söndag 30 april 2006

Jag lider med honom



"Does he play golf? 'No. But if everyone else is doing it I'll try.' What about other sports? 'Er... not really. I love football, I've never really taken an interest in anything else.'"
Från dagens intervju i The Observer.

Andra bloggar om: , , ,

Gammal musik: drum & bass

Drum & bass fick oss att dansa en sommar. Eller två-tre. När var kulmen? Kanske 1998. Sen försvann den, åtminstone från den oväntade kommersiella spotlight den fått på sig - bort från listplaceringar, bejublade festivalturnéer och smockfulla nattklubbar. Men att den skulle ha dött ut - något man kunde fått för sig då entusiasmen från media och klubbfolk på kort tid gick från glödhet till iskall - stämde naturligtvis inte. Det krävs mer än att några reklammakare tröttnat på att musiksätta sina filmer med Roni Size och LTJ Bukem för att en musikstil ska tyna bort. Vissa av junglisterna stack till Brasilien och fick en nystart där, men de flesta samlade helt enkelt ihop de inspelade pengarna från de feta åren, och återgick till källaren och sina gamla klubbkvällar i England - "back to the underground". Ni vet det som Liam Howlett lovade att göra redan i början av Music for the Jilted Generation och sen gjorde helt tvärtom.

Jag lyssnade väldigt mycket på jungle och d&b åren 93 till ca 99, och även om intresset har svalnat under åren som gått händer det att jag plockar upp en gammal tolva från Good Looking eller Suburban Base och konstaterar att mycket fortfarande låter bra - bra musik överlever i bästa fall även en orimlig hype. Allt är såklart inte bra - en stor del av Moving Shadows katalog känns till exempel väldigt daterad när man hör den nu, men andra grejer som lät dåligt då låter idag som prototyper av det som hände sen. Idag har jag dålig koll på genren, men vad jag kan förstå är den fortfarande vid liv, den lever bara lite mer undanskymt än förr. Vilket tycks passa dess skygga utövare.

För någon vecka sen gjorde jag ett stickprov för att se hur musiken låter nuförtiden. Ramlade över en färsk mix av Technical Itch, en duo som även var med back in the days. Mixen, Therapy Session vol. 1, är en timmes vanvettig sci-fi-mardröm; en teknofetischistisk kollaps som är mer dystopisk, introvert och mörkare än det mesta jag tidigare hört i genren. Det har skett en förskjutning från det marschartade, statiska bof-baf som dominerade scenen under lång tid, till en sönderhackad, fragmenterad ljudbild som har lika mycket gemensamt med Warp som Metalheadz - rytmer som otåligt slängs åt sidan och byts ut, och det går snabbt snabbt snabbt, så snabbt att musiken ibland snubblar över sig själv, med nästan komiskt resultat. Uttryckslösa robotröster påminner oss att "it is hopeless", i bakgrunden surrar slitna elaggregat, och det känns mer bunkerkväll i Slovenien än söndagsklubb på Jazz Café i London.

Kanske är det för att jag hållt mig borta så länge, men jag blev tämligen överrumplad av det jag hörde. Oroad. Men samtidigt road. För jag tycker det låter riktigt bra.

Följande låt från Therapy Session vol. 1 fångar precis det jag snackar om: Gein - Simon

Andra bloggar om: , , , ,

lördag 29 april 2006

Da King & I

Jag är, liksom de flesta andra upplysta människor med någon form av faktisk förankring i den verkliga världen, den vi lever i här och nu, Sverige 2006, stark motståndare till monarkin, och jag upphör aldrig att förvånas över hur 1) media och myndigheter vrider sig ur led för att gå ner i brygga och förnedra sig framför kungahuset och nia och kyssa fötterna - extra tydligt en vecka som denna; och 2) hur en majoritet av svenska folket insisterar på att intala sig att vi lever i en tid då prinsar och prinsessor och nedärvda ämbeten och fucking silverfat c/o skattebetalarna är självklara inslag i ett modernt samhälle, istället för att se det som något hopplöst passé, absurt och odemokratiskt; en historisk kuriositet vi bara borde läsa om i hovnarr Lindqvists vid det förflutna krampaktigt fastklamrande kungamytologiserande historieböcker och skaka på huvudet och säga: tänk så de hade det förr - något vi berättar sådär lite lustigt, men med ett visst mått av allvar i rösten, för våra barn, i samma andetag som vi berättar att förr i tiden hade inte alla rätt att rösta eller rätt att äga en egen bit land eller gå i skolan eller gilla vem man ville, vad knasigt!

