Videofilm och trolldom

Idag skriver jag om VHS-döden och nigeriansk filmproduktion i Sydsvenskan. Läs här.

(Tidigare texter i ämnet här, och här.)

Andra bloggar om: film, Nigeria

Louis CK podcast

- This is my first proper podcast, where I just talk into a microphone as if someone gave a flying shit out of a window in a house full of stupid.

Louis CK har landat efter nedläggningen av Lucky Louie, och kört igång sin podcast igen. Inte mycket till innehåll ännu, men det kan nog blir något. Se och lyssna här.

Andra bloggar om: humor, podcast, Louis CK

Var femte minut: Rock Hudson's Home Movies (Mark Rappaport, 1992)

Andra bloggar om: film

Istället för filmfestival

Kom hem från Stockholms filmfestival i tisdags. Jag gjorde nog inget större avtryck. För det första borde jag ha åkt upp antingen veckan innan festivalen, när alla pressvisningar kördes, eller nu under andra halvan, då filmerna jag faktiskt ville se visas. Så kan det gå när man tvingas boka biljetter innan programmet släpps. Ägnade istället större delen av vistelsen åt umgänge med goda vänner, framförallt under kvällstid (mat och dryck trumfar överfulla biosalonger).

Lyckades med bedriften att se totalt noll (0) filmer inom ramen för den faktiska festivalen, men hann ändå med en del: bland annat en pressvisning av spanska DarkBlueAlmostBlack (snygg musik och ett rörligt kameraarbete som påminner om Robert Elswit), en visning av Half Nelson (överraskande klichébefriad) samt en intervju med regissören Ryan Fleck (sympatisk ung man), en workprint-visning av en ny svensk film med oförlåtligt dålig titel, och... Rocky Balboa. Den senare önskar jag återkomma till när den får svensk premiär. ("More sad than bad" är dock en bra engelskspråkig sammanfattning.)

Fredagens ambition att se något på festivalen var symptomatiskt: efter ett halvhjärtat försök att hitta något vettigt gick vi på Borat istället. Undrar om jag kommer att vara mer disciplinerad i Göteborg. Criswell predicts: nej.

Andra bloggar om: film, Stockholms filmfestival, DarkBlueAlmostBlack, Half Nelson, Rocky Balboa

Lilla fröken solsken

Imorgon har Little Miss Sunshine svensk premiär. Kulturnytt i P1 kallade den precis pretentiös. Allt är relativt, I guess.

(Jag skrev lite om Little Miss Sunshine här.)

Andra bloggar om: film, Little Miss Sunshine

RIP Robert Altman

Sju bra:

Short Cuts
McCabe & Mrs. Miller
The Long Goodbye
Nashville
California Split
The Player
3 Women

Andra bloggar om: film, Robert Altman

Aries Spears freestyle

Aries Spears imiterar LL Cool J, Snoop, DMX och Jay-Z. Helt osannolikt imponerande.



Andra bloggar om: musik, hiphop, Aries Spears, LL Cool J, Snoop, DMX, Jay-Z

Flight of the Conchords

Jag tittade precis på Flight of the Conchords SXSW-dokumentär A Texan Odyssey igen, och insåg att jag inte skrivit något om FotC här på bloggen. Chockerande! För det har jag väl inte?

Flight of the Conchords är hursomhelst en musikalisk komikerduo - enligt egen utsago "New Zealand's fourth most popular musical comedy band" - och de är väldigt roliga. Nu när Tenacious D-filmen står runt hörnet känns det relevant att tipsa om ännu ett humorband, som också framträder med varsin akustisk gitarr (dock med bättre skills och mindre metal-fascination).

