Var femte minut: Invasion of the Body Snatchers (Philip Kaufman, 1978)

00.05.00


00.10.00


00.15.00


00.20.00


00.25.00


00.30.00


00.35.00


00.40.00


00.45.00


00.50.00


00.55.00


01.00.00


01.05.00


01.10.00


01.15.00


01.20.00


01.25.00


01.30.00


01.35.00


01.40.00


01.45.00


01.50.00


01.55.00

Den företagsamme Stephen Colbert

Efter succén med sin TV-show The Colbert Report jobbar nu Stephen Colbert på en bok. Den kommer ut i september, och enligt Variety får Colbert "seven figures" för den, dvs minst $ 1 000 000. Bra förhandlat. Till skillnad från den fantastiska America: The Book, som The Daily Show-redaktionen skrev tillsammans 2004, ämnar Colbert skriva sin bok helt på egen hand. Själv säger han: "This book will have the same noble goal as my television show: to change the world one factual error at a time." (Lustigt nog ser lanseringen av Colberts bok ut att krocka med en annan potentiell humoristisk storsäljare - The Onions första helt nyproducerade bok sedan Our Dumb Century. Läs mer här.)

Och när man talar om Colbertska bokprojekt kan man ju inte låta bli att tänka på den bok han aldrig missar ett tillfälle att nämna på programmet:



Tyvärr finns dock inte Stephen Colbert's Alpha Squad 7 - Lady Nocturne: A Tek Jansen Adventure på riktigt. Eller?

Var femte minut: Invasion of the Body Snatchers (Don Siegel, 1956)

00.05.00


00.10.00


00.15.00


00.20.00


00.25.00


00.30.00


00.35.00


00.40.00


00.45.00


00.50.00


00.55.00


01.00.00


01.05.00


01.10.00


01.15.00


01.20.00

Brennan, Wain, Showalter, Cross

I september förra året träffades Neal Brennan (Chappelle's Show), David Wain och Michael Showalter (The State; Stella) för att prata humor, i en paneldiskussion arrangerad av Tokion Magazine. David Cross (Mr. Show) agerade moderator. Samtalet finns återgivet i nya numret av Tokion, men eftersom David Wain är en så generös person har han scannat in hela artikeln och lagt upp den på sin hemsida. Rekommenderad läsning - det är inte varje dag hjärnorna bakom det senaste decenniets bästa sketchkomediserier finns samlade på ett ställe.

Copyright Criminals

Benjamin Franzen och Kembrew McLeod håller på med en dokumentär om samplingskulturen som heter Copyright Criminals: This is a Sampling Sport. Franzen och McLeod verkar vilja ta ett helhetsgrepp på den historiska/kulturella bakgrunden till fenomenet, men samtidigt också belysa de många snåriga juridiska diskussionerna kring copyrightbegreppet i stort. Nu finns det ett tiominuters work-in-progress-klipp på Internet Archive som ser mycket spännande ut - intervjuer med typ alla, från DJ Spooky till Lawrence Lessig, från Pete Rock till Vicki Bennett, från Coldcut till Harry Allen. Kan bli fantastiskt bra - håll tummarna.

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga, III

Från Roger Eberts Q&A-kolumn:

Q. My roommates and I go to school in an area that does not get many independent films -- let alone Werner Herzog documentaries -- so we were excited that the Discovery Channel decided to air "Grizzly Man." Unfortunately, the rhythm and beauty of Herzog's film was destroyed by the Discovery Channel's decision to stretch the doc to three hours and add lots of commercials.

With as little as five minutes between commercial interruptions, the film was rendered unwatchable. I understand that licensing can be expensive, but why would the Discovery Channel be so incredibly disrespectful to the film and its audience? And why would Herzog allow such a travesty?

Clint Bland, College Station, Texas

A. Werner Herzog replies: "The answer to the interruptions by commercials lies completely within the rules of the market: Discovery financed a good part of the film, and they are a company which is out there to make money. However, Discovery added a full hour to the film (discussions, additional footage from Timothy Treadwell's treasure trove, and other statements) without delineating clearly where my film ends and where the additional materials start.

"Many viewers believed that the appendix belonged somehow to my film, as Discovery placed the end credits of my film at the very end of the three-hour special. I had no prior knowledge that this would happen. But we should not forget that Discovery supported my film, and made it possible that we have it now.

"The only consolation I can offer is the DVD, and the knowledge in my guts that this film will pass the test of time, and that a TV airing like the one on Discovery belongs to the ephemeral and fleeting moments we have to endure.

"Sure, centuries from now our great-great-great-grandchildren will look back at us with amazement at how we could allow such a precious achievement of human culture as the telling of a story to be shattered into smithereens by commercials, the same amazement we feel today when we look at our ancestors for whom slavery, capital punishment, burning of witches, and the inquisition were acceptable everyday events."

Sorg

Den här veckan sörjer jag och Nina Persson att vårt favorithak på Friisgatan tycks ha lagt ner. Stället med många namn - EU-mat, Kebabvärlden, Din Favorit Falafel - står tomt sedan några dagar, och jag kan inte låta bli att tro att de blivit utkörda; liksom Baltzargatan för ett par år sedan håller rigesidan av Friisgatan successivt på att städas upp och bli finare. Finare i betydelsen: inga kebabställen, inga jourbutiker, inga underliga små affärsverksamheter som inte lockar folk med stora plånböcker. Jag har inget emot att gatan rustas upp och blir lite trevligare, men inte om priset är att bli av med stans bästa kebabrullar. Frågan är vad som nu kommer istället. Inte sushi. Knappast thai. Möjligen en stylad indisk takeaway.

Humor

RIP Gordon Parks

Fotografen, författaren, tidningsmannen, regissören och personligheten Gordon Parks dog igår, 93 år gammal. Parks är kanske mest känd för sina två blaxploitation-filmer Shaft! och Shaft's Big Score! (1971 resp. 1972; hans son, Gordon Parks Jr, regisserade en annan ikonisk blaxploitationfilm ungefär samtidigt - Superfly), men var främst verksam som fotograf, och då i synnerhet i magasinet Life, där han jobbade i över 20 år.



Parks livshistoria är minst sagt fascinerande - uppvuxen i fattigdom på en gård i Kansas som yngst av femton syskon, tvingad att tidigt stå på egna ben, var kringdrivande diversearbetare, sedermera fotograf, helt och hållet självlärd, en mästare i nästan alla discipliner han gav sig på.



Läs en lång, fin och generös dödsruna i New York Times, här.

18/24

Oscarstippandet är avgjort: ca femton personer deltog i vår pool, och med 18 rätt av 24 möjliga hamnade jag på en hedrande andraplats (delad med Mubarak). Crash ställde som sagt till det för mig, liksom lite för många priser till Memoirs of a Geisha. Helt OK resultat ändå, men vi hamnade alla långt efter vinnaren Torsten, vars tyska analytiska förmåga skärskådade alla tips, trender och tendenser och prickade in hela 21 av 24 rätt, inklusive samtliga av de stora kategorierna.

Spridda Oscarstankar: fel film vann

(Dagens mest förutsägbara rubrik? Jag bär hatet som andra bär sitt namn.)

Crash vann för bästa manus och bästa film, och någonstans i pressrummet backstage kollapsade Roger Ebert av ren lycka, utmattad efter att ha spenderat veckorna inför galan med att i princip agera anställd lobbyist för denna vämjeliga soppa till film - bland annat genom att jämföra Paul Haggis med Charles Dickens. Tydligen höll juryn med. Paul Haggis var inte sämre han, och drog i sitt vinnartal paralleller till Brecht, vilket fick en av mina bekanta att bittert utbrista: I thought Haggis' Brecht quote to the effect that art is not a mirror held up to reality, but a hammer to shatter it, epitomized everything that was wrong with Crash.

Och jag ämnar fortsätta poängtera filmens tillkortakommanden så länge som alla andra okritiskt kapitulerar inför den, såväl här som i USA. Det är för övrigt första gången en film som inte vunnit något annat stort pris vinner för bästa film (Crash var inte ens bästa film-nominerad för en Golden Globe), och första gången en film som vunnit alla andra stora priser går lottlös. Läs mer om turerna kring årets sämsta film här. Och om mina favoriter från 2005 här.

Och apropå orättvisor och Crash-ironier: Robert Altmans hedersstatyett är såklart ännu ett exempel på hur akademin försöker släta över tidigare pinsamma överseenden - Altman har varit nominerad för fem Oscars, för några av amerikansk films främsta verk de senaste trettio åren, men aldrig vunnit - och passa på innan han dör (något som inte undgått hans finansiärer, som jag tidigare meddelat). I fallet med Altman (och jag misstänker att Scorsese kommer att hamna i en liknande sits inom kort) är det så uppenbart att man försöker släta över gammalt groll och neutralisera en hel karriär som innehållit så mycket slagsmål och konflikter med studiobossar och producenter och distributörer och medarbetare, som man nu bekvämt blundar inför. Altman är ju minst lika känd för sina filmer som ökänd för sitt excentriska beteende och sin förmåga att göra sig omöjlig i massor av sammanhang. (Fick förresten Short Cuts eller Magnolia några statyetter när det begav sig, undrar ni. Why, självfallet inte.)

Som jag kommenterade på en annan blogg tillhör alltså Altman fortfarande den märkliga skara filmskapare som aldrig fått en "riktig" Oscar för bästa regi. Denna skara innehåller även - och håll i er nu - följande regissörer: Spike Lee, John Carpenter, Samuel Fuller, Martin Scorsese, Stanley Kubrick, Jean Renoir, Paul Thomas Anderson, Jim Jarmusch, André de Toth, Orson Welles, bröderna Coen, Nicholas Ray, David Lynch, Quentin Tarantino, Nicolas Roeg, Michael Mann, Josef von Sternberg, Howard Hawks, F. W. Murnau, Victor Sjöström, Charles Chaplin, Jacques Tourneur, Anthony Mann, Robert Aldrich, John Cassavetes, etc, etc, etc. Maken till tillnyktringsrecept efter att ha charmats av Hollywoodglamouren under ett par timmar får man leta efter.

Jon Stewarts skämt "For those of you keeping score, that's Three Six Mafia 1, Martin Scorsese 0" dök upp minst en kvart tidigare, i en tråd på Rotten Tomatoes. Läs det, och påföljande häpna kommentarer, här (post 295 och framåt).

"Crash is hilarious if you're a racist!" -- Sarah Silverman på Independent Spirit Awards i fredags.

Stewart var varken en katastrof eller en megasuccé. Han själv var bra och avslappnad, men hade inte det bästa materialet att jobba med, och satiren, hans signum, var överraskande uddlös. Öppningsmonologen var inte alls så skarp som jag hade hoppats på, långt ifrån Steve Martins kamikaze-intro för några år sedan, men den filmade sekvensen med alla tidigare värdar var kanon (älskade Martins och Lettermans inslag), liksom western-montaget - däremot tröttnade jag ganska snabbt på de generiska "gud vad duktiga vi är i Hollywood"-klippen. Det märktes att det är viss skillnad mellan The Daily Shows redan frälsta studiopublik och en live-publik av den här storleken - vid flertalet tillfällen drog inte Stewart ner mycket skratt alls. Bäst från Stewart-lägret var annars det som de har mest erfarenhet av och kan bäst: de politiska inslagen, och då i synnerhet de bandade kampanjfilmerna för och emot olika nominerade. Stor humor.

Lita på Hans Wiklund att slänga iväg några höhö-sexistiska kommentarer när Salma Hayek står på scen! Lita på Hans Wiklund att dissa, och fullständigt missa poängen med, kvällens bästa presentation, Meryl Streep och Lily Tomlin!

Aardman-killarnas gigantiska Paul Smith-flugor var väl ganska roliga, och nördigt passande? Hemska outfits, annars: Charlize Theron, Naomi Watts.

Om man skulle haft George Clooney som bästa kompis hade man nog haft världens bästa bästa kompis. Fint tacktal också.

Lauren Bacall: jobbigt att hon är så gammal att hon knappt klarade av en prompter-presentation, men det var ett fint (om än ganska meningslöst) film noir-montage.

Förutom ett par missar (Crash, Three Six Mafia, någon till) gick det nog ganska bra i min Oscarspool - har inte fått reda på resultatet ännu, men jag återkommer.

Och slutligen, för att svara på den alltid lika aktuella frågan: Nej, det var inte Gary Rydstroms år i år.

"You smell like a dead papa!"

Konstig vecka. Ena stunden upp, andra ner. Kastas mellan ytterligheter. Måste vara hittepå-årstiden. Ena stunden är jag nöjd med det jag åstadkommer, och så plötsligt: panik över otillräcklighet, torftighet, obeslutsamhet. Ena stunden skiner solen, andra stunden ser jag snö - förhatlig, oändlig snö - falla utanför fönstret. Ena stunden frossar jag i idéer och vidunderliga framtidstankar - bara för att drabbas av strålande smärta från nacke-axel-huvud via armen ända ut i fingerspetsarna, som får mig att tänka: är det så här en hjärtattack känns?

Men jag har ändå fått ganska mycket gjort i veckan, och det jag har gjort har (hittills) mottagits väl. Nu återstår bara några småtexter att skriva, samt att rodda ihop bilder (och vara witty till alla bildtexter) till nya numret av Film International, och äntligen sjösätta den nya hemsidan, som legat nere pinsamt länge vid det här laget (även om man generöst nog kan läsa hela nya numret som PDF på den tillfälliga sidan). Kolla in den på måndag, då är den nog igång ordentligt.

Och så har jag köpt en ny telefon. Jag har visserligen inte använt den som telefon ännu, så egentligen vet jag inte om den funkar, men man kan både lyssna på musik och ta kort med den. Det går bra:


(solida torrmarinader för alla tillfällen + passepartout-jalapeño-kryddmix)

Mina goda vänner BergBerg har varit i tidningen! En artikel i Sydsvenskan som man kan ha blandade känslor inför. Men det är ju så kul att de har ett företag och klarar av det trots att de är tjejer och mest trallar omkring och är lite virriga och gör roliga saker! Hursomhelst: anlita dem nu.

Annars så har det varit en bra vecka för god humor. I USA var det premiär för ännu en cash in-produkt från Monty Python-gänget: Monty Python's Personal Best, där varje medlem fått en timme på sig att presentera sina favoriter från Flying Circus-tiden (Graham Chapmans avsnitt sattes ihop av de andra fem). 100% gammalt material, förutom introduktionerna, men vill man ha en best of-samling är det väl inte helt fel. Går på amerikanska PBS nu, men de individuella avsnitten finns att köpa på DVD också. En box med samtliga avsnitt släpps i slutet av mars.