Så med tanke på den inställningen får jag väl ses som något partisk till följande, men: blir det ändå inte viss humor när DN ställer typ samma frågor till en republikan och en rojalist, och ställer svaren intill varandra? Och säger inte deras svar och attityder en hel del om respektive läger?

Republikanen: ödmjuk, självkritisk, resonerande
Rojalisten: asshole

Uppdaterad: vansinne

***

Bonus: Da King & I var en Dallas Austin-producerad hiphop-duo från Brooklyn som ingen minns idag. De släppte bara en platta, Contemporary Jeep Music, men den var ganska bra. 1993 kom den. Bästa låten hette Let's Take a Trip. Den låter såhär:

Da King & I - Let's Take a Trip

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 27 april 2006

Super Mario Brothers Live

Det här är smått fantastiskt.

"A yearly talent show held at Gordon College in Wenham, Massachusetts. This video is a "live" performance of a level from the game Super Mario Brothers."



Andra bloggar om: , ,

Dagens låt



Story of a Sound System
, mix-CD:n från 2002 som fått den otacksamma uppgiften att sammanfatta The Wild Bunchs klubbverksamhet i Bristol från tiden innan Massive Attack tog över, innehåller massor av bra musik, allt från T La Rock till Mr. Fingers. Spår 12 till 18 är dock helt outstanding för alla fans av sen disco och tidig 80-talssoul:

Empress - Dyin' to Be Dancin'
Fresh Band - Come Back Lover
BBCS & A - Rock Shock
Odyssey - Inside Out
Evelyn 'Champagne' King - I'm in Love
Teena Marie - Behind the Groove

Och bäst av alla, en Jam & Lewis-producerad pärla från 1984:

Thelma Houston - You Used to Hold Me So Tight

Andra bloggar om: , , , , , ,

tisdag 25 april 2006

Bästa chilin



Två idiotsäkra tips:

1. Carroll Shelby's Original Texas Brand Chili Kit.
2. Öl istället för vatten.

Bara att sätta igång. Kommer att vara perfekt om ett par timmar, lagom till CL.

Andra bloggar om: ,

Tom överraskar Phil







Andra bloggar om: ,

Rådmansvången represent

Knappa in din postnummer och få reda på livsstilstypen som präglar området.

För egen del:
  • Unga
  • Relativt välutbildade
  • Singlar eller sambos
  • Låg- och medelinkomsttagare
  • Hyresrätt i medelstor stad
  • Högt spel- och nöjesintresse
  • Förändringsbenägna kollektivister
Well?

(Via Lidbom.)

Andra bloggar om: ,

måndag 24 april 2006

Man tackar

Det tog ett par månader för media att reagera. Men ändå!


Och snart kommer nästa nummer. Mer om det inom kort. Prenumerera idag!

Andra bloggar om: , , ,

söndag 23 april 2006

Farväl Falkenberg på Drömfabriken

Nu på torsdag är det dags för Drömfabriken, ett evenemang i dagarna tre med fokus på "morgondagens filmbransch", arrangerat av SFI på Filmhuset i Stockholm. Själv kan jag inte närvara, då jag befinner mig i den södra, soligare änden av landet, men jag vill passa på att tipsa om vad som händer kl 11.30 på fredag. Då har man som besökare nämligen möjlighet att för första gången i offentliga sammanhang se klipp från den kommande svenska långfilmen Farväl Falkenberg, och även lyssna på vad regissören Jesper Ganslandt och producenten Anna Anthony har att säga efteråt. Mer om Drömfabriken här. Att deltaga kostar bara 150 spänn för alla tre dagarna.

Jag har tidigare skrivit om Farväl Falkenberg här, och har som målsättning att fortsätta med det från och till, eftersom det är sällan man har chansen att helhjärtat ge lite ryggdunk åt en svensk långfilmsproduktion.

En premiär är inte så långt borta nu - preliminärt i september, vilket sannolikt innebär en första ordentlig visning för kritiker och branschfolk under Filmdagarna i Malmö i augusti - något att se fram emot.

Det blir mer om FF från mig lite längre fram. Intervjuer och dylikt. Här eller annorstädes.

Mer information om FF på den officiella hemsidan: www.farvalfalkenberg.se

Andra bloggar om: , , , ,

lördag 22 april 2006

Does not compute

Ibland känner man sig extra korkad. Det har skrivits och talats en hel del om Neil Strauss förföringsbok The Game i svensk media den senaste tiden. Men jag hade fram tills helt nyligen inte en aning om att det fanns en bok med den titeln. (Förstår inte hur det har undgått mig, men det är en annan diskussion.) Istället har jag, varje gång jag sett en rubrik eller ingress med orden "The Game" i sig, per automatik associerat till en av två helt andra saker:

1.



2.



Föreställ er gärna mitt plågade ansiktsuttryck de få sekunder då min hjärnas cpu går upp till 100% och desperat försöker koppla samman ovanstående referenser med valfri artikel/bloggpost/recension om boken med samma namn. Systemkrasch.

Andra bloggar om: , , , ,

fredag 21 april 2006

Cannesfestivalens lineup klar

Nya filmer av Pedro Almodóvar, Lucas Belvaux, Sofia Coppola, Guillermo Del Toro, Bruno Dumont, Richard Kelly, Ken Loach och en hel croisette-parad andra regissörer är att vänta på årets filmfestival i Cannes, som inträffar 17-28 maj. Hela utbudet finns att beskåda här (direktlänk till stora tävlingssektionen här). Noterbart är att Richard Linklater anländer med två rullar, filmatiseringarna av Eric Schlossers Fast Food Nation och Philip K. Dicks A Scanner Darkly (den senare utom tävlan).

Juryn är som vanligt kryddad med diverse big shots - i år leds den av Wong Kar-Wai, och inkluderar Monica Bellucci, Helena Bonham Carter, Zhang Ziyi, Sam Jackson, Patrice Leconte och Tim Roth. Gilles Jacob, du har mitt nummer om någon skulle bli sjuk.

Inte ett ord om Lynch dock.

Andra bloggar om: , ,

torsdag 20 april 2006

Förhandstitt på TGttM S2

Komikerduon Timanderics (Tim Heidecker och Eric Wareheim) mångåriga slit med hemmagjorda animationer och bisarra kortfilmer (levererade via timanderic.com) gav dem en hel del fans i humorkretsar. Till slut uppmärksammade Adult Swim duon, och gav dem utrymme att göra en animerad TV-serie, uppbackade av bland andra Bob Odenkirk. Resultatet är Tom Goes to the Mayor, en serie vars knasiga estetik och attityd helt ligger i linje med Adult Swims profil - men den är också betydligt roligare och mer genomtänkt än mycket av den övriga repertoiren. Varje avsnitt är omkring tio minuter långt, och går alltid ut på samma sak: den lilla staden Jeffertons nya invånare, Tom Peters, försöker pitcha en spännande affärsidé till stadens ineffektive borgmästare. Det hela slutar oftast i katastrof.

TGttM sändes i höstas, och andra säsongen börjar i juni. Här är en förhandstitt:



YouTube har även en hel del klipp från första säsongen, om man till äventyrs vill se mer.

Tidigare skrev jag lite om Tims knivchock. Han har enligt rapporter återhämtat sig väl.

Andra bloggar om: , , , , ,

Oväntat bra: The Henry Rollins Show



För ett par år sedan tog Independent Film Channel, IFC, ett på pappret märkligt beslut då man gav mångsysslaren Henry Rollins ett eget månatligt filmprogram, Henry's Film Corner. Resultatet blev lite blandat: Rollins var rolig, vältalig och kunnig, men kändes aldrig riktigt hemmastadd och föll ofta tillbaka på schablonbilden av sig själv som stor, tuff, tatuerad åsiktsmaskin.

Men IFC gillade vad de såg, och bestämde sig för att ge Rollins en egen talkshow, The Henry Rollins Show, som hade premiär för ett par veckor sedan. Programmet, som spelas in utan studiopublik, följer en enkel formula: inledande monolog, gäst, inslag, musikframträdande, avrundning. Tjugotvå effektiva minuter, stundom snopet kort, men mestadels tight och bra. Rollins gör en stor poäng av att programmet är ocensurerat och att folk får tala till punkt efter att för en gångs skull fått intelligenta frågor - det känns lite präktigt av honom att behöva påtala det, men man glömmer ibland bort hur mycket försiktighet och självcensur präglar utbudet även på mindre kabel-kanaler i USA. Tyvärr krockar den berömvärda filosofin något med den faktiska längden på intervjuerna - något riktigt djuplodande samtal blir det sällan med gästerna. Men ambitionen är god.

Rollins har sina begränsningar som såväl värd som intervjuare, men det är han medveten om, så programmet spelar istället på hans styrka - hans engagemang, humor och självdistans. Än så länge har det fungerat tämligen väl, mycket tack vare gästerna, som verkar vara handplockade av Rollins. Första avsnittet gästades av Oliver Stone respektive Sleater-Kinney, andra av Chuck D respektive Jurassic 5, och det tredje av Werner Herzog respektive Frank Black. Inte dåligt.

Vänner av den här bloggen förvånas inte över att höjdpunkten hittills inträffar i avsnitt tre, då Herzog är gäst. Verkligen ett udda möte - en påläst Rollins pratar om Grizzly Man, och Herzog vittnar bland annat om sin fascination för Los Angeles, och berättar om incidenten för ett par månader sedan, då han besköts under en intervju med BBC. Vidare menar han att Fitzcarraldo "is my best documentary", och säger sköna grejer som "facts do not create truth".

Bonus: en mycket bra audio-intervju med Henry Rollins på TSOYA finns här (innehåller också en intervju med den alltid lika underhållande John Hodgman). Att höra Rollins på fanboy-manér gå loss om Monty Python and the Holy Grail är en upplevelse.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

onsdag 19 april 2006

Contender

Jag erkänner villigt att jag inte läser så många musikrecensioner längre, och kan således inte rättvist jämföra och känna av hur det egentligen står till med the state of things, framförallt inte i Sverige; vilka krystade metaforer som är i ropet eller vilken typ av sökt stilistik skribenterna favoriserar. Kanske är det skrytiga jag-var-där-stuket fortfarande populärt? "För att fatta den här EP:n måste du ha befunnit dig på en svettig juke joint i Memphis, där ganjaröken ligger tät och någon spelar Losalamitos Latinfunklovesong i baktakt!" Eller lever möjligen det obegripliga namedroppandet vidare? "Det låter som om Kid Loco spelar pingis med Bobby Womack i Jazzanovas hus, medan Sleater-Kinney tittar på!"

Men med denna disclaimer ur vägen: är inte det här en ganska god kandidat till årets sämsta recension, trots att det är så tidigt på året? Jag har inte hört plattan i fråga, den kanske är värdelös, men what the fuck.

Tips på bra musikrecensionssajter och dylikt mottages skeptiskt men tacksamt. De jag besöker någorlunda regelbundet (men i ärlighetens namn mest för det generella mediaflödet) är nämnda Pitchfork, Stylus, Slant, The A.V. Club, samt UGHH, Dusty Groove och Juno för rena release-nyheter.

Andra bloggar om: , ,

tisdag 18 april 2006

30 dokumentärer

Vi var ett gäng insnöade cineaster som bestämde oss för att sätta ihop en lista över våra absoluta favoritdokumentärer. Diskussioner fördes, topplistor gjordes, skickades in, räknades samman, sorterades. Det här är resultatet. Jag hyser såklart en passionerad hatkärlek inför alla former av listmakeri, så jag väljer att i första hand se det här som en lista med rekommendationer. En liten checklista över sevärdheter, om man så vill. Dessutom är det kul att se vilka titlar som fick plats på listan (Touching the Void? Buu!). Och vilka som lämnades utanför (Frederick Wiseman was robbed!).

30. The Wild Parrots of Telegraph Hill (Judy Irving, 2003)
29. À propos de Nice (Jean Vigo, 1930)
28. Grizzly Man (Werner Herzog, 2005)
27. One Day in September (Kevin Macdonald, 1999)
26. Pumping Iron (George Butler, Robert Fiore, 1977)
25. Touching the Void (Kevin Macdonald, 2003)
22t. Gates of Heaven (Errol Morris, 1980)
Dear America: Letters Home from Vietnam (Bill Couturié, 1987)
Roger & Me (Michael Moore, 1989)



19t. F for Fake (Orson Welles, 1974)
Metallica: Some Kind of Monster (Joe Berlinger, Bruce Sinofsky, 2004)
Nanook of the North (Robert Flaherty, 1922)
18. The Fog of War (Errol Morris, 2003)
17. American Movie (Chris Smith, 1999)
16. Lessons of Darkness (Werner Herzog, 1992)
14t. Koyaanisqatsi (Godfrey Reggio, 1983)
Sans soleil (Chris Marker, 1983)
13. Hearts and Minds (Peter Davis, 1974)
12. Salesman (Albert & David Maysles, 1969)
11. Gimme Shelter (Albert & David Maysles, 1970)



9t. Capturing the Friedmans (Andrew Jarecki, 2003)
Shoah (Claude Lanzmann, 1985)
8. Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (Fax Bahr, George Hickenlooper, Eleanor Coppola, 1991)
7. Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills (Joe Berlinger, Bruce Sinofsky, 1996)
6. The Civil War (Ken Burns, 1990)
5. The Sorrow and the Pity (Marcel Ophüls, 1969)
4. Hoop Dreams (Steve James, 1994)
3. Night and Fog (Alain Resnais, 1955)
2. Crumb (Terry Zwigoff, 1994)
1. The Thin Blue Line (Errol Morris, 1988)



Andra bloggar om: , ,

fredag 14 april 2006

Dagens TV-tips



Idag, långfredag, SVT2, kl 1815: The Wild Parrots of Telegraph Hill

Passa på att se denna charmiga dokumentär om det vilda bestånd papegojor som lever i en park på Telegraph Hill mitt i San Francisco, och om den typiska SF-bohemen Mark som ägnat 25 år av sitt liv åt att följa deras beteende.

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 12 april 2006

Veckans citat




Q: How often do people come up to you and recognize you?

Corddry: It depends where I am. In New York people play it cool, so I get looks, like conspiratorial nods. Like, ‘Hey, we’re in it together, buddy. Me and you. Fuck the man.’

Från CHUD:s läsvärda intervju med Rob Corddry (i vilken han pratar om sin film Blackballed: The Bobby Dukes Story, sin nya pilot för Fox, arbetet på The Daily Show, UCB, och lite annat).

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 6 april 2006

Spike på NPR

Lite mer om Spike Lee och Inside Man: en intervju (16 minuter lång) med regissören på NPR:s Weekend Edition. Han diskuterar sin karriär, Denzel, hur det funkade att göra en thriller, och avslöjar lite om sin kommande dokumentär om efterdyningarna av orkanen Katrina. Dessutom pratar han om sin passion för fotboll, och framförallt Arsenal ("with my main man Thierry Henry"), vars framfart i Champions League glädjer honom nu när det går lite knackigare i ligan. Han verkar inte ha full koll på CL-omgångarna, men själva fotbollsintresset är det inget fel på: han ska till Tyskland i sommar.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

MF Doom & Ghostface



Första smakprovet från Swift & Changeable, det efterlängtade samarbetet mellan MF Doom och Ghostface:

Angeles

Andra bloggar om: , , ,

onsdag 5 april 2006

Lookwell

Ännu en TV-pilot som det aldrig blev något av. I början av 90-talet skapade Conan O' Brien och Robert Smigel (nu mest känd som mannen bakom Triumph the Insult Comic Dog) en serie om den gamla skådisen Lookwell, som inbillar sig att hans erfarenhet av att metodskådespela detektiver och andra brottsbekämpande yrken ger honom både möjlighet och tillåtelse att försöka lösa riktiga brott. Pompös som James Lipton och okänslig som Frank Drebin klampar han oombedd in på polisens område, och humoristiska situationer uppstår. Piloten är gjord i en stil som påminner om sjuttiotalets personcentrerade polisserier, och Adam West är perfekt i titelrollen. NBC nappade dock inte.

Det här är en serie jag verkligen hade velat se några avsnitt till av, men nu får man åtminstone vara glad över att piloten finns på nätet:



Andra bloggar om: , , , , , ,

Gene Hackman i Community Shelter Planning



Innan Gene Hackman med besked etablerade sig som en av de främsta skådespelarna i sin generation i slutet av 60-talet, spelade han 1966 in en informationsfilm med titeln Community Shelter Planning, producerad av det amerikanska civilförsvaret. Atomåldersnostalgikerna på CONELRAD har under lång tid försökt få tag på denna filmiska raritet, och har nu äntligen lyckats. Hela filmen (22 minuter lång) finns inte på nätet, men CONELRAD skriver uttömmande långt om den här, och bjuder även på ett par smakprov.





Andra bloggar om: , ,

söndag 2 april 2006

Varning för barn



I fredags startade säsong två av Wonder Showzen på MTV2 i USA, och tidigare i veckan släpptes säsong ett på DVD. Wonder Showzen är till det yttre upplagt som en pastisch på pedagogiska barnprogram i stil med Sesame Street, komplett med talande dockor, tecknad film, barnreportrar och ett uppfostrande tilltal, men man behöver inte se många minuter för att inse att det är betydligt mer subversivt än så. Wonder Showzen är som en provkarta över allt som är "fel" eller "oetiskt" - hela avsnitt byggs upp kring ämnen som droger, rasism och våld, och tro mig när jag säger att det verkligen vänds ut och in på begreppen tills man sitter med hakan nere vid knäna. Ser jag verkligen detta? Sa de faktiskt så? Barnreportrar frågar Wall Street-mäklare "Who did you exploit today?"; blodiga knivslagsmål uppstår mellan dockorna som representerar bokstäver och siffror; programledarmuppen vill sälja en upphittad skatt till "the corrupt U.S. government"; barn på studiebesök på ett slakteri berättar att "hot dogs give me the strength I need to fight off my daddy". Och så vidare.

Det är ett grymt, vulgärt, absurt, tabusprängande program som samtidigt är alldeles för roligt, välgjort och konsekvent för att man ska tycka att det är provocerande och utmanande för sakens skull. Upphovsmännen Vernon Chatman och John Lee ägnar sig inte åt samma juvenila nihilism som Trey Parker och Matt Stone - det finns en genomtänkt filosofi bakom inslagen, såväl estetiskt som moraliskt, influerad av dada, syratrippar, politisk satir, anarkism, Monty Python, Americana, och vår tids banalitet och rastlöshet.

Jag har inte hunnit köpa säsong 1 ännu, men andra fans har rapporterat om vissa små men viktiga förändringar i DVD-versionerna av avsnitten, vilket om det skulle röra sig om censur från MTV:s sida minst sagt är uppseendeväckande, framförallt då programmets signum är att för jämnan utmana den goda smaken. Ett exempel på möjlig censur är från inslaget "HOBO OPS", en A-Team-parodi med utslagna Vietnam-veteraner. En liten pojke och hans mamma passerar en av veteranerna på gatan, och pojken säger "Mommy, who is that man talking to?". Mamman svarar "Just ignore him, son", varpå DVD:n raskt hoppar vidare till nästa inslag. TV-versionen slutar istället med att man zoomar in på mammans ansikte. En tår rinner nerför hennes kind. Inne i tåren visas en brinnande amerikansk flagga.

Den andra säsongen kör på i samma anda som den första. Dockorna hälsar oss välkomna och meddelar att dagens avsnitt är sponsrat av bokstaven P, vind-i-en-burk, och "Victim Vision". En barnreporter rapporterar från en skönhetstävling (och konstaterar "now I know why the terrorists hate us"), och vi får se hur en poliskonstapels arbetsdag ser ut ("Cops have an itchy trigger finger, and black people help them scratch that itch"). Det är inte ett av de bättre avsnitten, något ojämnt, men det tar sig mot slutet, och avslutas med ett magstarkt montage som föreslår att västvärldens bortopererade fett borde exporteras som mat till svältande afrikaner.

Wonder Showzen är det konstigaste som visats på TV på jag vet inte hur länge, och definitivt något av det mest spännande; med sitt organiserade vansinne befinner det sig ofta ute på avantgardets kant, men är samtidigt en självklar produkt av sin specifika populärkulturella tid och plats (och om ni tror jag överdriver om det avantgardistiska, ta en titt på sista avsnittet av säsong ett, Patience, och återkom). Det är i all väsentlighet ett under att det överhuvudtaget sänds, även på en "alternativ" kanal som MTV2.

Nedan: trailer för säsong två. Mitten: klipp från första avsnittet av säsong två. Nederst: ett ökänt klipp från första säsongen, Global Politics in 30 Seconds.







Andra bloggar om: , , , ,