Filmåret 2011 #5: Sugar

Jag tror jag hade uppskattat Sugar mer om jag älskat baseball. Många av mina amerikanska vänner älskar baseball, och åtminstone en av dem älskar även Sugar.

Nu är inte upplevelsen av Sugar helt beroende på vilken relation man har till baseball - även om den där extra magiska upplevelsen kanske är det - eftersom historien om den unge talangen från Dominikanska republiken som scoutas av en amerikansk klubb, flyttar ut på vischan i Indiana, rycks ur en värld och slängs in i en annan, är en väldigt mänsklig historia som hanteras precis med samma varsamhet och känsla som Anna Boden och Ryan Fleck gav prov på i sin debutfilm Half Nelson. Filmen lider dock - om det är rätt ord - av att titelns Sugar är en ganska tillknäppt person som bara blir än mer tillknäppt när han kommer till ett land där han inte förstår språket (och som gestaltas av en i ärlighetens namn ganska tillknäppt/okarismatisk skådespelare - som jag har för mig är amatör/baseballspelare på riktigt). Alienation i all ära, men filmen lider lite av detta eftersom det bara ger oss små glimtar av hans drömmar och senare hans ångest och hemlängtan. Vi får sällan hela storyn. Det kan vara bra ibland, här blir det lite väl många tomma hål att fylla i. "Men säg nåt då!", vill man säga.

Dessutom har filmen en ganska märklig struktur. Man märker hur skolad man är i dramaturgi och hur djupt det sitter, när man nästan protesterar (alltså nästan, en väldigt lam protest) då filmen med typ tio minuter kvar till synes knatar in på ett helt nytt spår, typ en c-d-plotnivå. Det kändes lite konstigt. Men so what.

Vad som är bra är att trots att vi får i princip your standard sportfilmsnarrativ med uppgång och fall, så sköts det ganska snyggt, lite odramatisk dramatik på något indie-vis. Som att man inte riktigt vill ta tag i tävlingsmomenten, inte riktigt kapitulera och hänfalla till alla klichéer som ju bara lockar med all sin fläskighet och igenkänning. Sympatiskt ändå.

Looking Good

Scott Bradley - Looking Good

(alt link)

Coma Cosy

Filmåret 2011 #4: Paranoiac

Oliver Reed spelar Simon Ashby, en ung stropp vars bägge föräldrar dog under tragiska omständigheter för tio år sedan. Hans olycklige bror tog sedan livet av sig, och nu bor Simon på familjens gods tillsammans med sin sura faster, sin av sorg halvgalna syster, hennes sjuksköterska, och lite tjänstefolk. Simon spenderar dagarna med att köra snabbt och vårdslöst med sin sportbil, dricka stora mängder konjak, och vara organist i byns kyrka. Han är också eventuellt psykopat med en hel resväska fylld av Mörka Hemligheter.

Paranoiac är en Hammerproducerad skräckthriller från 1963. Ett par år efter Psycho, således, och det känns som att man försöker kapitalisera lite på Hitchcocks klassiker, även om storyn inte alls är samma. Det är engelsk landsbygd, inte amerikansk. Inga motell i sikte, bara ett stort gods som hämtat ur The Innocents, eller för all del vilken annan Hammerfilm som helst. Och inga duschmord. Men från den alluderande titeln till vissa psykologiska förklaringsmodeller (utan att avslöja för mycket) finns det paralleller, och jag kan bara spekulera i hur man marknadsförde filmen då den kom. Klart är att flera skräckisar och thrillers började handla mer om enskilda individer och deras eventuella galenskap utifrån ett psykologiskt perspektiv efter det att Norman Bates introducerades för biopubliken.

Är man något så när bekant med Oliver Reed vet man att det bara är en tidsfråga innan den bullrige krutdurken oförblommerat börjar spela över på det mest uppseendeväckande sätt. Och sure enough, innan man hinner säga "återuppstånden bror" börjar Simons fasad krackelera: crazy ticks, druckna utbrott mot det stackars tjänstefolket, sadistiska sarkasmer mot den stackars franska sjuksköterskan, som han såklart har en affär med. I filmens klimax äter Reed sceneriet med en sådan utplånande frenesi att jag är förvånad över att ingen av de andra skådespelarna bryter ihop och börjar skratta och/eller får slaganfall.

Men jag älskar det förstås. Reed är den bästa sortens ham & cheese-aktör, den som tar allt på blodigt allvar och aldrig någonsin blinkar igenkännande till publiken. Hans storvulenhet förstärks bara av resten av ensemblen, som erbjuder precis den typen av neutralt stöd som en stjärna behöver för att lysa - även om jag är lite förtjust i Sheila Burrell, som spelar Simons bitchiga faster. Hennes bitterhet över att inte ha fått ärva något av det avlidna parets pengar, samtidigt som hon agerar målsman för spolingen Simon och hans syster, går inte att ta fel på där hon står i salongen och röker cigarett efter cigarett och levererar spydiga kommentarer. Hon utgör en fin kontrapunkt till Simons, och Reeds, vansinne.

Filmåret 2011 #3: Io sono l'amore

Det här är en film om arkitektur. Och stiliga kläder och svallande känslor, såklart. Men mest arkitektur tycker jag. Framförallt betongborgerlig, förtryckande arkitektur i Milano, där filmen mestadels utspelar sig. De inledande scenerna visar ett Italien vi i filmsammanhang inte väntar oss eller är vana vid: snötäckt, gråmoddigt, monumentalt, kallt. Storstad. Industrialism och fabrikörer. Det fina folkets sammankomster. Tjänstefolket - så många! - som bockar och niger och berömmer. De gånger man flyr staden under filmens gång är det inte konstigt att färden går till någon helt annan plats, något luftigt, soligt och befriande - som San Remo, till exempel.

Io sono l'amore (även känd som I Am Love; på svenska har den fått den mer banala locka-medelålders-kulturtanter-titeln Kärlek på italienska*) är naturligtvis även en film om Tilda Swinton. Om det kommer en film om året med henne i nån sorts dominerande roll är åtminstone jag ganska nöjd. Swinton planerade tydligen filmen ihop med dess regissör Luca Guadagnino under över tio års tid. Kan det verkligen stämma? Det känns som Avatar-lång tid. Men så fick hon åtminstone utdelning i form av en saftig, dramatisk roll som matriark i den italienska familjen - en ryska som gift in sig i den förmögna klanen och medvetet undertryckt sitt ursprung.

När uppbrottet/revolten/reaktionen till slut oundvikligen kommer, blir det med besked. Hon är ju så väldigt bra på det där fiolsträng-agerandet, den goda Tilda; hon är på helspänn hela tiden, vilket överförs på oss. När det brister, så brister allt. Men hon är också en aktris som aldrig döljer agerandet - hon gör mer en grandios roll än att hon försvinner in i en person. Och det gör mig ingenting. Ensemblen kring henne är bra, men knappast utropstecken-bra. Kanske är det heller inte meningen. Det är The Tilda Show på många sätt. Jo, uppbrottet: vi blir inte så överraskade när det kommer. Och det ska det vi väl inte bli när det gäller en sån här film - att vi kommer att dras åt det melodramatiska, de stora gesterna och de livsavgörande besluten etableras ganska tidigt.

Kände också ett uppfriskande klasshat när jag såg filmen. Alla dessa servitörer, betjänter, påkläderskor, kockar, husor. "Vad är det här för människor? Hur kan de leva såhär? 2010? Häll upp ert eget vin någon gång!" Lite så kände jag påtagligt ofta under filmens gång. Det var roligt.





*) Apropå detta: när jag länkade till mitt tidigare inlägg om Copie conforme på Facebook uttryckte någon en lättnad - eller kanske förhoppning - över att dess svenska titel inte blev något fånigt i stil med En dag i Toscana, precis som alla franska filmer som måste heta något med Provence för att gå upp på svenska biografer. Varpå en annan kompis länkade till det här. Oy vey.

Filmåret 2011 #2: L'Enfer d'Henri-Georges Clouzot

Berättelsen om Henri-Georges Clouzots otroligt påkostade, vansinnigt utdragna, och slutligen nerlagda filmprojekt L'Enfer från 1964 är en studie i manisk perfektion och okontrollerat storhetsvansinne. Men istället för en fullbordad L'Enfer får vi nu, 45 år senare, en långfilmslång dokumentär om äventyret, L'Enfer d'Henri-Georges Clouzot, som fängslat mig på avstånd sedan jag såg de första bilderna ur den för vad som känns som evigheter sedan. Först nu har jag haft tillfälle att se hela dokumentären. Jag är inte besviken.

Den stora behållningen är, föga förvånande, det bildmaterial som finns sparat från Clouzots inspelning och som återupptäcktes för några år sedan efter det att dokumentärfilmaren Serge Bromberg fastnat i en hiss i två timmar med Clouzots änka Inès de Gonzalez, och som en följd blivit bekant med henne. I samtalen om hennes framlidne make kom mardrömsprojektet L'Enfer upp, och det visade sig att hon hade sammanlagt 185 sparade rullar med material från filmen i sin ägo. Klipp från dessa är dokumentärens byggstenar - det är en orgie i testfilmer med huvudrollsinnehavarna Romy Schneider och Serge Reggiani, vilda kameraexperiment, märkliga bildeffekter, bisarra färgspektra, oändliga kostymprovningar. Det är något att förföras och förgöras av, vilket var precis det som hände med Clouzot. Death by sexy.

L'enfer d'Henri-Georges Clouzot finns än så länge bara på DVD. Men den skriker ju efter en Blu-ray-utgåva.

Jag menar:

Filmåret 2011 #1: Copie conforme

 
Jag hamnade i ett litet twitterbråk häromdagen. [Jaha. Det är såhär man inleder ett filmkritiskt projekt år 2011, med att nämna twitter? Tillåt mig att självmörda mig med en rostig kniv. Goddamnit. Twitterbråk.] Min vän Chris ifrågasatte Guy Maddin: Chris visste att han som god cinefil borde gilla den excentriske kanadensaren, men han var smärtsamt kluven inför titlar som The Saddest Music in the World och My Winnipeg. Fair enough. Men jag som älskar i princip allt Maddin tar sig för kunde såklart inte låta bli att tala mig varm för surrealistens många mästerverk, och då Chris menade att han inte kunde med Brand Upon the Brain! alls, utan bara tyckte den trampade vatten, att inget hände, lade jag in bredsidan: "Du menar som i Certified Copy då?" Chris hade några veckor tidigare uttryckt sin stora kärlek för Abbas Kiarostamis senaste film, och jag hade precis sett den. Därpå följde ett par meningslösa repliker med hashtaggen #Abbasburn. Den blev inte långvarig.

Bredsidan var inte så allvarligt menad. Det är lite orättvist att kalla Certified Copy (eller Copie conforme som den heter i franskt original) händelselös. Men helt uppåt väggarna är det inte. Ni som är bekanta med Abbas Kiarostami kanske vet vad jag menar, oavsett om det är något ni ser som en kvalitet i hans filmer eller något ni hatar. Det är ganska långsamt. Det händer inte så mycket. Det pratas ganska mycket. Det reflekteras och internaliseras. Så till det yttre jo ja kanske. Och ändå så pågår det hela tiden saker under ytan, det rör sig och antyds, hintas hela tiden om ett större sammanhang, om mer komplicerade relationer och situationer.

Juliette Binoche träffar en engelsk författare som håller ett föredrag i en italiensk småstad. Hon lockas av honom, de börjar prata, vi vet inte vad de har för relation. Antagligen helt professionell. De tycks träffas för första gången. Kanske. Eller? De spenderar dagen ihop, och någonstans längs vägen råkar de ut för ett missförstånd: en gammal dam på ett café misstar dem för ett gift par. Men istället för att rätta henne hakar Binoche på, och plötsligt befinner sig de bägge någon helt annanstans i sin (icke)relation - de improviserar fram och iscensätter sin egen historia tillsammans, i nuet. Eller så var det tidigare spelet mellan dem det som var illusionen, och det är nu sanningen kommer fram.

Copie conforme är ganska lättsam, men absolut ingen bagatell. Jag har sett att folk jämfört den med Richard Linklaters Before Sunset/Sunrise, att det är en medelåldersvariant på dessa i mina ögon nästan obegripligt sönderälskade romansfilmer. Jag vet inte. Copie conforme är betydligt mer dubbelbottnad och tvetydig - vilket säkert kan uppfattas som irriterande och lite löjligt (och jag respekterar den hållningen) men som också gör den lockande, nästan spännande i sin lättsamhet.

Det var då

Marc Maron, Louis CK, Sarah Silverman och Dave Attell i New York Magazine, 1995.

Kolla.

Jag tror jag ska göra som Per.

Madvillain: Avalanche / Victory Lap

Författare på trettio dagar

Den 27 december publicerade Sydsvenskan en krönika som jag skrivit om fenomenet NaNoWriMo. Jag befann mig i nån slags grötkoma under mellandagarna och upptäckte inte detta förrän idag. Eftersom texten inte finns på Sydis-webben lägger jag upp den här i sin helhet.


Kvävande ordräkning.
Författarskapet som rationaliseringsprojekt.

Enligt en nyligen publicerad undersökning drömmer var tredje svensk om att skriva en bok. Under förra månaden gavs ett utmärkt tillfälle att förverkliga drömmarna. 30 november avslutades National Novel Writing Month, NaNoWriMo, ett evenemang som ursprungligen startades i USA i syftet att väcka den nationella skrivlusten. Nu är det ett internationellt fenomen och förra året lockade NaNoWriMo över 165 000 deltagare, varav 30 000 passerade mållinjen. Reglerna är enkla: skriv en roman, 50 000 ord, på en månad.

I år hade ett par vänner bestämt sig för att skriva, och i ett svagt ögonblick – delvis inspirerad, delvis provocerad – gav jag mig också i kast med uppgiften. För lika mycket som min första impuls var att avfärda det hela som ett töntigt jippo lockades jag av utmaningen. För hur svårt kunde det vara? Vilken idiot som helst kan skriva en bok – idioter gör det hela tiden, för att parafrasera filmkritikern Joe Queenan.

Jag började räkna: 50 000 ord, drygt 1500 om dagen. Det kändes överkomligt.

Min strategi handlade mest om hur jag enklast skulle ro företaget i hamn. Skriva om något som kräver noll research, självklart. Gräva där jag står, absolut. Inga mysterier, inga komplicerade mordgåtor. Relationer mellan människor, här och nu i Malmö, där har vi något.

Redan efter en vecka låg jag hopplöst efter. Kompisar på de sociala nätverken uppdaterade hurtigt sin status: ”13000/50000. Här går det undan!” Jag dissade påfundet som ännu ett område där vi kan kvantifiera oss och mäta vår förmåga med andra. Ännu en arena där stress och dåligt samvete dikterar allt. Jag ojade mig framför min laptop. Vad händer med den kreativa friheten när den fjättras under dessa bojor?

Det blev snart tydligt att jag gick in i projektet med helt fel inställning – cynisk rationalisering snarare än ohämmad skrivlust. Jag började direkt förenkla, ta genvägar: Räknas långa citat som fusk? Ett citat kan ju äta upp lite utrymme. Jag blev en powergamer och var tvungen att stanna upp: Det var väl ändå inte så här man skulle göra? Vad hände med fantasin och passionen?

En NaNoWriMo-skrivande vän försökte sporra mig: det handlar inte om inspiration, det handlar om att tysta den inre redaktören, att fortsätta skriva trots att man vet att det man får ur sig är skräp. Det handlar om en hyperintensiv skrivarmånad, att sänka alla krav och bara producera en massa text. Men det låter ju förskräckligt tråkigt, försökte jag. Är inte poängen med ett författarskap att man ska lida, frusta och dansa fram sitt mästerverk? Jag fick ingen sympati.

Vi som har författardrömmar drömmer om det färdiga resultatet, inte den slitsamma vägen dit. Åtminstone inte om den ska tillryggaläggas på trettio dagar.

Med en vecka kvar av november insåg jag att loppet sedan länge var kört. Inget skrivet på flera dagar. Vardagens förtryckande gång kvävde effektivt alla försök till slutspurt. Var det inte en fotbollsmatch som stal fokus var det en tidningsartikel jag var tvungen att läsa.

Men så till sist, en idé: Nästa år skriver jag om konsten att misslyckas.