Betydligt mer spännande, och som av en händelse, dök det i veckan också upp tidigare i princip osett material av och med Python-gänget, från ett högst oväntat håll. 1975 befann sig hela gruppen i USA på en promotion-turné för Monty Python and the Holy Grail, som precis haft premiär. Första stopp blev PBS-stationen KERA-TV i Dallas, Texas - den första kanalen som visade Flying Circus i USA. Intervjun, inspelad i en störtskön studio med en ung publik, sändes live på KERA 1975, och har inte setts av någon sedan dess. Förrän nu. Det är den överambitiöse ynglingen Jesse Thorn på The Sound of Young America som på något sätt kommit över klippet, och han delar nu med sig. Läs mer, och se hela härligheten, här.

Aziz Ansari har fått höra att han är "the next big thing" av allt och alla ganska länge nu. Men istället för att bekymra sig över förväntningar och press från omgivningen fortsätter han och hans kompisar i sketchgruppen The Human Giant att göra kortfilmer och uppträda på små improv-scener med samma avväpnande och smånördiga stil som vanligt. Har man inte möjlighet att se Aziz och de andra live får man nöja sig med det som finns på nätet, exempelvis Other Music (tillsammans med Andy Blitz), som borde intressera alla musikfascister och/eller High Fidelity-fans:



Flera andra filmer, av vilka den fåniga showbizagent-satiren Shutterbugs är ett måste, finns här.

Det här måste också ses:



Världens bästa Zach Galifianakis bufflar sig och tar över Fiona Apples video till It's Not About Love. Jag är inget stort Fiona-fan (låten är väl OK), men det blir bra ändå. Och Zachs skägg ~ mitt skägg. Nästan.

Zach har förstås provat på det där med musikvideos förr. Se här bara:



(YouTube-backlashen förresten: det var väl bara en tidsfråga innan TV-bolagen började fatta vad som händer på världens just nu mest oumbärliga site. Mycket riktigt: NBC och Fox har börjat firebolta* uppladdade klipp från Late Night with Conan O'Brien, Arrested Development, Saturday Night Live, osv. CBS (Late Show with David Letterman) och Comedy Central (The Daily Show, The Colbert Report, Chappelle Show) är inte lika raska. Det roliga är såklart att bolagen inte hinner med - de klipp som hittills undkommit är alla uppladdade de senaste dagarna, och lär återkomma i olika inkarnationer. Men vi YouTube-anhängare får nog vänja oss vid att många klipp i fortsättningen kommer att vara mer dagsfärska, för att sedan försvinna när "rättvisan" hunnit ikapp. Klipp från YouTube, Google Video och andra ställen går dock att spara ner till hårddisken, vilket Francisco Javier Moya Suárez lär oss här.

Jag har dock fortfarande lika lätt för att fastna i timtal framför alla klipp; det är en utmaning i sig att komma på det mest udda, bisarra att söka efter och faktiskt inte få några träffar - om det så rör sig om galna biljardtrick, Zlatan-highlights, eller ett möte mellan JLG och the Woodster.)

Oscarsgala på söndag. Ska naturligtvis hålla mig uppe och se den, inte minst för Jon Stewarts skull. Var aldrig orolig över att ingen svensk kanal skulle visa den, DR brukar vara pålitliga, så även i år. Jag offentliggör ingen tipsrad, men jag är med i en semi-seriös pool, och jag lovar att redovisa mitt resultat på måndag. Inför galan: lite E!-parodi från Peter Serafinowicz och c:o. Pacino-imitationen - den tusende i ordningen - har man kanske sett förr, men när såg du en Alan Alda-imitation senast?








* se där en referens du inte väntat dig

Bilder, del 2

Åh, Patrice

Settle for My Love

Ultravåld

Adblock

Charles Bronsons framfart som 80-talets främsta hämnare når episka - och absurda - höjder i den här body count-sammanställningen av Death Wish-filmerna, gjord av Michael Winner. (Tack till Screenhead.)

Jag gjorde ett liknande collage av Commando när jag var 13. Visserligen gjorde Schwarzenegger där slarvsylta av en hel privatarmé, men som ren vigilante ligger Bronson ohotad i täten.

I tried daydreaming, but my mind kept wandering

Ungefär två gånger om året drabbas jag av akut filmutbrändhet. Ofta inträffar den efter en ohämmad frossa, och på sätt och vis är det en naturlig reaktion - utsätter man sig för så mycket film som jag emellanåt gör får man kanske skylla sig själv om alla filmer plötsligt smälter ihop till en stor, oformlig celluloidblob i ens mosiga skalle. Men sällan har det varit värre än just nu. Efter min dåraktiga överdos av filmer från 2005 under januari har intaget nästan avstannat helt - inget känns kul, inget är intressant, nya filmer är tråkiga, klassiker sega, och om jag inte får saker levererat i små, högintensiva doser stänger jag av. Normalt sett snittar jag kanske 30-40 filmer per månad, i januari såg jag 32 stycken - hittills i februari har jag sett pinsamma fyra (tre mediokra och en bra - King Kong, Walk the Line, The Family Stone, Munich).

Å andra sidan är summan av lasterna konstant, och den senaste tiden har jag sett oerhört mycket TV - perfekt då koncentrationen är på bokstavsbarnnivå och tålamodet är som sämst - och frossat i bra klipp på YouTube. Utöver mitt vanliga gift (The Daily Show, The Colbert Report, The Late Show, Late Night) har jag gjort goda försök att hinna ikapp den mestadels lysande Veronica Mars (har just nu några avsnitt kvar på första säsongen), som jag missade när den kom men som jag klokt nog kollat upp nu. Jag har, överraskad av den utmärkta genrefilmen Serenity, gett mig på dess föregångare Firefly, som är något så ovanligt som en tämligen anspråkslös och fräsch sci-fi-serie - inte fullsmockad av originalitet men välskriven och snyggt konstruerad, med så stenhård förståelse för genre och struktur att den borde intressera vilken akademiker som helst. Jag har sett och sett om och om och om avsnitt av Tom Goes to the Mayor, Harvey Birdman: Attorney at Law, Sealab 2021 och andra mellanmålsstora Adult Swim-alster (en mer noggrann genomgång av dessa hoppas jag kunna återkomma till inom kort). Jag har gapat av förvåning, älskat, och stört mig på Wonder Showzen, utan tvivel det mest skruvade jag sett i TV-sammanhang de senaste åren (kommer på DVD i slutet av mars). Och jag har fällt en tår över den kvadrupla avslutningen av Arrested Development, i vilken Mitchell Hurwitz & c:o tycks gjort sitt yttersta för att kamkikazebomba alla(?) möjligheter till en fortsättning - jag är oerhört tacksam för att det inte blev en sentimental final.

Och så var det där med YouTube. Några av mina senaste favoriter inkluderar:



Brendon Small som "Captain Mustache"



Roundabout Turntable

[EDIT: Zach G-videon verkar inte funka. Synd.]

Zach Galifianakis hos Conan, 19/11 2002



David Cross hos Carson Daly (med Alia Shawkat och Michael Cera)

Den senaste veckan har man också kunnat läsa spännande saker på nätet. Jag har visserligen mestadels undvikit blog-a-thonet om Michael Hanekes Code inconnu, eftersom jag ännu inte sett filmen, men jag ska försöka vara med i nästa omgång (om "the films of Abel Ferrara"). Av de inblandade i Haneke-blog-a-thonet utmärker sig troligtvis Eric Hendersons bidrag mest. Eric tycks just nu vara väldigt inne på bokstavlig dekonstruktion, och som vanligt när han tar i med en uppsjö multimediaexempel bleknar många andras bloggande, framförallt när han ger sig på företeelser som disco eller allmän bad taste. Således är det här inte bara bland det bästa du kan läsa den här veckan, utan också kanske det märkligaste: en detaljerad presentation och analys av Bess Motta, programledare för 80-talsworkoutprogrammet :20 Minute Workout, komplett med videoklipp, ljudexempel, och tonvis av bilder.

Nu: helg.

Off the Deep End

Trailern för Mel Gibsons nya film Apocalypto finns online nu, här. Vill ni uppleva något riktigt obehagligt? Pausa då trailern ungefär två tredjedelar in (när de sex dammiga killarna ler), och använd pilarna för att hoppa tillbaka en ruta i taget.

RIP Jay Dee

Hiphop-producenten Jay Dee dog under fredagen till följd av leverproblem [edit: Pitchfork skriver att det var njurrelaterat]. SOHH rapporterar att det även tidigare florerat rykten angående Jay Dees vacklande hälsa - han tog uppenbarligen inte så väl hand om sin kropp, vilket dödsorsaken möjligen indikerar.

Om du inte känner igen namnet Jay Dee är det inte så konstigt - för många är han inget household name, men det är goda chanser att du hört hans låtar. Han gjorde en hel massa fantastisk musik under sina år i branschen: han producerade stora delar av The Pharcydes andra album, han var medlem av A Tribe Called Quests produktionsteam The Ummah, grundade Slum Village, gav ut egna plattor (som J Dilla; den sista kom ut nu i veckan), gjorde tillsammans med Madlib albumet Champion Sound (som Jaylib), producerade låtar åt Erykah Badu, D'Angelo, Busta Rhymes, Common... Jag har många varma, härliga minnen förknippade med hans musik, från befriande glädjerus med Pharcydes Drop till souldränkta rödvinssommarkvällar med Slum Villages 2U4U.

Lyssna på Slum Villages enastående Players från 2000 här.

RIP

En studsmatta i mörkret

Så inleds den. Filmen som ni kanske eller kanske inte kommer att få se på bio senare i år, Farväl Falkenberg. En studsmatta i mörkret. Någon som hoppar. Gryniga super 8-bilder från en bekymmersfri barndom. En berättarröst som önskar att vi vore kvar där.

Jag har varit lite tveksam till att skriva om Farväl Falkenberg. Först av rent praktiska skäl: den var inte färdigklippt, distributionsfrågan var inte löst, premiärdatum sköts upp, det gjordes ständigt nya prognoser, nya planer. Var finansieringen klar? Blir det filmkopior? Kommer den ut överhuvudtaget? Men nu, när jag faktiskt vill och får skriva om den, när finansieringen tycks vara löst, stöter jag på nya problem: hur beskriver man en film som så ihärdigt trotsar beskrivning? Som är så medveten om spelets regler, men hela tiden kringgår dem och lever sitt eget liv?


Ett försök: det är sommar i Falkenberg. Fem unga män, barndomskompisar, hänger omkring, badar, spelar fotboll. Årstiden skänker umgänget en disig tidlöshet - man pratar om framtiden, men den existerar mest som en vag abstraktion, någonstans på horisonten; helst ska den inte inträffa alls. Killarna - för det är bara killar i denna sommarlovsvärld - är bekanta typer: han med de stora planerna, han som återvänder över sommaren, han som längtar bort, han som aldrig någonsin vill bort.


Men det som gör Farväl Falkenberg speciell och svår att komma åt i en neutral beskrivning är inte i första hand storyn och karaktärerna, utan stilen, formen och filmens ursprung. Berättarnivåerna är lika dunkla som fascinerande, kanske speciellt för den som är insatt i hur filmen gjordes - och det är värt att poängtera att upplevelsen av filmen är som bäst om man vet något om den innan man ser den, även om den rent emotionellt och filmiskt också är belönande. Stilen pendlar mellan ett dokumentärt och ett närapå naturlyriskt uttryck, med lika många referenser till Dogme 95 som Terrence Malick, och det är hela tiden svårt att veta var gränserna går för vad som är "på riktigt". Alla personer i filmen spelar nämligen varianter av sig själva, det finns inga professionella skådisar med, alla namn och platser är autentiska - men det är som sagt ingen dokumentär, inte ens en fejkdokumentär. Men inte heller en renodlad fiktiv historia; den är ett minne, ett känslointryck av vad som kanske hänt, vad som kanske kommer att ske. En drömsk blandning av förväntningar, anekdoter, rykten och inbillningar. Manuset man filmade efter liknar mer en längre novell än ett standardiserat manus med repliker, klippanvisningar och struktur.


När Jesper Ganslandt (även regi och klipp) och Fredrik Wenzel (även foto) först skissade på Farväl Falkenberg var det meningen att den skulle bli en TV-serie i fyra delar - en för varje årstid - som skulle skildra livet i västkuststaden, med fokus på olika karaktärer under seriens gång. Det som nu är en spelfilm var från början första delen, en pilot som spelades in sommaren 2003 under blygsamma förhållanden med ett minimalt team. Efter att ha fått nobben av de få aktörer som kan tänkas gå in och stödja en produktion av det här slaget - motiveringarna handlade om att den var "för konstig" och att skådespeleriet inte höll måttet - lades projektet frustrerat på hyllan, och togs inte upp igen förrän långt senare, då Ganslandt insåg att de faktiskt filmat enorma mängder material under sommaren i Falkenberg, och idén till att klippa ihop det till något annat än en TV-serie föddes. Till en början gjordes det mest som ett experiment, men Ganslandt insåg snart att han gott och väl hade stoff för en hel film. Många turer senare - jag har hittills sett tre olika slutversioner - är klippningen nu låst, och om någon rättvisa finns kommer filmen ut på bio till hösten.


Mer info på den officiella hemsidan: www.farvalfalkenberg.se

Andra bloggar om: film, kultur, Farväl Falkenberg, Jesper Ganslandt, Fredrik Wenzel

Apropå Herzog (nästan)

I dokumentären Please Kill Mr. Kinski från 1999 berättar David Schmoeller om den turbulenta inspelningen av Crawlspace, en lågbudgetskräckis han regisserade 1986. Filmens stora dragplåster - och problem - var Klaus Kinski, som Schmoeller och hans italienska producenter på något sätt lyckats få till huvudrollen som mordisk ex-nazist. Schmoellers korta (08:50) dokumentär är en liten bagatell som effektivt spär på myten om Kinski, och är ett utmärkt komplement till den fantastiska Mein liebster feind, Herzogs dokumentär om sitt minst sagt tveeggade samarbete med Kinski.

Tack vare YouTube kan nu alla se Please Kill Mr. Kinski:

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga, II

Hollywood.com:

German director Werner Herzog was shot by a crazed fan during a recent interview with the BBC. The 63-year-old was chatting with movie journalist Mark Kermode about his documentary Grizzly Man, when a sniper opened fire with an air rifle.

Kermode explains, "I thought a firecracker had gone off. Herzog, as if it was the most normal thing in the world, said, 'Oh, someone is shooting at us. We must go.'

"He had a bruise the size of a snooker ball, with a hole in. He just carried on with the interview while bleeding quietly in his boxer shorts."

An unrepentant Herzog insisted, "It was not a significant bullet. I am not afraid."

Video på BBC

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga

IMDb:

Oscar-nominee Joaquin Phoenix was rescued from his car wreck last week by German cult director Werner Herzog. The 31-year-old Walk The Line star overturned his car on a canyon road above Sunset Boulevard in Hollywood after his brakes failed and he collided with another vehicle. Phoenix was saved because he was wearing his seat-belt, but has revealed he was helped from the wreckage by the 63-year-old, who has a home nearby. The actor says, "I remember this knocking on the passenger window. There was this German voice saying, 'Just relax.' There's the airbag, I can't see and I'm saying, 'I'm fine. I am relaxed. Finally, I rolled down the window and this head pops inside. And he said, 'No, you're not.' And suddenly I said to myself, 'That's Werner Herzog' There's something so calming and beautiful about Werner Herzog's voice. I felt completely fine and safe. I climbed out. I got out of the car and I said, 'Thank you,' and he was gone."

Därför vinner Philip Seymour Hoffman

Jim Hanas förklarar.

Intervju med Brian Stack

Brian Stack förfinade precis som så många andra amerikanska komiker sin talang hos improvisationstruppen Second City i Chicago, en riktig humorinstitution med rötter i femtiotalets studentrevyer, som under åren mejslat fram några av Amerikas främsta förmågor inom genren - Alan Arkin, Bill Murray, Dan Castallaneta, John Belushi och Stephen Colbert är bara några exempel.

1997 förändrades allt för Stack, då han handplockades från Second City för ett kortare vikariat på Late Night with Conan O'Brien; Tommy Blacha, en av författarna, hade brutit benet, och man behövde någon som snabbt kunde hoppa in och skriva och spela med i sketcher för programmet under ett par månader. Stack tog chansen, och det gick över förväntan - han har varit kvar hos Conan sedan dess.

Idag är Stack en av de mest synliga ur författarstaben, och han har skapat många minnesvärda och återkommande "gubbar": tittare känner igen honom som Frankenstein, det gamla smörsångarspöket, den kringresande försäljaren, och mycket mer. Dessutom har han rykte om sig att vara en av de trevligaste människorna i branschen - något han levde upp till nyligen, då han tålmodigt svarade på ett par av mina frågor.

Late Nights komedi har ett ganska distinkt tilltal och tydlig ton, i den meningen att ett av era inslag är relativt enkelt att skilja från ett Letterman- eller Leno-inslag - absurda non sequiturs, osannolika karaktärer, situationer som på sätt och vis kräver mer av publiken - och jag antar att det inte är en slump. Hur viktigt är det för er att vara trogna er filosofi (om det nu finns en uttalad sådan), och hur ofta händer det att ni inte går vidare med sketchidéer av den anledningen?
Bra fråga. Jag tror den enda riktiga "filosofin" här på showen är att vi normalt sett kör på en idé om vi verkligen gillar den, och om vi tror att publiken också tycker den är kul. Då och då gör vi saker som vi inte är stormförtjusta i själva, men som vi ändå tror kan funka, men någonstans försöker vi ändå göra en show vi själva skulle vilja se. Ibland räcker såklart inte det till, men det är vårt mål.

Det har dock hänt att vi lagt bra idéer på hyllan, om vi tyckt de var för innehålls- eller tonmässigt lika andra program typ Letterman eller Saturday Night Live.

Två av dina mest populära karaktärer - Artie Kendall (The Crooner Ghost) och Hannigan (The Traveling Salesman) - är bägge personer från det förflutna, och du spelar mycket på deras daterade 40-talssätt att uttrycka sig på: Kendall med sin sexism och rasism, och Hannigan med sitt halsbrytande snabba, men bedrövliga, försäljarsnack. De är som tagna ur en fantasi över hur det var på den tiden, inte sant? Eftersom vi själva inte levde på 40-talet, tror du att den typen av påhittad journalfilmsversion av hur folk pratade är en av anledningarna till varför de är så roliga?
Ja, det har du nog rätt i. Hannigan och Kendall är ju mer eller mindre "seriefigurer" från en utdöd era, men de hade nog inte setts som riktiga människor ens under sin egen tid. Exempelvis klargjorde jag i en av de tidigare Kendall-sketcherna att han hade blivit mördad av uppretade personer ur sin egen publik. Hans åsikter var naturligtvis fullständigt oacceptabla även i bra mycket mindre "politiskt korrekta" tider. Jag tror förvisso det är enklare för vår publik att roas av deras överdrivna åsikter och beteenden, eftersom bägge två är så uppenbart från en helt annan tid och plats.

Late Night verkar onekligen vara ett fantastiskt ställe att jobba på - du har varit där sedan 1997 - men skulle du någonsin få för dig att sluta för att försöka dig på andra saker du inte har tid med nu? Tillbaka till improvisation, pröva på andra media, andra uppdrag? Jag antar att du inte har mycket tid över för annat, med tanke på arbetsbördan.
Jag har inga planer på att lämna showen eftersom jag verkligen älskar att jobba här, men någon dag hoppas jag att åtminstone försöka skriva ett filmmanus. Jag beundrar till och med personer som skriver dåliga manus! Bara att faktiskt göra det tycker jag är otroligt imponerande. Jag skulle vilja utnyttja den lilla lediga tid vi har till att utveckla något i manusväg. Om så bara för att försöka och misslyckas, bara så jag kan säga att jag prövade på det.

