Ungefär två gånger om året drabbas jag av akut filmutbrändhet. Ofta inträffar den efter en ohämmad frossa, och på sätt och vis är det en naturlig reaktion - utsätter man sig för så mycket film som jag emellanåt gör får man kanske skylla sig själv om alla filmer plötsligt smälter ihop till en stor, oformlig celluloidblob i ens mosiga skalle. Men sällan har det varit värre än just nu. Efter min dåraktiga överdos av filmer från 2005 under januari har intaget nästan avstannat helt - inget känns kul, inget är intressant, nya filmer är tråkiga, klassiker sega, och om jag inte får saker levererat i små, högintensiva doser stänger jag av. Normalt sett snittar jag kanske 30-40 filmer per månad, i januari såg jag 32 stycken - hittills i februari har jag sett pinsamma fyra (tre mediokra och en bra - King Kong, Walk the Line, The Family Stone, Munich).
Å andra sidan är summan av lasterna konstant, och den senaste tiden har jag sett oerhört mycket TV - perfekt då koncentrationen är på bokstavsbarnnivå och tålamodet är som sämst - och frossat i bra klipp på YouTube. Utöver mitt vanliga gift (The Daily Show, The Colbert Report, The Late Show, Late Night) har jag gjort goda försök att hinna ikapp den mestadels lysande Veronica Mars (har just nu några avsnitt kvar på första säsongen), som jag missade när den kom men som jag klokt nog kollat upp nu. Jag har, överraskad av den utmärkta genrefilmen Serenity, gett mig på dess föregångare Firefly, som är något så ovanligt som en tämligen anspråkslös och fräsch sci-fi-serie - inte fullsmockad av originalitet men välskriven och snyggt konstruerad, med så stenhård förståelse för genre och struktur att den borde intressera vilken akademiker som helst. Jag har sett och sett om och om och om avsnitt av Tom Goes to the Mayor, Harvey Birdman: Attorney at Law, Sealab 2021 och andra mellanmålsstora Adult Swim-alster (en mer noggrann genomgång av dessa hoppas jag kunna återkomma till inom kort). Jag har gapat av förvåning, älskat, och stört mig på Wonder Showzen, utan tvivel det mest skruvade jag sett i TV-sammanhang de senaste åren (kommer på DVD i slutet av mars). Och jag har fällt en tår över den kvadrupla avslutningen av Arrested Development, i vilken Mitchell Hurwitz & c:o tycks gjort sitt yttersta för att kamkikazebomba alla(?) möjligheter till en fortsättning - jag är oerhört tacksam för att det inte blev en sentimental final.
Och så var det där med YouTube. Några av mina senaste favoriter inkluderar:
Brendon Small som "Captain Mustache"
Roundabout Turntable
[EDIT: Zach G-videon verkar inte funka. Synd.]
Zach Galifianakis hos Conan, 19/11 2002
David Cross hos Carson Daly (med Alia Shawkat och Michael Cera)
Den senaste veckan har man också kunnat läsa spännande saker på nätet. Jag har visserligen mestadels undvikit blog-a-thonet om Michael Hanekes Code inconnu, eftersom jag ännu inte sett filmen, men jag ska försöka vara med i nästa omgång (om "the films of Abel Ferrara"). Av de inblandade i Haneke-blog-a-thonet utmärker sig troligtvis Eric Hendersons bidrag mest. Eric tycks just nu vara väldigt inne på bokstavlig dekonstruktion, och som vanligt när han tar i med en uppsjö multimediaexempel bleknar många andras bloggande, framförallt när han ger sig på företeelser som disco eller allmän bad taste. Således är det här inte bara bland det bästa du kan läsa den här veckan, utan också kanske det märkligaste: en detaljerad presentation och analys av Bess Motta, programledare för 80-talsworkoutprogrammet :20 Minute Workout, komplett med videoklipp, ljudexempel, och tonvis av bilder.
Nu: helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar