Glass

LCK:s senaste HBO-special Shameless kom förresten ut på DVD i tisdags. Köp den.

Allt det där andra

Ett PS om Human Giant: 24. Nu har jag sett hela marathonet - det var sannerligen en omtumlande upplevelse, en på alla sätt lovvärd prestation av MTV och Human Giant, som lyckades uppbåda tillräckligt mycket energi och styrkraft genom hela dygnet det pågick. Visserligen kördes samtliga HG-avsnitt under dygnet både en och två gånger, och under de sista timmarna visades även en del repriser från tidigare under sändningen. Men glädjen, ambitionen och uppfinningsrikedomen gick inte att ta fel på. Även på småtimmarna, när tröttheten började smyga sig på samtliga inblandade, bjöds det på stor underhållning.

Särskilt omnämnande måste ges till Rob Riggle, som agerade säkerhetsvakt med linslus-tendenser, och hängde kvar under samtliga 24 timmar. Enligt förstahandsuppgifter från folk med insikt höll Riggle hov backstage med enorma mängder öl - och tittar man på hans successiva agerande märker man att det inte bara är hans improv-förmåga som gör honom så övertygande salongsberusad. (När Riggle anställdes som korrespondent på The Daily Show för en tid sedan var jag osäker på hur han skulle passa in där - nu är han en juggernaut, en av de bästa Stewart har att tillgå.)

Även Nick Kroll, Leo Allen och Brett Gelman stod för en imponerande mängd påhitt. Och låt oss inte glömma Zach Galifianakis, som var upprörd över att Gilmore Girls lagts ner, och fick publiken att skandera "Gilmore Girls! Gilmore Girls! Kill More Girls! Kill More Girls!" innan han blev stoppad. Av live-musiken var Ted Leos strömavbrott, med tillhörande improviserade sång, en av höjdpunkterna, liksom Cracked Outs bägge framträdanden mitt i natten.

***

McSweeny's har problem. Som följd av att indie-distributören Publisher's Group West gick omkull i höstas står det hippa SF-baserade förlaget på ruinens brant, och nu försöker man desperat rädda vad som räddas kan. För oss konsumenter innebär det en heltäckande rea i McSweeny's online-shop. Ordentliga klipp kan göras - vad sägs om en årsgång av The Believer för $21?

***

Denna vecka då alla obsessat över Sopranos har jag haft en helt annat serie i huvudet - en serie som också handlar om dysfunktionella människor på fel sida lagen, och vars sista avsnitt också visades i söndags kväll: Trailer Park Boys, en utanför Kanada kriminellt underskattad skapelse. Sju solida säsonger avslutades på ett finstämt, snyggt och helt och hållet tillfredsställande sätt.

***

Fantastisk läsning en regnig dag: Beware of the Blogs uttömmande text om världens mest kända streaker, killen som sprang tvärs över scenen under Oscarsgalan 1974. Obskyr popkulturtrivia när den är som bäst: Yes, They Called Him the Streak

***

Nu sticker jag till London för att dricka öl med Dr. Ö och se David Cross, Eugene Mirman, Todd Barry och Kristen Schaal uppträda på The 100 Club. Återkommer efter midsommar. Hej så länge!


Andra bloggar om: kultur, humor, Human Giant, McSweenys, Trailer Park Boys, David Cross

Swag

Det lönar sig att vara generös. Idag fick jag mitt swag som tack för pengarna jag skänkte i samband med WFMU:s marathon tidigare i år. Det tog ett tag för stationen att skicka ut alla pinaler, men det var det värt. Eftersom jag skänkte pengar under Tom Scharplings pass blev mitt swag-paket skräddarsytt därefter.



På bilden ovan: WFMU-tshirt, stickers, The Best Show-magnet, fint tackbrev, exklusiv CD med den fantastiska titeln The Best You Can Do Is Worse Than The Best Show, samt en signerad papperspåse från Tom.

Andra bloggar om: radio, kultur, WFMU, The Best Show, Tom Scharpling

Legion of Rock Stars

Legion of Rock Stars pioneered Pure Pleasure, in which the band listens to recordings of classic rock and pop songs on 30dB noise-blocking headsets, and then plays along. Freed from the shackles of practicing, LRS focuses instead on bringing the excitement of a large stadium rock show to the intimate arenas in which it performs.

Sådär 150 videos till här.


Andra bloggar om: musik, video, humor

Film International #27

En sneak peek på senaste Film International, som kommer ut om någon vecka eller så.

Ur innehållet: Stephen Frears, Eurodekadens, 300, Robin Wood återupprättar Leo McCarey, Czech Dream, Bergman vs Antonioni... plus: Sweet Sweetback's Baadasssss Song, österrikisk experimentfilm, rapport från Berlin...


Andra bloggar om: film, kultur

Lite annat inför helgen

Idag har även Cashback premiär. Såhär skrev jag om den i augusti förra året: "[...] maken till kvasipoetisk mystifiering av KVINNAN, stöpt i en förbluffande pubertal, masturbationsvänlig form, illa maskerad som konstnärlig hyllning, var länge sedan jag såg. Emilia Fox, som spelar kärleksintresset, är dock charmig - och ser precis ut som en ung Grynet Molvig." En stor spökplump i betyg. Skönt att se att vissa kritiker genomskådar den - "sunkigt" och "banalt", skriver Croneman (1), "ytligt, uppblåst och humorlöst", säger Karin Magnusson. Jan Söderqvist lyckas dock komma fram till att "inom den romantiska komedin hör Cashback till de sötare och charmigare" (4).

***

Doctor of Journalism: En av mina goda vänner, den mångsidige Henrik Örnebring, har kommit loss och börjat blogga. Och det är seriöst värre - initierade texter på engelska om journalistik och medieforskning, utifrån Henriks nuvarande position som forskare i Oxford. Läs här.

***

Studentafton på AF-borgen i Lund är en anrik tradition, och de prominenta gästerna inkluderar allt som oftast kungligheter, ministrar, tunga forskarnamn eller kulturpersonligheter av det mer storstilade slaget. Döm då om min förvåning när jag fick höra att gäst om två veckor (15/6) är Will Ferrell. Jag är imponerad; låt gå för att Ferrell är aktiv Sverige-vän (svensk fru, två söner som heter Magnus och Mattias, har sprungit Sthlm maraton ett par gånger, drar alltid Sverige-relaterade anekdoter hos Letterman och Conan, osv), men att få honom till ett universitet i Skåne är en fantastisk bedrift. Nu känner jag inte till omständigheterna, såklart, men ändå. Jag har förhinder och kan inte gå. Är inte världens största fan, men jag kan tänka mig att det blir god stämning.

(En rolig historia jag hörde - av vem? minns inte - om Ferrell var från VM i fotboll förra året. Någon kände igen Ferrell när han satt helt inkognito på svenska läktaren under någon match, men precis innan personen som såg honom hann utropa hans namn gav Ferrell personen en menande blick, log, och satte fingret för munnen - Ssshhhhh.)

***

Lite sent: Cannes-sammanfattningar på lite olika ställen. De flesta verkar vara överens om att det var ett väldigt bra år med massor av värdiga vinnare (många filmer är redan inköpta av svenska distributörer). Mark Kermode tog en paus från festivalrapporteringen för att leverera den roligaste och bästa sågningen av PotC:AWE hittills (jag har inte sett den ännu). Fresh Airs sammanfattning var också bra, framförallt gick jag igång ordentligt på superlativen om bröderna Coens nya, No Country for Old Men, men jag blev lite ledsen när John Powers satte tänderna i James Grays nya film We Own the Night. Den verkar förvisso vara konstruerad utifrån välbekanta (eller om man så vill klyschiga) ingredienser, men jag är ett stort fan av Grays två tidigare filmer Little Odessa och The Yards, önskar honom allt gott, och har hittills verkligen sett fram emot hans nya (som är blott hans tredje film på tretton år).


Andra bloggar om: kultur, film, Cannes, journalistik, Will Ferrell, Cashback

Death Proof och Black Snake Moan

Death Proof. Var ska man börja? Det är inte ens ett bombastiskt misslyckande - det är bara banalt, tråkigt och oengagerande. Tarantino poserar som vanligt med sina tonårsfantasier och alltmer uttjatade popkultur-referenser (Vanishing Point? Verkligen? Jag trodde blinkningarna till den nådde sin kulmen för tio år sedan), och bortsett från Kurt Russell och den avslutande biljakten är filmen ett sömnpiller; den segar sig fram genom ändlöst malande sub-QT-dialog som framförs av obegåvade skådisar.

Dessutom är den minst en halvtimme för lång. Om QT vore bokstavstrogen imitatör av genren, verkligen devot den estetik och dramaturgi som han påstås anamma, hade Death Proof klockat in på 77 minuter och varit oavbrutet, genuint dålig. Tänk er det, en sorts ultimat medelklass-ompaketering av skräpkulturen, en postmodern replika av då och där. Nu går det förstås inte, eftersom Tarantino inte kan låta bli att vara entertainer - dock mindre framgångsrikt än någonsin. Nettoresultatet är emellertid detsamma, i det att en bespottad genre nu stöps om till något oproblematiskt för oss att ironiskt avnjuta.

Hardcore-fansen borde inte uppskatta det inkonsekventa (och anakronistiska) genomförandet, och den genomsnittliga biobesökaren borde bli totalt uttråkad av alla longörer. Återstår då posörerna. Ju mer tiden går känns det som att det är för dem Tarantino alltid gjort sina filmer. Fram till Kill Bill vol. 2 hade jag ett stort, men stadigt minskat, förtroende för Tarantino, i den mening att oavsett kritiken mot hans filmer som enfaldiga, tomma och bara fyllda av filmnörd-referenser så köpte jag det, för jag upplevde att han, efter tre-fyra filmer, hade mejslat fram sitt eget universum, ett eget berättande där alla de här sakerna var medvetna ingredienser, essentiella för helheltspaketet. Universat var inte hermetiskt tillslutet, men gav man sig in i det fick man vara beredd på att träda in i Quentins referensbank, acceptera hans besattheter och berättarmässiga nycker. Och under de premisserna funkade det. Ett tag.

Men när jag tänker på honom nu framstår Tarantino mer och mer som en annan amerikansk regissör känd för att skapa sig ett eget universum, en egen tillflyktsort som mest är till för honom själv och hans närmast sörjande, ett universum där han står på fast mark och dit han återkommer gång efter annan för att han inte kan något annat: Kevin Smith. Och jag hatar Kevin Smith.

UPPDATERAD: Svenska kritiken spretar. Orvar Säfström snabbrecenserade från Cannes i SVT, var inte så förtjust. Fredrik Strage är dock förtjust (4), Karoline Eriksson drar till med "mångbottnad" (5), medan Michael Tapper inte tycker att det finns något under ytan (2).

***

I veckan har också Black Snake Moan premiär - en film som gjord för att missuppfattas. Till skillnad från Tarantino är inte Craig Brewer intresserad av att posera, utan att berätta en historia - i det här fallet en rejält skruvad sådan, som blandar frälsningsmotiv och religiös moralism med ren pulp. Det är smått bisarrt, men engagerande, med två bra rollprestationer av Christina Ricci och Sam Jackson i centrum. Om Hustle & Flow var Brewers hiphop-film är det här hans blues-film, och han väjer inte för bluesens komplicerade och motsägelsefulla budskap om man och kvinna, gud och djävulen, sorg och glädje. Och det är nog lätt att missa om man inte är vaksam. Liksom tidigare rör sig Brewer i mindre bemedlade delar av djupa, djupa södern i USA. På bara två filmer har han etablerat en distinkt stil, han har en påtaglig närhet till materialet och miljöerna. Det ska bli väldigt intressant att se vad han gör härnäst.

UPPDATERAD: Inte helt oväntat får Black Snake Moan ganska dåligt mottagande idag. Mårten Blomkvist tycker den är usel (1), Nils Nordgren är lite mer positiv (4), och Jan Aghed öser på med adjektiv som hopplös, ologisk, fyrkantig, sentimental, pretentiös och löjlig - men finner ändå att ge den (2) i betyg.


Andra bloggar om: kultur, film, Death Proof, Quentin Tarantino, Black Snake Moan

Torsdag

Eating in Public sammanfattar föredömligt veckans sorgligaste nyhet, att Triangelfilm packar ihop, här. Samtidigt skriver Sydsvenskan idag att Malmö stad lovar att hitta en lösning för Spegeln. Detta är oerhört viktigt för Malmö, så viktigt att jag tror det är svårt att omedelbart inse följderna av det hål som Spegeln skulle lämna. Med det sköra kulturutbudet i staden skulle Spegelns död få stora konsekvenser - som Jan Aghed påpekar hyser biografen inte bara Triangelfilms visningar, utan också arrangemang som BUFF, Skånska filmdagarna, skolbion och inte minst Cinemateket. De övriga oberoende filminrättningarna i staden - Panora/Folkets bio och Victoria - kan omöjligt axla Spegelns åtaganden utan substantiell upprustning. Worst case scenario är såklart att SF köper upp och lägger ner biografen, i samma aggressiva, destruktiva anda som man brukar hantera konkurrenssituationer. Jag tror inte det kommer att hända, men just nu handlar det om att rädda det som räddas kan, med Spegeln som prio ett för Malmös del. Därefter det stora arkivet med 500+ filmer (som klarade sig bättre än väntat vid branden för ett par år sedan).

***

Amerikanska tv-säsongen tar mer eller mindre slut den här veckan. Abstinens - vad ska man se nu när man inte längre kan följa något vecka efter vecka? Jag försöker visserligen följa så få serier som möjligt, och nu har dessutom en av dem gått i graven (Veronica Mars) och en annan är jag tveksam till att fortsätta följa (Heroes). Men suget efter bra serier finns alltid. Min sommarlösning: catch up. Jag har Carnivàle S2, Deadwood S2 och Life on Mars att tag i. Och jag har ännu - chockerande! pinsamt! - inte sett en minut av The Wire. Men S1 ligger här och väntar på mig.

***

Tips på hur man kan indexera och hålla koll på sin DVD/CD/medie-samling? Har använt DVD Aficionado ett tag, trivs inte riktigt. Har testat Ant och DVD Profiler, men gillar inte apps, vill ha det online.

***

Har ni förresten hört att det kommer en tredje Shrek-film?!


Andra bloggar om: tv, film, kultur, Triangelfilm

Ett gigantiskt åtagande

Ingen vettig människa med ens ett flyktigt intresse för bra sketchbaserad humor har vid det här laget missat Human Giant, serien (av gänget med samma namn) som nu haft sin säsongsavslutning på MTV. Inte sedan The State har MTV visat ett lika helgjutet, välskrivet sketchprogram. Human Giant har fått fantastisk respons i media, killarna har synts överallt. Showen har överträffat mina förväntningar med råge, och de har tydligen även fått hyfsade tittarsiffror. Och från MTV åtnjuter gänget uppenbarligen en viss status, eftersom kanalen nyligen frågade dem: "Vad säger ni om att ta över MTV i ett dygn och göra precis vad ni vill?" En fråga det inte tog lång tid att svara på.

Sagt och gjort. I fredags vid middagstid lokal tid körde Human Giant igång ett osannolikt tjugofyratimmars-maraton från en studio överblickande Times Square i New York. Både MTV och MTV2 togs över. Rob, Aziz och Paul visade klipp från sina favoritprogram, musikvideos, hittade på diverse upptåg (Guitar Hero på jumbotronen på Times Square), och mottog telefonsamtal och besök från alla sina vänner i branschen, oavbrutet under ett dygn. Hela projektet kändes väldigt mycket tidiga MTV, löst hållet och öppet för infall, ljusår från den urvattnade kanal den är idag. Tendens eller bara tillfällighet? Stor eloge, hursomhelst. Som en extra krydda gick man ut från MTV och sa att om HG fick en miljon besökare på sin hemsida under dygnet man tog över kanalen skulle showen förlängas, annars skulle den läggas ner. Bullshit eller ej - sidan fick drygt 1,2 miljoner besökare. Till hösten kommer således en ny säsong av Human Giant.

För en humornörd var tillställningen en orgie, rena rama who's-who från alt comedy-scenen - det märktes att HG-gänget verkligen utnyttjat alla sina kontakter för att få dit folk, och det kändes som att alla roliga människor var där. Och de som inte var på plats i New York ringde in. Bob Odenkirk, Will Arnett, Michael Cera, Kristen Schaal, Michael Showalter, Zach Galifianakis, Fred Armisen, Todd Barry, Jon Glaser... Tim & Eric ringde in och påminde om att Shrek 3 hade premiär. Rob Riggle från The Daily Show var oerfaren säkerhetsvakt och blev alltmer full och oberäknelig. Och Nick Kroll tog över som den scenstjälande überbitchen Fabrice Fabrice. En hel del musikframträdanden hanns också med. Förutom den fantastiska rapduon Cracked Out dök även Mastodon, Ted Leo, The National och många fler upp.

Massor av klipp från denna episka händelse finns på Human Giants hemsida. Jag rekommenderar särskilt klippen med Fabrice Fabrice ("Paul, I will cut your face until you look like Seal") och det tillfälle då Will Arnett, Michael Cera och John Krasinski från The Office blir inblandade i en krånglig gisslansituation. (Musikklippen går ej att se utanför USA.) Som en person utan tillgång till amerikanska MTV var det frustrerande att följa maratonet via humorforum och lösryckta klipp, men en komplett digital version av hela dygnets händelser är på väg, och kommer troligtvis så småningom att dyka upp på ett fildelarnätverk nära dig.

EDIT: Tydligen kunde man inte kommentera det här tidigare - det kan man nu. Varsågoda!

Andra bloggar om: tv, humor, MTV, Human Giant

Fredag: vad jag tyckte om Zodiac

Jag har en svaghet för filmer som med tålmodig envishet skildrar en utrednings alla tröga turer. Gärna en polisutredning: alla falska spår, alla återvändsgränder, allt meningslöst pappersarbete. Allt det som vi traditionellt sett inte vill att en högoktanig polisfilm ska bestå av - det tråkiga, byråkratin, det tröstlösa harvandet, ett berättande där poängen inte nödvändigtvis är catch the bad guy utan kanske snarare att sätta in sig själv i ett samhälleligt sammanhang, att hitta sin plats i det stora maskineriet. Jag vet inte riktigt varför det är så. Kanske var det därför jag gillade The Good Shepherd betydligt mer än den antagligen förtjänade. Dessutom är jag som bekant väldigt förtjust i Mann-liga miljöer, där oftast idiotiskt envisa och enkelspåriga män obsessar kring något och låter resten av sina liv förfalla. Och så, insprängt bland alla högar av dokument och vittnesmål: mänsklig dramatik och brutalt, primitivt, oåterkalleligt våld. Förra året bjöd på ett par fantastiska exempel ur den skolan; förutom nämnda The Good Shepherd även Miami Vice och The Departed. Som äldre exempel kan nämnas Serpico eller Prince of the City.

Med detta som bakgrund är det inte konstigt att jag sällar mig till Jan Aghed, Hynek Pallas och de andra svenska kritikerna som verkligen gillade Zodiac, David Finchers tegelsten till film om seriemördaren som satte skräck i San Francisco med omnejd under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Mördaren åkte aldrig fast, vilket i kombination med dennes förkärlek för chiffer och idoga kommunikéer till den lokala presskåren öppnade upp en flodvåg av konspirationsliknande teorier om vem han kunde tänkas vara. Åtskilliga böcker har skrivits i ämnet; filmen bygger sitt stoff på Robert Graysmiths storsäljare. Graysmith var politisk tecknare på SF Chronicle när morden inträffade, och gick så upp i fallet att han till slut sa upp sig och började privatspana.

Just det faktum att polisen aldrig fick tag på gärningsmannen innebär att den verklighetstrogna filmen - 155 långa, täta minuter med oändligt mycket fakta, personer och platser - utmynnar i ett stort antiklimax. Men vilket antiklimax! Inte nog med att vi inte får ett stort tillfredsställande slut, flera gånger under filmen påpekar dessutom flera personer att Zodiac-mördaren inte är något mer än en blip på radarn i det stora sammanhanget - hundratals mord har skett sedan hans dåd, han är inte intressant, han är inte värdig en kult, han är inte en intellektuell gigant; han är patetisk och förvirrad och söker uppmärksamhet, hans chiffer kan skapas och knäckas med enkla kodböcker, och så vidare. Just den vägran att tillskriva mördaren en massa mytiska egenskaper, kombinerat med det antiklimaktiska slutet, tar effektivt udden av alla tillstymmelser till "ännu en seriemördarfilm", till sensationsmakeri och romantisering. Jag kommer nog inte att se om Zodiac speciellt många gånger, och den måste nog få ett par år på nacken innan man avverkar dom, men den känns redan på god väg att bli en av de Stora Amerikanska Kriminalfilmerna. (Och jag håller inte alls med Mårten Blomkvist att det är en film för redan frälsta Zodiac-fans; jag visste nästan ingenting om fallet innan filmen.)

Men jag vill gärna ta ett steg till. Jag vill att Zodiac ska signalera ett paradigmskifte. I den bästa av världar, när vi tjugo år framåt tittar tillbaka på Zodiac, konstaterar vi att det var då, 2007, som den ihärdiga och populära seriemördargenren, den som mytologiserade förment intellektuella slashers som Hannibal Lecter och gjorde dem till komplexa antihjältar, det var då den började dö. För det var då Zodiac kom, och drog undan mattan för hela genren. Det kommer väl inte att ske, men jag hoppas.

För trots att Zodiac är en film om en seriemördare (och den halvkändiskult den typen av mördare kan skapa) känns filmen, med sitt nyktra, nästan anti-spänningsberättande, som ett bokslut. Som om det är dags att dra ett streck och gå in i något slags post-tillstånd. Det är konstigt, men perverst passande, att det är regissören av Se7en, David Fincher, som tycks antyda en sådan radikal omläggning av kursen.


Andra bloggar om: film, kritik, Zodiac, David Fincher

The Wait Is Ogre!

Shrek 3!!

Andra bloggar om: Shrek 3

Shrek 3

Shrekk!

Andra bloggar om: Shrek 3

Ny feed

Uppdatera era rss-läsare, eller hur det nu funkar.

Paus-paus

Ett kort avbrott från avbrottet för lite skamlös reklam. Läs gärna senaste numret av Plaza Magazine, där jag har med en artikel om färgfilm, samt texter om både Killer of Sheep och Alejandro Jodorowsky. Eller läs senaste Residence, där jag skriver om konstfilm. Jag påpekar bara detta för jag är ganska stolt över texterna, och framförallt innehållet. Ju mer udda och alternativ film jag lyckas belysa i dessa glassiga livsstilstidningar, desto gladare är jag.

Igår skrev jag lite längre än vanligt i Sydsvenskan, om sommarens kommande blockbusters. Artikeln finns på nätet, här. I tidningen blev det ett helt uppslag, kolla:

***

Item: jag kan inte sluta lyssna på första spåret på Eluviums nya platta, men är det tillräckligt för att gå på konserten? Han/de spelar på Debaser om ett par veckor. 120 kr.

Item: om ni inte redan laddar ner Human Giant (MTV, torsdagar) så missar ni den bästa sketchshowen på ganska länge. Ett smakprov. Ett till.

***

Och så har vi grillat igen. Det var ganska kallt, men blommigt.

Work Song*

Drar ner på bloggandet ett tag - för en gångs skull är jag överhopad med jobb, på gott och ont, och kommer nog inte ha tid att hålla igång alla mina åtaganden med samma energi. Bloggen får därmed stryka på foten lite grann, åtminstone några veckor framöver. Ska försöka komma emellan med lite inlägg ibland. Å andra sidan: vem läser egentligen den här bloggen? Och hur många läser den? Jag försöker hålla koll på besökarantalet med Sitemeter, men antingen har en hel drös människor gått och dött den senaste veckan, alternativt abrupt tröttnat på mina skriverier, eller så är det något fel på statsen. Kanske läser folk bloggen bara via rss? Det jag vet är att typ hälften av de som kommer hit gör det från att ha googlat "croissant" eller "studsmatta". Kanske inte direkt optimala besökare för den här bloggen. Och definitivt inte så värst uppmuntrande för fortsatt skrivande. Prioriteringar just nu: 1. jobb 2. Film International 3. filmprojekt 4. allt annat 5. blogg. Nåt sånt.

***

Det finns förstås en massa andra bloggar att läsa. Jag håller mig inte med en länksamling här, men minst en gång om dagen besöker jag ett helt gäng svenska bloggar (och ytterligare några då och då). Kanske dags för en blogg roll. Listan varierar, men just nu ser den ut såhär:

A Place for Robots / Eff
b a n a l
Conan the Librarian
dumburken
Eating in public
Emma
En dröjande blick
Erik Stattin
Kullin
Lisa F-W
På språng
Roger Wilson
Shampoo Rising
Staffan
Tennisspionen
Therese Bohman
Vassa eggen
Weird Science

Framförallt är På språng och Eating in public något av best kept secrets bland svenska film- och kulturbloggar.

***

Hursomhelst: i fredags grillade vi!

* lyssna

Fem snabba

Kanske till Cannes? Spekulationer hos En dröjande blick. Hela listan släpps om en vecka. (For the record: jag ska inte dit.)

***

I efterdyningarna av Man Uniteds historiska förnedring av Roma i tisdags ställer Martin Kelner i The Guardian en viktig fråga.

***

I believe Yo La Tengo is Spanish for "Yo, let's tango!". Ronald Thomas Clontle är tillbaka med nya halsbrytande musikomdömen.

***

Andy Barker PI läggs ner, det återstår bara ett avsnitt av Tim and Eric Awesome Show Great Job!, men: The Human Giant har precis kickat igång. Sjunde och sista säsongen av Trailer Park Boys smögs igång i söndags. Och adult swim har redan beställt trettio nya avsnitt av TAEASGJ!.

***

TSOYA-intervju (video och audio) med Jack McBrayer, som spelar Kenneth i 30 Rock.

Film International #26

Ute nu - Film International #26! Specialnummer om Comic Book Films: massor av matnyttiga artiklar om Superman, Flash Gordon, Mike Hodges, "Superheroes for Perverts", The League of Extraordinary Gentlemen... plus en mängd recensioner och festivalrapporter. För mer info, kolla hemsidan.

(Saknar din favorithökare Film International? Be dem ringa Interpress så ordnar de resten.)

3 x standup

Jen Kirkman - Self Help
Detta debutalbum lovar mycket. Jen Kirkman är komiker och skådis (kan just nu ses i Acceptable.tv på VH1), och hennes korta, anekdotfyllda set påminner bitvis mer om en monolog än en session med punchlines var tjugonde sekund - skämten finns där, och de är utmärkta, men de utannonseras inte som tydliga oneliners utan är oftast inbakade i långa berättelser om flygskräck, The Cure, kackerlackor och hemsökta hus. Kirkman har ett fantastiskt flyt i sitt berättande, ibland följer hon en mindre tanke långt bort från sitt huvudresonemang, bara för att återknyta till ursprungshistorien flera minuter senare med en självklar elegans.

Smakprov:



Jimmy Pardo - Pompous Clown
Jimmy Pardo brukar hävda att han framför ungefär 10% av sin "act", sitt skrivna material, när han gör ett genomsnittligt ståuppgig. Resten, menar han, är improviserad interaktion med publiken. Har man lyssnat på Pardos podcast Never Not Funny är man inte direkt förvånad över den inställningen - Pardo är en underhållande skitsnackare av rang som uttryckligen inte gillar sitt eget material - även om jag alltid trott hans uppskattning av sina gig var en överdrift. Det var inte förrän jag lyssnade på hans cd Pompous Clown som jag insåg hur på pricken det är. Han är oavbrutet rolig i en dryg timme, men han kommer knappt in på sitt material överhuvudtaget - när han inleder ett skämt för fjärde-femte gången utan att komma till skott skakar man uppgivet på huvudet. Istället hugger Pardo direkt tag i publiken från första stund han går upp på scen, plockar upp små kommentarer, pikar underliga skratt, hänger sig kvar vid vissa av sina blixtsnabba associationer - och publiken äter ur hans hand. Det är svårt att förklara hur det faktiskt funkar, allt talar egentligen för att det borde vara outhärdligt att lyssna på (bara nu när jag läser om det låter det hemskt). Pardo borde inte kunna komma undan med det han säger, men på något märkligt sätt gör han det. Han framstår heller inte som en bully eller en dryg besserwisser - snarare påminner han om en klassisk entertainer.

Smakprov:



Maria Bamford - How to WIN!
'The Bammer' är på sätt och vis Jimmy Pardos motsats. I intervjuer har hon berättat att hon först på senare tid blivit bättre på att interagera med publiken; tidigare undvek hon all kontakt med den, och var i princip oförmögen att hantera häcklare. Hon förlitar sig nästan uteslutande på sitt skrivna material, och håller sig till det benhårt, utan att sväva ut och improvisera. Men hon är mer aktiv i sin dialog med publiken nu, om än fortfarande ganska försiktig. En viktig ingrediens i Bamfords akt är hennes fantastiska förmåga att jobba med röster, i första hand sådana som är i bjärt kontrast till hennes naturliga, nervösa, nasala röst - självsäkra agenter, gamla barndomsvänner, australier. Det här är hennes andra skiva - på den första, The Burning Bridges Tour, och under Comedians of Comedy-turnén hon var med på 2005, framstod hon mer sårbar och neurotisk. Förändringen på scen har väl rimligtvis att göra med att hon är mer självsäker och framgångsrik som komiker nu. Det är det fina med standup - en komiker kan framföra sitt material, men gränsen mellan personen och komikern är i många fall så tunn att en förändring hos den förra nästan automatiskt kan läsas av hos den senare. Åtminstone är det så hos många av de komiker jag gillar.

Smakprov:


Samtliga album rekommenderas varmt. Self Help och Pompous Clown kan köpas via AST Records. How to WIN! köps enklast direkt från Maria Bamfords hemsida. Om man är snäll får man till och med ett fint foto med på köpet.



Andra bloggar om: humor, standup, Jen Kirkman, Jimmy Pardo, Maria Bamford

Äggskal

Helgen gick som förmodat i filmens tecken.

Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film hade goda förutsättningar att bli den definitiva dokumentära genomgången av vågen av slasher-filmer som tog fart i och med Halloween 1978 och eskalerade under absurda former genom hela 80-talet, och senare fick en ironisk renässans efter Scream i slutet av 90-talet. Många för genren viktiga regissörer och skådespelare ställde upp på intervjuer, filmklipp säkrades från i princip alla relevanta titlar, och som bas för berättandet utgick man från Adam Rockoffs välskrivna bok med samma namn. Men istället för det där slutgiltiga dokumentet blev det ännu en parad av skräckfilmsfans och -producenter med taggarna utåt, tuggande samma gamla visa om hur de är superalienerade från resten av populärkulturen, hur skräckfilm är "ett snäpp mer accepterat än porrfilm". Precis som vanligt alltså. Så tröttsamt. När ska skräckdiggarna förlikas med att deras favoritgenre är såväl box office-godis som föremål för snart lika många akademiska skrifter som western-filmen? Om något så tycks de drabbade av identitetskris. Dock underhållande med klipp från alla de obskyra slashers som slog mynt av trendsättande verk som Friday the 13th. Efter Going to Pieces var det befriande att se Slither, en underhållande, effektiv zombie-scifi-slasher av James Gunn, som gjort sin hemläxa men lyckats undvika alltför många ironiska blinkningar till tidigare filmer, mycket tack vare ett rappt tempo och ett gäng skådespelare som hänger sig totalt åt filmen och inte spelar över, hur bisarr storyn än blir (och tro mig, det blir den). Larry Cohen hade varit stolt.

Jag gick på autopilot genom The Pursuit of Happyness, Venus och Lady in the Water. Venus är inte utan förtjänster, men lika ofta som jag imponeras av Peter O'Toole, lika ofta kommer den där isande känslan: det är en zombie de ställt framför kameran, O'Toole har ingen aning om var han är eller varför. Men de har en fin jargong mellan sig, de tre grånade aktörerna runt sitt fikabord. The Pursuit of Happyness är precis så programmatisk och urtrist att man verkligen bara behövde se de första tio minuterna, om man inte läst ett synopsis eller sett en trailer, för att förstå exakt vad som skulle hända, och när. Inget ovanligt i sig, såklart, men det är ovanligt när den utstakade vägen ger absolut ingenting tillbaka, varken i estetiska uttryck eller utmärkande skådespeleri. Lady in the Water är åtminstone inte förutsägbar, så mycket ger jag M. Night Shyamalan. Däremot förstår jag inte varför Philadelphias stora son tillåts fortsätta göra dessa livlösa, långa fantasiepos som bara blir dummare och dummare ju längre de pågår - och vissa aspekter av just Lady in the Water når en sådan narcissistisk och idiotisk nivå att man häpnar. Efter att nu sett filmen hamnar historierna om Shyamalans megalomani i ett nytt ljus, och jag blir plötsligt sugen att läsa The Man Who Heard Voices, boken om filmens produktion och Shyamalans skilsmässa från Disney.

Betydligt roligare är The Carpetbaggers, en sanslös, svulstig, spretande såpoperaprototyp från 1964 som vid premiären lanserades med den eggande taglinen "This Is Adult Entertainment!". En stor, men samtidigt förvirrad produktion av en typ det är lätt att associera till drömfabriken från tiden precis innan den stora krisen och Nya Hollywood - desperat sökande efter en ny, klar identitet, redan på god väg in i en nedåtgående spiral med fläskiga, påkostade epos utan styrfart. The Carpetbaggers handlar om en skamlöst Howard Hughes-lik mogul som framgångsrikt ger sig in i såväl flygindustrin som Hollywood under 1920-40-talet, samtidigt som han beter sig som ett svin mot alla i sin omgivning. Å andra sidan finns det knappt en enda sympatisk figur i hans närhet - hela filmen befolkas av cyniska, själviska vampyrer som livnär sig på andra människors olycka, och whiskey. Jag har inte sett så mycket whiskey drickas sedan Dallas. Filmen har självklart massor av problem - den är 150 min lång, har en bristfällig leading man i George Peppard - men samtidigt är det omöjligt att inte sugas in i det skräpiga och teatrala i berättelsen, som innehåller allt från tjugoåriga styvmödrar och bilkrascher till fejkäktenskap, utpressning och sexdrypande dialog. Scenografin är bitvis barockt överlastad av mattor, fåtöljer, bokhyllor, barer och statyetter. Kostym (såklart) av Edith Head. Alan Ladds sista film - hans rollfigur Nevada Smith blev dock ämne för en spinoff två år senare med Steve McQueen i huvudrollen.

Mer skräck, vintage edition: I Saw What You Did, en i all väsentligt försumbar William Castle-rulle från 1965 om ett par busringande tonåringar som råkar reta upp fel person - en galen mördare! Ovanligt långsökt intrig för att vara Castle, och filmen har även en del problem på andra håll, till exempel är tonåringarna i centrum så irriterande att man önskar livet ur dem, och i ett svagt ögonblick tycks Castle också bestämt sig för att krydda soundtracket med extremt opassande instrumental surfpop. Till behållningarna hör en lika omotiverad men hysterisk cameo av Joan Crawford (som bara är med i ett par scener men får 'top billing'), och John Ireland som den besinningslöse mördaren. Levererades till vissa biografer med säkerhetsbälten för biofåtöljerna - så man inte skulle bli "shocked out of your seat". Klassisk Castle-promotion.

Jag såg lite annat också: De andras liv (äntligen, jättebra etc), Destricted (gav mig egentligen ingenting; Marco Brambillas bidrag var dock kul), Winston (Soderberghs charmiga kortfilm från 1987 som lade grunden för sex, lies and videotape), Deja Vu (har alltid varit svag för Tony Scotts teknikfetischism och vouerism - här når den nya nivåer; inledningssekvensen är dessutom gjord med en sådan glad sadism att man inte kan låta bli att charmas), och så har jag börjat kolla på The Blue Planet - osannolikt bra. Troligtvis förstärks upplevelsen omätbart mycket med projektor, men jag har hursomhelst inte varit så fascinerad av ett naturprogram sedan jag var liten. Då som nu - David Attenborough.


Andra bloggar om: kultur, film, tv, Going to Pieces, Slither, The Pursuit of Happyness, Venus, Lady in the Water, The Carpetbaggers, I Saw What You Did

Järnspikar

Här har man precis kommit hem från Stockholm när det meddelas att Agnès Godard är en av flera gästföreläsare på årets Drömfabrik hos SFI i slutet av april. Jag kommer inte ha möjlighet att åka upp igen så snart. Fan. Som av en oerhörd slump har jag spenderat ansenlig tid och energi under den gångna helgen åt att prisa just hennes lov för en god vän. Great minds...! Godard är utan tvekan en av vår tids främsta filmfotografer, med en hypnotiserande förmåga - som ingen annan - att skildra kroppar och intimitet i rörliga bilder. Hennes arbete är nästan synonymt med Claire Denis filmer - hon har i princip filmat allt Denis regisserat - och just deras samarbete är något man kan hoppas att hon pratar om när hon besöker SFI. Jag har såklart ingen aning om hur hon gör sig i sådana här sammanhang, men om hon erbjuder publiken så mycket som en antydan om hur hon skapar sina mystiska, mytiska, makalösa bilder blir det en högtidsstund för alla intresserade av film i allmänhet och filmfotografi i synnerhet.


Andra bloggar om: film, kultur, Drömfabriken, SFI, Agnès Godard