Den 27 december publicerade Sydsvenskan en krönika som jag skrivit om fenomenet NaNoWriMo. Jag befann mig i nån slags grötkoma under mellandagarna och upptäckte inte detta förrän idag. Eftersom texten inte finns på Sydis-webben lägger jag upp den här i sin helhet.
Kvävande ordräkning.
Författarskapet som rationaliseringsprojekt.
Enligt en nyligen publicerad undersökning drömmer var tredje svensk om att skriva en bok. Under förra månaden gavs ett utmärkt tillfälle att förverkliga drömmarna. 30 november avslutades National Novel Writing Month, NaNoWriMo, ett evenemang som ursprungligen startades i USA i syftet att väcka den nationella skrivlusten. Nu är det ett internationellt fenomen och förra året lockade NaNoWriMo över 165 000 deltagare, varav 30 000 passerade mållinjen. Reglerna är enkla: skriv en roman, 50 000 ord, på en månad.
I år hade ett par vänner bestämt sig för att skriva, och i ett svagt ögonblick – delvis inspirerad, delvis provocerad – gav jag mig också i kast med uppgiften. För lika mycket som min första impuls var att avfärda det hela som ett töntigt jippo lockades jag av utmaningen. För hur svårt kunde det vara? Vilken idiot som helst kan skriva en bok – idioter gör det hela tiden, för att parafrasera filmkritikern Joe Queenan.
Jag började räkna: 50 000 ord, drygt 1500 om dagen. Det kändes överkomligt.
Min strategi handlade mest om hur jag enklast skulle ro företaget i hamn. Skriva om något som kräver noll research, självklart. Gräva där jag står, absolut. Inga mysterier, inga komplicerade mordgåtor. Relationer mellan människor, här och nu i Malmö, där har vi något.
Redan efter en vecka låg jag hopplöst efter. Kompisar på de sociala nätverken uppdaterade hurtigt sin status: ”13000/50000. Här går det undan!” Jag dissade påfundet som ännu ett område där vi kan kvantifiera oss och mäta vår förmåga med andra. Ännu en arena där stress och dåligt samvete dikterar allt. Jag ojade mig framför min laptop. Vad händer med den kreativa friheten när den fjättras under dessa bojor?
Det blev snart tydligt att jag gick in i projektet med helt fel inställning – cynisk rationalisering snarare än ohämmad skrivlust. Jag började direkt förenkla, ta genvägar: Räknas långa citat som fusk? Ett citat kan ju äta upp lite utrymme. Jag blev en powergamer och var tvungen att stanna upp: Det var väl ändå inte så här man skulle göra? Vad hände med fantasin och passionen?
En NaNoWriMo-skrivande vän försökte sporra mig: det handlar inte om inspiration, det handlar om att tysta den inre redaktören, att fortsätta skriva trots att man vet att det man får ur sig är skräp. Det handlar om en hyperintensiv skrivarmånad, att sänka alla krav och bara producera en massa text. Men det låter ju förskräckligt tråkigt, försökte jag. Är inte poängen med ett författarskap att man ska lida, frusta och dansa fram sitt mästerverk? Jag fick ingen sympati.
Vi som har författardrömmar drömmer om det färdiga resultatet, inte den slitsamma vägen dit. Åtminstone inte om den ska tillryggaläggas på trettio dagar.
Med en vecka kvar av november insåg jag att loppet sedan länge var kört. Inget skrivet på flera dagar. Vardagens förtryckande gång kvävde effektivt alla försök till slutspurt. Var det inte en fotbollsmatch som stal fokus var det en tidningsartikel jag var tvungen att läsa.
Men så till sist, en idé: Nästa år skriver jag om konsten att misslyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar