Jag tror jag hade uppskattat Sugar mer om jag älskat baseball. Många av mina amerikanska vänner älskar baseball, och åtminstone en av dem älskar även Sugar.
Nu är inte upplevelsen av Sugar helt beroende på vilken relation man har till baseball - även om den där extra magiska upplevelsen kanske är det - eftersom historien om den unge talangen från Dominikanska republiken som scoutas av en amerikansk klubb, flyttar ut på vischan i Indiana, rycks ur en värld och slängs in i en annan, är en väldigt mänsklig historia som hanteras precis med samma varsamhet och känsla som Anna Boden och Ryan Fleck gav prov på i sin debutfilm Half Nelson. Filmen lider dock - om det är rätt ord - av att titelns Sugar är en ganska tillknäppt person som bara blir än mer tillknäppt när han kommer till ett land där han inte förstår språket (och som gestaltas av en i ärlighetens namn ganska tillknäppt/okarismatisk skådespelare - som jag har för mig är amatör/baseballspelare på riktigt). Alienation i all ära, men filmen lider lite av detta eftersom det bara ger oss små glimtar av hans drömmar och senare hans ångest och hemlängtan. Vi får sällan hela storyn. Det kan vara bra ibland, här blir det lite väl många tomma hål att fylla i. "Men säg nåt då!", vill man säga.
Dessutom har filmen en ganska märklig struktur. Man märker hur skolad man är i dramaturgi och hur djupt det sitter, när man nästan protesterar (alltså nästan, en väldigt lam protest) då filmen med typ tio minuter kvar till synes knatar in på ett helt nytt spår, typ en c-d-plotnivå. Det kändes lite konstigt. Men so what.
Vad som är bra är att trots att vi får i princip your standard sportfilmsnarrativ med uppgång och fall, så sköts det ganska snyggt, lite odramatisk dramatik på något indie-vis. Som att man inte riktigt vill ta tag i tävlingsmomenten, inte riktigt kapitulera och hänfalla till alla klichéer som ju bara lockar med all sin fläskighet och igenkänning. Sympatiskt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar