Jag hamnade i ett litet twitterbråk häromdagen. [Jaha. Det är såhär man inleder ett filmkritiskt projekt år 2011, med att nämna twitter? Tillåt mig att självmörda mig med en rostig kniv. Goddamnit. Twitterbråk.] Min vän Chris ifrågasatte Guy Maddin: Chris visste att han som god cinefil borde gilla den excentriske kanadensaren, men han var smärtsamt kluven inför titlar som The Saddest Music in the World och My Winnipeg. Fair enough. Men jag som älskar i princip allt Maddin tar sig för kunde såklart inte låta bli att tala mig varm för surrealistens många mästerverk, och då Chris menade att han inte kunde med Brand Upon the Brain! alls, utan bara tyckte den trampade vatten, att inget hände, lade jag in bredsidan: "Du menar som i Certified Copy då?" Chris hade några veckor tidigare uttryckt sin stora kärlek för Abbas Kiarostamis senaste film, och jag hade precis sett den. Därpå följde ett par meningslösa repliker med hashtaggen #Abbasburn. Den blev inte långvarig.
Bredsidan var inte så allvarligt menad. Det är lite orättvist att kalla Certified Copy (eller Copie conforme som den heter i franskt original) händelselös. Men helt uppåt väggarna är det inte. Ni som är bekanta med Abbas Kiarostami kanske vet vad jag menar, oavsett om det är något ni ser som en kvalitet i hans filmer eller något ni hatar. Det är ganska långsamt. Det händer inte så mycket. Det pratas ganska mycket. Det reflekteras och internaliseras. Så till det yttre jo ja kanske. Och ändå så pågår det hela tiden saker under ytan, det rör sig och antyds, hintas hela tiden om ett större sammanhang, om mer komplicerade relationer och situationer.
Juliette Binoche träffar en engelsk författare som håller ett föredrag i en italiensk småstad. Hon lockas av honom, de börjar prata, vi vet inte vad de har för relation. Antagligen helt professionell. De tycks träffas för första gången. Kanske. Eller? De spenderar dagen ihop, och någonstans längs vägen råkar de ut för ett missförstånd: en gammal dam på ett café misstar dem för ett gift par. Men istället för att rätta henne hakar Binoche på, och plötsligt befinner sig de bägge någon helt annanstans i sin (icke)relation - de improviserar fram och iscensätter sin egen historia tillsammans, i nuet. Eller så var det tidigare spelet mellan dem det som var illusionen, och det är nu sanningen kommer fram.
Copie conforme är ganska lättsam, men absolut ingen bagatell. Jag har sett att folk jämfört den med Richard Linklaters Before Sunset/Sunrise, att det är en medelåldersvariant på dessa i mina ögon nästan obegripligt sönderälskade romansfilmer. Jag vet inte. Copie conforme är betydligt mer dubbelbottnad och tvetydig - vilket säkert kan uppfattas som irriterande och lite löjligt (och jag respekterar den hållningen) men som också gör den lockande, nästan spännande i sin lättsamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar