Det här är en film om arkitektur. Och stiliga kläder och svallande känslor, såklart. Men mest arkitektur tycker jag. Framförallt betongborgerlig, förtryckande arkitektur i Milano, där filmen mestadels utspelar sig. De inledande scenerna visar ett Italien vi i filmsammanhang inte väntar oss eller är vana vid: snötäckt, gråmoddigt, monumentalt, kallt. Storstad. Industrialism och fabrikörer. Det fina folkets sammankomster. Tjänstefolket - så många! - som bockar och niger och berömmer. De gånger man flyr staden under filmens gång är det inte konstigt att färden går till någon helt annan plats, något luftigt, soligt och befriande - som San Remo, till exempel.
Io sono l'amore (även känd som I Am Love; på svenska har den fått den mer banala locka-medelålders-kulturtanter-titeln Kärlek på italienska*) är naturligtvis även en film om Tilda Swinton. Om det kommer en film om året med henne i nån sorts dominerande roll är åtminstone jag ganska nöjd. Swinton planerade tydligen filmen ihop med dess regissör Luca Guadagnino under över tio års tid. Kan det verkligen stämma? Det känns som Avatar-lång tid. Men så fick hon åtminstone utdelning i form av en saftig, dramatisk roll som matriark i den italienska familjen - en ryska som gift in sig i den förmögna klanen och medvetet undertryckt sitt ursprung.
När uppbrottet/revolten/reaktionen till slut oundvikligen kommer, blir det med besked. Hon är ju så väldigt bra på det där fiolsträng-agerandet, den goda Tilda; hon är på helspänn hela tiden, vilket överförs på oss. När det brister, så brister allt. Men hon är också en aktris som aldrig döljer agerandet - hon gör mer en grandios roll än att hon försvinner in i en person. Och det gör mig ingenting. Ensemblen kring henne är bra, men knappast utropstecken-bra. Kanske är det heller inte meningen. Det är The Tilda Show på många sätt. Jo, uppbrottet: vi blir inte så överraskade när det kommer. Och det ska det vi väl inte bli när det gäller en sån här film - att vi kommer att dras åt det melodramatiska, de stora gesterna och de livsavgörande besluten etableras ganska tidigt.
Kände också ett uppfriskande klasshat när jag såg filmen. Alla dessa servitörer, betjänter, påkläderskor, kockar, husor. "Vad är det här för människor? Hur kan de leva såhär? 2010? Häll upp ert eget vin någon gång!" Lite så kände jag påtagligt ofta under filmens gång. Det var roligt.
*) Apropå detta: när jag länkade till mitt tidigare inlägg om Copie conforme på Facebook uttryckte någon en lättnad - eller kanske förhoppning - över att dess svenska titel inte blev något fånigt i stil med En dag i Toscana, precis som alla franska filmer som måste heta något med Provence för att gå upp på svenska biografer. Varpå en annan kompis länkade till det här. Oy vey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar