Java-baserad NES-emulator

Fantastiskt för oss som inte orkar eller har möjlighet att installera och konfigurera emus och roms på våra lokala maskiner:

vNES

Andra bloggar om: spel, Nintendo, emulator

Kvalitetshumor: Improv Everywhere

Sedan 2001 har Charlie Todd och hans kumpaner i improvisationstruppen Improv Everywhere utfört över femtio "föreställningar" på gator och torg i New York och andra amerikanska städer. Den löst sammansatta gruppen kokar över av fantasirika idéer som de realiserar för att förhöja vardagen för inte ont anande människor i sin omgivning. Det handlar om skämtsamma upptåg, absurda och humoristiska situationer av det drastiska och oväntade slaget, men Improv Everywhere har en högst sympatisk filosofi som skiljer dem från krassa provokatörer, och som förminskar det intryck av studentikos flabbighet som deras verksamhet till det yttre först låter påskina: deras mål är inte att oroa eller utsätta oskyldiga åskådare för pinsamheter – målet är snarare att förgylla vardagliga scener, få åskådarna att ha roligt åt det de ser, så de kan gå därifrån med en rolig anekdot. Improv Everywhere avslöjar heller aldrig sitt syfte för åskådarna – de dyker upp, utför sitt uppdrag, försvinner spårlöst, och lämnar sin publik fri att spekulera över vad de just upplevt. På gruppens hemsida finns emellertid massor av information om samtliga genomförda uppdrag, ackompanjerat av den här programförklaringen:

Improv Everywhere is, at its core, about having fun. We're big believers in "organized fun". In the process we bring excitement to otherwise unexciting locales and give strangers a story they can tell for the rest of their lives. We're out to prove that a prank doesn't have to involve humiliation or embarrassment; it can simply be about making someone laugh, smile, or stop to notice the world around them.

Fina ord, eller hur? Men blir det då verkligen roligt? Utan tvekan. Och i sina bästa stunder direkt hjärtvärmande. När två IE-agenter spelar upp en invecklad och perfekt orkestrerad romcom-sekvens för en hjälpsam taxichaffis blir det riktigt rörande, och när gänget får med sig en hel sektion baseballfans på Yankee Stadium att ropa efter en bortkommen agent som inte hittar tillbaka till sin plats blir man själv engagerad av folket som dras med, och det lyckliga slut historien (i likhet med i princip alla upptåg) får. Det är ödmjukt, välvilligt och entusiasmerande. Ofta är det dock rena absurditeter som står i fokus: alltifrån enkla men effektiva skämt, som en hel tunnelbanevagn med byxlösa passagerare, till intrikata och briljanta galenskaper, som att skapa en tidsloop inne på en Starbucks och ordna en tak-konsert med ett fejk-U2. Favoriterna är många, men om jag bara ska plocka ett par stycken måste jag rekommendera Suicide Jumper, Offshore Gambling och Anton Chekov.

Improv Everywheres hemsida är föredömligt upplagd, med långa och detaljrika redogörelser om samtliga uppdrag. Beskrivningar varvas med vittnesmål från agenter (och ibland även åskådare), foton och videoklipp, och ibland även uppföljningar av särskilt lyckade påhitt. Första gången jag snubblade över sidan kändes det som att hitta en guldgruva, och jag spenderade timmar på att botanisera bland alla uppdrag (som successivt bara blir bättre och bättre i såväl genomförande som rapportering). Och om man verkligen fastnar för IE:s geniala upptåg finns numera även två DVD-volymer späckade med material från alla uppdrag fram till i år.

Mer om Improv Everywhere:

Hemsida
Charlie Todd intervjuas på TSOYA (och en gång till här)

Andra bloggar om: humor, Improv Everywhere

Film International #23

Ute nu: Film International #23! John Orr diskuterar europeiska rötter i kalifornisk noir, Robin Wood ger sig på Téchinés Wild Reeds, Dina Iordanova berättar om det kuppartade försöket i Tjeckien att etablera en ny filmfestival på bekostnad av den anrika Karlovy Vary-festivalen, Anna Cabak Rédei gör en semiotisk studie av Greta Garbo i Ninotchka.

Dessutom: DVD-recensioner, bok-recensioner, Powell & Pressburger, Otar Iosseliani, en intervju med Laurent Cantet, och mycket mer! Prenumerera idag - nu lättare än någonsin.

Andra bloggar om: kultur, film, Film International

But Is It Art?

Babel är den avslutande delen i en (möjligen efterkonstruerad) trilogi som inleddes med Amores perros och fortsatte med 21 Grams, och såhär vid vägs ände hoppas jag Alejandro González Iñárritu verkligen gör en helomvändning och hittar på något helt annat, för det här konceptet är stenhårt kört i botten med huvudet före.

Än en gång använder Iñárritu sig av flertalet parallellt berättade men spretande historier - spelplatserna är Mexiko, Marocko och Japan - som med bruten kronologi och mycket tunna trådar kämpar för att hänga ihop. En nanny i San Diego tar med sig barnen på bröllop i Mexiko. En turistbuss blir beskjuten någonstans i Marocko. I Tokyo konfronterar en dövstum tjej sin tonårsangst. Och någonstans i bergen byter ett gevär ägare.

Vad försöker Iñárritu uppnå med en film som Babel (och i förlängningen hela trilogin)? Vilken sensmoral försöker han förmedla? Och på vilket sätt? Det enda Babel lyckas med, i mina ögon, är att skildra ännu ett brett persongalleri - vagt sammanflätat av slumpens och tragedins omständigheter - som likt i de föregående filmerna utsätts för de mest horribelt konstruerade och långsökta olyckor, dödsfall, ödesdigra missförstånd och ofrivillig alienation (det senare ofta förkroppsligat av representanter för myndigheter eller andra maktsymboler - poliser, byråkrater, ansiktslösa politiker).

Iñárritu tycks besatt av att orsaka sina (mestadels oskyldiga) karaktärer så mycket lidande han bara förmår, straffa dem, oavsett om det med dramats eller filmens logik är förtjänat eller ej - och man iakttar dessa lidande människor med en sorts passiv sadism; det blir inte känslomässigt engagerande och olidligt spännande, som månne är meningen, snarare frustrerande förutsägbart och programmatiskt. Och uppsåten signaleras med kapitäler. Jag är förtjust i Tjechovs gamla idé att om det introduceras ett gevär i första akten kommer det att avlossas i den tredje, men för Iñárritu tycks det bara finnas en akt, eftersom han konsekvent genom Babel inte har tålamod att vänta speciellt länge alls förrän den mest uppenbara och närvarande faran både identifieras och realiseras. Man väntar nästan på att en karaktär glatt ska utbrista "åh, vilket vackert väder!" bara för att bli påkörd av en bil och dö fem minuter senare. Jag kom att tänka på Larry Cohens enkla manusrecept för filmer som Q och It's Alive!: "What's the worst that could happen? Then that happens!"

Ibland, som i 21 Grams komprimerade, fokuserade persongalleri, fungerar det här ödesmättade berättandet utmärkt. Som värst, i vissa partier av Amores perros och Babel, blir det ett pompöst, spekulativt historieberättande, i det senare fallet maskerat som en komplex moralsaga om språkförbistring och determinism.

Frågor om syfte och metod är något man måste kunna ställa när det gäller en filmare som Iñárritu; inte bara för att han är en uppenbar talang med en vilja att säga något, utan för att jag upplever honom som en historieberättare med en stark moral. Men exakt vilken moral predikar han? Vilken världsbild presenterar han, och gör han det övertygande? Det finns en överhängande risk att man godtar hans teser, förföriskt stöpta i estetiskt tilltalande bilder och fint skådespeleri som de är, utan att reflektera över vad han faktiskt säger - en sorts arthouse för folk som nöjer sig med att koppla bort och konstatera att han ju åtminstone säger något överhuvudtaget. En snyggt förpackad, 143 minuter lång mangling om De Stora Frågorna - det måste väl ändå vara något? Jag är inte så säker på det.

con+

Andra bloggar om: kultur, film, Babel

Jag har inte lagt av

Däremot har jag inte haft så mycket vettigt att skriva om. Men! Senare i veckan blir det mer substantiellt bloggande, bland annat om nyligen sedda filmer och kvalitetshumor. Tills dess:

- The Perry Bible Fellowship har flyttat.

- David Poland oroar sig för att Fox mördar Borat-filmen med all PR:

"They should [...] look at the success of Little Miss Sunshine, which gave almost nothing up in their ads. Steve Carrell and other actors, the little girl being cute, and the bus. More is less. Less is more. Learn it. Live it."

- Mystery Science Theatre 3000-alumnin Mike Nelsons (halv)nya affärsidé RiffTrax är minst lika nördig som MST3K, och briljant i sin enkelhet. Tänk fristående audio commentaries till filmer man redan äger på DVD, nerladdade som mp3:or (för en billig penning dessutom). På med valfri mp3-spelare, press play på DVD:n, och småflina åt elakheter riktade mot filmer som Point Break, Cocktail, Star Trek V, och praktverket Road House.

- Alla positiva recensioner av The Devil Wears Prada, som hade svensk biopremiär i fredags, förvånar och förbryllar. Jag skrev lite om filmen här.

- Snygga och udda reklamkampanjer hos The Cool Hunter.

- Viktig blogg om det finstilta, och ofta slugt snärjande, i diverse överenskommelser vi alla kommer i kontakt med, från software-installationer till shopping-avtal: The Small Print Project

- På förekommen anledning, två underbara uppvisningar i komisk surrealism av och med Reeves & Mortimer:

Ships Engine


Tree Sketch


Andra bloggar om: kultur, film, humor, serier, The Perry Bible Fellowship, Borat, Reeves & Mortimer, Mystery Science Theatre, Mike Nelson, RiffTrax

Break!

Sticker iväg från Internet ett tag. Åter om x dagar. Roa dig med följande YouTube-grejer så länge:

Tre favoritsketcher från Mr. Show
Det här är såklart ett omöjligt uppdrag - det finns på tok för många favoriter. Men det här är tre av de bästa. Flera andra finns på YouTube. Gör dig själv en tjänst och inhandla samtliga fyra säsongers DVD-utgåvor. Ingen seriös humorsamling är komplett utan dem.

1. Pallies


2. Indomitable Spirit


3. Lie Detector Sketch


Konstigheter från Timanderic
Jag har tidigare skrivit både ett och annat om Tom Goes to the Mayor, en av det senaste årets stora favoriter på Adult Swim. Männen bakom TGttM, Tim Heidecker och Eric Wareheim, har under året gjort en underbar videopodcast som följt arbetet med seriens andra säsong, och de har även producerat ett antal bisarra småpromos - dels för TGttM, men också för Adult Swim i allmänhet. Följande klipp är exempel på detta. (Jag har utifrån reaktioner från vänner och bekanta förstått att Timanderics humor helt klart inte går hem hos alla, det tycks verkligen vara en acquired taste - men jag älskar det. Hemvideo-estetiken, den midi-aktiga musiken, antydan om en djup störning... Jag kan se dessa små filmsnuttar om och om igen, och knäcka mig varje gång - framförallt "Talent Show".)

Talent Show
Klicka här

Big Spider


I Don't Want to Go to School


Andra bloggar om: kultur, humor, TV, video, Mr. Show, Tom Goes to the Mayor, Tim and Eric

Slant recenserar Inland Empire...

...och jag blir särskilt uppspelt över en passage. Ed Gonzalez skriver:

"Rabbits, an anthology of shots starring Laura Harring, Naomi Watts, and Scott Coffey as sitcom rabbits possibly waiting for Godot, is fascinatingly incorporated into this film's metaverse. (This time when their phone rings there's someone on the other end, and when their door opens someone walks through.) From her own den of frustration, a Polish prostitute—in footage, perhaps, from 4/7—watches Rabbits, whose canned laughter undermines the woman's fit of busy tears. These shorts act as one of many exciting portals in the film through which characters cross between worlds, and what is Inland Empire in the end but a hall with walls equipped with barbed rabbit holes, each one daring us to peek through, possibly even to take a plunge inside?"

Rabbits ligger i min all-time Lynch-topp-fem, och det är otroligt spännande att han väljer att inkorporera det verket i Inland Empire.

Läs resten av recensionen (högsta betyg) här.

Andra bloggar om: film, David Lynch, Inland Empire, Rabbits

Främsta anledningen att se M:I III

Se även Tom överraskar Phil.

Andra bloggar om: film, Mission Impossible III, Philip Seymour Hoffman

[adult swim] smyger igång nya Harvey Birdman

I måndags körde Adult Swim, Cartoon Networks ohängda kusin, igång en fjärde säsong av min favorit Harvey Birdman, Attorney at Law, utan speciellt mycket pompa och ståt. Jag visste inte ens att en ny säsong var på gång, och blev därför glatt överraskad. Säsong och säsong, förresten. Endast sju nya avsnitt har annonserats, sedan är det tydligen definitivt slut.

HB har många likheter med andra alster på Adult Swim - korta avsnitt (11 minuter), rappt manus, metareferenser, och ett tydligt vuxentilltal - men serien skiljer sig också från de många ofokuserade stoner-produktioner som tenderar fylla Adult Swims tablå, genom att vara både välskriven, vältecknad och fylld av lysande "voice talents" som Gary Cole, Stephen Colbert och John Michael Higgins. HB handlar om Harvey Birdman, en gång framgångsrik superhjälte, som lagt sin tidigare karriär bakom sig och idag jobbar på en advokatbyrå, där han och andra före detta hjältar och skurkar försvarar tecknade figurer i rättsliga sammanhang. I serien dyker det ständigt upp massor av gamla karaktärer från diverse cartoons - Flintstones, Scooby Doo, Yogi Bear, etc - som behöver hjälp med olika saker.

Varje avsnitt är som en homage till gamla Hanna-Barbera-serier från sextio- och sjuttiotalet, och referenserna är många, om än inte så det stör upplevelsen - jag har lika lite koll på obskyra tecknade figurer typ Blue Falcon och Mighty Mightor som vemsomhelst. Men det är något med att lyfta superhjältar och -skurkar ur sitt väldigt specifika, dramatiska sammanhang, till mer mundäna miljöer, som gör HB otroligt underhållande. Att man dessutom kärleksfullt gör narr av de bisarra seriefigurer som skapades under sextio- och sjuttiotalet, då pressen på att skapa nya karaktärer ibland orsakade direkt löjeväckande resultat, gör det bara ännu roligare.

Det är dock inte rekommenderat att man hoppar in i Harvey Birdman, Attorney at Law, i ett så här sent skede av dess existens. Serien har under sina första tre säsonger utvecklat ett eget mikrokosmos vars tempo nu, om man dömer efter fjärde säsongens första avsnitt, vridits upp så mycket att en ovan tittare riskerar exkluderas totalt. Det hysteriska, detaljspäckade, närapå subliminalt ögonblickssnabba berättandet har nu tagits till en sådan nivå att även vi trogna fans riskerar alieneras - när de elva minuterna är över och röken lagt sig finns nästan bara fragment kvar.

Så kanske är det lika bra att serien nu läggs ner på riktigt innan den imploderar. Njut av de första avsnitten på DVD istället. Säsong 1 finns ute nu, säsong 2 släpps om en vecka.

Andra bloggar om: Harvey Birdman, Adult Swim, serier, animation, TV, humor

29 november

Det här fick mig nästan att börja gråta av lycka.

Andra bloggar om: film, DVD