12 september

Sätt ett stort kryss i kalendern. Första och enda säsongen av Stella kommer på DVD i september. Läs min tidigare artikel om Stella här.

Andra bloggar om: Stella, DVD, humor, TV

Svenska folket tycker till, AB rapporterar

Andra bloggar om: skitfilmer

Dagens låt

Matthew Herbert - Moving Like a Train

Från nya plattan Scale, som jag redan gillar jättemycket; stråkar och blås, mycket disco, flera pigga vokalspår - man känner igen sig, men såväl storbandsutflykterna som Róisín Murphy-produktionen har tydligt satt sina spår. Soundtrack of sommaren '06? Inte helt omöjligt.

Andra bloggar om: musik, Herbert, Scale

Helgen i bilder

Top to bottom: arkadspel på ångbåt, Älvsborgsbron, Bubble Bobble, Jenna Jameson, Klippan, "Javier", Glasse

Och ja, om någon önskar köpa mig en riktig kamera när jag fyller år är det helt OK.

Andra bloggar om: foto

The Sound of Young America

The Sound of Young America är en av mina absoluta favoriter i det stora och mångfacetterade medie- och kulturutbud som nuförtiden ligger blott ett musklick bort på det oöverskådliga, världsomspännande nätet. TSOYA är ett radioprogram (och en podcast) som handlar om, som man själv uttrycker det, "things that are awesome". I praktiken innebär detta samtal med författare, skådespelare, komiker, artister och andra personligheter inom den kulturella sfären; samtalen är insiktsfulla och uttömmande, och ofta exemplariskt inbjudande även om den aktuella gästen inte från början är en av ens favoriter. Gäster som kommit och gått under åren inkluderar Sarah Silverman, Joe Berlinger, Todd Barry, Brandon Bird, Chuck D, Art Spiegelman, Daniel Clowes och Ricky Jay - bara för att nämna några. I sina bästa stunder är TSOYA precis som jag vill att ett kulturprogram ska vara - djuplodande och påläst, men också engagerande och underhållande. Att det dessutom är en egen, självständig och helt reklamfri produktion gör den bara än mer beundransvärd. Det timslånga programmet sänds en gång i veckan.

Ensam drivkraft, programledare, producent och tekniker för programmet är Jesse Thorn, som hållit på med radio i olika former sedan college. TSOYA gjordes och sändes under lång tid från en riktig studio i Santa Cruz, men snickras numera ihop i Jesses sovrum i San Francisco. Jag ställde några frågor till Jesse om TSOYA.

Först och främst, var finns rättvisan i att du inte kan försörja dig på att göra ett så välproducerat program? Du har alltid intressanta gäster, och du saknar sannerligen inte drivkraft. Är det verkligen omöjligt att vara självständig och klara sig ekonomiskt som det ser ut idag?

Reklamfri egenfinansierad radio är en tuff bransch. Min förhoppning är att jag med en kombination av en större publik, stöd från lyssnarna och så småningom lite sponsorer till slut kunna köra vidare och klara mig ekonomiskt. Tills det sker koncentrerar jag mig på att göra ett så bra program jag kan och hoppas att allt det andra löser sig.

TSOYA är ett program om "things that are awesome". Kan du förklara den filosofin för de som aldrig lyssnat på programmet?

The Sound of Young America är ett kulturprogram, men det är väldigt olikt de flesta andra kulturprogrammen i det allmäna radioutbudet. Om du tittar på PBS här i USA eller lyssnar på public service-radio är allting väldigt Viktigt och Allvarligt. TSOYA tar humor på allvar. Jag ställer helt enkelt inte upp på att om du är smart måste du vara allvarlig hela tiden. Min målsättning är att ha kul med programmet, och att dela med mig av saker som är kul till lyssnarna.

Du slutade nyligen sända från KZSC i Santa Cruz, en station du varit på i flera år. Bortsett från podcasten, hur sänds TSOYA nu?

TSOYA sänds på fyra stationer i USA - KSFS i San Francisco, KWCW i Washington, WUSM i Mississippi och från och med den här veckan även i WMCO i Ohio. Samtliga är små lokalstationer. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka till Santa Cruz snart, och jag jobbar hela tiden på att utveckla vår sändningsbas.

Hur mycket är du beroende av förlagens publicister, bokturnéer och liknande när du ska boka gäster? Hur väljer du gäster rent allmänt?

Publicister är en fantastisk resurs när man ska boka gäster. Författare skriver sina böcker, och finns sedan oftast tillgängliga under en ganska lång tid för intervjuer och dylikt. Jag kan tämligen enkelt boka intervjuer med de flesta författarna - bortsett från de allra största - oavsett om de är på bokturné här på västkusten eller ej.

Gäster väljer jag mer eller mindre utifrån mina egna intressen. Jag har dock några tumregler:

A) De bör passa in i en bred definition av "kultur och underhållning". Inga politiker, etc.
B) De bör vara underhållande. Inte nödvändigtvis roliga, men det hjälper.
C) De bör vara den verkliga kreativa drivkraften bakom någonting, eller någon med något att säga om den kreativa processen. Jag ville till exempel nyligen boka en intervju om det fantastiska spelet Katamari Damacy, men när de erbjöd mig någon som i princip var en PR-kille sa jag nej. Jag vill höra var saker kommer ifrån och vad de betyder, inte bara vad de är.
D) Inga ironiska gäster. En gång intervjuade vi Dustin Diamond, som spelar Screech i Saved by the Bell, och det var förskräckligt. Vi lärde oss en viktig läxa. Det finns för många bra gäster för att man ska boka en dålig bara som ett skämt.

Har du några favoritgäster? Någon du verkligen skulle vilja ha som gäst?

Jag har ett antal favoritgäster, men jag ska ge dig ett exempel. Min vän Davy Rothbart, redaktör för Found Magazine, är alltid en bra gäst. Hans tidning, som samlar upphittade saker från hela världen, är fantastisk, och han är en så ömsint, rolig och fascinerande person att det alltid är ett nöje att ha med honom i programmet.

Det finns massor av folk jag skulle vilja ha som gäster. Bara några exempel: Randy Newman, Bob Newhart, Bill Cosby, David Bowie, Errol Morris, Terry Gross... Jag har ju haft den stora turen att faktiskt fått intervjua ett par personer från min långa önskelista, som Terry Jones från Monty Python ganska nyligen.

För de som läser det här och för första gången hör talas om TSOYA, och vill utforska programmets stora ljudarkiv närmare, kan du rekommendera tre avsnitt eller inslag som antingen är egna favoriter, eller som på ett bra sätt representerar vad TSOYA står för?

Jag tycker det har varit några riktigt bra avsnitt den senaste tiden. Jag skulle vilja rekommendera On the Road, avsnittet med John Hodgman och Henry Rollins. Hodgman är en perfekt representant för den typ av smart, sofistikerad humor jag älskar, och Rollins var helt enkelt ett fascinerande intervjuobjekt.

Ett avsnitt jag personligen gillade var The American Dream. Den fantastiska komikern Louis CK pratade om sin nya HBO-serie Lucky Louie, och det var verkligen intressant att få en så ärlig bakom-kulisserna-insikt om ett TV-program. Florian Keller är en schweizisk akademiker som pratade om sina idéer om Andy Kaufman. Och Neil Hamburger, som på sätt och vis förvaltar Kaufmans arv, deltog i en av de roligaste intervjuerna vi någonsin gjort.

Sen kan man kanske kolla in Comics & Comix Pt. 2, där Andy Kindler och Harvey Pekar medverkade. Kindler är en otroligt rolig komiker som kanske är mest känd för att kritisera andra komiker, något som är väldigt sällsynt inom komiker-kretsar. Pekar är en otrolig person, och intervjun motsvarade mina förväntningar efter att ha läst hans underbara serie American Splendor.

Slutligen - har du någon hälsning till din inom kort enorma svenska lyssnarskara?

Nästa gång ni går till doktorn, och er fantastiska välfärdsstat betalar för det, tänk inte på det faktum att ni har höga skatter. Tänk på mig. Jag har inte haft sjukförsäkring eller varit hos doktorn sedan college. Börja sedan av skam prenumerera på min podcast.



Mer om The Sound of Young America:

Hemsida
Arkiv
Blogg
Prenumerera på podcasten (iTunes)
Stöd TSOYA ekonomiskt


Andra bloggar om: kultur, radio, podcast, humor, TSOYA, The Sound of Young America, Jesse Thorn

Desperation

I ett försök att smutskasta regissören Robert Greenwald och dennes film The Big Buy: Tom DeLay's Stolen Congress, plockar Tom DeLay till synes fram det tunga artilleriet genom att citera en känd TV-personlighets intervju med Greenwald, där Greenwald enligt DeLay förödmjukades när den riktiga sanningen om hans film kom fram, och där TV-personligheten manglade honom med tuffa frågor han slingrande försökte undkomma, såsom "Vem hatar Amerika mest - du eller Michael Moore?". TV-personlighetens namn? Stephen Colbert.

Kan vi tänka oss att Colbert gör en stor grej av det här när han kommer tillbaka från semestern? Sånt här material skriver sig själv, som man brukar säga.

Läs mer hos Think Progress, här.

Andra bloggar om: DeLay, Colbert, Greenwald, politik, humor, TV

X-Men: The Last Stand

Med Brett Ratner har X-Men: The Last Stand, den tredje av X-Men-filmerna, fått en tämligen opersonlig regissör, en habil yrkesman som bryr sig mindre om - eller inte har förmågan att på samma sätt uttrycka - seriens inneboende komplexitet och sociopolitiska dimensioner än föregångaren på hans post, Bryan Singer, som verkligen förstod sig på att tackla denna Marvel-produkt på rätt sätt, och tydligt utveckla parallellerna mellan mutanternas utanförskap och vårt eget samhälles olika former av alienation, med tillhörande osäkerhet, rädslor och reaktioner. Även om jag inte kan påstå att jag är en fanboy i den mening att jag kan rabbla kronologin och alla karaktärsöden, så har jag alltid gillat X-Men (en perfekt nivå - jag stör mig inte på felaktiga detaljer men vet tillräckligt mycket om karaktärerna för att vara engagerad); den har alltid framstått som den serie i den redan socialt medvetna Marvel-världen som mest utforskat superhjälteidentiteten och -problematiken utifrån större samhälleliga perspektiv - och ofta gjort det bra.

Det är mer av det mesta nu: mer episkt, mer action, fler mutanter, större explosioner, högre röster. Allt är upptrappat, och den tämligen smarta storyn - som spinner vidare på den utveckling som tvåan i serien påbörjade, om att polariseringen mellan mutanter och människor leder till ökade konflikter inte bara mellan de nämnda grupperna men även inbördes, mellan mutanterna - hamnar i skymundan för ett antal spektakulära actionsekvenser, på vilka i princip allt krut läggs. CGI-kreatörerna firar nya triumfer - flera av de påkostade scenerna är fantastiska, men vad jag gillar mest med effekterna i dagens jätteblockbusters är att de numera är så välgjorda att de spårlöst kan integreras i handlingen även när det inte handlar om stora stridsscener. Bilderna av en ung Jean Grey som leviterar bilar i filmens inledning förmedlar en vardaglig och mer verklig känsla av mutanternas förmågor än någonsin Wolverines helande hud. Nyanserna riskerar dock att försvinna i filmens hetsiga kavalkad av krossade bilar, sönderslitna broar och brinnande byggnader. Ratner har även en ovana att peppra scenerna med fåniga och trailer-vänliga one-liners - trailern skruvade också ner förväntningarna på filmen rejält på många håll. Dessutom finns det minst en halvutvecklad subplot för mycket, även om det delvis resulterar i att längden är föredömlig (drygt 100 minuter).

Varför funkar det då ändå tämligen bra? Jag tror nyckeln ligger i det solida fundament Singer och seriens producenter redan lagt: ett väl etablerat koncept och persongalleri, en tematik vi kan relatera till, en trogen och rakt igenom utmärkt skådespelarensemble där Patrick Stewart och Ian McKellen agerar lysande motpoler och kärnor i sina respektive läger. Att sedan Ratner talar med större bokstäver - och mer primitiv meningsbyggnad - än Singer må vara hänt; det ska till en riktig klant för att rasera det som byggts upp i de två första filmerna. Så när Bryan Singer bestämde sig för att ta nästa steg i sin superhjälteutveckling och regissera Superman Returns (premiär 28 juli), och Fox ersatte honom med Ratner, blev det i slutändan inte alls den katastrof som många oroat sig för - med kompetenta och rutinerade medarbetare på alla viktiga poster, en franchise som vilar på solid grund, och en hängiven ensemble var kanske en foglig bruksregissör som Ratner rentav en perfekt lösning.

Andra bloggar om: kultur, film, X-Men, The Last Stand, serier

Svag säsongsavslutning av Wonder Showzen

Det smärtar att behöva erkänna det, men säsongsavslutningen av Wonder Showzen (MTV2 i fredags) var något av en besvikelse. Hela programtiden ägnades åt handdockan Clarence, vars utflykter är det enda återkommande inslag jag direkt ogillar med WS. Idén med Clarence är att han går runt på New Yorks gator, är dryg och ställer dumma frågor till folk, gärna alkisar och andra utslagna personer, och triggar genom sitt provocerande beteende galna/arga/"roliga" utbrott. Det är billigt, alltför simpelt, det slår neråt, och är ovärdigt ett program som annars excellerar i lager på lager av subtext och nyanser. Dessutom har inslagen en så hög nivå av andrahandsskam att jag ofta snabbspolar förbi dem. I detta specialavsnitt med 100% Clarence inbjuder resultaten av hans påstridighet förvisso till en eftertanke som inte finns i andra avsnitt, och det är bitvis en snygg twist på det traditionella inslaget, men inte tillräckligt för att jag ska vara nöjd. Vernon Chatman och John Lee, skaparna av WS, förnekar sig dock inte, och slutbilderna från avsnittet, då Clarence begår självmord genom att kasta sig från en helikopter som cirklar runt Manhattan, är lika tänkvärda som något annat under seriens gång: är det deras sätt att säga farväl? Och isåfall till vad - säsongen, Clarence eller hela programmet? Klart är att de senaste avsnitten fått fans att spekulera om Chatman och Lee till och med vill få kicken av MTV.

Annars har andra säsongen av detta osannolika program konsekvent roat och oroat precis lika mycket som första säsongen - om inte mer. Det är uppenbart att Chatman och Lee inte snällt stått med mössan i handen och tackat så mycket för att de fått ynnesten att göra en säsong till av ett redan från början fullständigt bisarrt och bitvis komplett tittarovänligt program - snarare har de kamikazebombat sig igenom alla åtta avsnitten. Här följer en snabbguide med höjdpunkter:

1 - Body. Bokstaven P har blivit fet och utsätts för "tough love" av Chauncey och gänget. P genomgår fettsugning men hemsöks av sitt eget fett. Det hela utvecklas till en bisarr abortparallell. Beat Kids-Trevor rapporterar från en skönhetstävling, och säger "nu vet jag varför terroristerna hatar oss". Barnen går på studiebesök hos polisen.


2 - Time. Chauncey har byggt en tidsmaskin, men innan han hinner använda den får han besök av Chauncey från två minuter i framtiden, som blir jättepopulär bland de andra och drar iväg på äventyr. Tidsreseparadoxer följer. Trevor är utklädd till "Lil' Dead Pope" och frågar folk om katolicism. Winobot är en hysterisk parodi på Robocop där polisen råkar kombinera en alkis med en robot. Chauncey hamnar i helvetet och blir exxtreme. De två olika versionerna av Chauncey gör upp i en rad olika enviger genom världshistorien. Flickan med laserpricken har precis svarat: "I want to be a snitch."

3 - Knowledge (aka Middle America). Arg och kompromisslös attack mot USA:s red states. "Middle America" (en docka som påminner om George Bush) är gäst hos Chauncey, och framställs som rakt igenom idiotisk, helt utan försonande drag. Sketcher från det påhittade programmet Horse Apples, med idel elaka redneck-skämt och pålagda skratt, visas (med bland andra David Cross och Jon Glaser). Detta är en försmak av vad som komma skall i avsnitt 7. Horse Apples visas även för en riktig testpublik som förbluffande nog gillar det de ser. En barnreporter besöker en kastreringsklinik, och meddelar veterinären: "I'd say you've seen more privates fall than Fallujah in spring."

4 - Justice. Ye Olde Wonder Showzen utspelas på en gammal sydstatsplantage. Chauncey styr med piska och en gammaldags syn på rättvisa. Him förvandlas till cyborg vilket leder till en rättegång om evolutionen som slutar med att en apa hängs.




5 - Science. Chauncey arrangerar en vetenskapstävling. Wordsworth vinner, med en maskin som fångar drömmar. Hans mardrömmar manifesteras dock och stjäler hans pris. Chauncey och Him beger sig in i Wordsworths hjärna och tar kontroll över hans kropp. En våldsam animation om vikten att vara en man visas. Och i ett av säsongens mest omtalade inslag rapporterar Beat Kids från Ground Zero, och ber folk dra skämt och reflektera över 11 september iklädda Groucho Marx-outfits. Q: "What happens when you die?" A: "The military tries to cover it up by calling it heroism."

6 - Cooperation. Säsongens bästa avsnitt, ett riktigt mindfuck. Det inleds med att gänget meddelar att man inte har råd att göra ett avsnitt idag, pga alla bootlegs, rip-offs, illegala nerladdningar och dylikt. Lösningen blir att Chauncey köper en DVD med en WS-imitation och visar den istället. Det hela urartar dock i en konflikt mellan original-WS och kopiorna, med våldsamma drabbningar och mediekrig som följd. David Cross dyker upp i en jättebra sketch, som dödsdömd gisslan hos ett par terrorister; en sketch som nästan kunde vara hämtad ur Mr. Show. FN-förhandlingar leder till en kompromiss mellan de stridande parterna: original-WS får 60% av utrymmet på skärmen, kopiorna får 40& - och sedan visas i princip resten av avsnittet så. Avsnittet faller successivt sönder ju längre det pågår, och till slut visas ett tjugotal WS-versioner, komplett med olika innehåll och lika hög volym, i rutan samtidigt. Meta-meta-meta-upplevelsen är total, och härdsmältan är nära. En helt otrolig bedrift (som nog inte bör rekommenderas till epileptiker). "This is the Chernobyl of TV shows!" "- Only with less laughs!"

7 - Horse Apples. Ett helt avsnitt av Horse Apples, den fiktiva sketchshow som det hintades om i avsnitt 3. Kan bäst beskrivas som en unken Stefan & Krister-show för rednecks och white trash, uppskruvat till tio, och Chatman och Lee hymlar inte med vad de tycker om den typen av humor. I första hand är avsnittet en överdriven parodi av den i USA så populära företeelsen blue collar comedy, en sorts förljugen, krass arbetarklasshumor som endast siktar på den minsta gemensamma nämnaren, och livnär sig på "folklig" homofobi, sexism, rasism och allmän trångsynthet - och även bekräftar massvis av fördomar om dess utövare och publik längs med vägen. Samtidigt som denna genre är tydlig huvudadressat för avsnittets medvetet trubbiga satir, tolkar jag också Horse Apples som ett slags krigsförklaring. Det är som om Chatman och Lee säger: Nog med balanserad, välformulerad retorik från oss öst- och västkustliberaler om hur vårt land egentligen är enat. Nog med medlande. Nog med försiktighet från oss, samtidigt som de andra vältrar sig i sin lycka och vår olycka. Av med handskarna. Och sett från det hållet jäser avsnittet över av uppdämd frustration, ilska och förakt på ett sätt som nästan får mig att utbrista äntligen, trots det tydliga von oben-perspektivet. Todd Barry, David Cross, Jon Glaser, Will Oldham och Zach Galifianakis gästspelar.

8 - Clarence Special Report. Se ovan.

Andra bloggar om: Wonder Showzen, MTV2, humor, TV, kultur, David Cross, animation, Jon Glaser, Zach Galifianakis, Will Oldham, Todd Barry, red states, Bush

El Clásico

People always talk about Ronaldinho, and everything, but I didn't see him today - I saw Henrik Larsson.

Two times he came on - he changed the game, that is what killed the game - sometimes you talk about Ronaldinho and Eto'o and people like that, you need to talk about the proper footballer who made the difference and that was Henrik Larsson tonight because I didn't see no Ronaldinho or no Eto'o.

--Thierry Henry

Andra bloggar om: fotboll, Champions League, Barcelona, Henrik Larsson

Bush genrepar

Goddamnit, YouTube!



Andra bloggar om: video, humor, CNN, Bush

Jag kan bara inte låta bli

Några textfattiga inlägg på raken nu, men kom igen, hur kan jag inte posta det här?



Och apropå fotboll: var det bara jag som blev lite nostalgisk - en väldigt speciell sorts nostalgi, förvisso - när jag läste att den vedervärdige benkrossarbacken, fd landslagsspelaren och inte minst kolumnisten Danny Mills befann sig på det där flygplanet där den svenska modellen freakade loss?

Andra bloggar om: fotboll, VM, Zlatan, video

Ovanligt lyckad trailer-mashup

Det är sällan fake-trailers faktiskt funkar. Men ibland, när de är så välgjorda som den här, blir det riktigt bra.



Andra bloggar om: video, trailer, humor, film

Det engelska perspektivet

The Guardian ska köra en podcast under fotbolls-VM. Det blir ett avsnitt om dagen, och det ser ut som att den kommer att handla om lite allt möjligt kring mästerskapet, inte bara själva matcherna. Att döma av premiäravsnittet, det första av sammanlagt fyra "inför"-program, som lanserades igår, kan det bli riktigt underhållande. Lättsamt men insatt. Läs mer, och lyssna, här.

Andra bloggar om: fotboll, VM, podcast, The Guardian

...samtidigt, på TV4

Det rör på sig. Nu kickas Nils-Petter Sundgren från fyrans morgonsoffa, och håller inte tillbaka med besvikelsen, såväl i denna SvD-artikel som i torsdagsmorgonens direktsändning, hans sista, som man kan se här. Den ackompanjerande intervjun med N-P på tv4.se är förutsägbart bagatelliserande och överslätande.

Andra bloggar om: TV, film, kultur, TV4, Nils-Petter Sundgren

Filmkrönikans framtid: en uppdatering

Filmkrönikan i SVT byter programledare.
Orvar Säfström ut - Helena von Zweigberk in.
- Jag får göra precis det program jag drömt om, säger hon.

[...]

Tanken är att samtalet ska stå i fokus.

- Man kan hitta hur många infallsvinklar som helst när det handlar om film. För mig känns det viktigt att vi förmedlar både kunskap och känslor, säger Helena von Zweigbergk i ett pressmeddelande.

Läs mer hos Resumé.

Andra bloggar om: TV, film, kultur, Filmkrönikan

Pimpin' Ain't Easy

I dagarna kommer Film International #20 ut. Det är ett temanummer om "Film Literature", och innehåller artiklar om bland annat filmkritik i Indien, F. Scott Fitzgerald, Judith Williamson, Lost, och bokpublicering i Storbritannien. Dessutom gör Michael Coyne en jättegenomgång av sju nyligen utgivna Western-relaterade böcker. Numret avrundas som vanligt med en handfull bokrecensioner och festivalrapporter. BFI-anknutna Richard Armstrong är gästredaktör.

Läs mer på hemsidan.

Andra bloggar om: film, kultur, media

Filmkrönikans framtid

Jag hade inte tänkt kommentera Filmkrönikans nuvarande tillstånd och eventuella framtid förrän den nya formen är klar (och om jag förstått saken rätt ska det offentliggöras inom kort), men så skrev "andy" följande kommentar, nedan:

nu när filmkrönikan sparkat sin programledare (gudskelov) borde det inte finnas utrymme för ett riktigt filmentusiastprogram på svt? är inte ni på filmint peppade?

Det kan man ju verkligen hoppas. Att det är hög tid för förändring är självklart, senaste säsongen har varit rena katastrofen på flera plan, och jag är nöjd över att man åtminstone uppfattat detta från ledningshåll och nu försöker tänka om. Orvar gör också rätt som kliver av, ömsesidigt beslut eller ej. Men exakt hur tänker man på SVT? För å andra sidan har ju ett av Filmkrönikans största problem de senaste tio åren varit att man aldrig lyckats skapa kontinuitet, man har aldrig haft någon tilltro till programmets form, oavsett vad den varit. Det har varit ängsligt, osäkert, successivt alltmer populistiskt; man har stirrat sig blind på fel förebilder, man har gjort om sin grafiska profil hundra gånger och plockat in prao-elever som recensenter - desperata quick fixes för att locka unga tittare, som om "unga tittare" är vad man måste fokusera på, det enda man måste fokusera på, som om "unga tittare" inte får den informationen programmet ger dem någon annanstans, snabbare och bättre och tidigare, och som om "unga tittare" förtjänar att tilltalas som vore de idioter med noll intresse av film bortom "V for Vendetta - fem stolar".

Och längs vägen har man envist urholkat programmets trovärdighet och betydelse (även om man såklart kan diskutera när den processen började). Aldrig under denna långa period av makeovers och byten av programledare och recensenter har man heller vågat ta film på allvar, man har snarare sakta men säkert skalat bort eventuella analyser och insikter och fyllt utrymmet med allt fler nyhetsnotiser och annat snuttifierat fluff, och plockat bort alla eventuellt störande inslag (Fredrik Sahlin) som kan tänkas komma med lite mer intressanta formuleringar än trettisekunders soundbytes.

Jag tror Filmkrönikan står inför ett otroligt viktigt vägskäl som kan bli avgörande för om det ens finns kvar om ett år: antingen fortsätter man att producera programmet hos SVT Göteborg, och sjunker djupare ner i poänglös nöjesjournalistik där kritiken marginaliseras och infantiliseras ännu mer, eller så gör man en ordentlig omvärdering, flyttar upp till Sthlm (over Göteborgs dead body), går med i SVT Kultur-familjen och börjar ta film på allvar, med insatta, passionerade medarbetare som kan sin sak men som kan kombinera ett seriöst, kritiskt tänkande med den masskulturella värld vi trots allt lever i, och göra det smart, initierat och engagerande. Sådana människor finns faktiskt, believe it or nuts.

Jag förstår om man vill göra ett lite bredare program än de mest smala kulturprogrammen. Lösningen finns redan på SVT: gör ett magasinliknande program som Kobra, som trots sina eventuella tillkortakommanden lyckas vara både brett och skärskådande. Ödsla inte tid på nyhetsrapportering, lämna det till Kulturnyheterna och fattigmans-E!, Nöjesnytt. Skapa dialog, debatt, inlägg, introducera olika synvinklar. Intervjua, men intervjua smart. Hitta vinklarna. Men på SVT hamnar film, liksom i många andra sammanhang, mellan stolarna: är det nöje eller kultur? Tilltalar vi filmsnobben eller "alla"? Är vi ett specialistprogram eller ett Plus för biobesökare?

Om vi är peppade på Film Int? Jag tror de flesta svenska cineaster har övergett Filmkrönikan för länge sedan. Men som jag skrivit tidigare: så länge som programmet representerar SVT:s i princip enda fasta filmbevakning känns det nästan som en plikt att bry sig om det. Jag vill vara peppad. Jag vill verkligen.

Andra bloggar om: TV, film, kritik, kultur, Filmkrönikan, Kobra, SVT

Amy Sedaris på The Daily Show

Fantastiskt roligt, något äldre klipp från The Daily Show, med Stephen Colbert som vikarie för Jon Stewart. Sedaris och Colbert råkar ha jobbat en hel del ihop tidigare, i bland annat utmärkta sketchshowen Exit 57 och TV-serien Strangers With Candy - något de använder som grund för denna urartade intervju. SWC-filmen får för övrigt sen, efterlängtad premiär i sommar.



Andra bloggar om: TV, humor, Daily Show, Stephen Colbert, Jon Stewart, Amy Sedaris, Strangers With Candy, intervju

En månad kvar

Fredag 9 jun:
18.00: Tyskland-Costa Rica
21.00: Polen-Ecuador

Lördag 10 jun:
15.00: England-Paraguay
18.00: Trinidad och Tobago–Sverige
21.00: Argentina-Elfenbenskusten

Söndag 11 jun:
15.00: Serbien och Montenegro-Holland
18.00: Mexiko-Iran
21.00: Angola-Portugal

Måndag 12 jun:
15.00: Italien-Ghana
18.00: USA-Tjeckien
21.00: Brasilien-Kroatien

Tisdag 13 jun:
15.00: Australien-Japan
18.00: Frankrike-Schweiz
21.00: Sydkorea-Togo

Onsdag 14 jun:
15.00: Spanien-Ukraina
18.00: Tunisien-Saudiarabien
21.00: Tyskland-Polen

Torsdag 15 jun:
15.00: Ecuador-Costa Rica
18.00: England-Trinidad och Tobago
21.00: Sverige-Paraguay

Fredag 16 jun:
15.00: Argentina-Serbien-Montenegro
18.00: Holland-Elfenbenskusten
21.00: Mexiko-Angola

Lördag 17 jun:
15.00: Portugal-Iran
18.00: Italien-USA
21.00: Tjeckien-Ghana

Söndag 18 jun:
15.00: Brasilien-Australien
18.00: Japan-Kroatien
21.00: Frankrike-Sydkorea

Måndag 19 jun:
15.00: Togo-Schweiz
18.00: Spanien-Tunisien
21.00: Saudiarabien-Ukraina

Tisdag 20 jun:
16.00: Ecuador-Tyskland
16.00: Costa Rica-Polen
21.00: Sverige-England
21.00: Paraguay-Trinidad och Tobago

Onsdag 21 jun:
16.00: Holland-Argentina
16.00: Elfenbenskusten-Serbien och Montenegro
21.00: Portugal-Mexiko
21.00 Iran-Angola

Torsdag 22 jun:
16.00: Tjeckien-Italien
16.00: Ghana-USA
21.00: Japan-Brasilien
21.00: Kroatien-Australien

Fredag 23 jun:
16.00: Togo-Frankrike
16.00: Schweiz-Sydkorea
21.00: Saudiarabien-Spanien
21:00: Ukraina-Tunisien

Åttondelsfinaler
24 juni
25 juni
26 juni
27 juni

Kvartsfinaler
30 juni
1 juli

Semifinaler
4 juli
5 juli

Bronsmatch
8 juli

Final
9 juli

Andra bloggar om: VM, fotboll

Croissant-uppdatering

Eftersom förbluffande många besökare fortfarande hamnar här efter en google-sökning på "croissant" (nog populäraste sökningen jämte "studsmatta"!), tänkte jag göra en liten uppdatering såhär något halvår efter min första klagan. Numera inhandlar jag mina croissanter nästan uteslutande på franska bageriet på Henrik Smithsgatan i Malmö - de är helt enkelt bäst. Franska är ett utmärkt boulangerie med ett fint utbud av såväl ostfyllda som släta croissanter, samt en suverän liten pain au chocolate som jag sällan kan låta bli att köpa. Dessutom är personalen trevlig, hälsar på kunderna med glada tillrop, och uppmuntrar min rostiga skolfranska så jag blir löjligt stolt. Nackdelen med denna fina inrättning är att de har öppettider som är normala för bagerier men plågsamma för oss andra, och att dess popularitet gör att det är tämligen utplockat redan framåt sen förmiddag (de stänger runt lunch). Se upp för torra croissanter! Gå därför dit tidigt, gärna innan 8 på morgonen. De öppnar kl 5.

