Glass

LCK:s senaste HBO-special Shameless kom förresten ut på DVD i tisdags. Köp den.

Allt det där andra

Ett PS om Human Giant: 24. Nu har jag sett hela marathonet - det var sannerligen en omtumlande upplevelse, en på alla sätt lovvärd prestation av MTV och Human Giant, som lyckades uppbåda tillräckligt mycket energi och styrkraft genom hela dygnet det pågick. Visserligen kördes samtliga HG-avsnitt under dygnet både en och två gånger, och under de sista timmarna visades även en del repriser från tidigare under sändningen. Men glädjen, ambitionen och uppfinningsrikedomen gick inte att ta fel på. Även på småtimmarna, när tröttheten började smyga sig på samtliga inblandade, bjöds det på stor underhållning.

Särskilt omnämnande måste ges till Rob Riggle, som agerade säkerhetsvakt med linslus-tendenser, och hängde kvar under samtliga 24 timmar. Enligt förstahandsuppgifter från folk med insikt höll Riggle hov backstage med enorma mängder öl - och tittar man på hans successiva agerande märker man att det inte bara är hans improv-förmåga som gör honom så övertygande salongsberusad. (När Riggle anställdes som korrespondent på The Daily Show för en tid sedan var jag osäker på hur han skulle passa in där - nu är han en juggernaut, en av de bästa Stewart har att tillgå.)

Även Nick Kroll, Leo Allen och Brett Gelman stod för en imponerande mängd påhitt. Och låt oss inte glömma Zach Galifianakis, som var upprörd över att Gilmore Girls lagts ner, och fick publiken att skandera "Gilmore Girls! Gilmore Girls! Kill More Girls! Kill More Girls!" innan han blev stoppad. Av live-musiken var Ted Leos strömavbrott, med tillhörande improviserade sång, en av höjdpunkterna, liksom Cracked Outs bägge framträdanden mitt i natten.

***

McSweeny's har problem. Som följd av att indie-distributören Publisher's Group West gick omkull i höstas står det hippa SF-baserade förlaget på ruinens brant, och nu försöker man desperat rädda vad som räddas kan. För oss konsumenter innebär det en heltäckande rea i McSweeny's online-shop. Ordentliga klipp kan göras - vad sägs om en årsgång av The Believer för $21?

***

Denna vecka då alla obsessat över Sopranos har jag haft en helt annat serie i huvudet - en serie som också handlar om dysfunktionella människor på fel sida lagen, och vars sista avsnitt också visades i söndags kväll: Trailer Park Boys, en utanför Kanada kriminellt underskattad skapelse. Sju solida säsonger avslutades på ett finstämt, snyggt och helt och hållet tillfredsställande sätt.

***

Fantastisk läsning en regnig dag: Beware of the Blogs uttömmande text om världens mest kända streaker, killen som sprang tvärs över scenen under Oscarsgalan 1974. Obskyr popkulturtrivia när den är som bäst: Yes, They Called Him the Streak

***

Nu sticker jag till London för att dricka öl med Dr. Ö och se David Cross, Eugene Mirman, Todd Barry och Kristen Schaal uppträda på The 100 Club. Återkommer efter midsommar. Hej så länge!


Andra bloggar om: kultur, humor, Human Giant, McSweenys, Trailer Park Boys, David Cross

Swag

Det lönar sig att vara generös. Idag fick jag mitt swag som tack för pengarna jag skänkte i samband med WFMU:s marathon tidigare i år. Det tog ett tag för stationen att skicka ut alla pinaler, men det var det värt. Eftersom jag skänkte pengar under Tom Scharplings pass blev mitt swag-paket skräddarsytt därefter.



På bilden ovan: WFMU-tshirt, stickers, The Best Show-magnet, fint tackbrev, exklusiv CD med den fantastiska titeln The Best You Can Do Is Worse Than The Best Show, samt en signerad papperspåse från Tom.

Andra bloggar om: radio, kultur, WFMU, The Best Show, Tom Scharpling

Legion of Rock Stars

Legion of Rock Stars pioneered Pure Pleasure, in which the band listens to recordings of classic rock and pop songs on 30dB noise-blocking headsets, and then plays along. Freed from the shackles of practicing, LRS focuses instead on bringing the excitement of a large stadium rock show to the intimate arenas in which it performs.

Sådär 150 videos till här.


Andra bloggar om: musik, video, humor

Film International #27

En sneak peek på senaste Film International, som kommer ut om någon vecka eller så.

Ur innehållet: Stephen Frears, Eurodekadens, 300, Robin Wood återupprättar Leo McCarey, Czech Dream, Bergman vs Antonioni... plus: Sweet Sweetback's Baadasssss Song, österrikisk experimentfilm, rapport från Berlin...


Andra bloggar om: film, kultur

Lite annat inför helgen

Idag har även Cashback premiär. Såhär skrev jag om den i augusti förra året: "[...] maken till kvasipoetisk mystifiering av KVINNAN, stöpt i en förbluffande pubertal, masturbationsvänlig form, illa maskerad som konstnärlig hyllning, var länge sedan jag såg. Emilia Fox, som spelar kärleksintresset, är dock charmig - och ser precis ut som en ung Grynet Molvig." En stor spökplump i betyg. Skönt att se att vissa kritiker genomskådar den - "sunkigt" och "banalt", skriver Croneman (1), "ytligt, uppblåst och humorlöst", säger Karin Magnusson. Jan Söderqvist lyckas dock komma fram till att "inom den romantiska komedin hör Cashback till de sötare och charmigare" (4).

***

Doctor of Journalism: En av mina goda vänner, den mångsidige Henrik Örnebring, har kommit loss och börjat blogga. Och det är seriöst värre - initierade texter på engelska om journalistik och medieforskning, utifrån Henriks nuvarande position som forskare i Oxford. Läs här.

***

Studentafton på AF-borgen i Lund är en anrik tradition, och de prominenta gästerna inkluderar allt som oftast kungligheter, ministrar, tunga forskarnamn eller kulturpersonligheter av det mer storstilade slaget. Döm då om min förvåning när jag fick höra att gäst om två veckor (15/6) är Will Ferrell. Jag är imponerad; låt gå för att Ferrell är aktiv Sverige-vän (svensk fru, två söner som heter Magnus och Mattias, har sprungit Sthlm maraton ett par gånger, drar alltid Sverige-relaterade anekdoter hos Letterman och Conan, osv), men att få honom till ett universitet i Skåne är en fantastisk bedrift. Nu känner jag inte till omständigheterna, såklart, men ändå. Jag har förhinder och kan inte gå. Är inte världens största fan, men jag kan tänka mig att det blir god stämning.

(En rolig historia jag hörde - av vem? minns inte - om Ferrell var från VM i fotboll förra året. Någon kände igen Ferrell när han satt helt inkognito på svenska läktaren under någon match, men precis innan personen som såg honom hann utropa hans namn gav Ferrell personen en menande blick, log, och satte fingret för munnen - Ssshhhhh.)

***

Lite sent: Cannes-sammanfattningar på lite olika ställen. De flesta verkar vara överens om att det var ett väldigt bra år med massor av värdiga vinnare (många filmer är redan inköpta av svenska distributörer). Mark Kermode tog en paus från festivalrapporteringen för att leverera den roligaste och bästa sågningen av PotC:AWE hittills (jag har inte sett den ännu). Fresh Airs sammanfattning var också bra, framförallt gick jag igång ordentligt på superlativen om bröderna Coens nya, No Country for Old Men, men jag blev lite ledsen när John Powers satte tänderna i James Grays nya film We Own the Night. Den verkar förvisso vara konstruerad utifrån välbekanta (eller om man så vill klyschiga) ingredienser, men jag är ett stort fan av Grays två tidigare filmer Little Odessa och The Yards, önskar honom allt gott, och har hittills verkligen sett fram emot hans nya (som är blott hans tredje film på tretton år).


Andra bloggar om: kultur, film, Cannes, journalistik, Will Ferrell, Cashback

Death Proof och Black Snake Moan

Death Proof. Var ska man börja? Det är inte ens ett bombastiskt misslyckande - det är bara banalt, tråkigt och oengagerande. Tarantino poserar som vanligt med sina tonårsfantasier och alltmer uttjatade popkultur-referenser (Vanishing Point? Verkligen? Jag trodde blinkningarna till den nådde sin kulmen för tio år sedan), och bortsett från Kurt Russell och den avslutande biljakten är filmen ett sömnpiller; den segar sig fram genom ändlöst malande sub-QT-dialog som framförs av obegåvade skådisar.

Dessutom är den minst en halvtimme för lång. Om QT vore bokstavstrogen imitatör av genren, verkligen devot den estetik och dramaturgi som han påstås anamma, hade Death Proof klockat in på 77 minuter och varit oavbrutet, genuint dålig. Tänk er det, en sorts ultimat medelklass-ompaketering av skräpkulturen, en postmodern replika av då och där. Nu går det förstås inte, eftersom Tarantino inte kan låta bli att vara entertainer - dock mindre framgångsrikt än någonsin. Nettoresultatet är emellertid detsamma, i det att en bespottad genre nu stöps om till något oproblematiskt för oss att ironiskt avnjuta.

Hardcore-fansen borde inte uppskatta det inkonsekventa (och anakronistiska) genomförandet, och den genomsnittliga biobesökaren borde bli totalt uttråkad av alla longörer. Återstår då posörerna. Ju mer tiden går känns det som att det är för dem Tarantino alltid gjort sina filmer. Fram till Kill Bill vol. 2 hade jag ett stort, men stadigt minskat, förtroende för Tarantino, i den mening att oavsett kritiken mot hans filmer som enfaldiga, tomma och bara fyllda av filmnörd-referenser så köpte jag det, för jag upplevde att han, efter tre-fyra filmer, hade mejslat fram sitt eget universum, ett eget berättande där alla de här sakerna var medvetna ingredienser, essentiella för helheltspaketet. Universat var inte hermetiskt tillslutet, men gav man sig in i det fick man vara beredd på att träda in i Quentins referensbank, acceptera hans besattheter och berättarmässiga nycker. Och under de premisserna funkade det. Ett tag.

Men när jag tänker på honom nu framstår Tarantino mer och mer som en annan amerikansk regissör känd för att skapa sig ett eget universum, en egen tillflyktsort som mest är till för honom själv och hans närmast sörjande, ett universum där han står på fast mark och dit han återkommer gång efter annan för att han inte kan något annat: Kevin Smith. Och jag hatar Kevin Smith.

UPPDATERAD: Svenska kritiken spretar. Orvar Säfström snabbrecenserade från Cannes i SVT, var inte så förtjust. Fredrik Strage är dock förtjust (4), Karoline Eriksson drar till med "mångbottnad" (5), medan Michael Tapper inte tycker att det finns något under ytan (2).

***

I veckan har också Black Snake Moan premiär - en film som gjord för att missuppfattas. Till skillnad från Tarantino är inte Craig Brewer intresserad av att posera, utan att berätta en historia - i det här fallet en rejält skruvad sådan, som blandar frälsningsmotiv och religiös moralism med ren pulp. Det är smått bisarrt, men engagerande, med två bra rollprestationer av Christina Ricci och Sam Jackson i centrum. Om Hustle & Flow var Brewers hiphop-film är det här hans blues-film, och han väjer inte för bluesens komplicerade och motsägelsefulla budskap om man och kvinna, gud och djävulen, sorg och glädje. Och det är nog lätt att missa om man inte är vaksam. Liksom tidigare rör sig Brewer i mindre bemedlade delar av djupa, djupa södern i USA. På bara två filmer har han etablerat en distinkt stil, han har en påtaglig närhet till materialet och miljöerna. Det ska bli väldigt intressant att se vad han gör härnäst.

UPPDATERAD: Inte helt oväntat får Black Snake Moan ganska dåligt mottagande idag. Mårten Blomkvist tycker den är usel (1), Nils Nordgren är lite mer positiv (4), och Jan Aghed öser på med adjektiv som hopplös, ologisk, fyrkantig, sentimental, pretentiös och löjlig - men finner ändå att ge den (2) i betyg.


Andra bloggar om: kultur, film, Death Proof, Quentin Tarantino, Black Snake Moan