fantiserar om den iskalla, elaka, totalt maktfullkomliga asshole-despoten som idealchef. Tough love and all that bullshit. Det största problemet är dock Anne Hathaway, som spelar huvudrollen - hon är ingen dum skådis, men är totalt felcastad som den "fula", "feta", stillösa aspirerande assistenten; inte ens med Hollywoodmått mätt är det trovärdigt - Hathaway är en goddamn klassisk amerikansk skönhet, med stort brett leende och rådjursögon. Det funkar helt enkelt inte. Streep, för all del, gör det bästa av sin ganska tacksamma ragataroll. Stanley Tucci bidrar också med visst stöd.

***

Dagarnas stora besvikelse var Marie Antoinette. Inte så mycket på grund av stora förväntningar på själva filmen - reaktionerna i Cannes var all over the map, alltifrån sågningar till hyllningar - men utifrån Sofia Coppolas två tidigare filmer, som jag håller väldigt högt, hade jag väntat mig mer. Den är onekligen bitvis vansinnigt stilig med alla sina kostymer, peruker och miljöer, men när nyhetens behag lagt sig - sådär 30-40 minuter in - och man inte längre reagerar på överdådet (eller Coppolas anakronistiska användande av rockmusik på ljudspåret), och man desperat börjar leta efter substansen, intrigerna, känslorna, karaktärerna - finns det väldigt lite kvar.

***

(Förresten: oväntat inofficiellt tema för dagarna, om man utgår från sensmoralen hos flera av de visade filmerna: det är synd om de rika.)

The Ugly

Direkt efter visningen av FF skämtade vi om att vi kanske borde se den engelska romantiska komedin Cashback för att få lite motvikt till alla män - den något uppseendeväckande affischen till Cashback ser nämligen ut såhär:



Sagt och gjort (som disclaimer till min bänkgranne Julia kunde jag även besserwisseraktigt hänvisa till kortfilmen som filmen bygger på, och som jag tidigare sett och gillat). Det finns gott om män i Cashback också, men visst, tits-and-ass-kvoten för dagen uppfylldes med råge. Kontrasten till FF:s skildring av män kunde dock inte vara tydligare - och inte på ett smickrande vis för Sean Ellis, som regisserat Cashback. Filmen är inte utan poänger - kanske? - men maken till kvasipoetisk mystifiering av KVINNAN, stöpt i en förbluffande pubertal, masturbationsvänlig form, illa maskerad som konstnärlig hyllning, var länge sedan jag sett. Emilia Fox, som spelar kärleksintresset, är dock charmig - och ser precis ut som en ung Grynet Molvig.

(Tyvärr utgick den förmodade nakenchockrullen Shortbus - John Cameron Mitchells nya, årets obligatoriska Cannes-skandal, ur programmet någon vecka innan filmdagarna, men den kommer på bio senare i höst. Can't wait.)

***

Samlade omdömen (satta efter CDDB-skalan, dvs CON-con-mixed-pro-PRO):

Little Miss Sunshine - pro+
Farväl Falkenberg - pro+
An Inconvenient Truth - pro
Scoop - pro-
Thank You for Smoking - mixed+
Dark Horse/Voksne mennesker - mixed+
Them/Ils - mixed
Paris, je t'aime - mixed
Marie Antoinette - con+
Den enskilde medborgaren - con
Hard Candy - con
The Devil Wears Prada - con
Cashback - con


Andra bloggar om: , , , , , , ,

måndag 21 augusti 2006

Criswell Predicts

Det kan tänkas bli lite skralt med inlägg den närmaste tiden. Måndag till torsdag är det nämligen filmdagar i Malmö, sedan sticker jag till Stockholm ett tag. Ska försöka skriva lite om filmdagarna as they happen, men vi får se hur mycket jag orkar. Om jag följer min optimistiska plan blir det sådär 5-6 filmer om dagen - vadslagning om när schemat spricker är i full gång. Mitt eget tips: tisdag eftermiddag.

Lyssna på dagens låt så länge - Theo Parrishs white label-remix av Jill Scotts Slowly Surely.

fredag 18 augusti 2006

Colbert vs Wikipedia II



För två veckor sedan skrev jag om Stephen Colberts fejd med Wikipedia. Som ett brev på posten kommer nu Wikiality, ett wiki-modellerat uppslagsverk baserat på Colberts världssyn och åsikter.

Wikiality isn't about what "factinistas" might sneeringly call "statistical trends" or the "objective truth" or "for the last time, President Bush doesn't have 102% approval rating." There's a level of truth and meaning beyond (and, really, having little or nothing to do with) what's "demonstrably true," and that's what we're dedicated to keeping track of.

Wikipedia-parodier är kul - minns briljanta TeeVeePedia från tidigare i år.


Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 17 augusti 2006

Filmkrönikans nya stil

Fler detaljer om Filmkrönikans nya format börjar sippra ut. Som tidigare meddelats kommer Helena von Zweigbergk att axla programledarrollen. Klara bisittare/recensenter är nu även Göran Everdahl och Andrea Reuter. Valet av Everdahl är en no-brainer: han är påläst, vältalig, erfaren - och gör sig dessutom bra i TV. Man kan alltid diskutera saker som rundgång, brist på nytänkande osv - men av alla gamla rävar SVT kunde välja bland är Everdahl kanske den bästa (oavsett vad man tycker om hans filmpreferenser).

Reuter är en ny bekantskap för mig. Hon jobbade senast med filmprogrammet på TV400, en kanal jag inte sett en minut av. Från pressmaterialet kan utläsas att hon har "bred filmsmak" och att hon tycker att all film är värd att diskutera, oavsett genre och kvalitet. En hälsosam inställning som saknas på många håll i svensk filmbevakning. Även klokt att inte positionera sig med alltför snäva referensramar innan folk hunnit få en uppfattning om tyckaren Reuter (typ: "jag gillar bara skräck, hatar romcoms"). Men sen kommer det här:

- Jag vill förutsättningslöst bedöma all sorts film utan att bry mig om vad kultureliten anser att man ska tycka.

Alltså: jag förstår henne, jag håller egentligen med - men var det verkligen nödvändigt att formulera sig så? I Filmkrönikan-kontexten blir uttalandet ett uttryck för just den ängslan vi förknippat tidigare inkarnationer av programmet med - tvekan inför var på skalan (skalan! jesus christ) "Plus för filmtittare" vs "Röda rummet för filmtittare" man ska placera sig, rädslan att framstå som alltför intellektuell, kuuultuuurell. Det låter som en disclaimer för att inte skrämma bort tittare, och jag gillar det inte, jag tycker det är onödigt. Och ärligt talat, är inte kulturelitskortet ganska tradigt att spela ut?

Men bortsett från detta säkert lätt övertolkade uttalande tycker jag den nya trojkan ser intressant ut. Kan vi månne få lite vettig filmbevakning på SVT i höst? Tillykke!

Läs mer om Filmkrönikan hos Tennisspionen här, och tidigare hos mig, här.

Andra bloggar om: , , ,

tisdag 15 augusti 2006

Ifall ni missade

I kommentarerna till det ordfattiga Miami Vice-inlägget nedan sägs det en hel del - betydligt mer än jag räknat med.

...



"If you switch on television it's just ridiculous and destructive. It kills us. And talk shows will kill us. They kill our language. So we have to declare holy war against what we see every single day on television. Commercials. I think there should be real war against commercials, real war against talk shows, and all these things."

-- Werner Herzog, 1980

lördag 5 augusti 2006

Studio 60 - det ser bra ut



Första avsnittet av Aaron Sorkins nya serie Studio 60 on The Sunset Strip, ett bakom kulisserna-drama om en fiktiv, SNL-liknande humorshow, lovar gott. Samtidigt bjuder det inte på så många överraskningar - i positiv bemärkelse, eftersom förväntningarna från min sida var ganska höga. Jag förväntade mig ett välskrivet, väloljat, rappt drama - och fick det. Innan jag sett några avsnit till avstår jag från att göra vidare analyser, men noterar:

  • Hur många - förutom vi som älskar TV om TV, och andra meta-varianter - kommer att gilla det här? Kommer Studio 60 att locka en tillräckligt stor publik?
  • Bradley Whitford spelar fortfarande Josh från West Wing, men förhoppningsvis utvecklas karaktären under seriens gång.
  • Seriens öppning var precis som förhandsmaterialet antytt som taget ur Network (1976) - humorshowens producent bryter ett inslag i direktsändning och börjar säga en massa syrliga sanningar om programmet och dess TV-station - men innan man hunnit bitcha om en ripoff slänger Sorkins snabbt in en rad repliker om just Network och dess författare Paddy Chayefsky. Snyggt räddat.



  • Det producenten (spelad av Judd Hirsch) säger om showen - och i förlängningen dagens TV-landskap - är ganska bra. Kanske något förutsägbart, men kommentarerna kring just Studio 60 (direkt applicerbara på SNL) sitter där de ska.
  • När de "dåliga" sketcherna visas på showen tänker jag direkt på Cutting Edge Live, SNL-parodin i Bob Roberts.
Andra bloggar om: , , , ,

fredag 4 augusti 2006

Farväl Falkenberg till Toronto



Det är bråda dagar för Farväl Falkenberg och dess regissör Jesper Ganslandt. Först är det smygvärldspremiär på Lilla filmfestivalen i Båstad nu i helgen, sedan den första riktiga press/branschvisningen på Malmö filmdagar, sedan bär det av till Venedig - och nu står det klart att filmen även ska visas på TIFF, Nordamerikas viktigaste festival, som börjar 7 september.

Svensk premiär blir det 22 september.

Andra bloggar om: , , ,

Burstyn i Emmy-fadäs

Om ett par veckor delas årets Emmy-statyetter ut i USA. Conan O'Brien är värd. En av de nominerade skådisarna är veteranen Ellen Burstyn, som har chans att knipa pris i kategorin "Outstanding Supporting Actress in a Miniseries or a Movie", för sin roll i TV-filmen Mrs. Harris. Gott så - tills man upptäcker att längden på hela hennes framträdande i Mrs. Harris är enastående... 14 sekunder.

Ray Richmond på The Hollywood Reporter har suttit med stoppuret i högsta hugg:

I am not making this up. In fact, I timed it four times just to be precise. Here is the sum total of Burstyn's performance, an on-screen Chyron identifying her character as "Former Tarnower Steady" (Tarnower being Dr. Herman Tarnower, the murdered protagonist of the piece):


Former Steady (sitting, smoking a cigarette, in flashback, sporting a European accent, music playing in background): "I had my own money, so he was more relaxed with me, though I don't know it can be said that Herman was relaxed with any woman."


Former Steady (some 15 seconds later): "His favorite piece of music was the film score from 'Cleopatra.'"


And there you have it. The full quantity of Burstyn's work in the film that didn't wind up on the cutting-room floor. So minuscule is it that HBO didn't even bother to list Burstyn on its consideration page in the network Emmy screener kit sent out to voters. If she were to win, her acceptance speech would exceed the length of her performance threefold.


Läs mer om debaclet här.
Se listan över samtliga nominerade här.

Andra bloggar om: , ,

torsdag 3 augusti 2006

Krig och film

I dagens Sydsvenskan skriver jag lite om Paul Virilios essä Krig och film. Artikeln finns online här.

onsdag 2 augusti 2006

Colbert vs Wikipedia



I måndagens avsnitt av The Colbert Report kritiserade Stephen Colbert online-uppslagsverket Wikipedia och dess godtyckliga hantering av fakta. I inslaget The Word uppmanade han sina tittare att gå in och redigera ordet "elefant", till exempel så det står att antalet afrikanska elefanter tredubblat det senaste halvåret. Om tillräckligt många användare säger att det är så, blir det också en sanning - så är Wikipedia upplagt. Följande hände:

"Various Wikipedia articles referring to elephants, African elephants, African Bush elephants, African Forest elephants and the like were immediately moved to semi-protected status by the site's administrators. Pages with the semi-protected designation can only be edited by registered and trusted users. Colbert's Wikipedia user account was also blocked from making edits."

[...]

"The whole series of events is a brilliant practical joke that exposes the fragility of online communities and the much-challenged trustworthiness of crowdsourcing."

Läs mer här. Se klippet från The Colbert Report här.


Andra bloggar om: , , ,

tisdag 1 augusti 2006

Fem favoriter: 1972

Across 110th Street (Barry Shear)



Du har hört låten, men har du sett filmen? Det är en riktigt underhållande buddy movie om två omaka poliser i NYC (den unge, ambitiöse Yaphet Kotto och den äldre, korrupte Anthony Quinn) som försöker lösa ett fall där maffian rånats på en stor summa pengar och flera mafiosi dödats. Poliskåren jäser av rasism och korruption, och kaos hotar den undre världen om inte Kotto och Quinn lyckas samarbeta och kväva den pyrande elden. Quinn är utmärkt som snuten som slits mellan olika lojaliteter, och Kotto är som en prototyp till Andre Braughers Frank Pembleton i Homicide. Slumpas inte helt orättvist samman med andra blaxploitationrullar från samma tid, men är likt Detroit 9000 från året efter i huvudsak en traditionell polisfilm snarare än en studie i svart populärkultur. Det dröjde ytterligare ett par år innan genren verkligen exploaterades, och löjeväckande (men underhållande) titlar som Dolemite och Black Fist lanserades.

Behind the Green Door (Art Mitchell, Jim Mitchell)



Om du bara ska se ett exempel på den "arthouse porn" som under en tid på sjuttiotalet faktiskt visades på vanliga biografer i USA kan du skippa Deep Throat (från samma år; inte dum men dokumentären är bättre) och istället se Behind the Green Door, en bortglömd "klassiker" som snabbt blev något av ett fenomen då den släpptes - den första hårdporrfilmen som fick bred biodistribution i USA. Filmen är fylld av hallucinatoriska effekter och drömska scenerier, och huvudrollen spelas av den då relativt kända modellen Marilyn Chambers, som bröderna Mitchell osannolikt nog lyckades värva, och vars lukrativa reklamkontrakt prompt sades upp. Enligt uppgift spelades filmen in på en dag, vilket kan ha bidragit till den bisarra DYI-estetiken. Såväl Chambers som bröderna Mitchell fortsatte jobba i branschen, men för Art Mitchell slutade det illa. 1991 sköts han till döds - av brorsan Jim.

Bone (Larry Cohen)



Den andra rekommenderade filmen från 1972 med Yaphet Kotto i huvudrollen! Bone var manusveteranen Larry Cohens regidebut; den sorteras ibland lite slarvigt in i blaxploitation-genren men har i själva verket den vita amerikanska borgerligheten, och dess skräck inför Det Okända (här manifesterat i en hotfull svart man), som fokus. Kotto spelar en förrymd fånge som tar sig in i en luxuös villa i Beverly Hills och börjar terrorisera den neurotiska hemmafrun (spelad av Joyce Van Patten). Ett absurt maktspel tar vid, och Cohen vänder upp och ner på begreppen och framställer den fina borgarmiljön som allt annat än lugn och trygg, och Kotto - hela tiden i kontroll - som en smart, beräknande sanningsägare, ett ständigt hot, och i slutändan en representant för alternativa tankar och värderingar. Det är långt ifrån övernaturligheterna i Cohens senare alster som It's Alive, Q och God Told Me To, men nog så skruvat, och med regissörens patenterade minimala anslag och etablering - cut to the chase är hans signum - redan väl utvecklat. (Läs Pat McGilligans uttömmande intervju med Larry Cohen för Film International här.)

The Candidate (Michael Ritchie)



Denna utmärkta politiska satir följer advokaten Bill McKay (Robert Redford) och dennes kandidatur till USA:s senat. McKay är ung, liberal, en framtidsman - men anses av de flesta bedömare inte ha en chans i valet, och får därför fritt spelrum att lansera sina frispråkiga idéer. Men när vinden vänder och en vinst plötsligt ser ut att vara inom räckhåll förändras allt. Ritchie använder sig delvis av en dokumentär stil tydligt inspirerad av Robert Drews Kennedydokumentärer Primary (1960) och Crisis (1963). Redford är lysande som den karismatiske, idealistiske McKay, vars oskuld långsamt och obarmhärtigt mals ner av det politiska maskineriet. När förvandlingen ytterst, ytterst subtilt smygs in för oss tittare blir chocken och upprördheten genuin. Filmaffischen (se ovan) är en av mina all time favoriter. Klar inspiration för Tim Robbins när han gjorde Bob Roberts tjugo år senare. 1972 var för övrigt ett bra år för Michael Ritchie - förutom The Candidate gjorde han även den skruvade Prime Cut, om gangsteruppgörelser och köttindustrier i Kansas (läs mer om den här).

Ciao! Manhattan (John Palmer, David Weisman)



Gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut i denna film, ett märkligt hopkok av två (eller möjligtvis flera) projekt med modellen och personligheten Edie Sedgwick i centrum - en del utspelas under hennes illustra tid som superstar på Warhols The Factory i New York, den andra i Kalifornien ett par år senare, när karriären kraschlandat. Edie bär upp den semisjälvbiografiska rollen som tragisk föredetting med en viss stolthet och grace, och hennes oändliga och poänglösa anekdoter om sitt liv, kombinerat med filmens lätt drömska visuella uttryck och intressant proto-electronica-musik på ljudspåret, skapar en fullständigt absorberande atmosfär. Superstar Edie som håller hov i en tom pool, drogpåverkad, topless med silikontuttar pekande åt alla håll, ältandes gamla minnen och aldrig realiserade drömmar, i en sörja av patetik och komik - ibland är det det enda jag begär av en film. Edie dog av en överdos ett par veckor efter inspelningen. (Senare i år kommer filmen Factory Girl, en biopic med Sienna Miller som Edie.)

Andra bloggar om: , , , , , , , ,