Oliver Reed spelar Simon Ashby, en ung stropp vars bägge föräldrar dog under tragiska omständigheter för tio år sedan. Hans olycklige bror tog sedan livet av sig, och nu bor Simon på familjens gods tillsammans med sin sura faster, sin av sorg halvgalna syster, hennes sjuksköterska, och lite tjänstefolk. Simon spenderar dagarna med att köra snabbt och vårdslöst med sin sportbil, dricka stora mängder konjak, och vara organist i byns kyrka. Han är också eventuellt psykopat med en hel resväska fylld av Mörka Hemligheter.
Paranoiac är en Hammerproducerad skräckthriller från 1963. Ett par år efter Psycho, således, och det känns som att man försöker kapitalisera lite på Hitchcocks klassiker, även om storyn inte alls är samma. Det är engelsk landsbygd, inte amerikansk. Inga motell i sikte, bara ett stort gods som hämtat ur The Innocents, eller för all del vilken annan Hammerfilm som helst. Och inga duschmord. Men från den alluderande titeln till vissa psykologiska förklaringsmodeller (utan att avslöja för mycket) finns det paralleller, och jag kan bara spekulera i hur man marknadsförde filmen då den kom. Klart är att flera skräckisar och thrillers började handla mer om enskilda individer och deras eventuella galenskap utifrån ett psykologiskt perspektiv efter det att Norman Bates introducerades för biopubliken.
Är man något så när bekant med Oliver Reed vet man att det bara är en tidsfråga innan den bullrige krutdurken oförblommerat börjar spela över på det mest uppseendeväckande sätt. Och sure enough, innan man hinner säga "återuppstånden bror" börjar Simons fasad krackelera: crazy ticks, druckna utbrott mot det stackars tjänstefolket, sadistiska sarkasmer mot den stackars franska sjuksköterskan, som han såklart har en affär med. I filmens klimax äter Reed sceneriet med en sådan utplånande frenesi att jag är förvånad över att ingen av de andra skådespelarna bryter ihop och börjar skratta och/eller får slaganfall.
Men jag älskar det förstås. Reed är den bästa sortens ham & cheese-aktör, den som tar allt på blodigt allvar och aldrig någonsin blinkar igenkännande till publiken. Hans storvulenhet förstärks bara av resten av ensemblen, som erbjuder precis den typen av neutralt stöd som en stjärna behöver för att lysa - även om jag är lite förtjust i Sheila Burrell, som spelar Simons bitchiga faster. Hennes bitterhet över att inte ha fått ärva något av det avlidna parets pengar, samtidigt som hon agerar målsman för spolingen Simon och hans syster, går inte att ta fel på där hon står i salongen och röker cigarett efter cigarett och levererar spydiga kommentarer. Hon utgör en fin kontrapunkt till Simons, och Reeds, vansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar