onsdag 16 november 2005

LaLa Land Parody Paradise



Whitechapel Art Gallery kör just nu den största enskilda Paul McCarthy-utställningen som hittills visats i England, LaLa Land Parody Paradise, som fokuserar på hans nya jätteinstallation Caribbean Pirates, inspirerad av Disneyland-åkturen med liknande namn och genomförd tillsammans med hans son Damon. Utställningen sker i två lokaler. I själva galleriet visas skisser, foton, skulpturer och målningar - de flesta har anknytning till den nya installationen, men ett flertal verk från McCarthys tidiga karriär finns också med, från slutet av 60-talet och framåt.

Det enda som egentligen saknas är några videoverk, typ The Painter eller någon filmad performance - vilket verkligen är synd, eftersom det är på det området den LA-baserade konstnären i min mening gjort störst avtryck. Avsaknaden av video gör att utställningen inte riktigt känns som den övergripande sammanfattning av McCarthys oeuvre som den har vissa ambitioner att vara, men den erbjuder ändå en bra introduktion till konstnären, och en pervers föraning till vad som komma skall, i utställningslokal numero två.

För att få plats med den stora piratinstallationen har Whitechapel Gallery även hyst in sig i en lagerlokal på Cheshire Street, en sidogata till Brick Lane, fem minuters promenad från galleriet. Det krävs ett visst mått av detektivarbete för att bland allt myller av folk lägga märke till den mycket diskreta dörren som leder in i lokalen, och vi hinner gå förbi både två och tre gånger innan vi hittar rätt (dessutom är dörren låst, man måste buzzas in). Innanför den lilla entrén döljer sig dock ett oväntat stort utrymme, passande nog ordentligt nedgånget och skitigt. Caribbean Pirates är en väldigt ambitiös installation, tveklöst det största och mest avancerade McCarthy-projekt jag sett, och man känner direkt igen sig: ohämmade groteskerier, märkliga, oroande infall om sexualitet och makt, en fascination för det kommersiella, Disney, Hollywood - allt degenererat, muterat, överdrivet och vidrigt, men också hysteriskt roligt.

I den stora hallen står kulisser av olika skepp som fungerat som skådeplatser för McCarthys bisarra åkturer. Kvar på den övergivna scenen är resterna av till synes våldsamma handlingsförlopp: förstörelse, nerkladdade soldäck, blod, kroppsdelar, stank. Men vi behöver inte gissa oss till vad som försiggått, eftersom det hela tiden projiceras desorienterande videoklipp överallt runt omkring oss, som visar de olika äventyren piraterna ägnat sig åt - orgier, mord, förnedring, erövringar. I sann McCarthy-stil är allt cartoon-aktigt, piraterna har lösnäsor och -öron, den enklaste kommunikation är något svårt och omständligt. Det vältras i chokladsås, ketchup och majonnäs. McCarthy själv virrar omkring som en osäker befälhavare och mumlar strategier, och plötsligt kan en mer dagsaktuell politisk dimension till verket lite oväntat skönjas.

Läs mer om utställningen här. Körs till 8 januari.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Synd att man inte kunde se detta performance/installation i "original", det är verkligen kittlande och inte så lite frustrerande att gå omkring och få glimtar av vad som faktiskt verkar ha varit ett (relativt) sammanhängande narrativ. Fast å andra sidan kanske det är en essentiell del av konstupplevelsen: man går omkring och kollar på tomma flaskor Captain Morgan och intorkad chokladsås och undrar "Vad fan har hänt här egentilgen?".

En bra konstupplevelse. Tack Martin för introduktionen till denne store samtidskonstnär som helt gått mej förbi!

Martin Degrell sa...

Helt sant - det är sällan man får tillfälle att se en performance/installation som denna "live", vilket är synd. Men visst ligger det något i att beskåda "the scene of the crime" - även om projektionerna inte lämnade mycket till fantasin! Kul ändå att du gillade det - var aningens orolig över vad du skulle tycka (trodde förvisso inte att du skulle få en chock, men ändå).

Har fortfarande inte riktigt klurat ut i vilket sammanhang som installationen först gjordes, men alla spår pekar mot Tyskland...

Anonym sa...

Om vi nu ska ta på stora prettoglasögonen så undrar jag såhär i efterhand om inte den bästa läsarten för McCarthys verk är att bevittna den med någon typ av CSI-ögon, d v s att man tittar på konst som om man gjorde en brottsplatsundersökning. Den där krypande känslan som infinner sej när man går runt och tittar på resterna av hans performance med filmerna rullande i bakgrunden (handkamera, yrselframkallande bildvinklar etc) är att man bevittnar resterna från ett brott (eller rentav en crime spree!) eller i alla fall någon form av överträdelse.

Något att tänka på? Galleribesökaren som detektiv i jakt på mening. Säkert en sliten metafor redan, men nu när jag tänker närmare på det låg det ganska mycket "brottsplats" över installationen. Tänker osökt på amerikanske fotografen WeeGee som ju började sin bana som brottsplatsfotograf, om jag minns rätt.

hälsar
Henrik

Martin Degrell sa...

Det är den känslan man får av flera av McCarthys andra installationer också - Bossy Burger, som jag såg på Louisiana för några år sedan, är ett bra exempel: bara kulisserna - studion - kvar, med möglande mat, rester av mjöl, ketchup, majonnäs osv. Visst skänker det en extra dimension till upplevelsen - oavsett om det från början mest handlar om en ofrånkomlig konsekvens av att ett performance egentligen är en engångshändelse, åtminstone i McCarthys fall.