Om ni hittar FotC:s HBO-special eller den nämnda dokumentären någonstans, go for it. Det finns såklart även en del klipp på YouTube, de flesta från HBO-specialen. Till exempel:

Gangsta Folk Rap Battle


Business Time


Jenny


Andra bloggar om: humor, musik, Flight of the Conchords

Inför festivalen

På torsdag sticker jag till Stockholm för att gå på filmfestival. Har inte möjlighet att stanna under hela festivalen, men har åtminstone 4-5 dagar på mig att se lite film. Det struliga med att vara pressackrediterad är dock att jag inte kan förhandsboka några filmer, så det blir till stor del ett chansartat besök - jag får helt enkelt se vilka biljetter som finns tillgängliga när jag checkar in på torsdag, och plocka vad jag kan. Förhoppningsvis blir det åtminstone några stycken. Festivalens hemsida är inte helt lättnavigerad, och jag har inte bläddrat i pappersprogrammet, så jag vet ännu inte vad jag kan/vill se, det blir nog helt beroende på vad som finns tillgängligt. Mycket av det som visas kommer naturligtvis ändå förr eller senare på bio eller DVD - Shortbus, Sherrybaby, Little Children, etc - alltid en tröst. Det blir nog minst lika mycket umgänge med 08-kompisar som festivalhäng.

Av det jag tagit del av vill jag gärna se: Indigènes, Jindabyne, The Fountain, Zidane, Science of Sleep. Har redan sett: A Scanner Darkly, F#CK, Wal-Mart: The High Cost of Low Price, The Pervert's Guide to Cinema, Little Miss Sunshine, Them, Paris je t'aime, Cashback.

Andra bloggar om: film, Stockholm filmfestival

UK-rapport

Bristol var bra.
London var bra.

Resan till Bristol var som väntat oändligt tråkig, men bussarna var åtminstone välutrustade, bekväma, och inte alls så överfulla som vi befarat. Av de fem timmarna ombord spenderades säkert en och en halv med att stå stilla i överbelamrade bilköer inne i London. Det var dimmigt av alla avgaser. Alla tutade, ingen kom någonstans, ingen brydde sig. Det var en dystopisk scen, ett sånt läge då man finner sig tänka att megastäderna blir vår död, att det är kört. Resan gav också viss insikt i det engelska transportsystemet, och startade en diskussion om vilka som åker buss och vilka som åker tåg i England, hur systemet ser ut med priser, biljetter och så vidare. Engelsmännens älskade klasshierarkier lever och frodas.

På sätt och vis påminner Bristol om Malmö och många andra arbetarstäder som desperat försöker hitta en ny identitet i en postindustriell tid. Det byggs överallt i staden, det finns massor av energi, men det är lite oklart vad allt ska resultera i. Tobaksproduktionen är sedan länge nästan nere på noll. De stora industrierna är inte längre kvar. Det gamla universitetet, University of Bristol, har funnits i flera hundra år, har 8 000 studenter i de klassiska disciplinerna, utövar enormt inflytande i Bristol, och äger halva gamla stan. Uppstickaren Bristol UWE, som bildades så sent som 1992, har 30 000 studenter, satsar på nya typer av utbildningar, och får slåss om varenda föreläsningssal. Ironiskt nog har utrymmesbristen lett till att UWE integrerats mycket bättre än UB med stadens näringsliv och kulturinstitutioner - man har lokaler i anslutning till konsthallarna, utbildningen i grafisk design har en hel våning längst upp i huset hos Arnolfini, kulturhuset för modern konst nere vid den gamla hamnen.

Just Arnolfini var centrum för helgens begivenheter, The Compass of Horror. Synnerligen vältajmad helg för skräckfilmsvisningar - Halloween och fullmåne. Fyra filmer visades inalles, samtliga föregicks av diverse föreläsningar, och följdes av Q&As med regissörer, producenter, och andra inblandade. Den första, japanska Rampoo Noir, missade vi, men efter incheck och mingel såg vi Ginger Snaps, som jag inte sett tidigare. Sessionen inleddes med en föreläsning om psykoanalys och skräckfilm, och efter filmen följde frågestund med regissören John Fawcett, och Xavier Mendik, brittisk filmvetare som forskat en del kring denna kanadensiska, feministiska varulvstrilogi (som bland annat presenterats i Film International 2006:3). Jag måste säga att jag gillade filmen ganska mycket; liksom så många andra skräckisar vågar den inte riktigt hålla sin pose hela vägen, och ballar troget till genren ur mot slutet, men premissen och anslaget är mycket intressant. Ska leta upp och se efterföljarna.

Söndagen inleddes med den nigerianska religious horror-filmen End of the Wicked. Trots filmens bitvis påfrestande amatörmässiga tekniska kvalitet (som man dock gott kan argumentera tvingade oss åskådare vända upp och ner och hitta nya synsätt på traditionell estetik och narrativ) var detta helgens höjdpunkt, mycket för att filmens producent och manusförfattare, evangelisten Helen Ukpabio, var på plats för att svara på frågor, illsammans med Onookome Okome, som är en av världens främsta kännare av nigeriansk film och dess otroligt produktiva videofilmsproduktion, Nollywood. Jag hoppas kunna skriva lite mer ingående om den här programpunkten vid ett senare tillfälle - återkommer.

Helgens sista film var Dust Devil, skriven och regisserad av den sydafrikanske filmmakaren Richard Stanley, som var på plats för att diskutera filmens tema och budskap, men också alla de bekymmer han haft under åren med att få ut en vettig version av filmen på bio, och sedemera DVD. Stanley slog igenom med sin debutfilm Hardware 1990 ("nittiotalets Terminator!", som Värnpliktsnytt krönte den, ett år innan T2 kom), och kom snabbt i kontakt med bröderna Weinstein, och Miramax, som delfinansierade hans nästa projekt - nämnda Dust Devil. Dust Devil handlar om en demon som driver omkring i Namibia-öknen och lurar på förtappade själar - människor vid vägs ände. I en amerikansk liftares skepnad (Hartley-alumnin Robert Burke, klädd som Clint Eastwood i en Sergio Leone-western) passar han på sina byten, och mördar och lemlästar dem. För polisen ser det ut som en seriemördare är i farten, men en kommissarie gör kopplingar till afrikansk folklore och startar en egen undersökning. Filmen har sina brister, men uppvisar samtidigt massor av spektakulära naturmiljöer, och blandar genrer hejvilt, från western och skräck till road movie och hämndfilm. Stanleys originalversion var ungefär två timmar lång, men Miramax klippte utan hans godkännande ner den med en dryg halvtimme, och skippade nästan helt den mytologiska kontexten - de såg filmen som en seriemördarthriller, inget annat. I sitt Q&A pratade Stanley lite om hans upplevelser kring detta, och lite om hans kamp att få ut filmen i sin originalversion, något som nu också skett, drygt tretton år efter premiären.

The Compass of Horror var otroligt roligt och lärorikt. Idén med att utgå från olika filmer under samma tak, och dyka djupare, se bortom genren, känns väldigt förenlig med FI:s filosofi. Ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera bra, publikvänlig film med vass kritik och analys utan att kompromissa med vare sig tillgängligheten eller skarpsinnet. Nästa år blir det åtminstone ett arrangemang till, denna gång eventuellt med fokus på censur. Med tanke på hur smidigt och välorganiserat allting var redan nu ser det bra ut inför framtiden.

***

London var som vanligt: öl på The Jerusalem, som utan konkurrens är mitt favoritställe i London, utifrån såväl sortiment som klientel, personal och stämning. Aldrig något annat än supertrevligt. Promenad över Millenium Bridge till Tate Modern och de fantastiska rutschkanorna. Tips: tisdagförmiddagar är det knappt någon kö. Trots detta åkte jag bara i de små, som man inte behövde biljett till. Mycket uppfriskande. Min gode vän Dr. Ö åkte från fjärde. Böcker på Foyles. Bästa vietnamesen på Old Street. The Departed på ett nästan öde Odeon Leicester Sq. Älskade den från första till sista rutan - årets bästa jämte Miami Vice. Ska försöka skriva lite mer om den lagom till svenska premiären.

Andra bloggar om: film, kultur, resor, London, Bristol, Ginger Snaps, nigeriansk film, Dust Devil

Timanderics nya serie

Tim Heidecker och Eric Wareheim har en ny serie på gång. De lämnar Tom Goes to the Mayor bakom sig, åtminstone tillfälligt, och lanserar istället Tim and Eric Awesome Show, Great Job!, som har premiär på Adult Swim den 11 februari. Serien ser ut att vara en sketchshow med diverse fristående inslag, utan ett sammanhängande narrativ som i TGttM alltså. Killarnas egen beskrivning av serien låter lovande i mina öron:

The new show is a mostly live action/sketch/variety/insanity experience. You may even see some stuff from Tom show up. If you like our shorts from the website, you'll love this show. If you like "According to Jim" you'll probably hate this show. We are so excited to unleash this thing.

Andra bloggar om: Timanderic, humor, Tom Goes to the Mayor, Adult Swim

RIP Adrienne Shelly

Jag tänkte att mitt förra inlägg skulle bli mitt sista på ett par dagar, men så hinner jag knappt publicera det förrän jag nås av en nyhet som på riktigt får mig att sjunka ihop och bli alldeles sorgsen, såhär på fredagskvällningen: Adrienne Shelly är död.

När jag startade den här bloggen för ett drygt år sedan handlade ett av mina första inlägg om Adrienne, blott det andra jag skrev faktiskt. Jag hade sett henne skymta förbi i Factotum och påmints om hur fantastisk hon är, och var. Och just skymta förbi var vad hon gjorde de sista åren. I likhet med Hal Hartley, regissören som förde fram henne som leading lady i The Unbelievable Truth och Trust i början av nittiotalet, tonade hon bort och försvann ur synfältet. För inte så längesen kollade jag igenom några tidiga Hartley-filmer - äntligen finns de flesta på DVD - och blev, igen, tagen av Adriennes framtoning, hennes svala attityd, hennes svar på tal. Hon var perfekt i de där rollerna. Och nu är hon borta igen. Dödsorsak okänd, enligt artikeln.

Uppdaterad: som en av kommentarerna påpekar har historien fått en synnerligen vidrig och än mer tragisk vändning - från misstänkt självmord till mord.

Andra bloggar om: film, Adrienne Shelly

God helg

Imorgon åker jag till Bristol. Första gången! Filmvisningar, seminarier och annat i regi av FI:s systerorganisation Compass. Det blir garanterat väldigt lärorikt och kul, men redan innan vi kommit iväg har resan drabbats av en rad olyckor som gett smolk i bägaren - exempelvis kommer vi föga muntert tvingas åka skraltig flygbuss hela resan från Stansted till Bristol, vilket jag kan upplysa tar sådär fem timmar. Fem! Mot tågets 2,5. För att inte tala om komfortfaktorn. Som om Ryanair inte är tillräckligt plågsamt. Det var dock inte jag som tog det beslutet - out of my hands. Kommunikation i England, förutom inne i London, ter sig såväl dyr som långsam. Har pre-emptat eventuell tristess genom att proppa mp3-spelaren full av podcasts och musik - Willie Hutch, Tom Waits, Kompakt 7, Theo Parrish, Never Not Funny. En bok jag inte kommer att läsa slinker nog med också. Goda nyheter: det är helt ok temperatur i England. Kan möjligen hålla min begynnande förkylning under lock ett tag till.

På vägen tillbaka från Bristol hoppar jag av i London och spenderar ett par extradagar där; min doktor har rekommenderat minst ett besök på The Jerusalem, och jag ska även försöka hinna se någon biofilm som inte dyker upp här på ett tag (förslagsvis The Departed). Och kanske även Tate Modern. Såg att NFT kör en John Houston Huston-serie - Key Largo går på måndag. Hm...

(Ingen Borat-rapport från mig idag, har inte hunnit se den ännu. Här i Malmö har filmbolaget förhandsvisat den tusen och en gång, utan att säga till pressen - och samtidigt struntat i att ha en vanlig pressvisning. Jodå.

EDIT: Jag är tydligen inte ensam om att uppleva detta som underligt.)