Intervju med Brian Stack

Brian Stack förfinade precis som så många andra amerikanska komiker sin talang hos improvisationstruppen Second City i Chicago, en riktig humorinstitution med rötter i femtiotalets studentrevyer, som under åren mejslat fram några av Amerikas främsta förmågor inom genren - Alan Arkin, Bill Murray, Dan Castallaneta, John Belushi och Stephen Colbert är bara några exempel.

1997 förändrades allt för Stack, då han handplockades från Second City för ett kortare vikariat på Late Night with Conan O'Brien; Tommy Blacha, en av författarna, hade brutit benet, och man behövde någon som snabbt kunde hoppa in och skriva och spela med i sketcher för programmet under ett par månader. Stack tog chansen, och det gick över förväntan - han har varit kvar hos Conan sedan dess.

Idag är Stack en av de mest synliga ur författarstaben, och han har skapat många minnesvärda och återkommande "gubbar": tittare känner igen honom som Frankenstein, det gamla smörsångarspöket, den kringresande försäljaren, och mycket mer. Dessutom har han rykte om sig att vara en av de trevligaste människorna i branschen - något han levde upp till nyligen, då han tålmodigt svarade på ett par av mina frågor.

Late Nights komedi har ett ganska distinkt tilltal och tydlig ton, i den meningen att ett av era inslag är relativt enkelt att skilja från ett Letterman- eller Leno-inslag - absurda non sequiturs, osannolika karaktärer, situationer som på sätt och vis kräver mer av publiken - och jag antar att det inte är en slump. Hur viktigt är det för er att vara trogna er filosofi (om det nu finns en uttalad sådan), och hur ofta händer det att ni inte går vidare med sketchidéer av den anledningen?
Bra fråga. Jag tror den enda riktiga "filosofin" här på showen är att vi normalt sett kör på en idé om vi verkligen gillar den, och om vi tror att publiken också tycker den är kul. Då och då gör vi saker som vi inte är stormförtjusta i själva, men som vi ändå tror kan funka, men någonstans försöker vi ändå göra en show vi själva skulle vilja se. Ibland räcker såklart inte det till, men det är vårt mål.

Det har dock hänt att vi lagt bra idéer på hyllan, om vi tyckt de var för innehålls- eller tonmässigt lika andra program typ Letterman eller Saturday Night Live.

Två av dina mest populära karaktärer - Artie Kendall (The Crooner Ghost) och Hannigan (The Traveling Salesman) - är bägge personer från det förflutna, och du spelar mycket på deras daterade 40-talssätt att uttrycka sig på: Kendall med sin sexism och rasism, och Hannigan med sitt halsbrytande snabba, men bedrövliga, försäljarsnack. De är som tagna ur en fantasi över hur det var på den tiden, inte sant? Eftersom vi själva inte levde på 40-talet, tror du att den typen av påhittad journalfilmsversion av hur folk pratade är en av anledningarna till varför de är så roliga?
Ja, det har du nog rätt i. Hannigan och Kendall är ju mer eller mindre "seriefigurer" från en utdöd era, men de hade nog inte setts som riktiga människor ens under sin egen tid. Exempelvis klargjorde jag i en av de tidigare Kendall-sketcherna att han hade blivit mördad av uppretade personer ur sin egen publik. Hans åsikter var naturligtvis fullständigt oacceptabla även i bra mycket mindre "politiskt korrekta" tider. Jag tror förvisso det är enklare för vår publik att roas av deras överdrivna åsikter och beteenden, eftersom bägge två är så uppenbart från en helt annan tid och plats.

Late Night verkar onekligen vara ett fantastiskt ställe att jobba på - du har varit där sedan 1997 - men skulle du någonsin få för dig att sluta för att försöka dig på andra saker du inte har tid med nu? Tillbaka till improvisation, pröva på andra media, andra uppdrag? Jag antar att du inte har mycket tid över för annat, med tanke på arbetsbördan.
Jag har inga planer på att lämna showen eftersom jag verkligen älskar att jobba här, men någon dag hoppas jag att åtminstone försöka skriva ett filmmanus. Jag beundrar till och med personer som skriver dåliga manus! Bara att faktiskt göra det tycker jag är otroligt imponerande. Jag skulle vilja utnyttja den lilla lediga tid vi har till att utveckla något i manusväg. Om så bara för att försöka och misslyckas, bara så jag kan säga att jag prövade på det.

Vad har du för favoritkomiker, av de som är verksamma nu? Och var finns talangerna idag - på TV, på scen, på havets botten?
Jag kan omöjligt nämna alla, eftersom det finns så väldigt många jag verkligen beundrar. Själv har jag aldrig varit ståuppare, och det är rätt så sällan jag får chansen att se bra ståuppare nuförtiden, men några av mina favoriter på det området är Louis CK, Patton Oswalt, Zach Galafianakis, Dave Attell, Demetri Martin, Andy Blitz, med flera. Det finns massor av improvisatörer och komediskådisar som jag älskar. För många att räkna upp, men jag är tacksam över att ha fått lära känna och jobba med många av dem.

När det gäller var man hittar "talang" nuförtiden tror jag det är ungefär samma ställen som förr, det vill säga inom ståupp-världen, improvisationsställen som Second City, The Groundlings, UCB [Upright Citizen's Brigade], Broadway och off-Broadway, och så vidare. Men eftersom film och video är så lätthanterligt nu, och nätet är en så stor del av våra liv, tror jag vi kommer att få se allt fler folk bli upptäckta via Internet, ungefär som The Lonely Island-killarna, som fick jobb på SNL efter att folk sett material de lagt upp online. Jag tror sånt kommer att bli allt vanligare, och jag tycker det är toppen. Om det du gör är riktigt bra kommer någon förr eller senare att se det, och förhoppningsvis skicka det vidare till någon som kan ge det en chans.

Jag undrar också lite över den mängd material ni producerar i förhållande till de sketcher som faktiskt kommer med i programmet. Kan du göra en grov uppskattning av hur mycket ni lägger på hyllan och mycket ni faktiskt behåller av det ni skriver?
Det beror ofta på vad vi skriver till. Om vi till exempel gör något till "Year 2000", "Actual Items", eller andra skrivbordsbaserade inslag med många skämt i skriver vi betydligt fler skämt än vad vi förväntas använda i programmet, testar inslaget under repetitionen, och trimmar ner det till det som verkar funka bäst. Ibland tvingas vi skrota det vi själva tycker bäst om (oftast de konstigare, konceptuella skämten) och behålla de bredare, publikvänligare bitarna, men vi försöker alltid ha åtminstone ett par personliga favoriter kvar, även om publiken tycker de är lite märkliga.

När det gäller andra inslag i stil med de fejkade satellit-TV-kanalerna brukar vi sortera bort några kanaler under repetitionen, men emellanåt, om Conan verkligen gillar allihop, kan vi spara några till ett annat tillfälle, eller köra någon av dem som en extra sketch senare samma kväll.

Med mitt-i-showen-sketcher och andra småbitar tenderar vi faktiskt att sända det mesta av de idéer som godkänts av [författarbasen] Mike Sweeney och sedan producerats. Förslag på förändringar dyker ofta upp under repetitionen, och ibland klipps sketcher bort helt, men en stor majoritet av det som produceras hamnar i showen på ett eller annat sätt.

Vi brukar också göra ett inslag som vi kallar "Spring Cleaning", då vi drar fram allt möjligt skräp som av olika anledningar aldrig sänts. Jag ser alltid fram emot det - ibland funkar de skämten väldigt väl i det sammanhanget. En av mina favoriter vi rotade fram för det inslaget hette "Crazy-Face Can't Get The Lollipop", en helt sinnessjuk sketch där Jon Glaser föreställde en konstig typ som befann sig i något slags roterande tomrum. Samtidigt som sången Constantinople med The Residents spelades (en sång som min gamla rumskompis på college brukade spela för att få folk att gå hem från fester - den funkade alltid), försökte Glaser slicka på en godisklubba som dök upp och försvann ur bild från alla möjliga håll. Att utsättas för den sketchen mer än en gång skulle nog smälta hjärnan på de flesta, men jag älskade den. Vi plockade även fram en galen grej som Allison Silverman skrivit som hette "Fondu Wormhole", där Abraham Lincolns, några rymdvarelsers, och en massa andra figurers olika dimensioner länkades samman genom en och samma fondue-gryta. Jag tror aldrig Allison har testat tunga droger, men det inslaget fick oss nästan att skicka henne på avgiftning. Det var fantastiskt roligt, dock. Senaste gången vi gjorde en "Spring Cleaning" hade vi en grej med Triumph [The Insult Comic Dog], där Mickey Rooney försökte rappa tillsammans med Black-Eyed Peas. Det var en av de mest bisarra, surrealistiska saker jag någonsin sett på TV. Det var, som Conan skulle uttrycka det, "compell-evision".