Två dugliga alternativ: Konsum Triangeln - något slappa, och den bristfälliga tillgängligheten är frustrerande, men för att vara från en matbutik är de riktigt bra. Danska Emmerys på Södra Förstadsgatan - ganska matiga, frasiga. Dock på tok för dyra.

Andra bloggar om: croissant, mat

Länktips: Spelarkitektur

Mångsysslaren Ola Janson har startat en blogg som heter Lärning genom gärning, där man får följa arbetet med den nya utbildningen Spelarkitektur, som han just nu utvecklar. Som livslång utövare och konstruktör av allehanda spel har Ola också en tendens att lägga ett spel-filter även över diskussioner om Lost, melodifestivalen och andra populärkulturella företeelser, något som ofta får underhållande och tänkvärda resultat.

Andra bloggar om: bloggar, spel

Dagens låt

ZZ Hill - That Ain't the Way You Make Love

Andra bloggar om: ZZ Hill, musik

Filmlösa kritiker

Att bo i Malmö/Lund och försöka bevaka aktuell biofilm för dagstidningar eller annan media med korta deadlines är inte lätt. De tre senaste pressmailen jag fått ser nämligen ut såhär:

"Hejsan! På grund av alla säkerhetskrav och förhållningsorder som vi har fått från vårt huvudkontor kommer vi tyvärr inte kunna pressvisa DA VINCI-KODEN annat än i Stockholm."

"TYVÄRR MEDDELAR UIP ATT DET INTE BLIR NÅGON PRESSVISNING AV MISSION IMPOSSIBLE 3."

"Hej! Tyvärr blir det ingen pressvisning av Road to Guantanamo på BioPalatset denna vecka.
Då kopian kommer sent till biografen."

Den officiella förklaringen till detta är i de två första fallen en rädsla för att förslagsvis malaysiska pirater ska komma dragandes till visningarna med falska pressleg och rigga upp en avspelningsutrustning i salongen utan att någon av de andra femton närvarande märker något, och sedan lägga upp rasket i undermålig kvalitet på the interweb flera timmar innan alla andra i hela världen kan se filmerna. Något som aldrig - count 'em, aldrig - hänt. Svenska presskåren är inte direkt ökänd för att sprida visningskopior eller att smygfilma under visningarna.

Det tredje fallet, med The Road to Guantanamo, är ett bra exempel på den arroganta attityd biografkedjorna utvecklat gentemot "landsortspressen", dvs alla som befinner sig utanför Stockholm; man anstränger sig inte i onödan. Säger huvudkontoret att äh, det känns lite jobbigt med en visning i Malmö eller Göteborg - då skippar man det. Om en kopia ser ut att bli försenad springer man inte benen av sig för att försöka lösa det, det är enklare att ställa in visningen. Det är inte så viktigt. Who fucking cares?

- Men, din bittra typ, kan inte det vara en marknadsföringsgrej också, lite coolt sådär, att vara superhemliga och rigorösa med filmerna, att bara ha en pressvisning i hela landet, att konfiskera och plombera mobiltelefoner under densamma, att leverera Mission: Impossible 3 till biograferna i flera olika försändelser och med kodat namn på lådorna, att tvinga maskinisten föra logg över vem som handhar akt 2, akt 3 etc, att hela tiden ha rullarna inlåsta i ett särskilt skåp? undrar ni. Tja, kanske finns det en sådan tanke någonstans, men mest tror jag det finns en grovt missriktad, men ärlig, uppfattning hos de svenska (och i förlängningen de amerikanska) filmbolagen om riskerna för att något olagligt skulle inträffa. Ärligt talat, tror de det ligger en Jönssonliga och trycker i buskarna, redo att överfalla maskinisten och sno filmrullarna? Och vem skulle ha någon glädje av en stor 35mm-kopia av M:I3 hemma i lägenheten? Vilka, utöver lab och biografer, skulle kunna göra vettigt med den? Jag kanske kan scanna in den, bildruta för bildruta, och göra en animerad gif av den?



En anledning till den slappa inställningen från biografkedjorna och filmbolagen är den här:

Kritikerna är fienden. De svenska filmbolagen vill inte ha recensioner - de är ett aber, ett bekymmer som bara ställer till det. Det skrivs för mycket skit, för mycket negativt. För många ettor och tvåor. Att få en hel sida i Sydis eller DN på premiärdagen som basunerar ut hur jävla dåliga veckans filmer är är inte uppskattat. Och tanken att de filmer man lanserar kanske faktiskt är dåliga finns såklart inte.

Jag bevakar inte film för någon media med så korta deadlines som dagspressen har. Men jag lider med de som gör det, och som inte bor i Stockholm (vilket fortfarande en del gör i denna vår virtuellt decentraliserade, geografiskt centraliserade värld). Vad frustrerande det måste vara! Lösningen här i Skåne är antingen att åka upp till huvudstaden för den enda exklusiva visningen (som Sydsvenskans Annika Gustafsson gjorde med M:I3, men den är en utgift man sällan tar); ha tur och hoppas att Danmark har samma premiärdatum som Sverige och dra till Byen och tjata sig in på en visning där; se filmen under premiärhelgen och få en liten notis-aktig recension publicerad på lördagen eller söndagen, då premiärens momentum avstannat; eller ladda ner filmen som cam eller telesync från trackers i Kina eller Malaysia, och därmed utnyttja precis det filmbolagen gör allt för att förhindra, och dessutom recensera den utan möjlighet att göra den rättvisa eftersom man då tvingas avnjuta den i urusel kvalitet på sin dator. Hur tänkte ni nu, UIP?

En positiv recension kan få fler folk att se en bra film, det är jag övertygad om. Men en negativ recension sänker ingen dålig film. En dålig film gör jobbet själv.

Andra bloggar om: kritik, film, filmkritik, press, media

Colbert i händelsernas centrum

Helgen som gick bjöd på två förstklassiga humorhändelser, och Stephen Colbert, mannen som gör allt rätt just nu, var inblandad i bägge.

Den första har redan gett eko i hela Bloggsylvanien, och har alla möjligheter att bli en tidlös klassiker i stil med Colberts kollega Jon Stewarts Crossfire-uppläxning häromåret. I Washington D.C. arrangeras varje år The White House Correspondents Dinner, en fjäskig middagstillställning för den samlade presskåren, där journalister och Vita huset-personal för ovanlighetens skull sitter vid samma bord och umgås under ordnade men lättsamma former. Under sittningen underhålls gästerna av diverse talare, däribland ofta presidenten själv; tonen är lagom töntig och spexig, och talen har en påstådd men förljugen satirisk udd - det hävdas gärna att allt är tillåtet och att man absolut får vara sarkastisk mot administrationen, men den lustiga retoriken är mestadels lika uddlös och undflyende som journalisternas vardagliga värv.

Så det var naturligtvis ett genidrag av Mark Smith, radioreporter för AP och avgående ordförande i presskåren, att anlita Stephen Colbert, en sylvass, riktig satiriker, för den avslutande underhållningsdelen av middagen. Och Mark Smith visste vad han gjorde. Eftersom alla de som känner till Colbert från The Colbert Report vet att när han framträder, framträder han som "Stephen Colbert", till det yttre en högervriden populist-agitator i stil med Bill O'Reilly eller Sean Hannity, och är så lik dessa "förebilder" att han vunnit sympatisörer inte bara hos vänstern (som han och hans medarbetare tillhör) utan också i högerkretsar, eftersom han säger "rätt saker". No spin zone var det va? (Colbert har sin egen "no fact zone".)

Inse således hur dubbel- och trippelironierna haglade tätt under Colberts tjugofem minuter långa framträdande, och fundera på hur Bush, sittande några meter från talaren, egentligen uppfattade det hela. För Colbert gick ut hårt. Inte som Stewart på Crossfire, direkt och aggressivt, utan gladeligen, korkat, optimistiskt, skoningslöst - och upprepade massor av punkter och åsikter som Bush-administrationen själv står för. Han passade på att ge pressen en rejäl smocka också. Publiken småskrattade, sparade garven för de breda, mindre politiska skämten - men höll sig mestadels tysta. Paret Bush såg allt mindre roade ut, och lämnade scenen så fort Colbert var klar. Bullseye.

Några väl valda citat:

"I believe the government that governs best is the government that governs least. And by these standards, we have set up a fabulous government in Iraq."

"Do you know you have more nerve endings in your gut than you have in your head? You can look it up. I know some of you are going to say, 'I did look it up, and that’s not true.' That's because you looked it up in a book. Next time, look it up in your gut. I did. My gut tells me that's how our nervous system works."

"As excited as I am to be here with the president, I am appalled to be surrounded by the liberal media that is destroying America, with the exception of Fox News. Fox News gives you two sides of every story, the president’s side and the vice president’s side."

"Mayor Nagin is here from New Orleans, the chocolate city. Mayor Nagin, I would like to welcome you to Washington, D.C., The chocolate city with a marshmallow center. And a graham cracker crust of corruption."

Ladda ner hela talet (avi) här. Läs en transkription av det, här.

***

Helgens andra händelse är inte lika omskriven, men i humorsammanhang anmärkningsvärd och essentiell. Sedan 1996 har Robert Smigel - avundsvärt humorgeni, mannen bakom Triumph the Insult Comic Dog och en massa annat - skapat små underliga animationssnuttar för Saturday Night Live under vinjetten TV Funhouse. Med åren, och eftersom sketchmaterialet och komikerna på SNL ständigt pendlar mellan outhärdligt och bristfälligt, har TV Funhouse-bitarna utvecklats till de enda konsekvent roliga inslagen i programmet.

I lördags ägnades för första gången hela sändningstiden åt Smigels kreationer - inga gästartister, ingen kändisvärd - och det är ett stort erkännande av hans betydelse för SNL. Totalt visades drygt tjugo alster, en hitkavalkad av det bästa som producerats under åren, och programmet presenterades av The Ambigiously Gay Duo, en Batman och Robin-parodi som har blivit något av Smigels signum. Den tecknade duons röster görs av Steve Carrell och - Stephen Colbert. Colbert har också varit med och skrivit manus till flera av animationerna.

Ett av de bästa inslagen från helgens program, Journey to the Disney Vault (bilden), finns att beskåda här.

(Addendum: och som om Colbert inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet under helgen porträtterades han även i söndagens 60 Minutes.)

Andra bloggar om: Colbert, Bush, SNL, satir, media, humor, kultur, Smigel, TV Funhouse