Tack också till På Besök, som såg till att allt blev så lyckat.
Jag fick massor av fina presenter, bland annat en ny kamera. Huzzah!
söndag 30 juli 2006
Tack!
Igår fyllde jag 30, och firade som sig bör med ett livat partaj. Ett stort tack till alla som kom på festen! Tack för alla presenter, tack för sällskapet och alla gratis-öl. Tack Aaron för den fina mixen. Tack alla som hängde med på efterfesten och åt korv. Tack tack tack.
Tack också till På Besök, som såg till att allt blev så lyckat.
Jag fick massor av fina presenter, bland annat en ny kamera. Huzzah!
Tack också till På Besök, som såg till att allt blev så lyckat.
Jag fick massor av fina presenter, bland annat en ny kamera. Huzzah!
fredag 28 juli 2006
Två intervjutips
Lyssna är skönare än att läsa:
Veckans TSOYA är kanon. Jesse intervjuar ståupparen Dave Attell och komikern Michael Showalter. Showalter - en personlig favorit - är ett av genierna bakom The State, Stella och Wet Hot American Summer. Nu ska han ut på turné, för första gången som soloartist. Mot slutet av intervjun kommer Jesse in på något som förklarar en hel del av Showalters (och i förlängningen Stellas) komik - intresset för semiotik. Direktlänk (mp3) här.
***
I veckans The Treatment intervjuar Elvis Mitchell författaren Marshall Fine, som skrivit en ny bok om John Cassavetes, Accidental Genius. Intressant och underhållande för både fans och noviser.
I samtalet säger Mitchell att det måste ha varit en tuff uppgift att försöka skriva något nytt om Cassavetes, med tanke på allt som redan skrivits, i första hand av Cassavetes-fanatikern framför andra, Ray Carney. Fine ger Carney props, men säger ändå att Carney är akademiker, han själv är journalist - ett snyggt sätt att komma ur en något känslig fråga. Carney är nämligen inte helt okontroversiell, och har under åren haft otaliga konflikter med såväl andra författare och journalister som med själva Cassavetes-familjen angående vad han skrivit och vem som haft "rätt" i sina analyser. En genomgång av många av konflikterna slutar med sympati för Carney, men hans ego och delvis självtillskrivna status som ohotad auktoritet på ämnet Cassavetes (och amerikansk indie i allmänhet) kan vara nog så dryg.
Carney bjöds till exempel inte in till produktionen av Criterions DVD-box för ett par år sedan - något de flesta är överens om var ett rent hån - troligtvis på grund av en lång och utdragen konflikt med Cassavetes änka Gena Rowlands, som desperat vill upprätthålla en fläckfri bild av sin man, en Hollywoodsockrad legend som helt enkelt inte är sann - något som Carney, och många med honom, tycker går stick i stäv med allt Cassavetes stod för. Den tandlösa dokumentären som följer med boxen, A Constant Forge, döptes sarkastiskt om av Carney till A Constant Forgery. Och de bittra utspelen har fortsatt. Vill man ta del av Ray Carneys omöjligt många essäer och analyser (verkligen, fanatiskt är det enda ordet) om Cassavetes kan man ta en titt här.
Andra bloggar om: kultur, podcasting, radio, humor, The Sound of Young America, Dave Attell, Michael Showalter, film, Elvis Mitchell, John Cassavetes, Ray Carney
I samtalet säger Mitchell att det måste ha varit en tuff uppgift att försöka skriva något nytt om Cassavetes, med tanke på allt som redan skrivits, i första hand av Cassavetes-fanatikern framför andra, Ray Carney. Fine ger Carney props, men säger ändå att Carney är akademiker, han själv är journalist - ett snyggt sätt att komma ur en något känslig fråga. Carney är nämligen inte helt okontroversiell, och har under åren haft otaliga konflikter med såväl andra författare och journalister som med själva Cassavetes-familjen angående vad han skrivit och vem som haft "rätt" i sina analyser. En genomgång av många av konflikterna slutar med sympati för Carney, men hans ego och delvis självtillskrivna status som ohotad auktoritet på ämnet Cassavetes (och amerikansk indie i allmänhet) kan vara nog så dryg.
Carney bjöds till exempel inte in till produktionen av Criterions DVD-box för ett par år sedan - något de flesta är överens om var ett rent hån - troligtvis på grund av en lång och utdragen konflikt med Cassavetes änka Gena Rowlands, som desperat vill upprätthålla en fläckfri bild av sin man, en Hollywoodsockrad legend som helt enkelt inte är sann - något som Carney, och många med honom, tycker går stick i stäv med allt Cassavetes stod för. Den tandlösa dokumentären som följer med boxen, A Constant Forge, döptes sarkastiskt om av Carney till A Constant Forgery. Och de bittra utspelen har fortsatt. Vill man ta del av Ray Carneys omöjligt många essäer och analyser (verkligen, fanatiskt är det enda ordet) om Cassavetes kan man ta en titt här.
Andra bloggar om: kultur, podcasting, radio, humor, The Sound of Young America, Dave Attell, Michael Showalter, film, Elvis Mitchell, John Cassavetes, Ray Carney
torsdag 27 juli 2006
Apropå The Long Tail
The Long Tail, Wired-redaktören Chris Andersons bok som bland annat handlar om hur blockbusters i filmvärlden och hittar i musikvärlden kan vara på väg in i en återvändsgränd, är populär just nu. Hrr Lokko och Gelin skriver om den, här respektive här. Själv skrev jag om den i Plazas juninummer (finns fortfarande i butik!), utifrån en sommarblockbuster-kontext (i maj, då jag skrev artikeln, hade inte boken kommit ut, och jag hänvisade mest till Andersons tidigare publicerade teorier på hans blogg och i Wired; boken kom ut för ett par veckor sedan och jag har ännu inte hunnit läsa den).
För mig är drömfabrikens upplevt nedåtgående spiral oändligt fascinerande, och då menar jag inte bara ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, alltså hur man verkligen kan föreställa sig producenter och studiobossar ängsligt titta på då deras övergödda, muterade freak till storfilm ger sig ut på slak lina - med allt större insatser, allt större risker. Även komponentmässigt är numera storfilmerna kolossala monster, bestående av så många beståndsdelar och sammansatta av så många galna professorer att det ofta känns som ett under att de alls orka stå upp. Vad gäller det estetiska väntar jag ständigt på paradigmskiftet som antingen får storfilmerna att slutligen implodera och dö efter att ha reducerats till en enda minsta gemensam nämnare, eller gå i en helt annan riktning och hitta nya uttryck. Jag sätter inte så stor tilltro till det senare.
Och den har pågått så länge, den här rörelsen mot en brytpunkt. För ungefär tre år sedan, hösten 2003, såg jag en film som just då kändes som rena rama bokslutet för high concept-filmerna, såväl estetiskt som ideologiskt och ekonomiskt. Varken då eller senare kunde jag avgöra om det var ett medvetet drag från filmskaparna eller ej. Filmen var Charlie's Angels: Full Throttle. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det skulle inte förvåna mig ifall den trumfats i avseendet pur blockbuster-destillat - alltså en film efter vilken man häpnande undrar hur och var i hela friden man möjligen kan gå vidare till något annat utan att orsaka total dekonstruktion - men det är som bekant svårt att befinna sig mitt i ett paradigmskifte och konstatera: "Ett paradigmskifte!"
Jag skrev dock en ganska lång essä om min upplevelse av CA:FT, som, om ni tillåter, känns minst lika relevant idag. Essäns ursprung var akademiskt, men jag har redigerat bort de mest ovidkommande bitarna, for your reading pleasure.
Utdrag:
Vad som är anslående i CA:FT är hur berättandet komprimeras och avskalas alla upplevda "onödiga element". I en traditionell high concept-film är intrigen tämligen viktig, i motsats till vad man kanske tror – det är intrigen som utlöser de actionsekvenser och scener som utgör kärnan av filmen, och oavsett dess eventuella brister och logiska luckor finns det oftast en struktur som följs. Detta inkluderar etablering av karaktärer, upptrappning, fördjupning, klimax, avrundning, etc. Men som tidigare nämnts har CA:FT ett något annorlunda upplägg, åtminstone utifrån det estetiska tilltalet. Nästan varje sekvens i filmen uppenbarar sig utan etablering eller motivering, som en entitet i sig själv. Detta osammanhängande intryck förstärks av det faktum att änglarna hela tiden har en helt ny utstyrsel – kostymering, frisyr och styling – inför varje nytt avsnitt. Meningen tycks vara att en sekvens ska kunna existera som ett eget moment utan koppling till tidigare eller kommande sekvenser, som en del av en episodfilm, eller ett mini-avsnitt ur en TV-serie. Det skänker också ett hysteriskt, otåligt tempo till filmen, som kan bli förstummande även för en van actionpublik.
Den amerikanska kritikern Jeremy Heilman är inne på samma spår. Han menar att istället för att som traditionellt är lösa situationer med ett antal scener som hänger ihop, löser CA:FT detta med ett antal bilder: ”There's a tendency to resolve any suspense in a matter of quick shots instead of a matter of scenes. The Angels have zero reaction time to any situation that arises and seem totally adept in navigating whichever pop-culture fantasia that the movie is taking place in at a given moment.”
Andra bloggar om: kultur, film, blockbuster, storfilm, The Long Tail, Chris Anderson, kritik
För mig är drömfabrikens upplevt nedåtgående spiral oändligt fascinerande, och då menar jag inte bara ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, alltså hur man verkligen kan föreställa sig producenter och studiobossar ängsligt titta på då deras övergödda, muterade freak till storfilm ger sig ut på slak lina - med allt större insatser, allt större risker. Även komponentmässigt är numera storfilmerna kolossala monster, bestående av så många beståndsdelar och sammansatta av så många galna professorer att det ofta känns som ett under att de alls orka stå upp. Vad gäller det estetiska väntar jag ständigt på paradigmskiftet som antingen får storfilmerna att slutligen implodera och dö efter att ha reducerats till en enda minsta gemensam nämnare, eller gå i en helt annan riktning och hitta nya uttryck. Jag sätter inte så stor tilltro till det senare.
Och den har pågått så länge, den här rörelsen mot en brytpunkt. För ungefär tre år sedan, hösten 2003, såg jag en film som just då kändes som rena rama bokslutet för high concept-filmerna, såväl estetiskt som ideologiskt och ekonomiskt. Varken då eller senare kunde jag avgöra om det var ett medvetet drag från filmskaparna eller ej. Filmen var Charlie's Angels: Full Throttle. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det skulle inte förvåna mig ifall den trumfats i avseendet pur blockbuster-destillat - alltså en film efter vilken man häpnande undrar hur och var i hela friden man möjligen kan gå vidare till något annat utan att orsaka total dekonstruktion - men det är som bekant svårt att befinna sig mitt i ett paradigmskifte och konstatera: "Ett paradigmskifte!"
Jag skrev dock en ganska lång essä om min upplevelse av CA:FT, som, om ni tillåter, känns minst lika relevant idag. Essäns ursprung var akademiskt, men jag har redigerat bort de mest ovidkommande bitarna, for your reading pleasure.
Utdrag:
Vad som är anslående i CA:FT är hur berättandet komprimeras och avskalas alla upplevda "onödiga element". I en traditionell high concept-film är intrigen tämligen viktig, i motsats till vad man kanske tror – det är intrigen som utlöser de actionsekvenser och scener som utgör kärnan av filmen, och oavsett dess eventuella brister och logiska luckor finns det oftast en struktur som följs. Detta inkluderar etablering av karaktärer, upptrappning, fördjupning, klimax, avrundning, etc. Men som tidigare nämnts har CA:FT ett något annorlunda upplägg, åtminstone utifrån det estetiska tilltalet. Nästan varje sekvens i filmen uppenbarar sig utan etablering eller motivering, som en entitet i sig själv. Detta osammanhängande intryck förstärks av det faktum att änglarna hela tiden har en helt ny utstyrsel – kostymering, frisyr och styling – inför varje nytt avsnitt. Meningen tycks vara att en sekvens ska kunna existera som ett eget moment utan koppling till tidigare eller kommande sekvenser, som en del av en episodfilm, eller ett mini-avsnitt ur en TV-serie. Det skänker också ett hysteriskt, otåligt tempo till filmen, som kan bli förstummande även för en van actionpublik.
Den amerikanska kritikern Jeremy Heilman är inne på samma spår. Han menar att istället för att som traditionellt är lösa situationer med ett antal scener som hänger ihop, löser CA:FT detta med ett antal bilder: ”There's a tendency to resolve any suspense in a matter of quick shots instead of a matter of scenes. The Angels have zero reaction time to any situation that arises and seem totally adept in navigating whichever pop-culture fantasia that the movie is taking place in at a given moment.”
Andra bloggar om: kultur, film, blockbuster, storfilm, The Long Tail, Chris Anderson, kritik
onsdag 19 juli 2006
The Amazing Screw-On Head
Det här borde intressera en och annan. The Amazing Screw-On Head är en ny animerad serie på SciFi, baserad på en serietidning av Mike Mignola, skaparen av Hellboy. Genren kan närmast beskrivas som ockult spionkomedi - lite Indiana Jones, lite James Bond, lite Grim Fandango, lite Call of Cthulhu. "Hilarious send-up of Lovecraftian horror and steampunk adventure", som SciFi träffande beskriver det hela.
I centrum för de vilda äventyren står president Lincolns mest betrodda agent, som endast är känd som The Amazing Screw-On Head - vilket också beskriver precis vad han är. Tillsammans med sina förtrogna kompanjoner kämpar han mot orättvisor världen över, oftast manifesterade i superskurken och nemesisen Emperor Zombie.
Rösterna görs av Paul Giamatti, David Hyde Pierce, Patton Oswalt och Molly Shannon. Serie och serie förresten; det är i nuläget osäkert huruvida det blir fler avsnitt, men hela piloten finns att beskåda på SciFi:s hemsida. Och det är väldigt roligt. Hoppas det blir en fortsättning.
Andra bloggar om: animation, SciFi, TV, humor
tisdag 18 juli 2006
SA vs ZZ
Visst, VM-finalen är redan såå tio dagar sedan, men jag kan ändå inte låta bli att tipsa om humoristerna på Something Awful och deras hyllning till Zidane och hans "Glasgow handshake", som publicerades idag. Ett stort galleri av animerade giffar erbjuder en uppsjö varianter av händelsen.
Zidane's Headbutt Photoshop Thread
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, humor, Zidane
Zidane's Headbutt Photoshop Thread
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, humor, Zidane
måndag 17 juli 2006
I väntans tider
Förhoppningsvis kommer Film International #21 från tryckeriet den här veckan. Det är ett otroligt spännande nummer, ett sånt man vill visa upp för folk när de ber en förklara FI:s idé - kolla här, this says it all. Precis en sådan bredd vi skulle vilja ha i varje nummer. Nick Heffernan berättar historien om Dennis Hoppers vansinnesprojekt The Last Movie, Daniel Garrett gör jämförelser mellan förlaga och adaption i fallet Brokeback Mountain, Jasper Sharp inleder en tudelad grundlig redogörelse för den japanska animens bortglömda rötter, Robin Wood gör ännu en närläsning - den här gången av Patrice Chéreaus Son frère, och Xavier Mendik presenterar en receptionsstudie, med tillhörande intervjuer och analyser, av skräckfenomenet Ginger Snaps. Lägg därtill tonvis med recensioner, samt festivalrapporter från så vitt skilda ställen som Miami, Yurabi, London, Philadelphia - och Nepal!
Som vanligt uppmanar jag alla som är intresserade av film att prenumerera, eller åtminstone plocka upp ett exemplar av tidningen om man har möjlighet. Jag har fortfarande ingen komplett lista över försäljningsställen i Sverige, men jag jobbar på det.
Andra bloggar om: kultur, film
fredag 14 juli 2006
Fem favoriter: 1971
Little Murders (Alan Arkin)
Alan Arkin har regisserat denna lika delar drastiska, obehagliga och mörkt humoristiska filmadaption av Jules Feiffers pjäs med samma namn (Feiffer skrev själv manuset). I en vriden version av New York anno 1971 råder en begynnande apokalyptisk stämning - samhället är kallt och cyniskt, relationer mellan människor är ansträngda, anonyma krypskyttar skjuter ihjäl slumpmässiga offer från hustaken, och människorna stänger in sig i enorma bostadskomplex och känner sin egen rädsla växa fram. När Patsy (Marcia Rodd) bjuder hem Alfred (Elliot Gould) till sina föräldrar på middag utspelas ett absurt drama värdigt Ionescu. Arkin själv dyker upp som labil polis en bit in i kalabaliken.
Carnal Knowledge (Mike Nichols)
Den här filmen kom till under Mike Nichols mest kreativa period i karriären: hans första år i branschen. Mellan 1966 och 1971 gjorde han även Who's Afraid of Virginia Woolf?, The Graduate och Catch-22, och 1975 den underskattade The Fortune - men därefter har följt en mestadels medioker karriär, som visserligen innehållit respektabla verk som Primary Colors och Angels in America, men också mindre lyckade utflykter som Wolf och Working Girl. Men bäst var han alltså under sina första år. Carnal Knowledge är en av hans minst uppmärksammade filmer från den här perioden, och det är synd, för det är en lysande, cynisk dissekering av män och kvinnors oförmåga att kommunicera med varandra (som av en händelse är även detta manus skrivet av Jules Feiffer, nämnd ovan). Filmen följer vännerna Jonathan och Sandy (Jack Nicholson och Art Garfunkel), från deras fumlande försök att upprätthålla relationer under collegeåren, till vuxenlivets krav och förväntningar, besvikelser och korta stunder av lycka.
Daughters of Darkness (Harry Kümel)
Om du bara ska se en suggestiv, erotiskt laddad eurotrash-vampyrfilm modellerad efter Resnais arthouse-klassiker L'année dernière à Marienbad (1961), spana då in denna märkliga skapelse. Alienation, överklassmiljöer och tidens påverkan på minnen är även här viktiga ingredienser. Regissören Harry Kümel anlitade till och med Delphine Seyrig, som spelade en av huvudrollerna i Resnais film, för rollen som den dekadenta och deliriska hertiginnan Bathory, som svulten på både societetsliv och nytt jungfrublod beklagar sig över sin gräsliga tillvaro, tills hon stöter på ett ungt par på bröllopsresa - det perfekta bytet. Filmen utspelar sig i huvudsak på ett halvtomt och dammigt hotell på en badort, någonstans i Europa, långt efter turistsäsongens slut - vilket effektivt bidrar till den ödesmättade stämningen.
The Hospital (Arthur Hiller)
George C. Scott spelar en självmordsbenägen kirurg på ett namnlöst sjukhus, i denna satir skriven av Paddy Chayefsky, fem år innan den stora triumfen med Network. Tillvaron på det stora, överbelagda sjukhuset är så kaotisk och bisarr, och personalen så självupptagen och blasé, att en seriemördares framfart där mest möts med axelryckningar. Satiren är precis som i Network bitvis grov och målad med stora penseldrag, men om man inte stör sig på det är det här en riktig juvel som borde får mer uppmärksamhet. I sann Chayefsky-anda får varje huvudkaraktär minst ett stort utbrott, och Scott är naturligtvis utsökt lämpad en sådan uppgift.
Two-Lane Blacktop (Monte Hellman)
Monte Hellman var en av doldisarna i den movie brat-generation som under en kort och intensiv period tog över filmproduktionen i Hollywood; en fantastisk men lågmäld talang som av olika anledningar aldrig nådde samma framgång som de mer högljudda och företagsamma kollegorna. Medan Coppola, Altman och de andra använde det tillfälliga maktskiftet i drömfabriken som personliga språngbrädor för långa karriärer, toppade Hellman redan 1971 - men som han gjorde det. Den existentiella roadmovien Two-Lane Blacktop tillhör toppskiktet av allt det bra som producerades i USA under den här tiden - ett högt betyg om man, som jag, anser att sent sextiotal-tidigt sjuttiotal var Hollywoods verkliga gyllene era.
Two-Lane Blacktop följer tre sökande unga människor vars egenskaper och personligheter är så avskalade, eller arketypiska om man så vill, att de saknar namn - de kallas endast The Driver (sångaren James Taylor i sin enda riktiga filmroll), The Mechanic (Beach Boys-trummisen Dennis Wilson i sin enda filmroll) och The Girl (Laurie Bird, som bara hann deltaga i två filmer till - Hellmans Cockfighter (1974) och Annie Hall (1977) - innan hon tog livet av sig). The Driver och The Mechanic åker omkring i sin Chevy och deltar i legala och illegala kappkörningar runtom Airzona, New Mexico, Kalifornien. En dag träffar de The Girl på en diner. Hon får lift. Tillsammans driver de vidare. Successivt utvecklas en rivalitet med hetsporren tillika fortköraren GTO (Warren Oates), en rivalitet som kulminerar i en episk kappkörning till Washington DC.
Filmen är estetiskt och dramaturgiskt mer intressant och konsekvent än den popkulturellt mer hyllade (och utmärkta) Vanishing Point från samma år. Filmerna är till ytan lika varandra, och bägge använder roadmovien som metafor, men där Vanishing Point både bildligt och bokstavligt kraschar rakt in i ett nytt, dekadent årtionde - en våldsam snedtändning eller den ultimata frihetsgesten, välj själva - tar Two-Lane Blacktop farväl av förflutna ideal och bilder, och vrålar iväg längs motorvägen utan att veta vad som kommer nu, vilka vi blir nu. Det finns en ängslan och en vilsenhet hos huvudpersonerna, som förkläs i uppbrott och konstant rörelse. The Driver, The Mechanic och The Girl är en bilburen wild bunch.
Andra bloggar om: kultur, film, 1971
Alan Arkin har regisserat denna lika delar drastiska, obehagliga och mörkt humoristiska filmadaption av Jules Feiffers pjäs med samma namn (Feiffer skrev själv manuset). I en vriden version av New York anno 1971 råder en begynnande apokalyptisk stämning - samhället är kallt och cyniskt, relationer mellan människor är ansträngda, anonyma krypskyttar skjuter ihjäl slumpmässiga offer från hustaken, och människorna stänger in sig i enorma bostadskomplex och känner sin egen rädsla växa fram. När Patsy (Marcia Rodd) bjuder hem Alfred (Elliot Gould) till sina föräldrar på middag utspelas ett absurt drama värdigt Ionescu. Arkin själv dyker upp som labil polis en bit in i kalabaliken.
Carnal Knowledge (Mike Nichols)
Den här filmen kom till under Mike Nichols mest kreativa period i karriären: hans första år i branschen. Mellan 1966 och 1971 gjorde han även Who's Afraid of Virginia Woolf?, The Graduate och Catch-22, och 1975 den underskattade The Fortune - men därefter har följt en mestadels medioker karriär, som visserligen innehållit respektabla verk som Primary Colors och Angels in America, men också mindre lyckade utflykter som Wolf och Working Girl. Men bäst var han alltså under sina första år. Carnal Knowledge är en av hans minst uppmärksammade filmer från den här perioden, och det är synd, för det är en lysande, cynisk dissekering av män och kvinnors oförmåga att kommunicera med varandra (som av en händelse är även detta manus skrivet av Jules Feiffer, nämnd ovan). Filmen följer vännerna Jonathan och Sandy (Jack Nicholson och Art Garfunkel), från deras fumlande försök att upprätthålla relationer under collegeåren, till vuxenlivets krav och förväntningar, besvikelser och korta stunder av lycka.
Daughters of Darkness (Harry Kümel)
Om du bara ska se en suggestiv, erotiskt laddad eurotrash-vampyrfilm modellerad efter Resnais arthouse-klassiker L'année dernière à Marienbad (1961), spana då in denna märkliga skapelse. Alienation, överklassmiljöer och tidens påverkan på minnen är även här viktiga ingredienser. Regissören Harry Kümel anlitade till och med Delphine Seyrig, som spelade en av huvudrollerna i Resnais film, för rollen som den dekadenta och deliriska hertiginnan Bathory, som svulten på både societetsliv och nytt jungfrublod beklagar sig över sin gräsliga tillvaro, tills hon stöter på ett ungt par på bröllopsresa - det perfekta bytet. Filmen utspelar sig i huvudsak på ett halvtomt och dammigt hotell på en badort, någonstans i Europa, långt efter turistsäsongens slut - vilket effektivt bidrar till den ödesmättade stämningen.
The Hospital (Arthur Hiller)
George C. Scott spelar en självmordsbenägen kirurg på ett namnlöst sjukhus, i denna satir skriven av Paddy Chayefsky, fem år innan den stora triumfen med Network. Tillvaron på det stora, överbelagda sjukhuset är så kaotisk och bisarr, och personalen så självupptagen och blasé, att en seriemördares framfart där mest möts med axelryckningar. Satiren är precis som i Network bitvis grov och målad med stora penseldrag, men om man inte stör sig på det är det här en riktig juvel som borde får mer uppmärksamhet. I sann Chayefsky-anda får varje huvudkaraktär minst ett stort utbrott, och Scott är naturligtvis utsökt lämpad en sådan uppgift.
Two-Lane Blacktop (Monte Hellman)
Monte Hellman var en av doldisarna i den movie brat-generation som under en kort och intensiv period tog över filmproduktionen i Hollywood; en fantastisk men lågmäld talang som av olika anledningar aldrig nådde samma framgång som de mer högljudda och företagsamma kollegorna. Medan Coppola, Altman och de andra använde det tillfälliga maktskiftet i drömfabriken som personliga språngbrädor för långa karriärer, toppade Hellman redan 1971 - men som han gjorde det. Den existentiella roadmovien Two-Lane Blacktop tillhör toppskiktet av allt det bra som producerades i USA under den här tiden - ett högt betyg om man, som jag, anser att sent sextiotal-tidigt sjuttiotal var Hollywoods verkliga gyllene era.
Two-Lane Blacktop följer tre sökande unga människor vars egenskaper och personligheter är så avskalade, eller arketypiska om man så vill, att de saknar namn - de kallas endast The Driver (sångaren James Taylor i sin enda riktiga filmroll), The Mechanic (Beach Boys-trummisen Dennis Wilson i sin enda filmroll) och The Girl (Laurie Bird, som bara hann deltaga i två filmer till - Hellmans Cockfighter (1974) och Annie Hall (1977) - innan hon tog livet av sig). The Driver och The Mechanic åker omkring i sin Chevy och deltar i legala och illegala kappkörningar runtom Airzona, New Mexico, Kalifornien. En dag träffar de The Girl på en diner. Hon får lift. Tillsammans driver de vidare. Successivt utvecklas en rivalitet med hetsporren tillika fortköraren GTO (Warren Oates), en rivalitet som kulminerar i en episk kappkörning till Washington DC.
Filmen är estetiskt och dramaturgiskt mer intressant och konsekvent än den popkulturellt mer hyllade (och utmärkta) Vanishing Point från samma år. Filmerna är till ytan lika varandra, och bägge använder roadmovien som metafor, men där Vanishing Point både bildligt och bokstavligt kraschar rakt in i ett nytt, dekadent årtionde - en våldsam snedtändning eller den ultimata frihetsgesten, välj själva - tar Two-Lane Blacktop farväl av förflutna ideal och bilder, och vrålar iväg längs motorvägen utan att veta vad som kommer nu, vilka vi blir nu. Det finns en ängslan och en vilsenhet hos huvudpersonerna, som förkläs i uppbrott och konstant rörelse. The Driver, The Mechanic och The Girl är en bilburen wild bunch.
Andra bloggar om: kultur, film, 1971
söndag 9 juli 2006
Veckans lågoddsare
"Den välskrivna och delvis väldigt roliga The Squid and the Whale är utan tvekan sommarens bästa film, kanske en av årets bästa till och med, men det ska sägas att den är ganska plågsam också, medan den pågår." (Helena Lindblad, DN)
"Noah Baumbachs förmåga att ringa in de där plågsamt infekterade konflikterna hos en kärnfamilj i upplösning gör The Squid and the Whale till en sällsynt fulländad liten film. " (Karoline Eriksson, SvD)
"Stora insikter med små åthävor, och mycket smärtsam humor, när amerikansk films nya hopp Baumbach berättar om sin uppväxt [...] Utan tvekan sommarens förstaval." (Fredrik Sahlin, SVT)
"Genomgående [...] ett lysande ensemblestycke och en efterlängtad karaktärsstudie i en tid när rollgestalter på film börjar bli tunnare än manuspappret de är skrivna på. Baumbach är definitivt en filmskapare värd att lägga på minnet." (Michael Tapper, Sydsvenskan)
"Jag föll pladask. Helt underbar. Fem klappor." (C-G Karlsson, Gomorron Sverige)
Jag är förvånad - men samtidigt inte alls förvånad (stay with me!) - över mottagandet av The Squid and the Whale i samband med dess Sverigepremiär i fredags. Inget emot filmen i sig - den är ganska bra, om än inte det mästerverk den utmålas som; en lågmäld, anspråkslös indie med utmärkta skådespelare, men för mig personligen utan djupare känslomässiga beröringspunkter - men sällan har väl en kritikerkår ställt sig upp likt en man och så unisont, så i argumenten samstämmigt, uttalat sig om en film i positiva ordalag (vilket är värt att notera - "dåliga" filmer är lättare att komma överens om, och recenseras dessutom sällan så utförligt och av så många a-lagskritiker att man kan göra en dylik jämförelse). Jag tycker det är fascinerande, framförallt om man någorlunda "känner" kritikerna och kan deras vitt skilda preferenser - plötsligt tycker alla lika! Också intressant: The Squid and the Whale är ju på pappret inte någon gjuten "film för alla" - det är en tämligen smal liten film med en speciell typ av humor, fylld av långintensiv relationsdramatik, med tillräckligt många helt eller delvis osympatiska karaktärer och annat egensinnigt att åtminstone någon skulle kunna falla ur hyllningskören.
Å andra sidan, såhär kan man kanske också se det: ingen borde egentligen vara förvånad över kritikerreaktionerna. Med sina Brooklyn-brownstones, New Yorker-romantiseringar, kulturarbetar-arketyper och allmänt intellektuellt positionerande (som för många upplevs som mer genuint än exempelvis Woodys idoga poserande), kombinerat med tillräckligt mycket tidsgap mellan filmens åttiotal och vårt nollnolltal för att skänka ett litet litet skimmer av sentimentalitet över sig men inte så mycket att det blir en nostalgifest, är The Squid and the Whale som gjord för en viss typ av kulturskribenter, om man nu ska vara lite generaliserande (and why not). Men bevisligen tilltalar den inte bara trendmedvetna hipsterkritiker, inte bara akademikerditon, inte bara relationsdramafans, NY-dyrkare eller åttiotalsnostalgiker - den tycks tilltala väldigt många, och på ett starkt sätt dessutom. När kommer backlashen?
Andra bloggar om: kultur, film, kritik, Squid and the Whale
fredag 7 juli 2006
torsdag 6 juli 2006
Inhalez les bleus
Frankrikes förbundskapten Raymond Domenech fnyser tydligen åt strikta hälsokostregimer, och låter sina åldrande spelare hälla i sig starkt kaffe och mumsa på nybakade croissanter hela dagarna. Härligt att se att det funkar - les bleus är som bekant i final. Och kapten Zizou ser ganska nöjd ut med tillvaron.
Kan inte låta bli att tänka på den där bilden av Bosse Larsson under VM -74: kostymklädd, kameran i ena handen, en cigarett i den andra.
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, Zidane
Kan inte låta bli att tänka på den där bilden av Bosse Larsson under VM -74: kostymklädd, kameran i ena handen, en cigarett i den andra.
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, Zidane
tisdag 4 juli 2006
lördag 1 juli 2006
Nigeria
I Film International #7 skrev Onookome Okome en mycket intressant artikel om den produktiva nigerianska filmindustrin. Den senaste tiden har jag haft anledning att gräva upp en del bildmaterial från den artikeln, och fastnade då för följande bildsekvens. Den är från filmen End of the Wicked, och föreställer en man som förvandlas till en uggla. Jag kan inte sluta titta på den.
Filmens regissör, Helen Ukpabio, predikar evangeliet i sina filmer, och vill gärna framställa det ockulta just så främmande, och därmed ogripbart, mystiskt och obehagligt. Onookome skriver: "The fetish priest is vilified and demonized. He is reconstructed as the absolutely grotesque in local tradition, the unknowable. [...] The horrific, the jujuman, in this tradition of narration, is caged and conceptualized as the epitome of darkness to be exorcised or cast into hell."
Filmaffisch för End of the Wicked:
Andra bloggar om: kultur, film
Filmens regissör, Helen Ukpabio, predikar evangeliet i sina filmer, och vill gärna framställa det ockulta just så främmande, och därmed ogripbart, mystiskt och obehagligt. Onookome skriver: "The fetish priest is vilified and demonized. He is reconstructed as the absolutely grotesque in local tradition, the unknowable. [...] The horrific, the jujuman, in this tradition of narration, is caged and conceptualized as the epitome of darkness to be exorcised or cast into hell."
Filmaffisch för End of the Wicked:
Andra bloggar om: kultur, film
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)