Vad har du för favoritkomiker, av de som är verksamma nu? Och var finns talangerna idag - på TV, på scen, på havets botten?
Jag kan omöjligt nämna alla, eftersom det finns så väldigt många jag verkligen beundrar. Själv har jag aldrig varit ståuppare, och det är rätt så sällan jag får chansen att se bra ståuppare nuförtiden, men några av mina favoriter på det området är Louis CK, Patton Oswalt, Zach Galafianakis, Dave Attell, Demetri Martin, Andy Blitz, med flera. Det finns massor av improvisatörer och komediskådisar som jag älskar. För många att räkna upp, men jag är tacksam över att ha fått lära känna och jobba med många av dem.

När det gäller var man hittar "talang" nuförtiden tror jag det är ungefär samma ställen som förr, det vill säga inom ståupp-världen, improvisationsställen som Second City, The Groundlings, UCB [Upright Citizen's Brigade], Broadway och off-Broadway, och så vidare. Men eftersom film och video är så lätthanterligt nu, och nätet är en så stor del av våra liv, tror jag vi kommer att få se allt fler folk bli upptäckta via Internet, ungefär som The Lonely Island-killarna, som fick jobb på SNL efter att folk sett material de lagt upp online. Jag tror sånt kommer att bli allt vanligare, och jag tycker det är toppen. Om det du gör är riktigt bra kommer någon förr eller senare att se det, och förhoppningsvis skicka det vidare till någon som kan ge det en chans.

Jag undrar också lite över den mängd material ni producerar i förhållande till de sketcher som faktiskt kommer med i programmet. Kan du göra en grov uppskattning av hur mycket ni lägger på hyllan och mycket ni faktiskt behåller av det ni skriver?
Det beror ofta på vad vi skriver till. Om vi till exempel gör något till "Year 2000", "Actual Items", eller andra skrivbordsbaserade inslag med många skämt i skriver vi betydligt fler skämt än vad vi förväntas använda i programmet, testar inslaget under repetitionen, och trimmar ner det till det som verkar funka bäst. Ibland tvingas vi skrota det vi själva tycker bäst om (oftast de konstigare, konceptuella skämten) och behålla de bredare, publikvänligare bitarna, men vi försöker alltid ha åtminstone ett par personliga favoriter kvar, även om publiken tycker de är lite märkliga.

När det gäller andra inslag i stil med de fejkade satellit-TV-kanalerna brukar vi sortera bort några kanaler under repetitionen, men emellanåt, om Conan verkligen gillar allihop, kan vi spara några till ett annat tillfälle, eller köra någon av dem som en extra sketch senare samma kväll.

Med mitt-i-showen-sketcher och andra småbitar tenderar vi faktiskt att sända det mesta av de idéer som godkänts av [författarbasen] Mike Sweeney och sedan producerats. Förslag på förändringar dyker ofta upp under repetitionen, och ibland klipps sketcher bort helt, men en stor majoritet av det som produceras hamnar i showen på ett eller annat sätt.

Vi brukar också göra ett inslag som vi kallar "Spring Cleaning", då vi drar fram allt möjligt skräp som av olika anledningar aldrig sänts. Jag ser alltid fram emot det - ibland funkar de skämten väldigt väl i det sammanhanget. En av mina favoriter vi rotade fram för det inslaget hette "Crazy-Face Can't Get The Lollipop", en helt sinnessjuk sketch där Jon Glaser föreställde en konstig typ som befann sig i något slags roterande tomrum. Samtidigt som sången Constantinople med The Residents spelades (en sång som min gamla rumskompis på college brukade spela för att få folk att gå hem från fester - den funkade alltid), försökte Glaser slicka på en godisklubba som dök upp och försvann ur bild från alla möjliga håll. Att utsättas för den sketchen mer än en gång skulle nog smälta hjärnan på de flesta, men jag älskade den. Vi plockade även fram en galen grej som Allison Silverman skrivit som hette "Fondu Wormhole", där Abraham Lincolns, några rymdvarelsers, och en massa andra figurers olika dimensioner länkades samman genom en och samma fondue-gryta. Jag tror aldrig Allison har testat tunga droger, men det inslaget fick oss nästan att skicka henne på avgiftning. Det var fantastiskt roligt, dock. Senaste gången vi gjorde en "Spring Cleaning" hade vi en grej med Triumph [The Insult Comic Dog], där Mickey Rooney försökte rappa tillsammans med Black-Eyed Peas. Det var en av de mest bisarra, surrealistiska saker jag någonsin sett på TV. Det var, som Conan skulle uttrycka det, "compell-evision".