fredag 30 december 2005

Listor, del 2: andras listor

Puh, det är stressigt och insnöat såhär under årets sista dagar. Så precis nästan inte alls som utlovat dröjer listor och utläggningar ytterligare ett par dagar. Istället: andras listor. För 'tis the season då alla fanatiskt sammanfattar allting, och filmnördarna älskar/hatar det lika mycket som alla andra. Naturligtvis fortsätter alla traditionella utmärkelser att utannonseras, inklusive de betydelsefulla Golden Globe-nomineringarna, som dök upp för någon vecka sedan, men nu håller även individuella kritiker som bäst på att såga, hylla eller helt enkelt bara diskutera varandras topplistor.

Bland de mest uppmärksammade inläggen hör som vanligt Village Voices stora kritikerenkät, som kan verka överväldigande, och Slates årligen återkommande rundabordetsnack The Movie Club (i år upprepas inte förra årets faux pas då Armond White nästan kraschade den sobra tillställningen med sina opassande åsikter; istället lutar man sig mot pålitliga deltagare som AO Scott och J-Ro).

För mer komprimerade listor - med om inte annat välskrivna motiveringar - rekommenderas tidigare nämnda Slant och The Onions AV Club. Jag slår gärna ett slag för min vän Mubarak Alis alltid lika eklektiska val, även om han som kiwi är drabbad av samma frustrerande release-lagg som jag. Roger Ebert underminerar sin trovärdighet - men cementerar sin status som den folklige kritikern som gillar typ allting - med sin lista. Och New York-baserade The Reeler metar till det och dissar alla, i sin topplista över årets topplistor.

Jag har inte granskat samtliga listor, men det återstår väl att se huruvida någon uttalat homosexuell kritiker placerar Brokeback Mountain på sin topplista, och huruvida någon svart kritiker placerar limousine liberal-orgien Crash på sin.

Imorgon flyger jag till Stockholm för att fira nyår.

torsdag 29 december 2005

Listor, del 1: 25 bra, gamla* filmer jag såg för första gången under 2005



*) pre-2000


Bone (Larry Cohen, 1972)
The Scenic Route (Mark Rappaport, 1978)
A Movie (Bruce Conner, 1958)
California Split (Robert Altman, 1974)
Little Murders (Alan Arkin, 1971)
Truth or Dare? – A Critical Madness (Tim Ritter, 1986)

Ciao! Manhattan (John Palmer, David Weisman, 1972) [såhär skrev jag någon annanstans: "Truth and fiction blur in this film, haphazardly spliced together out of two (or possibly more) different projects involving Edie Sedgwick – one set in New York during her days there as a model and superstar at Warhol's Factory, the other in California a couple of years later. Shouldn't really work under any circumstances, but somehow it still does. Sedgwick bears the role of the tragic has-been with a certain grace and pride, and her sometimes endless and pointless anecdotes about her life – what coulda-shoulda-woulda been – together with an inventive visual style on account of the editors and a proto-electronica score, create an atmosphere that is wholly mesmerizing. Sedgwick died of an overdose a couple of weeks after she had finished shooting."]

Babylon (Franco Rosso, 1980) ["A fascinating slice of life in this time travel back to the immigrant (predominately Jamaican) London of the early 80s: original skins, booming sound systems, racism, crooked cops and small-time hoodlums. More a social commentary of the times than a ghetto tale, it features a gang of young rastas coping with parents, school and petty crime, with dreams about building the most impressive sound system in Brixton. Staying mostly away from clichés and never stooping down to expoitation, the film paints a rather bleak and unsentimental picture about the newly installed Thatcher's Britain. Music plays a huge part in the film, and the sound system clashes are all excellent. Watching it without subtitles (which the director refused to include) can be something of a struggle though."]

The Red Shoes (Michael Powell, Emeric Pressburger, 1948)
Chocolat (Claire Denis, 1988)
3 Women (Robert Altman, 1977)
The Good Fairy (William Wyler, 1935)

Point Blank (John Boorman, 1967)
Where the Sidewalk Ends (Otto Preminger, 1950)
Bigger Than Life (Nicholas Ray, 1956)
House of Bamboo (Samuel Fuller, 1955)
Prime Cut (Michael Ritchie, 1972)
Dai-bosatsu tôge / The Sword of Doom (Kihachi Okamoto, 1966)
Forty Guns (Samuel Fuller, 1957)
Boomerang! (Elia Kazan, 1947)
Elephant (Alan Clarke, 1989)
Wattstax (Mel Stuart, 1973)
Nadja (Michael Almereyda, 1994)
F for Fake (Orson Welles, 1976)
Detroit 9000 (Arthur Marks, 1973)

fredag 23 december 2005

Favorit i repris



Befinner mig just nu på svenska landsbygden, långt ifrån snabba uppkopplingar, bra datorer och listmaterial. Återkommer därför nästa vecka med årssammanfattningar, framtidsutsikter och uppskrivningar av såväl årets bästa romantiska komedi The Baxter som det osedda svenska filmundret Farväl Falkenberg.

Gut Jühl!

onsdag 21 december 2005

The Comedians of Comedy

I augusti i år genomförde fyra ståuppare en turné på amerikanska östkusten, med stopp i bland annat Baltimore, New York och Atlantic City. Ett filmteam från Comedy Central hängde med, och resultatet blev The Comedians of Comedy, en roadmovieaktig dokumentärserie som följer komikerna – Patton Oswalt, Brian Posehn, Maria Bamford och Zach Galifianakis – på tråkiga hotellrum, lokala matställen, och på scen inför publik. Det är långt ifrån en renodlad konsertupplevelse: små klipp från framträdanden blandas med mycket turnétugg, förberedelser och en hel del tristess. Denna vinkel, att koncentrera sig mer på resan än den faktiska komedin, kan säkert vara frustrerande för vissa tittare som förväntar sig en mer traditionell ståuppshow, men den fungerar bra som en titt bakom kulisserna – att de fyra komikerna i fokus inte heller är Seinfeld-stora utan betydligt mer lo-fi i sin framtoning (inget entourage att snacka om, undermålig logistik, de säljer inte ut alla sina shower, etc) gör det bara än mer sympatiskt. Serien har mycket gemensamt med David Cross-filmen Let America Laugh, som skildrade hans gemensamma turné med rockbandet UltraBabyFat i samband med lanseringen av skivan Shut Up You Fucking Baby 2002-2003.

Är det här möjligtvis kompensation för Oswalts och Posehns nördhumorprogram Happy Game Fun Bomb som Comedy Central hade under utveckling tidigare i år men sedermera skrotade? Man kan bara spekulera. ”Comedy Central will air this at 2 in the morning on Fridays, in Guam”, som Patton säger – och bortsett biten om Guam är det nästan sant: tyckte CC idén var bättre än slutresultatet? Roligt är det hursomhelst. Och en sammanfattande DVD är tydligen på gång.

Alla fyra komikerna är sevärda på sina egna sätt:

Patton Oswalt är något av en turnéledare för gänget, publikens kompis som pratar om dagsaktuella händelser och vad som hänt på vägen till showen – dessutom god improvisatör som sällan blir stressad, trevlig och snäll men inte utan bett;

Maria Bamford är en slug underhållare, till synes nervös och försiktig, medvetet trevande, men lurar in publiken till iskalla sarkasmer (”I love America, cause I’m white and rich!”) – framställs också som relativt ny på scenen och ovan vid turnélivet, har improvisationsskräck som hon elegant vänder till sin fördel;

Brian Posehn är liksom Patton en första klassens nörd, men har på scen en helt annan framtoning – där Patton är den utåtriktade, pratsamma nörden är Brian dryg, cynisk, inåtvänd, besserwisseraktig, bitvis elak, osäker;

Zach Galifianakis framträder ofta vid ett piano, där han drar abstrakta Steven Wright-inspirerade non sequiturs och ständigt anstränger sig för att utmana och provocera publiken genom sitt otåliga, intellektuella, intensiva sätt – det är hög riskfaktor vad gäller interaktionen med publiken, och Zach erkänner villigt att han helst inte velat ha publiken där alls (med sin egensinniga stil har han också blivit min favorit i serien; han gjorde ett stort intryck på mig första gången jag såg honom, med flygel och helskägg, hos Conan – detta egentligen omöjliga sammanhang för komiker att komma till sin rätt – för ganska länge sedan).

The Comedians of Comedy är guld för oss humornördar. Fem avsnitt har gått hittills, ett återstår.

***

Inte fullt lika roligt, men ändå inte utan sina poänger, var Comedy Centrals Last Laugh ’05, där kanalen med hjälp av diverse komiker – de flesta med CC-kopplingar – sammanfattade året som gått framför en entusiastisk New York-publik. Bra men alltför nerklippta (och bleepade) ståuppframträdanden av Lewis Black, Sarah Silverman och David Cross (alltid ett sant nöje) blandades med bandade ’05-hälsningar från Jon Stewart och Stephen Colbert. Programmets stora förväntade höjdpunkt var dock en försmak av den nya säsongen av Chappelle Show, som kanalen nu allt mer desperat bedyrar faktiskt blir av, trots alla tidigare tveksamheter. Verkligen kul i så fall, men teasern kändes något skral, och materialet mer som skåpmat än något vasst, nyskrivet: en parodi på MTV Cribs känns inte direkt högaktuellt vintern 2006.

lördag 17 december 2005

RIP John Spencer


Dystra nyheter: John Spencer, som de senaste åren gjort så stort intryck som Leo i West Wing, har dött, 58 år gammal. Har alltid gillat honom - otroligt sympatisk och pålitlig karaktärsskådis. Även om han mest syntes i TV gjorde han också fina biroller i exempelvis Cop Land, The Rock och Albino Alligator.

För oss West Wing-fans blir det också intressant (och lite makabert) att se hur man väljer att lösa detta storymässigt i serien. Man är mitt uppe i säsongen, och Leo spelar fortfarande en stor roll i skeenderna kring den fiktiva presidentvalkampanjen (där han kandiderar som vicepresident till LA Law-alumnin Jimmy Smits president). Har ingen uppfattning om hur långt fram man ligger i inspelningarna, men med tanke på att serien ofta kommenterar "current events" är det rimligt att tro att man inte har spelat in hela säsongen ännu.

tisdag 13 december 2005

Topp

Nu börjar best of-listorna för 2005 att trilla in, och "the awards season" är igång. LA Film Critics var som vanligt först ut bland prisutdelarna, New York följde strax därefter. Idag publicerade Slant sin årsbästalista: en del förväntad fixering vid amerikanska releasedatum - kom igen, Kaïro är faktiskt från 2001! - men annars många spännande val. Och nu är jag sprickfärdig av förväntan inför The New World, om vilken de säger: "when it came to pure artistry, no work—mainstream, independent, or foreign—was equal to Terrence Malick's The New World".

Jag brukar kunna sammanfatta ett filmår ungefär ett år senare - det finns inte en chans att jag hunnit se alla filmer jag velat redan i december av ett givet år. Att gå efter svenska releasedatum går också bort, alla seriösa listmakare går efter IMDb och inget annat. Denna disclaimer till trots tänker jag ändå göra en lista, mest för att se vad det blir för resultat. Många filmer återstår att se, inklusive flera kandidater för en möjlig topplista, men jag ska försöka hinna med några till innan nyår. Återkommer med listan då.

måndag 12 december 2005

05: slut

Blossas '05 är slut i hela Skåne. "Några flaskor kan finnas kvar i Ystad", hette det på bolaget idag. Så om ni kommer över några, köp dem. Till mig.

fredag 9 december 2005

Livets grupp

Helt OK lottning. England är ju som bekant precis det vi ville ha, och dessutom möts vi sist i gruppspelet, då vi förhoppningsvis redan är klara (och England måste vinna eftersom de botchar öppningsmatchen mot Paraguay, ett lag de kommer att underskatta gravt). Engelsk media har redan, en timme efter lottningen, börjat värma upp hybrisen genom att bland annat utbrista "England stroll down easy street" (The Guardian). Förvänta er en massa mer av den varan. Vilket alltid är lika roligt/patetiskt. Det finns dock utrymme för brittisk cynism också. Från The Guardians löpande kommentarer till lottningen: "England, if they win the group, play the second team in Group A in the second round - Poland - before losing hilariously on penalties in the quarter-finals."

Gruppspelet bjuder också på monstermötet ARG vs HOL, och en hel del annat. Grupp C: ouch! Ditto grupp E! Och Brasilien kommer att få det nog så jobbigt mot Japan, Kroatien och Australien.

GROUP A
Germany
Costa Rica
Poland
Ecuador

GROUP B
England
Paraguay
Trinidad & Tobago
Sweden

GROUP C
Argentina
Ivory Coast
Serbia & Montenegro
Holland

GROUP D
Mexico
Iran
Angola
Portugal

GROUP E
Italy
Ghana
USA
Czech Republic

GROUP F
Brazil
Croatia
Australia
Japan

GROUP G
France
Switzerland
South Korea
Togo

GROUP H
Spain
Ukraine
Tunisia
Saudi Arabia

Comedy Is Not Pretty!

Det bästa med veckans Kobra var att man musiklagt ett inslag med The For Carnations Being Held. Det värsta... well, läs här. Och på tal om att slå in öppna dörrar och banalt teoretisera kring humor: lyckades äntligen se ett avsnitt av Dokument: Humor på SVT, och jag måste fråga andra som sett - var de första två avsnitten lika menlösa? Jag blev spänd av förväntan när jag hörde talas om projektet - äntligen! - trots att det var jävla Schyffert som skulle hålla i det. "Det kommer att bli en ganska tråkig serie, vi kommer bara att snacka om humor, det kommer inte att skämtas och så", sa programledaren inför starten. Han drog paralleller till Dokument Utifrån. Bra. Mer sånt. Ett helheltsgrepp, de skarpaste komikerna uttalar sig, humorn kategoriseras, positioneras etc. Det finns ju massor att säga. Det här kan bli hur bra som helst.

Men Robert Gustafsson som skitroligt sätter upp ett enmanstält och låtsas vara full, Schyffert som sitter och flabbar hemma hos John Cleese, och alla inslags vitsiga setups signalerar likväl att man vill att tittarna ska sitta där och ömsom asgarva, ömsom småputtra samtidigt som Conan O'Brien säger igenkännande självklarheter om The Simpsons. Det blir bara fluff - inte djuplodande alls, bara några halvhjärtade ansatser, banala insikter om humorns väsen; och när det faktiskt sägs något intressant blir det alltför korthugget och utan uppföljning. Litar man så lite på publikens vilja och förmåga att uppskatta humor på ett annat sätt än som passiv mottagare? Är man så rädd för att materialet inte håller? Jag är inte så mycket arg som jag är besviken. Det hade ju kunnat bli så bra. Här har man utifrån ett krogsamtal lyckats pitcha en potentiellt jätteintressant idé till SVT, som svalt hull och hår, slängt en rejäl budget på den, skickat ut Schyffert runt jorden med ett litet kamerateam för att hitta humorns essens - och det här är vad han kommer tillbaka med? Vilket slöseri. Vilket slarv. The joke's on you, SVT.

onsdag 7 december 2005

Tre humortips


På förekommen anledning: här är tre old school-aktiga, textbaserade humoralster som trots sin popularitet (och i två fall ålder) inte tappat någonting av sin ursprungliga briljans.

The Canonical List of Weird Band Names
All-Time Best of the Worst Country Song Titles
Top Thirty Chuck Norris Facts

Drömgruppen

England
Australien
Sverige
Iran

tisdag 6 december 2005

Tre reaktioner


  • Om aprullen: "I guess I was looking forward to a good time. Instead I felt like I was forced to experience the King Kong ride at Universal Studios all over again, only this time for three hours." Ed Gonzalez är inte imponerad. Jag ser fortfarande fram emot den, kinda-sorta.
  • To gay or not to gay: "I wish all you hip, with-it heteros would stop running to the defense of us ill-served gays." Bestämda åsikter om Ang Lee i kommentarerna till Dave Kehrs recension av Brokeback Mountain.
  • En nedtryckt auteur: "Let's just say he was replaced, and leave it at that." The Brothers Grimm var för många en besvikelse - jag tror jag uppskattade den mer än de flesta - men i vilket fall som helst är det alltid underhållande att lyssna på Terry Gilliams DVD-kommentarspår. Synd bara att han inte vågar/får/vill gå loss och berätta allt om alla backstabbande Weinstein-bröder, frustrerande studiointriger och kickade DPs. Men man förstår ändå hur mycket han tvingats - än en gång! - in absurdum slåss för varenda klipp, varje klädesplagg, skådis och musikstycke. Om Heath Ledgers skägg: "I really had to fight for that. The Miramax people don't like facial hair."

söndag 4 december 2005

Behovet av slutna sällskap


Helgen har otippat handlat en hel del om slutna sällskap. I fredags, då vi genomförde en kylslagen men uppfriskande stadsvandring i Lund, diskuterades formella och informella professorsordnar och töntiga studentditon, hur mycket som beslutas om fakulteterna och institutionerna bakom lyckta dörrar, i dunkla salonger, bland cigarrer och cognac. Hur folk i maktpositioner bara råkar vara med i samma brödrasällskap som den nya lektorn man precis utsett, osv. Oundvikligt att tänka på när man går omkring i en stad som Lund och tittar på och pratar om alla universitetsbyggnader, studenthem och kyrkor - och man hade helst bara velat avfärda det som ett ganska fånigt ankdammsfenomen om det nu inte vore så att det faktiskt används som redskap för karriärer och konkreta maktspel.

I lördags, när vi åt älgburgare på Moosehead (nej, det var inte mitt förslag att gå dit, men det var lunch med Film Internationals nya engelska layoutare, och älg kändes på något sätt vettigt) satt ett helt gäng pingvinklädda, frimurarliknande herrar bakom oss vid ett långbord, högljudda och förfriskade. Samtliga hade olika former av medaljer och ordensband på sig, de drack snaps och sjöng allsång, vrålade i sig korv och fläsk, skrek av skratt och drog skämt om varandras fruar. Det var lite oklart vart de var på väg, men de hade beställt skjuts av tomtens häst och vagn, som skulle hämta dem prick kvart över fyra. Vår diskussion gled ofrånkomligt över från svenska julmatstraditioner till hemliga sällskap, och Gabriel berättade att han en gång kommit över sin farfars lilla svarta bok med knasiga ordensritualer. En av pingvinerna ropade tvärs över bordet: "Lasse, du kan ju inte hålla på å flörta med servitrisen - du är ju gift!" Lasse tjoade: "Va sa du att det hette sa du?" The crowd went wild.

Senare på kvällen gick jag på soppfest. Ett par av mina vänner har under ganska lång tid träffats en gång i veckan, under alltmer ordnade former, och ätit soppa. Soppan tillagas av värden, värdskapet roteras och tas på största allvar. En numera diger receptbok finns (handskriven, ett exemplar), och skulle man råka göra en soppa som är snarlik någon tidigare, får man onda ögat. Dessutom är soppgänget tämligen slutet; det är i princip omöjligt att "gå med", och i de undantagsfall då någon gäst är med vid en middag är det uteslutande på initiativ av gruppen - du bjuder inte in dig själv, du frågar inte ens. Soppgänget är avslappnade i den meningen att de gärna pratar om vad de lagat och ätit, och de är absolut inte så högtidliga och fåniga som pingvinerna - men det finns en tydlig gränsdragning mellan dem och vi andra. Men en gång om året - normalt sett i december - ordnar soppgänget fest, där det bjuds på fantastiska soppor. Igår åt jag bland annat en tomatbaserad laxsoppa, en fänkålssoppa med små bitar rökt lax på, och en kinesisk grönssakssoppa med dumplings i. Gott om tillbehör, krutonger, bröd, vin - toppen. Det enda som saknades var en lite mer kryddstark soppa - en som ger dig en rejäl örfil, som någon uttryckte det. Soppgänget höll med.

För övrigt:
  • Terrence Malicks nya film, The New World, har premiär på juldagen i USA, och är tydligen så extraordinärt galet bra att Ed Gonzalez på Slant knappt vet hur han ska uttrycka sig (och har således inte gjort det ännu). Detta trots Colin Farrell och jobbiga kolonialromantikvibbar i trailern alltså. Jag är officiellt hur förväntansfull som helst.
  • Det tog drygt 30 år, men nu har jag äntligen upptäckt kraut/proto-ambientplattan Musik von Harmonia från 1974. Tack till Andy för detta.
  • Scott Herrens nya Prefuse 73-platta, som kommer i februari, består enligt Herren själv mer av "the type of intricate instrumental material that slayed fans in the first place" än de spretiga produktionerna från förra plattan. Detta enligt Pitchfork. Tack för det!
  • Glädjespridaren Michael Haneke storslammar på europeiska filmgalan. Är någon förvånad?
  • Idag såg jag först den välmenande, delvis rörande men lite otillräckliga indierullen Angela (Rebecca Miller, 1995), och direkt därefter den brötiga, delvis snygga och mer eller mindre förglömliga actionmassakern Doom (Andrzej Bartkowiak, 2005): det eklektiska filmintresset får väl sägas vara intakt.
  • Annat som jag lyssnar väldigt mycket på just nu: Dwele, Jan Jelinek, Detroit-mixarna av Sade, och självklart världens bästa julplatta, James Brown's Funky Christmas. 'Tis the season.

torsdag 1 december 2005

Häxan och lejonet och garderoben och köksskåpet och barnen och huset osv

Första kompisomdömet om kommande Narnia-filmen:
A huge disappointment, hamstrung by a very stale, cliched script, and weak performances by most of the children. The sets and CGI (especially Azlan and the Beavers) are remarkable, but huge cinematic techniques and actual SHOTS and scenes are taken directly from The Lord of the Rings, and others of the genre. Worstly, it never once feels magical. [...] I was really pumped for this...my kinda movie, but it's just amateurishly done in too many ways. Bright sides: Tilda Swinton is magnificent as the Witch, and there are certainly some beautiful sequences. I'll see the next one, but a very disappointing beginning to a franchise that I had high hopes for.
Svensk premiär 21 december.

The Woodster 70



Idag fyller Allan Stewart Konigsberg, sedan 1952 mer känd som Woody Allen, 70 år. Grattis!

Woody gör fortfarande för många filmer. Han har regisserat ungefär en om året sedan 1971, och under en lång tid var hans produktivitet något positivt, som ett fan tackade man och tog emot. Men på senare år har det blivit plågsamt att se honom hantera sin åldersnoja genom att göra så många filmer han bara hinner och kan, till synes helt utan kvalitetskontroll eller återhållsamhet; med reservation för att jag inte sett Match Point ännu har han inte gjort en riktigt bra film sedan 1996 (Everyone Says I Love You). Problemet ligger enligt många i hans urvattnade manus: att han inte sparar på krutet och samlar på sig flera idéer till ett manus istället för att tvunget skriva flera tunnsådda. Jag tycker en minst lika stor anledning till nergången är skådespeleriet - något jag berörde i min recension av Melinda and Melinda.

Det fanns dock en tid då hans "en film om året"-strategi gav utdelning. År efter år. Mina tio favoriter av Woody just nu, torsdag 1 december:

1. Annie Hall (1977)
2. Crimes and Misdemeanors (1989)
3. Manhattan (1979)
4. Husbands and Wives (1992)
5. Broadway Danny Rose (1984)
6. Radio Days (1987)
7. Zelig (1983)
8. Bullets Over Broadway (1994)
9. Hannah and Her Sisters (1986)
10. Take the Money and Run (1969)

Bonus: Woody var en fantastisk underhållare i sina tidiga dagar - han började sin karriär som skämtförfattare åt Sid Caesars Your Show of Shows, och drog efterhand även ut på ståuppturné. Den som såg hans unika framträdande på Oscarsgalan 2002 vet att hans timing och skärpa fortfarande är intakt. Här, i en inspelning från The Shadows i Washington DC i april 1965, berättar han om hur han en gång blev kidnappad.

onsdag 30 november 2005

Gammal musik: Detroit, Chicago



Heiko Hoffman skriver ännu en bra artikel åt Pitchfork, den här gången om den tidiga Detroit- och Chicago-scenens första stapplande steg från rytmexperiment och slumpmässiga möten mellan nyckelpersoner som Frankie Knuckles och Derrick May, till vibrerande communities som agerade draghjälp åt varandra - techno i Detroit, house i Chicago. Hoffman låter huvudpersonerna själva berätta, vilket artikeln vinner på - det blir en subjektiv historielektion, med anekdoter och minnen som transporterar oss tillbaka till ett tidigt 80-tal, då Juan Atkins DJ-väska innehöll Kraftwerk, B-52s, Prince och en Roland 909. Jag får en känsla av att artikeln är ett utdrag ur något större - kanske kan man hoppas på en bok.

fredag 25 november 2005

Kort glöggrapport

Dufvenkrooks vita med vanilj: mycket god, men risk för överdos finns. En kopp räcker.
Blossa 05: liksom förra årets väldigt bra. Godast rumstempererad. Julens dessertvin. Perfekt som present.
Blossas vinglögg: inte lika solid som starkvinsditon, men ändå en bra bas på glöggbordet.

En doft av pepparkakor, glögg och apelsiner fyller lägenheten. Och nu faller första snön.

torsdag 24 november 2005

FI#18


Idag kommer Film International #18 ut. Det är ett specialnummer med tema Cinema and Imperialism, och är chefred Daniel Lindvalls baby. #18 är också sista numret vi gör helt på egen hand innan vår nya distributör och partner Intellect tar över layouten och hela tryckprocessen. Alla är spända av förväntan över vad Intellect kan åstadkomma på designfronten; klart är att det blir en total make-over. Som redaktör för vår haltande hemsida hoppas jag också kunna hotta upp denna i samband med övergången - just nu är den tyvärr ett lapptäcke av gamla och nya lösningar, genomförda genom åren av diverse redaktörer som inte kunnat så mycket om hemsidesnickrande (inklusive undertecknad). Men trots ett något virrigt utseende är många av artiklarna som finns där onekligen mycket läsvärda.

onsdag 23 november 2005

Dagens WTF

Surfar in på dn.se. Något känns konstigt. Men vad?



Mycket Daniel Clowes den senaste tiden. Liksom Anna såg jag delar av Ghost World igår - gillade den lika mycket som jag alltid gjort. Måste hänga upp affischen som ramförsedd och fin står och dammar i ett hörn av salongen! Scarlett (som fyllde 21 igår - coincidence, SVT?), numera superstjärna, spelar andrafiol till Thora "Dungeons & Dragons verkar vara ett bra karriärval" Birch. Bara en sån sak. Såg scenen där Birch lämnar pengar till creepy-halvnazi-seriekillen - "how punk!" - perfekt spelad av Pat Healy, som alla trivianördar vet också spelar bägge apotekarna (den som rånmördas i början och den som betjänar Julianne Moore) i PTAs Magnolia. Till skillnad från Anna har jag aldrig träffat Clowes, däremot råkar jag just nu läsa hans seriealbum Caricature, som samlar nio historier om vilsna själar, riktiga Clowes-karaktärer. Det är som alltid makalöst bra, från den tonsäkra berättarrösten (som han gärna använder) till de fina och behärskade illustrationerna.

***

Har precis inköpt säsongens första laddning glögg - mest spänd är jag på Blossas specialare, i år gjord på Armagnac och hjortron. Även Dufvenkrooks vita med vanilj, och Blossas vanliga vinglögg, står redo att avsmakas. Premiär imorgon (i samband med privat visning av WHAS), men jag kommer nog inte att kunna hålla mig. Framför Liverpool-Betis ikväll smygs det nog igång.

tisdag 22 november 2005

Intervju med Maxime Gérin



När Maxime Gérin inte skickar VHS-kassetter fulla av bisarr åttiotalsaction, obskyr kanadensisk skräck och amerikansk arthouseindie till sina vänner, sitter han hemma i Québec och tecknar. Hans första animerade kortfilm, 1624 Boul. des Ormeaux, finns snart att beskåda online. Nyligen pratade han - något motvilligt - med mig om inspiration, olika arbetsmetoder, och hans fascination för ett visst svenskt hårdrocksband.

Jag vet att du arbetar med såväl animation som teckning. Vad föredrar du? Närmar du dig olika tekniker på olika sätt?
Jag känner mig definitivt mer bekväm med vanlig teckning, jag närmar mig det med betydligt mer frihet och självsäkerhet än animation, som jag fortfarande är lite rädd för - det är mer komplicerat, kräver mycket mer planering, etc. Samtidigt har jag ju tecknat sedan jag var liten, medan animation är något jag upptäckte för mindre än två år sedan. Teckna kan jag också göra varsomhelst, närsomhelst, bara med en bit papper och en penna; animation kräver mer material och kan verkligen inte göras när man sitter på bussen. Med detta sagt: det finns inte mycket som slår att se någonting som du tecknat komma till liv genom animation - det blir inte bättre än så.



När man ser dina bilder och samtidigt vet hur filmintresserad du är, är det svårt att inte tänka sig att något av det intresset återspeglas i dina alster. Stämmer det, tror du? Och i så fall, på vilket sätt?
Självklart är det så. Min kärlek för film upptar en så stor del av mitt liv och mina tankar att det hade varit svårt att ignorera när jag tecknar. Även om jag inte tycker att det finns något direkt filmiskt över mina teckningar (än så länge, i alla fall; jag försöker teckna fler och fler scener med en faktisk kontext istället för bara slumpmässiga människor och saker), ger jag ofta figurer ett visst utseende, en attityd eller ett uttryck baserad på någonting jag sett i en film. Exempelvis hade jag en period då jag var runt 16-17 år och bara tecknade smutsiga, vidriga, nakna människor - något som hade mycket att göra med min upptäckt av John Waters tidiga filmer. Den andra teckningen på min pseudo-site gjorde jag medan jag tittade på Kenneth Angers Lucifer Rising några gånger på raken. Och så vidare. Film [som inspiration] finns mer eller mindre överallt i mina teckningar och jag var såklart ännu mera påverkad av det när jag gjorde 1624 Boul. des Ormeaux.



Musik då? Vad var det som var så intressant med till exempel Ornette Coleman att du ville ha honom som motiv? Handlar det bara om honom som person, eller har det något att göra med jazz rent generellt?
Jag tecknar sällan utan någon sorts musik i bakgrunden. Musikens påverkan på mig är troligtvis mer abstrakt än filmens, men om jag lyssnar på Robert Johnson ger det andra idéer och resultat än när jag lyssnar på The Clash eller John Coltrane, det är helt klart. Musik ligger också väldigt nära animation så till vida att bägge uttrycken handlar mycket om rytm och tid; någon har sagt till mig att planera en tecknad film påminner väldigt mycket om att skriva ett partitur. Ornette Coleman-porträttet gjorde jag strax efter att jag upptäckt honom och hans (fantastiska) skiva The Shape of Jazz to Come - jag bara satte på den och började rita. När jag gjorde min film lyssnade jag också mycket på Coleman. Jazz är den bästa musiken att teckna till, i min mening - det finns inget som är lika kraftfullt och frigörande.



Du tecknar mest, men Quel Halloween! ser åtminstone digitalt bearbetad ut.
Quel Halloween! gjordes helt och hållet med Microsoft Paint, rittillbehöret som följer med Windows. Jag använder sällan datorer när jag tecknar, men jag är otroligt förtjust i Paints totala enkelhet, det är väldigt roligt att jobba med. Men bortsett från det använder jag enbart bläck och papper. Jag skulle dock gärna vilja pröva på mer färgrika tekniker, framförallt olja och tablets (för datorer).

Vad jobbar du med nu?
Jag har precis gjort klart en liten animation till en TV-kampanj som syftar till att öka läskunnigheten bland ungdomar här i Québec. En jätterolig erfarenhet. Just nu håller jag på med en tecknad serie om mystiska kopplingar mellan det svenska bandet Europe och en amerikansk film från 1974 som heter Impulse; vet inte riktigt vart den är på väg, men jag har väldigt kul när jag gör den.

måndag 21 november 2005

CJ och Big Bird


Isobel listar sina tio favoritavsnitt av The West Wing här. Intressant urval; är själv lite kluven till de mest bombastiska stunderna i serien (presidenten "gör upp" med Gud osv) - men blir ändå alltid lika löjligt engagerad när jag sitter där och tittar. Kan heller inte riktigt bestämma mig för vad jag gillar med serien (eller gillade, om vi ska vara post-Sorkin-haters), vilken aspekt som fascinerar mest: 1) den tekniska: skådespeleriet, flödet och den fullständigt orimliga screwballdialogen, eller 2) den politiska: maktintrigerna, relationerna, byråkratin. Har aldrig direkt tagit ställning i frågan, men det verkar finnas flera diggare som positionerar sitt intresse av serien utifrån antingen det ena eller andra perspektivet (grovt: manus, dialog, skådespeleri vs politik, kontorsliv, samhällskunskap). Kan till exempel tänka mig att alla departement-anställda som sägs älska serien gör det pga #2 - av motsvarande anledning som all sjukhuspersonal älskar ER.

Har hittills inte någon av WW-säsongerna på DVD, och kastar därför trånande blickar efter The Bartlet Years - säsong 1 till 6, 36 DVDs. Bara 150 pund!

söndag 20 november 2005

The Harry Coverts

Har haft så många livsnjutarhelger efter varandra att lutheranen i mig skriker efter lite elände och tristess, gärna kombinerat med slitiga arbetsdagar och svält. Vintern är dock kommen, så nu känns det åtminstone som att jag ska kollapsa och dö av köldrelaterade skador närhelst jag går utanför dörren - ett steg i rätt riktning.

Äntligen lunch på Gamla Gatan på Limhamn: tillfredsställande, men avslöjade kanske inte så mycket om köket som ett kvällsbesök säkert gör (förutom: klassisk fransk/svensk husman, elegant, no fuzz). Citronkyckling med potatisgratäng, bbq-sås och haricots vertes låter ganska safe, och det var det också, men inte desto mindre gott. Gjort med omsorg och precision. Dessutom ingår en mycket god salladsbuffé och soppa. Och på fredagar är det gratis dessert. Fick sedan skrinlägga planerna på god ale, hamnade istället på Rasoir och värmde lederna med lite pastis. Konstigt att så få, bra barer har öppet mitt på dagen. Eller kanske inte.

Andra höjdpunkter under helgen: utmärkt Orphan Songs-spelning på ett knökfullt Glassfabriken; ännu mer kyckling, nu dränkt i marsala-vin (och serverad med - haricots vertes); brunch på konsthallen - tveklöst överskattat, ganska magert utbud och tämligen dyrt (135:-), men ack så gott, speciellt cous cous-salladen och revbenen, och DJn spelade Lady Day and John Coltrane; extramaterialet på Extras-DVDn; William Wylers Detective Story.

onsdag 16 november 2005

LaLa Land Parody Paradise



Whitechapel Art Gallery kör just nu den största enskilda Paul McCarthy-utställningen som hittills visats i England, LaLa Land Parody Paradise, som fokuserar på hans nya jätteinstallation Caribbean Pirates, inspirerad av Disneyland-åkturen med liknande namn och genomförd tillsammans med hans son Damon. Utställningen sker i två lokaler. I själva galleriet visas skisser, foton, skulpturer och målningar - de flesta har anknytning till den nya installationen, men ett flertal verk från McCarthys tidiga karriär finns också med, från slutet av 60-talet och framåt.

Det enda som egentligen saknas är några videoverk, typ The Painter eller någon filmad performance - vilket verkligen är synd, eftersom det är på det området den LA-baserade konstnären i min mening gjort störst avtryck. Avsaknaden av video gör att utställningen inte riktigt känns som den övergripande sammanfattning av McCarthys oeuvre som den har vissa ambitioner att vara, men den erbjuder ändå en bra introduktion till konstnären, och en pervers föraning till vad som komma skall, i utställningslokal numero två.

För att få plats med den stora piratinstallationen har Whitechapel Gallery även hyst in sig i en lagerlokal på Cheshire Street, en sidogata till Brick Lane, fem minuters promenad från galleriet. Det krävs ett visst mått av detektivarbete för att bland allt myller av folk lägga märke till den mycket diskreta dörren som leder in i lokalen, och vi hinner gå förbi både två och tre gånger innan vi hittar rätt (dessutom är dörren låst, man måste buzzas in). Innanför den lilla entrén döljer sig dock ett oväntat stort utrymme, passande nog ordentligt nedgånget och skitigt. Caribbean Pirates är en väldigt ambitiös installation, tveklöst det största och mest avancerade McCarthy-projekt jag sett, och man känner direkt igen sig: ohämmade groteskerier, märkliga, oroande infall om sexualitet och makt, en fascination för det kommersiella, Disney, Hollywood - allt degenererat, muterat, överdrivet och vidrigt, men också hysteriskt roligt.

I den stora hallen står kulisser av olika skepp som fungerat som skådeplatser för McCarthys bisarra åkturer. Kvar på den övergivna scenen är resterna av till synes våldsamma handlingsförlopp: förstörelse, nerkladdade soldäck, blod, kroppsdelar, stank. Men vi behöver inte gissa oss till vad som försiggått, eftersom det hela tiden projiceras desorienterande videoklipp överallt runt omkring oss, som visar de olika äventyren piraterna ägnat sig åt - orgier, mord, förnedring, erövringar. I sann McCarthy-stil är allt cartoon-aktigt, piraterna har lösnäsor och -öron, den enklaste kommunikation är något svårt och omständligt. Det vältras i chokladsås, ketchup och majonnäs. McCarthy själv virrar omkring som en osäker befälhavare och mumlar strategier, och plötsligt kan en mer dagsaktuell politisk dimension till verket lite oväntat skönjas.

Läs mer om utställningen här. Körs till 8 januari.

tisdag 15 november 2005

Reseobservationer

Planet är fullt av linedancers. Hamnar bredvid ett medelålders par från Ängelholm, på väg till Valencia. Valencia? "Omöjligt att hitta en billig flight direkt från Sverige", säger de. Jaha. Ryanair håller vad de lovar, men inte mycket mer: vi kommer fram. Planet är kallt och dragigt, personalen - idel sura skotska och irländska kvinnor och män vars språk pendlar mellan engelska och rotvälska - är slitna och trötta.

BBC sa: på fredag blir det 17 grader i London! Jag sitter och fryser på Stansted Express och tänker: jaha ja. Hem till mina vänner, som bor på Golden Lane, ett stort modernistiskt bostadskomplex vid Barbican, inträngt bland alla anonyma kontorsbyggnader (utöver just Barbican nästan det enda bostadshuset i området). Swimmingpool, tennisbanor, öppna rum, stora fönster.

The Jerusalem Tavern i Clerkenwell är till salu. Hostar man upp 23 miljoner pund får man hela St. Peter's-bryggeriet, varumärket, och de två pubarna i London och Suffolk på ett bräde. "Skulle gjort det, men kunde bara få loss 19 miljoner", hojtar bartendern. Hursomhelst förblir The Jerusalem min favoritpub i London, naturligtvis framförallt för ölen, men också för atmosfären, som är vänlig och chosefri. Bäst idag: deras honungsporter, och Ruby Red, en säsongsbetonad ale med en sån klarhet och dröjande beska att jag nästan omedelbart beställer en till.

***

Borough Market dignar av mat, och redan strax efter tio på morgonen är det knökfullt av folk, så vi drar dit innan nio för att få bacon, ägg, korv, bubble, tomat och te, slabbigt men hjärtligt serverat på institutionen Maria's Market Cafe. Sedan provsmakar vi olivolja, spansk ost, polsk skinkkorv och engelsk lantcider, och köper bacon, fransk fårost, en tjock stenhård salami från Pyrenéerna, och en croissant som har rätt smak men som är lite för tung och brödig för att vara helt lyckad.

Diane Arbus-retrospektivet på V&A är utmattande bra; förutom en stor samling av hennes foton innehåller utställningen också dagböcker, anteckningar, korrespondenser och tidningsklipp om hennes liv. Arbus nådde fram till sina subjekt på ett makalöst sätt, avväpnade dem, fångade dem, behandlade dem med respekt och värme. Bäst gillar jag hennes bilder med filmtema, som tillför en metadimension till hennes fotograferande: en biosalong på 42nd Street i New York, en drive in-biografs duk, fylld av moln. Museibutiken är snål: endast fyra foton finns som affischer. På väg ut tittar vi in i hallen för de gipsavgjutningar som brittiska imperiet gjorde av berömda statyer och monument under kolonialdagarna. Enorma, oöverskådliga kolosser, överväldigande i storlek och historisk oompf.

Vi lyckas komma hem lagom för den dramatiska avslutningen av Argentina-England. Gary Lineker leder studiosnacket, Alan Shearer har en ful, illasittande kostym. Sedan: fisktacos, ale, Cosmos och årgångstequila.

***

Drunken Monkey i Shoreditch har goda dim sum, men servitrisen försöker swipa mitt kreditkort i en klumpigt uttänkt scam. Gå gärna dit, men betala kontant. Vi hamnar där efter vår Paul McCarthy-utflykt (se kommande inlägg), och fortsätter sedan till Apostrophe, vars croissanter tyvärr är slut. En smörig pain au chocolate får duga.

Försöker motstå frestelser på Foyles, till liten nytta. Kommer därifrån med lika delar James Lee Burke, Kenneth Anger och Daniel Clowes. Shoppingen fortsätter med ett snabbt besök i Paul Smith-butiken på Floral Street. Pank men belåten drar jag mig tillbaka.

torsdag 10 november 2005

Pass the Mic


Hämtade ut mitt nya pass idag, nya röda modellen. Väldigt besviken. Det ser ju ut som ett helt vanligt pass. Var finns de biometriska uppgifterna? Datan om blodgrupp och genetiska defekter? Inga 3D-hologram så långt ögat når, inte ens en röst som säger "välkommen, medborgare Degrell" på 12 språk varje gång jag öppnar det. Enda skillnaden med förfarandet var att snuten själv tog fotot, att jag inte fick le, och att det var lite dyrare än förr. Tillfälliga pass ska man verkligen akta sig för - de kostar sedan 1 oktober 900 kr.

Imorgon drar jag till London i ett par dagar för öl, umgänge och kültür. En slapp, fattig bloggvecka går således mot sitt trötta slut. Kanske hittar jag en uppkoppling någonstans i detta Europas bästa u-land, vi får se. Vid abstinens kan man kolla in Detoured, som kors i taket uppdaterats med en längre filmtext den här veckan.

onsdag 9 november 2005

Bortskämd

Istället för att gå på 2 x pressvisning idag stannar jag hemma och ägnar mig åt DVD-inköp och reseförberedelser. Förr, innan jag hade möjlighet att gå på pressvisningar, brukade jag hata de som kunde gå men inte gjorde det, för att de inte orkade eller hade tid - barbarer! kulturskymning! - men nu märker jag till min stora förskräckelse att jag själv börjar utveckla samma ointresse inför allt fler filmer. "Jag ser den på DVD istället", "Den verkar inte så värst bra", "Lunchekot börjar snart", osv. Dåliga ursäkter - förhandsvisningar är ju fortfarande lite lyxigt, om man nu hade glömt det: man får se filmen, utan reklam, innan premiären, gratis, på dagtid i en nästan tom salong, och i princip utan krav på motprestation.

Jag måste skärpa mig. Å andra sidan: The Constant Gardener och Elizabethtown - de verkar faktiskt inte så värst bra. Jag ser dem på DVD istället. Och nu börjar Lunchekot.

Represent

Måste erkänna att det var ganska härligt att se Nina Persson representera Rådmansvången så hårt i veckans program av Sverige: hon hade valt Din Favorit Falafel (aka Kebabvärlden, aka EU-mat) som plats för intervjun. Man kan tro hur mycket som helst att Mocca, Sorl eller Musashi är the places to be på den upphottade Friisgatan, men vi som bor där vet att det är falafelstället med de många namnen som gäller - haket som serverar Malmös bästa pizza/kebabrulle-hybrid.

måndag 7 november 2005

söndag 6 november 2005

Cut to the Chase

Den andra upplagan av One Second Film Festival har nyligen avgjorts. Vinnare blev den flitiga JimPunk med sin spektakulära kingkongViolencehistory, som sätter samman bilder från Peter Jacksons kommande King Kong-film och David Cronenbergs A History of Violence. Övriga bidrag kan beskådas på festivalens hemsida.

(Tack till DVblog.)

lördag 5 november 2005

Lokalsinne

En kul sak att fundera på: vilka städer i Sverige och världen hittar du i? Tänkte på detta när jag knallade omkring i Lund igår. Har aldrig bott där men hittar ändå ganska bra efter alla åren på universitetet.

Städer jag känner väl (dvs kan identifiera gatunamn, koppla ihop platser, ge vägbeskrivningar, osv): Malmö, Lund, Karlskrona
Städer jag hittar i (dvs kan ta mig från punkt A till B, ha en generell uppfattning om vart jag befinner mig, osv): Stockholm, Göteborg, Helsingborg, London, Prag, Köpenhamn
Städer jag med lite tur kan hitta i (dvs från och till tågstationen, till icke namngivna men beskrivna platser, osv): ...Borås?

Disclaimern är förstås att detta gäller stadskärnor, de centrala bitarna av staden. Jag hittar lika lite i Lindängen som i Buenos Aires.

måndag 31 oktober 2005

Populärmusik


Bästa kuren mot höstförkylningen: Good for What Ails You, en utsökt förpackad samling av "Comic Songs, Parodies, Popular Favorites, Dance Tunes, Novelties, Folk Songs, Ballads & Blues" från den amerikanska medicinshowens glada dagar, 1926-1937, sammanställd av fantasten Marshall Wyatt på Old Hat Records. Rena godiset för oss som inte har något emot obskyra förgreningar av gammal amerikansk musik - två fullsmockade skivor med 48 låtar (med förvånansvärt bra ljud) och ett 72-sidigt färggrannt kompendium fullt av bisarra komplettistdetaljer och anekdoter. En samling som är minst lika intressant för sin historisk-antropologiska gärning som för musikens skull.

söndag 30 oktober 2005

Söndag



Bacon, champinjonomelett, färskpressad apelsinjuice, Sticky Fingers bbq-sås, honungsmelon, en kanna thé, fullkornsbröd, ost, apelsin- och ingefärsmarmelad. Stella-maraton. Ibland har man det bra. Men det dåliga samvetet gnager: snart måste jag ta itu med de arbetsuppgifter jag slarvigt nog försummat under helgen.

Nytt, lovande matställe: Gamla Gatan ute på Limhamn. Invigning igår. Bakom rodret Michael Jadeland och min gode vän Martin Rasberg, mer känd som en av de electrosnickrande Blotnik-bröderna. Återkommer med fullständigt opartisk bedömning av maten inom kort.

torsdag 27 oktober 2005

Löken och presidenten

Huruvida The Onion blivit bättre eller sämre med åren kan diskuteras; klart är att deras nuvarande nätsatsning, med nästintill dagliga uppdateringar och en utökad och mer tydligt självständig AV Club, är ambitiös på gränsen till överväldigande. Man (jag) hinner knappt med allt de spottar ut. Veckans i-landsproblem, javisst, men som den Onion-nörd jag är har jag under flera år närt ett absolut behov av att ta till mig precis allt som funnits i nätupplagan, i brist på tillgång till den tryckta tidningen (helårsprenumation: $200!). I takt med att artiklarna blivit fler har emellertid också dess kvalitet chanserat en aning. Mycket är fortfarande otroligt bra, och på fejknyhetsfronten står The Onion ännu tämligen ohotad, men förutom att göra lysande satir av aktuella händelser tycker jag de egna artiklarna, de helt fabricerade utan verklighetsbakgrund, inte är lika vassa som tidigare. För nostalgikern rekommenderas böckerna, framförallt det sinnessjukt detaljerade mästerverket Our Dumb Century.

I dagarna är The Onion dubbelt aktuell. Förutom det nya numret (ute idag) trillade det in en liten artikel från Reuters igår, som beskrev Vita husets irritation över att The Onion använder sig av presidentämbetets officiella sigill i ett flertal av sina artiklar, bland annat i de återkommande parodierna av Dubyas radiotal. Uttalandena från presidentens stab är förutsägbart verklighetsfrånvända, och Scott Dikkers, The Onions chefredaktör, avfärdar matt anklagelserna med: "I would advise them to look for that other guy Osama (bin Laden) ... rather than comedians. I don't think we pose much of a threat."

Som på beställning har nu länken till radiotalet flyttats till toppen av tidningens hemsida.

Skamlöst

På allmän begäran: en önskelista. Så om du är en rik släkting eller annan välgörande mecenat - sätt igång och köp.

Kan komma att uppdateras.

tisdag 25 oktober 2005

It's French, Bitch

Äntligen. Jo, det får man nog faktiskt lov att säga. Stephen Colbert, mångårig korrespondent på The Daily Show, körde förra veckan äntligen igång sin länge emotsedda spin-off The Colbert Report. Den följer numera direkt efter The Daily Show i tablån, och parodierar polemiska pratshower som The O'Reilly Factor och Hannity & Colmes, med Colberts väl utmejslade Daily Show-persona ("Stephen Colbert") som allsmäktig härskare och programledare. Ursprunget av programmet är redan klassiskt: i somras visade The Daily Show en påhittad reklamspot för något man kallade The Colbert Report, där Stephen Colbert på bästa Bill O'Reilly-manér skällde ut gäster, mös över sin egen förträfflighet, och attackerade allt och alla inom räckhåll. Spoten blev populär, kördes flera gånger, och till slut pitchades konceptet för Comedy Central, som överraskande nog nappade.

Första veckan av The Colbert Report avslöjade en del barnsjukdomar och inneboende problem med programmet, kanske bäst sammanfattade av Slates Dana Stevens; till dessa kan läggas Colberts oväntat frekventa snubblande över sina egna repliker - av nervositet eller inte är svårt att avgöra. Han gör det förvisso inte lätt för sig, med sina tungvrickande små mästerstycken av idiotisk politisk retorik. Dessutom borde programmet kunna fungera bättre - och få en utökad livslängd - genom att sändas en gång i veckan istället för som nu fyra. Med sin i jämförelse med The Daily Show väldigt smala och begränsade profil är det lätt att se hur idéerna kan komma att ta slut fortare än beräknat, precis som Stevens påpekar.

Det är naturligtvis alltför tidigt att sia om programmets framtid efter blott en vecka, och mycket av The Colbert Report är faktiskt strålande bra. Colbert själv är i god form, och har noga prickat in den konfronterande, mobbande ton som återfinns hos O'Reilly och dylika agitatorer - misstro mot logik, det skrivna ordet, intellektuella; ändlösa kvasifaderliga goda råd till Amerika, absurda påståenden utan grund, och så vidare. Studion och den övergripande visuella inramningen är för övrigt perfekt - en orgie i örnar, stjärnbanér, skrymmande grafik och namnet Colbert, Colbert, Colbert överallt.

Stephen Colbert är kanske mest känd för sin insats i The Daily Show, men han var också en av manusförfattarna bakom Strangers With Candy (1999-2000), en mycket udda och rolig TV-serie om missbrukaren Jerri Blank (Amy Sedaris) som tvingas tillbaka till high school vid 46 års ålder för att ta sin examen. Varje avsnitt är upplagt som en blandning av en Bullen-film och något från UR (inspirationen kommer också från amerikanska PBS:s sedelärande After School Specials), och tar upp tuffa ämnen som mobbing, tonårsgraviditet och droger på ett respektlöst satiriskt sätt. Hela serien är en enda lång uppvisning av den fantastiska Sedaris självutplånande humor och skådespeleri, men Colbert stjäl många scener som en dubiös historielärare. Rekommenderas, med reservationen att den är något ojämn - låg budget och en slavisk trogenhet till den "tråkiga" PBS-förlagans form tar bort lite av satirens skarpa kanter. Håll förresten tummarna för att filmen som baseras på serien - förhoppningsvis gjord med lite högre budget - får distribution snart. Just nu ser det lite mörkt ut.

Hästforskare gillar Wim Wenders

Hur ska man annars förklara det här?

måndag 24 oktober 2005

Ay caramba

Ska försöka hinna med M:DOX nu till helgen. Det ska bli kul, fredagen innehåller bland annat seminarium på SVT med Leif Furhammar som moderator. Men riktigt roligt kan det bli när en av de internationella gästerna, en av producenterna för dokumentären The Corporation, håller sitt anförande på söndag. Han kommer säkert att ha en hel del intressant att berätta, men framförallt ser jag fram emot hans presentation: "Ladies and gentlemen, please welcome... Bart Simpson!"

Finkulturell insats

Här, på författarens egen hemsida, kan ni läsa en massa intressant om Harold Pinters enaktare One for the Road, ursprungligen uppförd som en 45 minuter lång lunchföreställning på Lyric Theatre Studio i Hammersmith, 1984. Själva pjäsen kan ni emellertid inte läsa där. Men väl här. Eftersom Pinters alster generellt sett är svårtillgängliga i Sverige tänkte jag göra en liten, obetydlig insats och publicera pjäsen som PDF, för de av er som inte har ett tummat ex liggande i hyllorna. Dokumentet är inte av världens bästa kvalitet, källan är halvtaskig, men det går att läsa. Det är en kort, koncis och ilsken pjäs om ett till synes ständigt aktuellt ämne - tortyr och mänskliga rättigheter - och är väl värd er uppmärksamhet.

One for the Road (Harold Pinter, 1984)

söndag 23 oktober 2005

Taking Silly Seriously


En av mina favoritupptäckter det senaste året, i kategorin ”saker jag borde ha upptäckt när det först begav sig men av någon outgrundlig anledning aldrig gjorde det”, är en film från 2001, som jag hörde talas om först i vintras, då Eric i en diskussion om filmcitat undrade om någon visste var följande kom ifrån: ”If you're going into town, could you pick up something for me at the drugstore? C'mon, my husband comes today and I need some lube... for my pussy.” Svar: Wet Hot American Summer. Jag tänkte då vad ni möjligen tänker nu, nämligen vad i helvete är det där för film? För det kan man verkligen fråga sig. På pappret ser det inte speciellt lovande ut: ännu en tonårskomedi - den utspelas 1981, under sista dagen av sommarkollot Camp Firewood - fylld av plumpa sexskämt, pinsam situationskomik och sedelärande coming of age-budskap, gjord av ett gäng manliga humorister från en New York-baserad sketchgrupp. Som upplagt för grabbighet och orättfärdig självbelåtenhet, lät det som. Filmen hade dessutom utsatts för en veritabel slakt av den amerikanska kritikerkåren, som ömsom kallade den omogen, osammanhängande, pinsam och dum. Men eftersom jag litar på Eric, och han höjde filmen till skyarna, kände jag mig ändå tvingad att kolla upp den.

Och när jag väl såg WHAS visade den sig vara något helt annat än vad jag föreställt mig: en pastisch på tonårsfilmer i stort, javisst, men också en skruvad hyllning till en viss typ av lättviktig 80-talsfilm med förenklat berättande som handlar om att överkomma omöjliga odds, att stå upp för sin sak, att finna sig själv (och ofta kärleken) - filmer som Karate Kid, Flashdance, Dirty Dancing, Revenge of the Nerds; filmer som hela tiden pendlar mellan det knappt rimliga och det fullständigt löjeväckande. Men istället för att göra WHAS som en vanlig genreparodi och arbeta i samma tradition som exempelvis Zucker-Abrahams-Zucker har manusförfattarna Michael Showalter och David Wain (även regi) gjort en absurd och stundtals surrealistisk film, som väldigt ofta går helt i ton med de filmer den bygger på - i form av musik, uppbyggnad, karaktärsutveckling - bara för att plötsligt vända helt om och lura oss tittare, som "vet" vad som ska ske härnäst. Det är tydligt hur bekväma Showalter och Wain (och skådisarna) känner sig inför alla genrekonventioner, och leken med dessa tillför filmen en oförutsägbarhet och lekfullhet som inte liknar mycket annat. Handlingar har inga konsekvenser, det finns ingen hänsyn till tid och rum, ingen känsla för rätt och fel. Inslag som gränsar till fantastique - pratande konservburkar, en subplot om kraschande satelliter - blir till självklarheter.

WHAS var i mångt och mycket en produktion signerad kollektivet The State (som även gjorde en TV-serie med samma namn 1993-1995 som jag tyvärr aldrig sett, och som irriterande nog fortfarande är i DVD-limbo hos MTV), och Showalter och Wain utgör tillsammans med State-alumnin Michael Ian Black också trion Stella. Efter att ha turnerat USA runt med sin ståupp-show under ett par år, och bland annat gjort en hysteriskt rolig Comedy Central-special, har Stella nu i höst kört en egen självbetitlad TV-serie (på just Comedy Central). Den fortsätter i samma anda som WHAS - och är det bästa nya i humorväg jag sett på TV i år (Ricky Gervais får ursäkta). Det är fånigt, absurt och metarefererande, humor som anammar det löjliga och driver det så långt att det i vissa fall nästan blir en dadaistisk upplevelse.

Ramverket är enkelt: Showalter, Wain och Black är dagdrivande förlorare som bor tillsammans i en stor lägenhet, hittar på idiotiska upptåg, och jämt bär kostym. That's about it. Varje avsnitt har någon form av mål eller tema - i något avsnitt ska killarna infiltrera en företagspicnic, i ett annat försöker de skriva en roman - men oftast virvlar handlingen bort i en tornado av konstiga stickspår, abrupta vändningar och bizarra upplösningar. Då och då tittar en kändis in, till exempel har Sam Rockwell en återkommande roll som lösmustaschlangare.

I skrivande stund är det oklart om det blir någon andra säsong av Stella. Jag skulle inte tro det. Likaså är det än så länge osäkert om första säsongen kommer på DVD. Det är däremot ett måste. Håll koll på utvecklingen här.

Andra bloggar om: , , , , ,

torsdag 20 oktober 2005

Apropå mat

Gick inte på restaurang i Göteborg, men åt en hel del gott hemlagat, till exempel något så klassiskt som en ugnsstekt älgfilé med kantareller, glacerade morötter och rödvinssås. Detta föregicks dessutom av rostade kastanjer med ädelostsmör, sköljdes ner av mer vin och avslutades med både pommeau och calvados - höstkänslan var total.

Bäst var dock - som så ofta förr - de förträffliga dumplings vi snodde ihop innan festen i tisdags, ackompanjerade av drinkar gjorda på buffelgräsvodka och flädercider.

Jag måste verkligen börja ta kort på det jag äter.

Croissant-eländet fortsätter

Besväret att komma över en bra croissant i Sverige består. Och då menar jag en helt vanlig, slät och luftig croissant utan krimskrams på - inget wienerbröd med sylt eller choklad, och inget tungt middagsbröd med eller utan grovkornigt salt eller sesamfrön. Den typ av croissant jag älskade under barndomens somrar i Frankrike - det enda vita brödet jag fortfarande inte klarar mig utan. Tips till bagerier och konditorier: en fralla blir inte en croissant bara för att man tar samma deg och formar om den - det är fortfarande en jävla fralla.

I Malmö är det hart när omöjligt att hitta en god croissant, förutom om man lyckas smita förbi Konsum Triangeln just då de gräddat klart dagens två dussin (aldrig samma tid två dagar i rad!). En del caféer har också godtagbara exemplar, men de flesta tycks tro att när man beställer något på ett fik vill man antingen ha något matigt eller något kakigt - och den perfekta croissanten ligger ju någonstans mitt emellan.

I Göteborg verkar inte situationen vara mycket bättre. Testade två varianter med katastrofala resultat - om än av olika anledningar. Den första, inköpt på annars trevliga Da Matteo i Victoriapassagen, såg helt okej ut vid en första anblick men visade sig vara lömsk: tre tuggor in insåg jag att den var späckad med en motbjudande apelsinkräm. Jag åt upp, men ångrade att jag inte hade köpt mini-calzonen med ruccola och spenat istället. Den andra "croissanten" plockade jag upp på fantasilöst döpta Coffee Cup i Nordstan på väg till tåget. Borde anat oråd när jag såg den bulkiga storleken - hade lika gärna kunnat be om ett italienskt lantbröd. Fullständigt oätlig - förstörde nästan hemresan.

Från vinnare till förlorare


Det blev inga priser för min del under tisdagens begivenheter på Jazzhuset. Buzzstop 28 lottade mycket generöst ut tre presentkort, två à 1000 kr och ett à 3000 (bilden ovan visar själva lottdragningen ur en tom Bacardi Razz-kartong; klicka för att förstora) - men samtliga gick till förhoppningsvis mer behövande.

Festen var annars en dundrande succé som även arrangörerna kunde njuta av (efter våndan med att hänga upp skyltarna var avklarad). Det spelades inte direkt min typ av musik - även om The Coffinshakers med sin dödgrävar-psychobilly var väldigt underhållande - men det var en mycket glad och trevlig tillställning. Klientelet var ungefär det förväntade, med en del exotiska inslag som en och annan ung dam med horribel hair metal-frisyr. Jazzhuset är dessutom en lokal precis på rätt sida av det charmigt slitna. Utmärkt arrangerat också, adekvat tilltugg, kanske lite ont om öl (de törstiga gästerna tömde i princip hela baren).

Ett par bilder till från festen finns här, här och här.

tisdag 18 oktober 2005

Gbg Ghetto

Gemensamt för nästan alla jag känner i Göteborg är att de bor i udda, unika, knasiga, fina bostäder, samt att nästan alla har fullständiga galningar som hyresvärdar. Svindlande advokater, världsfrånvända matematiker, personer som inte ens svartmäklare vill ta i med tång. Som den kringflackande kulturvagabond jag föreställer den här veckan uppskattar jag dock all gästfrihet - inatt blir det tredje sovplatsen på fyra nätter (i proper bostadsrätt). Sen bär det hemåt.

Det blev ingen Antikmässa. Istället tittade vi in på det stora och öppna (men med höga kulturellt kapital-trösklar) Världskulturmuséet och vann deras frågesport. Det känns som det är goda odds att vinna när det är så få besökare som det var i söndags, men det var ganska knepiga frågor, och vi slog faktiskt rekord. Mitt pris: ett fint fat av kokosnötsträ.

Ikväll blir det partaj. Har jag tur vinner jag ett av de utlottade presentkorten för "tatueringsarbete".

fredag 14 oktober 2005

Baby, Baby

Mycket snack om the state of populärkultur/nöjesrapporteringen lite varstans idag. Jag drar härmed mitt journalistiska strå till stacken och scoopar om vad i hela världen den kristna helyllesångerskan Amy Grant gör nu för tiden. För visst har ni undrat? Amy leder NBC:s nya feelgood-dokudrama Three Wishes, där utvalda personer får sina (TV-lämpliga och rimliga) önskningar uppfyllda. Tårar och skratt blandas i en härlig harmoni. Det här hade jag aldrig vetat, och såklart aldrig brytt mig om, om inte min kompis Russ hörde av sig en dag för att berätta att hans gamla mamma hade headhuntats av NBC:s castingkontor för att vara med i ett av programmen. Uppenbarligen åker NBC:s scouter omkring och dammsuger USA på jakt efter lämpliga deltagare - och i ett ålderdomshem nere i södern hittades Russ mor. "Hon är TV-mässig som bara den", sa Russ. "Och Amy Grant leder förresten programmet. Märkligt." Morsans önskning: åka racerbil - snacka om att veta vad som lämpar sig för TV. Russ fick hänga med till inspelningen i Los Angeles som stöd, och allt gick bra. "Morsan levererade den ena onelinern efter den andra", sa han. "Som jag skruvade på mig kommer jag nog framstå som en idiot. Men Amy var trevlig."

Imorgon sticker jag till Göteborg, bland annat för att gå på Buzzstop 28:s tackfest på Jazzhuset (Criswell predicts: psychobilly, mycket sprit och en oändlig parad av tatuerade hårdingar). För att balansera det onda med det goda blir det kanske också besök på Antikmässan, där ett stort gäng från Antikrundan föreläser, inklusive stenhårde konstsnobben Claes Moser. Ingen Knut Knutson eller Peter Pluntky dock. Aldrig får man vara nöjd.

Mindre bloggande blir det nog under dessa dagar i alla fall.

torsdag 13 oktober 2005

Pinter

Horace lyssnade inte på mig i år heller. Jag börjar tro att mina månatliga försändelser av Dean R. Koontzs kompletta oeuvre i halvfranska band till SA är en felsatsning. Måste hitta en ny champion! Men vem? Dan Brown? Sidney Sheldon? Thomas Ledin? Ständigt dessa beslut!

Jag blev glad - och lika förvånad som alla andra - när jag hörde att akademien tilldelat Harold Pinter årets pris. Glad av två anledningar: 1) utnämningen av en person som i all väsentligt är dramatiker och inte poet, prosaist eller romanförfattare tyder på en öppenhet gentemot definitionen av litteraturbegreppet och ett större fokus på texten som sådan, och 2) jag har faktiskt en relation till Pinter och hans pjäser eftersom jag läst en handfull av dem (tyvärr har jag dock aldrig sett någon framföras). Lyckades rota fram hans kort-korta förhörsdrama One for the Road (1984), taskigt kopierad ur The New York Review, läste om den, och påmindes om hur iskallt och dräpande han använder språket för att förmedla (eller förstärka) maktrelationer - hur dödsbud och order om tortyr kan komma i bisatser, nonchalant och sadistiskt, som ett kusligt manipulerande by the way.

onsdag 12 oktober 2005

Stating the Obvious


Ni har redan bombarderats av reklam i alla TV-bilagor och dagstidningar för Extras, Ricky Gervais och Stephen Merchants nya TV-serie som börjar sändas i SVT ikväll. Men det bör påpekas igen, från denna pålitliga källa: den ska absolut ses. Jag tycker den är lite trögstartad innan man lär känna karaktärerna, och hysteriskt roligt blir det kanske inte förrän i avsnitt tre, då Kate Winslet gästspelar som sig själv, men sammantaget är seriens första omgång ändå snuddande nära fenomenal. Emotionellt och humoristiskt klimax blir det när Patrick Stewart gästar, i säsongens sjätte och sista avsnitt.

Det bör kanske också påpekas att Extras inte är The Office II, även om många tidningsartiklar gärna tycks vilja tillskriva den det epitetet (oundvikligt, antar jag, efter The Offices framgångar). Själv är jag tacksam för att Gervais och Merchant har släppt lite på ultracynismen och den kompromisslösa andrahandsskam-komedin som präglade The Office (något som gjorde att jag knappt kunde se vissa avsnitt), och öppnar upp för mer känslor och en livligare och mer levande dialog, i förtjänstfullt utnyttjade filminspelningsmiljöer. Gervais spelar dessutom en riktigt sympatisk person här - trots alla klavertramp.

Alltså: Extras, SVT1, 21:05.

Å andra sidan tänker jag se Sverige straffa Island ikväll.

b (The Perry Bible Fellowship igen)


Jag ger mig inte förrän alla upptäckt Nicholas Gurewitch. Senaste PBF-strippen är en av de bästa hittills. Se den i sin helhet här.

tisdag 11 oktober 2005

Dagens tips

DVblog - en väldigt bra resurs för allsköns experimentell videokonst och andra filmklipp - kan man numera avnjuta Gus Van Sants tidiga samarbete med William S. Burroughs, Thanksgiving Prayer (1986). Gamle Burroughs är i högläsartagen och Van Sant klipper in sekvenser ur amerikanska arkivfilmer omkring honom. Det är en kort liten video, drygt två minuter lång - som ett litet mellanmål. Ladda ner den här.

Upp och ner för Aardman


Nästan hela Aardman Animations arkiv av manus, teckningar, dockor, kulisser och annat värdefullt har förstörts i en stor brand i Bristol. Mycket tråkigt. Samtidigt har den nya Wallace & Gromit-filmen Curse of the Were-Rabbit gått upp i USA till stående ovationer (just nu imponerande 95% på The Tomatometer). Jag skrev lite om filmen här. Svensk premiär 28 oktober.

söndag 9 oktober 2005

Mer fotboll

I tidningarna dagen efter den besynnerliga matchen (förlust med eftersmak av... seger?) frågas experterna ut på lång rad om Sveriges chanser i VM, vad vi kan se fram emot, osv. Bäst är Thomas Nordahl, som i Expressen tillfrågas vad han har för råd att ge åt svenska supportrar som tänkt sig åka till Tyskland nästa sommar. Ralf Edström och andra som får samma fråga svarar ungefär "leta biljetter på nätet", "heja på Sverige", "var ute i god tid", medan Nordahl istället uppmanar, på gammalt fortbildningsmanér à la MFF, supportrarna att passa på att tillgodose sig lite tysk kultur när när man ändå reser runt i detta fina land.

Jag borde här också kort kommentera senaste Offside (#5), som i vanlig ordning är utmärkt. Två artiklar fastnar mer än andra, bägge av det humoristiska slaget. Den första är Jesper Högströms skildring av Sveriges maktmatch nummer ett, den mellan regeringspartiet och oppositionen. Tydligen en riktig hatmatch. Hejdlöst roligt skrivet, ofta berättat med underdog-perspektiv från oppositionen, som sällan rår på den väl organiserade socialdemokratiska maskinen, ledd av gamle allsvenske backen Thomas Bodström.

Den andra (egentligen en liten notis) är den om konstiga lagnamn i Korpen. Jag höll på att dö av skratt när jag läste hur gänget bakom laget Vi tackar hade resonerat: "Efter matcherna får vi höra vårt namn två gånger eftersom motståndarna måste säga 'vi tackar Vi tackar och domaren'. Vi funderade på att heta Vi tackar och domaren, så att det skulle bli 'vi tackar Vi tackar och domaren och domaren', men det kändes som att det blev lite för mycket."

Ord och inga visor

Jag frågade Stefan Schwarz vad han tyckte om matchen igår. Han sa: "Noll-noll. Svår match. Synd att åka dit på en sån skitstraff."

Jag sa: "Men nu ska det väl mycket till om vi ska missa VM. Island måste ju slå oss med typ tio-noll."

Schwarz sa: "Nej. Det är omöjligt i dagens fotboll."

lördag 8 oktober 2005

Burke


"Har du läst den här?" frågade min kompis och slängde till mig ett pocket-ex av In the Moon of Red Ponies av James Lee Burke. "Nä", sa jag, "jag har faktiskt inte läst nånting av Burke". Min kompis himlade med ögonen. "Behåll den då."

Ett par dagar senare är jag tre fjärdedelar in i boken, och jag tar verkligen till mig av all den rurala pulp Burke så enkelt konstruerar. Det är för det mesta fantastiskt bra, även om grundhistorien - advokat i lantlig småstad dras in i större konspirationer via indianreservat och redneck-mördare - bara är ett par snäpp mer sofistikerad än ett ambitiöst avsnitt av Walker, Texas Ranger (intrigerna växer dock efterhand). Men Burke berättar så rakryggat och ärligt om dessa människor och deras bestyr, deras vardag, inre tankar och drivkrafter att jag kapitulerar. Montanas öppna vidder och täta skogar, frustrande älgar som dricker tövatten i bäcken, onda mäns kängor som knarrar i gruset - allt sånt fullkomligt excellerar Burke i, och jag vräker i mig. The devil is in the details, som vanligt. Som gammal Ellroyalist dras jag mest till en av de minst sympatiska av huvudpersonerna: Darrel McComb, en rutten gammal rasistsnut med dirty ops-bakgrund, som hämtad ur American Tabloid.

Typiskt nog är In the Moon of Red Ponies Burkes tjugondenånting bok, och den fjärde som handlar om före detta rangern Billy Bob Holland, så jag får kanske en del relationer och refererade händelser om bakfoten (även om det inte känns så just nu). Jag får väl helt enkelt jobba mig bakåt.

torsdag 6 oktober 2005

The Campfire Headphase


Första genomlyssningen av nya Boards of Canada. Efter att ha läst intervjun jag länkade till tidigare blev jag först lite orolig: duon formligen vräkte ur sig uttalanden som gjorde mig nervös - de använder massor av gitarrer i de nya låtarna; de kallar Geogaddi i princip formlös pga bristen på ordentliga "låtar"; meningar av typen "vi har aldrig kallat vår musik 'elektronisk'" - i värsta fall tecken på att en mogen, rockig platta står bakom hörnet. Vi har sett det förr, och jag har pratat om det förr: de otåliga producenterna som vänder ryggen till allt som gjorde dem bra - datorer, sequencers, samplers - och plockar upp en gura i tron om att ett nytt sound är precis vad som behövs för att bota rastlösheten. (Spoiler: det är det sällan.)

Men jag oroade mig i onödan. Jag borde vetat bättre. Det här är ändå BoC, två eremitliknande skotska bröder som tillbringar sin tid längs kusten vid Inverness, isolerade från till synes allt som heter trender och tendenser. Som nästan aldrig ger intervjuer. Som sällan uppträder live. Som borrar ner sig bland obskyra samplingar från amerikansk utbildningsradio, lekande barn och religiös fanatism. Vars sound låter såväl urgammalt och arkaiskt som vore det från år 3000. Att den nya plattan The Campfire Headphase släpps den 18 oktober är såklart en viktig händelse. Det är tredje fullängdaren: Music Has the Right to Children kom 1998 - Geogaddi 2002. Man får lov att ha tålamod med Boards of Canada.

Och nog har de plockat in en hel del gitarrer, och det förändrar absolut ljudbilden på ett par spår, men det är ett bevis på deras integritet som musiker/kompositörer att allt det man förknippar med deras musik ändå skiner igenom. Same same, but different. Gitarrerna dominerar dock inte: den mysfiltsliknande ljudmatta duon ägnat sig åt sedan urminnes tider lägger sig som ett välmenande täcke över det mesta, och som vanligt är det majestätiskt, smått ödsligt, varmt och ljuvligt.

Har inte följt debatten bland de mest fanatiska BoC-fansen (vilket det finns många av) angående The Campfire Headphase, så jag vet ännu inte om den innehåller lika många dolda budskap, kryptiska meddelanden från David Koresh och matematiska knasigheter under alla lager av ljud som de förra plattorna. Återkommer om detta.

onsdag 5 oktober 2005

Box-angst


Det här har ni säkert redan har koll på, men: igår släpptes Val Lewton-boxen, featuring en hel kavalkad av det bästa som Lewton producerade under främst 1940-talet, inklusive klassiker som I Walked with a Zombie och Cat People, de allra flesta nu tillgängliga i vettiga DVD-versioner för första gången. Fram tills jag lyckas frisera balansen på mitt maxade kreditkort till någonstans mellan "horribelt" och "pinsamt" och köper härligheten, somnar jag varje natt med bilder av zombies och andra bloddrypande tingestar för mitt inre. Och får med andra ord mardrömmar. Livet är orättvist.

måndag 3 oktober 2005

Conte

Första gången jag överhuvudtaget såg Richard Conte på vita duken var nog i Gudfadern, men första gången han gjorde ett riktigt intryck på mig var när jag såg The Big Combo (Joseph H. Lewis, 1955), en sen film noir minnesvärd för John Altons hisnande skuggexcesser och en för tiden mycket vågad sexscen mellan Conte och hans kärleksintresse Jean Wallace (där Conte antyds tillfredsställa Wallace med helt andra medel än blommor och juveler). Conte spelade en okuvlig gangster i The Big Combo - en roll han gjorde ofta och med bravur. Hans lågintensiva, sammanbitna hårdhet skolades i Elia Kazans teatergrupper under 30-talet, och även om hans räckvidd som skådespelare inte var enorm så räckte den för de roller han fick - i de filmer jag hittills sett honom är han alltid pålitlig och stabil oavsett om filmerna är bra eller inte, ungefär som Robert Ryan (som emellertid var betydligt mer filmstjärneaktig i sin framtoning).

Igår såg jag Robert Siodmaks Cry of the City från 1948, ännu en utmärkt noir i vilken en besatt polis jagar en lika besatt gangster. Conte är såklart boven, Martin Rome, en råbarkad kriminell som under ett tumult med polisen skjuter ihjäl en konstapel och flyr. Han skottskadas dock under flykten, åker fast och ligger för döden på sjukhuset. Präst tillkallas, och även den jagande polisen, Candella (Victor Mature), är där för att se rättvisa skipas, om än på omvägar. Men Rome dör inte, han återhämtar sig, och börjar så sakta planera sitt nästa drag - att ta sig ur arresten när han tillfrisknat, ta hand om sin unga flickvän, och göra upp gamla affärer med en korrupt advokat som vill lägga skulden för ett brutalt juvelrån på honom.

Rome och Candella är gamla bekanta, och varandras motsatser. Paralleller kan dras till Angels with Dirty Faces (Michael Curtiz, 1938): de är uppvuxna i samma område, har liknande bakgrunder, men valt radikalt olika banor i livet. Candella står på god fot med Romes familj, som han ofta besöker för att uppdatera föräldrarna om allt elände deras son ställer till, nästan som en sadistisk Bror Duktig. Rome, som fortfarande är en osäker mammas pojke innerst inne, längtar efter moderns hemlagade soppa och ser frustrerat på när Candella liksom lirkar sig in i föräldrahemmet och sätter griller i huvudet på mor, far, bror och flickvän. Det är en kamp såväl om den faktiska friheten, som en tuppfäktning om den patriarkala hedern, om makten över familjen - och det är ingen överdrift att säga att Mature beter sig som en söndrande skitstövel emellanåt, en rättfärdig pretty boy med polisbricka.

Efter en andlöst spännande flykt från häktet - då inte ett skott avlossas - är Rome ute i friheten igen, men med en skottskada som ännu inte läkt och ett helt koppel snutar efter sig. Snaran dras åt, och Rome kämpar förgäves mot sitt öde, precis som så många andra hjältar och skurkar i noir-traditionen.

Cry of the City gjordes under Siodmaks kreativt mest givande period, strax efter The Killers (1946) och precis innan Criss Cross (1949) - hans två mest kända filmer. Filmen spelades in på plats i New York, och Siodmak utnyttjar verkligen detta till fullo - när man ser hur väl han använder autentiska gatumiljöer påminns man om hur ovanligt det var med levande "location shoots" under den här tiden - inte minst NYC-miljöer.

Och Conte då? Han är fantastisk som Martin Rome. Även om Mature får störst utrymme på affischen är det Conte som huvudstupa driver filmen framåt, med sin alltmer krackelerande hårdingfasad. När han stel av fasa inser att hans planer är på väg att gå i stöpet och att han kan tvingas improvisera, ställd mot omöjliga odds, går det rysningar längs ryggraden.