My Special Teas and Ointments!

Erik Stattin tipsar om en fantastisk promo för James Liptons nya bok, Inside Inside. Det är tre makalösa minuter; en balansgång på gränsen mellan självparodi och megalomani. Jag blir inte klok på den - det är nästan så man kan tro att den är producerad av Late Night with Conan O'Brien-gänget, där Lipton ett flertal gånger deltagit i sketcher som präglats av stor distans till sitt eget ego (som utan tvivel är enormt). Han var för övrigt gäst just hos Conan häromveckan för att göra reklam för boken, som tycks vara precis så navelskådande som titeln antyder, och som Inside the Actors Studio ju faktiskt är.

När jag såg promon påmindes jag av David Cross lustmord på Lipton från hans HBO-special The Pride Is Back! 1999. Cross hade tidigare gruvligt parodierat Liptons fjantiga svassande för filmstjärnor i Mr. Show, men i ståupp-versionen gick han steget längre.



Kalenderbitande diggare minns den eleganta, ironiska rättvisan i att Cross ett par år efter avrättningen fick skådespela mot Lipton i Arrested Development: Lipton spelade fängelsedirektören på anstalten där Tobias Fünke villigt hamnade för att studera interners beteendemönster inför en filmroll. Jag är säker på att det inte var en slump - AD-författarna med Mitch Hurwitz i täten är slipat folk.


Andra bloggar om: humor, James Lipton, David Cross

Nya tider

Nej, jag ska inte flytta, vare sig till New York eller Karlskrona (men med tanke på den takt i vilken folk flyttar från Malmö så vetefan). Nej, jag ska inte gifta mig. (Jösses!) Det var inte meningen att låta påskina att något så dramatiskt stod för dörren.

Såhär enkelt är det: från och med nu kommer jag att blogga om film och tv på Weird Science. WS, rimligen Sveriges mest medieciterade tv-blogg, startades ursprungligen av bröderna Häglund, men är numera ett kollektiv bestående av ett helt gäng skribenter med olika intressen och inriktningar, varav jag alltså är en. Läs allt om nylanseringen här.

Vad innebär detta?
Inga konstigheter. Alla matiga texter om film och tv som jag normalt skulle publicera här kommer framöver att hamna på Weird Science istället. WS är inriktat på innehåll, så kortare åsikter, film/tv-relaterade notiser, YouTube-klipp och dylikt hamnar även fortsättningsvis här.

Kommer den här bloggen att upphöra?
Nej. Men jag misstänker att den kommer att förändras en aning. Den kommer nog att bli mer personlig, och mer renodlad mot humor, musik, media, fotboll, mat och andra dumheter.

Är det någon som bryr sig?
Möjligen. Jag har trots allt en handfull trogna läsare på den här bloggen, och jag hoppas de fortsätter följa mitt skrivande, gärna både här och på WS. Criswell predicts: ett statistiskt nosedive för den här bloggen.

Således!
Besök och lägg till Weird Science till dina favoriter eller bokmärken, prenumerera på WS-feeden, men läs gärna vidare här också.

Martin

I väntan på

Jag har varit bortrest.

Därav inga inlägg på ett tag. Men inom kort: omvälvande tillkännagivanden. Nya vägar och riktningar. Watch this space.

Knäckebröds-303:a

Blade Runner-skiten

Min kompis Ola hävdar bestämt att han försökt se Ridley Scotts sci-fi-extravaganza Blade Runner ett flertal gånger, men aldrig lyckats, eftersom han ofelbart somnar halvvägs in. Ergo: det är en dålig film. Jag har inte samma kompromisslösa relation till Blade Runner som Ola, men förhållandet är klart komplicerat. Första gången jag såg filmen var jag i högstadieålder, formatet var VHS, tv:n liten. Jag tyckte den var sådär, vilket jag minns att jag tyckte var underligt - alla förutsättningar fanns ju för att jag skulle gilla den, och alla personer vars filmsmak jag då respekterade älskade den. Var man det minsta intresserad av film och sci-fi var det i princip ens plikt att avguda den. Men jag ryckte mest på axlarna.

Under åren som gått har jag sett hela eller delar av filmen igen vid olika tillfällen, ständigt fascinerats av dess beståndsdelar och den gränslösa tillgivenheten hos dess anhängare, men varje gång saknat en häftig, omkullvältande helhetsupplevelse. Teoretiskt är ju det mesta på plats. Jag gillar grundstoryn, framtidsvisionen, noir-estetiken, Rutger Hauers tal i slutet. Jag gillar alla inblandade skådisar, och har heller inget emot Ridley Scott. Filmmusiken har jag lyssnat på och uppskattat så mycket, att när jag på soundtracket hör Vangelis ljudmattor kombinerade med citat från filmen är det som att jag minns en annan film, en film med andra scener och karaktärer och miljöer, en film jag verkligen älskar - bara för att ryckas tillbaka till verkligheten och återigen bli besviken.

Utifrån detta kan jag konstatera att Ola och jag möjligen kommer att kunna sova ikapp nu när Ridley Scott, efter en filmrevisionistisk utflykt värdig George Lucas, presenterar den "slutgiltiga versionen" av Blade Runner på DVD, efter en kort sejour på diverse filmfestivaler. Och med "slutgiltig" menar han såklart "fem olika versioner på sju utgåvor över tre format". Istället för frosseri, förvirring, som Mattias påpekar i sitt klarsynta inlägg. På Guardians filmblogg skriver Mark Hooper idag syrligt och irriterat om Scotts revisionism, och liknar filmen vid Gaudís Sagrada Familia.

Jag tror det kan vara dags för mig att ge Blade Runner en slutgiltig andra (eller tredje, eller fjärde) chans.


Andra bloggar om: film, Blade Runner, DVD

Första visningen av There Will Be Blood

PTA:s There Will Be Blood visades för första gången inför publik häromdagen, på en filmfestival i Austin. Anmälarna uppskattade vad de såg:

Variety: "Certain to be rewarded with year-end accolades, Anderson’s film is a true American saga - one that rivals Giant and Citizen Kane in our popular lore as origin stories about how we came to be the people we are." [...] "[Radiohead guitarist and BBC composer in residence Johnny] Greenwood’s astonishing score is sure to be one of the most remarked-on aspects of the movie."

Cinematical: "Easily one of the year’s best films (so far), There Will Be Blood presents a side of Paul Thomas Anderson that we haven’t really seen yet — but it’s proof positive that he’s still one of the finest directors out there right now. You probably won’t believe that this film came from the same man who directed (the awesome) Boogie Nights, and I mean that as a big compliment. It’s just that different — and just that damned good."

IndieWire: "God Bless P.T. Anderson, for making his fifth consecutive slam dunk. I’m just so stunned and impressed and shaken by this film." [...] "There are flourishes of Stanley Kubrick, Terrence Malick, and Robert Altman (to whom the film is dedicated) but Anderson steps up his game as a master filmmaker beautifully telling a very scary story."

/Film sammanfattar reaktionerna.


Andra bloggar om: film, Paul Thomas Anderson, PTA, There Will Be Blood

Kulturkonsumtion

i. Kalla det vad fan du vill, Intiman Malmö. Har inte läst boken, det hade dock mitt sällskap, som tyckte den gjordes rättvisa i den mån det gick. Stor eloge till ensemblen, som trots vissa begränsningar i uttryck gör ett heroiskt arbete med alla scen-, kläd- och rollbyten under drygt två och en halv timme. Bitvis väl farsartat, och karaktärerna förblir i pjäsens snapshot-struktur ganska ytliga karikatyrer, vilket om jag förstått saken rätt går emot syftet med boken. Jag tänkte: om några av dessa scener dök upp på tv som del av ett sketchprogram hade jag inte gillat det. Kul att alla föreställningar är utsålda, men vansinne att förlägga dem till Intiman istället för Hipp. Precis samma sak med Körsbärsträdgården i våras, som tvingades sätta in extra föreställningar samtidigt som Hipp gick för tomma hus.

***

ii. Jens Lekman och Todd Barry, Inkonst Malmö. Glömde kameran hemma, men skrev ett långt inlägg på engelska någon annanstans. Highlights från det:

Jens Lekman took to the stage and introduced "one of my favourite comedians, from New York City, Mr. Todd Barry". It was interesting to see the crowd's reaction to Todd. The odds were hardly in his favour, going in: 1) 99% of the crowd was there to see Jens, b) it was a Saturday night (10 pm at this point), so everybody was hammered, and iii) comedians never warm up crowds here - it's unheard of. All those things considered, things ultimately went okay, but it could have ended in disaster. Standing right up front was a horrible, awful woman in her early twenties, who was drunk out of her mind, loud, and determined to interact with Todd from the get-go - and not in a good way. Starting with taking a bunch of flash photos of him, then just chatting, commenting and insulting him left and right. It was a nightmare.

Like the pro he is, Todd alternately charmed, dismissed and ridiculed the idiot, but she just wouldn't take a hint. At times Todd was barely able to deliver a joke without her interrupting, and at one point, Todd even asked, half-jokingly, if security could take her away, but nothing happened. The rest of the crowd, once it figured out that the horrible heckler wasn't contributing, booed her and loudly applauded Todd when he slammed her.

Todd was on for about 15-20 minutes, and the heckling aside, he delivered his usual brand of comedy - to cheers, chuckles and applause. He talked about how Jens was nice enough to pick him up at the airport - however, Jens had forgotten to mention that he doesn't own a car, so he just helped Todd onto the airport bus. Then he did his MySpace routine, this time upgraded to include Facebook references. "Sweden is Facebook territory", he claimed, and the crowd cheered. After having abandoned the Facebook joke due to the heckler, the crowd, in support, started chanting "Facebook, Facebook, Facebook", which, according to Todd, was officially the weirdest moment in his professional career as a standup comedian.

I can't say I'm a Jens Lekman fan, but he seems like a decent fellow, and he put on a good show, backed with his all-ladies band (save for a guy keyboard player). The sound was occassionally very busy, incorporating everything from flutes and strings to accordions and samplers, and at times, it felt like a school orchestra - every resource had to be utilized, no instrument left behind! Still, very very charming show, a lot of heart - and now I finally see where those Avalanches influences Jens has talked about come into play. Jens is a real crowdpleaser, with witty banter between songs and even some proper jokes thrown in here and there.

[...]

After the concert, Jens performed an impromptu solo session outside of the main room, just him and his guitar, much to the delight of his fans. Todd, however, was nowhere to be found. Instead, I went backstage and caught up with him there. Much to my surprise, Todd thought the set had went very well - perhaps best of the Swedish shows so far. Except for the heckler, of course. We talked a little about the tour. He was thrilled about being on the road with all the lovely ladies in Jens' band (who wouldn't?), and then he introduced me to Jens, who thought it was refreshing to meet a Swedish comedy fan for once. Nice guy.

***

iii. Andreas Kurtsson, Pictura Lund. Andreas är en god vän, och hans ljudexkursioner, som ofta resulterar i multimedial konst av såväl meditativ, nostalgisk som humoristisk natur, har jag följt med stort intresse under flera år. Verket Det föreställer ett berglandskap, eller något helt annat, ställs ut på Pictura veckan ut. Jag missade det när det ställdes ut på Bonniers konsthall tidigare i år, så det var skönt att hinna med det på hemmaplan istället.

***

iv. Filmkrönikan, SVT. Aldrig har det normalt sett överdrivna kraftuttrycket "infantiliseringen av populärkulturen" varit mer berättigat.

***

v. Facebook. Kapitulation. Goddamnit.


Andra bloggar om: kultur, teater, film, tv, humor, konst, Jens Lekman, Todd Barry, Filmkrönikan, Andreas Kurtsson

Ett gott samtal

Två mästare. En cigarrökande Orson Welles på gott humör intervjuas av Dick Cavett.




Andra bloggar om: kultur, tv, video, Orson Welles, Dick Cavett

Om Bill O'Reilly vore rappare

J-Smooth menar att Bill O'Reillys likheter med en gangstarappare är fler än han själv nog vill erkänna.



Texten:

Made You Watch

Now let me distort your perspective with my invective
Then pretend I'm objective
Y'all appointed me to serve injustice
kick like a steel toe y'all know it's Bill-O

My tactics are trifling, when I attack for the right wing
Run up from the back push the knife in
Up in my No Spin Zone i rock your bells like a ringtone
Call you prehistoric like Fllintstones

This ain't journalism, this is fox news
You need a plan for some slander, i got you
Propaganda I spit like *hock poo*
And that stan named Olbermann's getting got too

Plus I know you've seen Colbert jackin my swagger
but now I'm back in the lab and the fact of the matter is
The O'Reilly Factor is fatter, the facts don't matter
If i lack raw data i just pack more chatter

And when you see me debating the screaming and hating
Is only succeeding in making all of my ratings get fatter

He's lying!

Ha, made you watch
In my game you're a pawn when I'm on Fox
Getting big cuz I mix all your minds up
Where my don's at? Where my neocons at?

(via Ill Doctrine)


Andra bloggar om: musik, humor, hiphop, rap, video, Bill O'Reilly

Kermode x 2

Två anmärkningsvärda Mark Kermode-relaterade grejer i veckan som gått.

1. Först i fredags hade Death Proof biopremiär i England, och Kermode recenserade den för Five Live. Jag har tidigare länkat till Kermodes förhandssågning av Tarantino i samband med premiären av Hostel 2, men här går han mer rakt på sak. Elakt, smattrande och inte utan poänger. Jag har klippt ut det aktuella avsnittet. Lyssna:



2. Idag publicerar The Observer en intressant artikel i vilken Kermode ställs mot väggen för att konsekvent ha ignorerat tv-mediet i över tjugo år. Det låter vansinnigt, men Dr K är en så bindgalen filmpurist att han tycker tv per automatik är en lägre stående konstform - och de senaste tio årens uppryckning av tv-drama etc har inte gjort något för att få honom att ompröva den positionen. The Observer gav således Kermode en hel hög DVDs av de senaste årens främsta tv-produktioner, och bad honom återkomma med en rapport när han sett alltihop. Resultatet är en lång text med en del medgivande från Kermodes sida, men också med ett försvar av sin alltmer otidsenliga attityd mot tv-mediet.

Läs artikeln här
Läs Kermodes blogg-inlägg om artikeln här


Andra bloggar om: kultur, film, tv, kritik, Mark Kermode

Film International #28

Årets i särklass tjockaste nummer - 130 fullmatade sidor! - landade från tryckeriet för någon vecka sedan, men jag har först nu lagt vantarna på ett ex. Klicka på bilden för mer info.


Andra bloggar om: kultur, film, Film International

Tims standup

Tim Heidecker är inte bara sketchhumorist, han är även begåvad ståuppare:




Andra bloggar om: humor, Tim Heidecker

Sitter på ett rättvisemärkt café i Göteborg och ser regnet ösa ner. Göteborg den här helgen = inget Göteborg om två veckor. Ingen bokmässa i år heller alltså. Dålig planering igen.

***

FFF-invigningen gav inte så mycket - lite smått kaotiskt, skumt (som i "mörkt") och planlöst. Jag stannade en dryg timme, skippade Stardust. Borde kanske gått på skrammelpunk istället. Ska dock försöka se åtminstone någon festivalfilm under veckan som kommer.

***

Bobby Byrd har dött. James Browns vapendragare blev 73 år. Soul Sides har lagt upp två fina hyllningar.

PFT om DDL

Humoreleganten Paul F. Tompkins har börjat spilla bönorna om hur det var att filma There Will Be Blood, Paul Thomas Andersons kommande film (som ju Radioheads Jonny Greenwood ska göra musiken till, och som det för övrigt finns en ny trailer för här). Såhär sa PFT nyligen om den notoriska metodaren Daniel Day-Lewis, som spelar huvudrollen i filmen:

He was sort of half-in [character], half out. It was somewhat intimidating to be around, because I think referring to myself as an "actor" is being generous, so seeing somebody really into it like that made me feel like I was going to be yelled at for my performance. But then I had the realization that I'm not expected to be as good as him, so I really stopped making an effort. Whew! He did not try to stab me. [...] There was not much improv. Vince Vaughn is not in this movie.

Andra bloggar om: film, There Will Be Blood

Krockar i schemat

Ikväll åker jag in till Lund för att gå på FFF:s invigningsfest - får se om jag orkar stanna kvar för att se Stardust. Neil Gaiman är på plats. Hade jag varit 17 hade Gaimans närvaro gjort mig riktigt uppspelt.

Detta innebär att jag missar en skramlig spelning med Brutal Knightz i Rundgångs små lokaler på Möllan. Det hade säkert varit kul.

Beslut, beslut.

(Andlös ABBA-update: Jag har efter tips hittat den officiella shoppen på nätet.)

Filmdagarna: after the fact

Min närvaro under filmdagarna för ett par veckor sedan blev verkligen sporadisk. På fyra dagar såg jag bara fyra filmer - Ratatouille (PRO), Waitress (pro), Superbad (pro-) och Two Days in Paris (pro). God utdelning ändå, all things considered. Jobbigaste upplevelsen var Arn-presentationen - trailerns horribla berättarröst och det evinnerliga svärddragandet (verkligen, ZAZ-varning) fick mig att titta bort i andrahandsskam. Hallå, kan vi få se några dialogscener istället för en massa poserande i motljus och slowmotion? Vilken habil klippare som helst kan få ihop tio minuter musikindränkta lösryckta actionsekvenser, men hur låter det när trummorna tystnar? Hur är tonen? Hur pratar folk, hur agerar de? Men stunden var åtminstone föredömligt kort, det bjöds på en bra macka, och en liten detalj i den påkostade Arn-foldern framkallade bullrande skratt.



Jag avundas inte den stackars SF-praktikant som fick en jättehög foldrar och en märkpenna framför sig någon vecka innan filmdagarna. Okej Kalle, get to work! Självklart blev effekten att alla uppmärksammade plumpen, snarare än att den f d finansiären smidigt föll bort från folks medvetande.

Mingelmässigt: En person jag inte kände sa hej. Det verkade glesare och tröttare än vanligt. Ingen bjöd mig på drinkar under festen, men det var inte så konstigt för jag var inte där. Istället körde vi ett privat wrap party kvällen innan på Mrs Brown (jag rekommenderar grisryggen). Hela teamet var på plats (2 pers). Under veckan gjorde vi helikopter-shots, stod på ett hustak och såg på festivalmyllret, satt på en stubbe i Bokskogen, och en massa annat spännande.

***

När veckan var över sänkte jag garden efter månader av oavbrutet dubbel- och trippelarbete, och kollapsade i en hög av sunk och förkylning. Jag gjorde det dock på rätt ställe, nämligen hos mina förstående föräldrar. Jag hann under veckan som gick även med världens segaste dop, en avstickare till Kalmar, en del barnpassning, och en båtutflykt med hot om motorhaveri. Såhär fint kunde det se ut:



Efter denna lilla halvsemester är jag nu tillbaka, i den mån jag någonsin var borta, eller för den delen någonsin närvarande. Jag har sett lite film också, och tv, men det håller jag lite på.

En låt. El Michels Affair gör Wu-Tang:



Kom igen - ABBA? Någon?


Andra bloggar om: film, filmdagarna, Arn

S O S

Jag behöver hjälp. Var kan jag köpa ABBA-merch? Flaggor, tröjor, muggar, affischer, etc.

Don't ask.

Malmö filmdagar

Jag hade egentligen tänkt att vara duktig och liveblogga från Malmö filmdagar, som sätter igång imorgon och håller på till torsdag, men extremt dålig planering från min sida innebär att jag har fullt upp på annat håll hela veckan, så jag får vara glad om jag hinner med att se några filmer alls. Programmet är inte lika spännande som i fjol, men självklart finns det en del jag är sugen på, till exempel Waitress och American Crime. Vi får se vad jag hinner med.

Om du ska på filmdagarna och ser mig irra omkring i Filmstadens lobby, säg hallå. Eller bjud mig på en drink under festen på onsdag.

Jens + Todd

Jag är tämligen neutralt inställd till Jens Lekman. Han gör musik som jag normalt sett inte lyssnar på, men å andra sidan verkar han vara en trevlig typ, och nu har han (eller någon på hans skivbolag) gjort ett genidrag som direkt gör att jag ställer mig positiv till honom. Lekman har en ny platta på gång, och ska i samband med dess release ut på en liten mini-turné i Sverige. Som uppvärmning ska han ha med sig den här killen:



Alltså inte undertecknad, utan muntergöken till höger, Todd Barry. Todd Barry?! Just det, Lekman ditchar det traditionella förbandet till förmån för en torr liten ståuppkomiker från New York, som aldrig varit i Sverige tidigare men som nu kommer att uppträda inför förundrade popsnören i exotiska orter som Linköping, Hässleholm och Gävle. Samt lyckligtvis även Malmö, Göteborg och Stockholm. Det hela äger rum mellan 19 och 28 september - mer info här.

Pop/humor-kombon är mig veterligen ganska ovanlig i Sverige, det är den väl i USA också men av någon anledning finns där en viss koppling mellan indie/hipster-crowden och alt comedy-scenen, inte för att jag någonsin fattat den egentliga poängen och synergin relationen förväntas resultera i. Hoppas Lekmans fans tar emot Todd på ett bra sätt. Jag ska heja på i Malmö.

Här är ett spår från Todds skiva Falling Off the Bone:



Det är inte varje dag amerikanska ståuppare av rang kommer till Sverige, och det händer typ aldrig att de uppträder under de här omständigheterna. Om du är det minsta intresserad av att se en riktigt bra komiker med en distinkt röst får du helt enkelt inte missa Todd - Lekmans popmelodier får bli en bonus.


Andra bloggar om: musik, humor, standup, Todd Barry, Jens Lekman

Den riktiga listan

Roger redogör förtjänstfullt för låtlistan från Filippa Reinfeldts Sommar-program häromdagen. Listan är precis lika vidrigt slästruken som man kunnat tänka sig, men mina insatta källor gör gällande att den faktiskt är en whitewash, en andra tillrättalagd version, noggrant omstöpt för att inte stöta sig med den rådande image makarna R. så desperat odlat för media och allmänheten de senaste åren. Jag kan inte avslöja hur, men jag har lyckats få tag på den ursprungliga listan. Den ser ut såhär:


GG Allin - Dead or Alive

Tim Dog - Fuck Compton

Tribe of Issachar - Champion Natty (Dubplate)

Black Flag - Rise Above

ABBA - Ring Ring

Guided By Voices - The Winter Cows

Pharoah Sanders - The Creator Has a Master Plan

Steve Reich - Come Out

Ted Gärdestad - Sol, vind och vatten

Kool G Rap & DJ Polo - Two to the Head

Drexciya - Anti-Beats

The For Carnation - A Tribute To


Andra bloggar om: radio, musik