fredag 10 november 2006

UK-rapport



Bristol var bra.
London var bra.

Resan till Bristol var som väntat oändligt tråkig, men bussarna var åtminstone välutrustade, bekväma, och inte alls så överfulla som vi befarat. Av de fem timmarna ombord spenderades säkert en och en halv med att stå stilla i överbelamrade bilköer inne i London. Det var dimmigt av alla avgaser. Alla tutade, ingen kom någonstans, ingen brydde sig. Det var en dystopisk scen, ett sånt läge då man finner sig tänka att megastäderna blir vår död, att det är kört. Resan gav också viss insikt i det engelska transportsystemet, och startade en diskussion om vilka som åker buss och vilka som åker tåg i England, hur systemet ser ut med priser, biljetter och så vidare. Engelsmännens älskade klasshierarkier lever och frodas.

På sätt och vis påminner Bristol om Malmö och många andra arbetarstäder som desperat försöker hitta en ny identitet i en postindustriell tid. Det byggs överallt i staden, det finns massor av energi, men det är lite oklart vad allt ska resultera i. Tobaksproduktionen är sedan länge nästan nere på noll. De stora industrierna är inte längre kvar. Det gamla universitetet, University of Bristol, har funnits i flera hundra år, har 8 000 studenter i de klassiska disciplinerna, utövar enormt inflytande i Bristol, och äger halva gamla stan. Uppstickaren Bristol UWE, som bildades så sent som 1992, har 30 000 studenter, satsar på nya typer av utbildningar, och får slåss om varenda föreläsningssal. Ironiskt nog har utrymmesbristen lett till att UWE integrerats mycket bättre än UB med stadens näringsliv och kulturinstitutioner - man har lokaler i anslutning till konsthallarna, utbildningen i grafisk design har en hel våning längst upp i huset hos Arnolfini, kulturhuset för modern konst nere vid den gamla hamnen.

Just Arnolfini var centrum för helgens begivenheter, The Compass of Horror. Synnerligen vältajmad helg för skräckfilmsvisningar - Halloween och fullmåne. Fyra filmer visades inalles, samtliga föregicks av diverse föreläsningar, och följdes av Q&As med regissörer, producenter, och andra inblandade. Den första, japanska Rampoo Noir, missade vi, men efter incheck och mingel såg vi Ginger Snaps, som jag inte sett tidigare. Sessionen inleddes med en föreläsning om psykoanalys och skräckfilm, och efter filmen följde frågestund med regissören John Fawcett, och Xavier Mendik, brittisk filmvetare som forskat en del kring denna kanadensiska, feministiska varulvstrilogi (som bland annat presenterats i Film International 2006:3). Jag måste säga att jag gillade filmen ganska mycket; liksom så många andra skräckisar vågar den inte riktigt hålla sin pose hela vägen, och ballar troget till genren ur mot slutet, men premissen och anslaget är mycket intressant. Ska leta upp och se efterföljarna.

Söndagen inleddes med den nigerianska religious horror-filmen End of the Wicked. Trots filmens bitvis påfrestande amatörmässiga tekniska kvalitet (som man dock gott kan argumentera tvingade oss åskådare vända upp och ner och hitta nya synsätt på traditionell estetik och narrativ) var detta helgens höjdpunkt, mycket för att filmens producent och manusförfattare, evangelisten Helen Ukpabio, var på plats för att svara på frågor, illsammans med Onookome Okome, som är en av världens främsta kännare av nigeriansk film och dess otroligt produktiva videofilmsproduktion, Nollywood. Jag hoppas kunna skriva lite mer ingående om den här programpunkten vid ett senare tillfälle - återkommer.

Helgens sista film var Dust Devil, skriven och regisserad av den sydafrikanske filmmakaren Richard Stanley, som var på plats för att diskutera filmens tema och budskap, men också alla de bekymmer han haft under åren med att få ut en vettig version av filmen på bio, och sedemera DVD. Stanley slog igenom med sin debutfilm Hardware 1990 ("nittiotalets Terminator!", som Värnpliktsnytt krönte den, ett år innan T2 kom), och kom snabbt i kontakt med bröderna Weinstein, och Miramax, som delfinansierade hans nästa projekt - nämnda Dust Devil. Dust Devil handlar om en demon som driver omkring i Namibia-öknen och lurar på förtappade själar - människor vid vägs ände. I en amerikansk liftares skepnad (Hartley-alumnin Robert Burke, klädd som Clint Eastwood i en Sergio Leone-western) passar han på sina byten, och mördar och lemlästar dem. För polisen ser det ut som en seriemördare är i farten, men en kommissarie gör kopplingar till afrikansk folklore och startar en egen undersökning. Filmen har sina brister, men uppvisar samtidigt massor av spektakulära naturmiljöer, och blandar genrer hejvilt, från western och skräck till road movie och hämndfilm. Stanleys originalversion var ungefär två timmar lång, men Miramax klippte utan hans godkännande ner den med en dryg halvtimme, och skippade nästan helt den mytologiska kontexten - de såg filmen som en seriemördarthriller, inget annat. I sitt Q&A pratade Stanley lite om hans upplevelser kring detta, och lite om hans kamp att få ut filmen i sin originalversion, något som nu också skett, drygt tretton år efter premiären.

The Compass of Horror var otroligt roligt och lärorikt. Idén med att utgå från olika filmer under samma tak, och dyka djupare, se bortom genren, känns väldigt förenlig med FI:s filosofi. Ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera bra, publikvänlig film med vass kritik och analys utan att kompromissa med vare sig tillgängligheten eller skarpsinnet. Nästa år blir det åtminstone ett arrangemang till, denna gång eventuellt med fokus på censur. Med tanke på hur smidigt och välorganiserat allting var redan nu ser det bra ut inför framtiden.

***

London var som vanligt: öl på The Jerusalem, som utan konkurrens är mitt favoritställe i London, utifrån såväl sortiment som klientel, personal och stämning. Aldrig något annat än supertrevligt. Promenad över Millenium Bridge till Tate Modern och de fantastiska rutschkanorna. Tips: tisdagförmiddagar är det knappt någon kö. Trots detta åkte jag bara i de små, som man inte behövde biljett till. Mycket uppfriskande. Min gode vän Dr. Ö åkte från fjärde. Böcker på Foyles. Bästa vietnamesen på Old Street. The Departed på ett nästan öde Odeon Leicester Sq. Älskade den från första till sista rutan - årets bästa jämte Miami Vice. Ska försöka skriva lite mer om den lagom till svenska premiären.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

5 kommentarer:

Jacob! sa...

The Departed – yessss! En faktor jag inte räknat med, men njöt oändligt av, var hur genuint jävla skitrolig den var emellanåt. Scorsese har så mycket rutin - och distans - att det är liksom flera varv av grejer. Och Mark Wahlberg, nästan eller precis lika rolig som i I Heart Huckabees.

Anonym sa...

Men var det inte väldigt flåsgrabbigt? Spelade inte Nicholson över i rollen som sig själv? Och, hade man inte sett det där förut? Ganska många gånger? Ska hursomhelst bli intressant at läsa vad du tycker.

Martin Degrell sa...

(Bara en kort replik för att förklara hur jag resonerar, skriver mer senare.)

Jag har läst en del negativt om Jack, men tycker han är utmärkt, och i jämförelse med många av hans andra roller på senare år är han här snarare disciplinerad - tänk på att hans flippande i filmen är en konsekvens av karaktärens öde, inte Jacks lösa tyglar. (Utan att vara för spoiler-aktig.)

Och flåsgrabbigt är precis vad det inte är, i min mening. Det fina med Scorsese, som så många av hans efterapare misslyckas med, är att han likt Michael Mann transcenderar "cool" (flås)grabbighet och landar i hårdkokt, kompromisslös brottsfilm, befolkad av besatta män på bägge sidor lagen, precis som hans litterära motsvarigheter: Ellroy, Burke, Thompson, etc. Det är så vansinnigt stilsäkert och stabilt, grunden är så solid, att det aldrig blir ängsligt eller spekulativt.

Anonym sa...

I beg to differ, på samtliga punkter faktiskt. :) För mig känns det överhuvudtaget daterat och ocool... Men som sagt, det ska bli intressant att läsa mer.

Anonym sa...

*Avundsjuk* Dust Devil har jag velat se ett tag nu. Jaså, det är samma kille bakom som Hardware? Det visste jag inte. Nu blir min längtan ännu starkare!