Babel är den avslutande delen i en (möjligen efterkonstruerad) trilogi som inleddes med Amores perros och fortsatte med 21 Grams, och såhär vid vägs ände hoppas jag Alejandro González Iñárritu verkligen gör en helomvändning och hittar på något helt annat, för det här konceptet är stenhårt kört i botten med huvudet före.
Än en gång använder Iñárritu sig av flertalet parallellt berättade men spretande historier - spelplatserna är Mexiko, Marocko och Japan - som med bruten kronologi och mycket tunna trådar kämpar för att hänga ihop. En nanny i San Diego tar med sig barnen på bröllop i Mexiko. En turistbuss blir beskjuten någonstans i Marocko. I Tokyo konfronterar en dövstum tjej sin tonårsangst. Och någonstans i bergen byter ett gevär ägare.
Vad försöker Iñárritu uppnå med en film som Babel (och i förlängningen hela trilogin)? Vilken sensmoral försöker han förmedla? Och på vilket sätt? Det enda Babel lyckas med, i mina ögon, är att skildra ännu ett brett persongalleri - vagt sammanflätat av slumpens och tragedins omständigheter - som likt i de föregående filmerna utsätts för de mest horribelt konstruerade och långsökta olyckor, dödsfall, ödesdigra missförstånd och ofrivillig alienation (det senare ofta förkroppsligat av representanter för myndigheter eller andra maktsymboler - poliser, byråkrater, ansiktslösa politiker).
Iñárritu tycks besatt av att orsaka sina (mestadels oskyldiga) karaktärer så mycket lidande han bara förmår, straffa dem, oavsett om det med dramats eller filmens logik är förtjänat eller ej - och man iakttar dessa lidande människor med en sorts passiv sadism; det blir inte känslomässigt engagerande och olidligt spännande, som månne är meningen, snarare frustrerande förutsägbart och programmatiskt. Och uppsåten signaleras med kapitäler. Jag är förtjust i Tjechovs gamla idé att om det introduceras ett gevär i första akten kommer det att avlossas i den tredje, men för Iñárritu tycks det bara finnas en akt, eftersom han konsekvent genom Babel inte har tålamod att vänta speciellt länge alls förrän den mest uppenbara och närvarande faran både identifieras och realiseras. Man väntar nästan på att en karaktär glatt ska utbrista "åh, vilket vackert väder!" bara för att bli påkörd av en bil och dö fem minuter senare. Jag kom att tänka på Larry Cohens enkla manusrecept för filmer som Q och It's Alive!: "What's the worst that could happen? Then that happens!"
Ibland, som i 21 Grams komprimerade, fokuserade persongalleri, fungerar det här ödesmättade berättandet utmärkt. Som värst, i vissa partier av Amores perros och Babel, blir det ett pompöst, spekulativt historieberättande, i det senare fallet maskerat som en komplex moralsaga om språkförbistring och determinism.
Frågor om syfte och metod är något man måste kunna ställa när det gäller en filmare som Iñárritu; inte bara för att han är en uppenbar talang med en vilja att säga något, utan för att jag upplever honom som en historieberättare med en stark moral. Men exakt vilken moral predikar han? Vilken världsbild presenterar han, och gör han det övertygande? Det finns en överhängande risk att man godtar hans teser, förföriskt stöpta i estetiskt tilltalande bilder och fint skådespeleri som de är, utan att reflektera över vad han faktiskt säger - en sorts arthouse för folk som nöjer sig med att koppla bort och konstatera att han ju åtminstone säger något överhuvudtaget. En snyggt förpackad, 143 minuter lång mangling om De Stora Frågorna - det måste väl ändå vara något? Jag är inte så säker på det.
con+
Andra bloggar om: kultur, film, Babel
5 kommentarer:
Oohhhh, men det är jag! Säker på att det är något, alltså. Jag har inte gillat hans tidigare filmer, har tyckt att de varit artyfartyuppklippta för sakens skull, tomma under fernissan, trist pretentiösa - att han verkligen velat ta upp De Stora Frågorna, och misslyckats. Men Babel? Toppbetyg från mitt håll, helt klart.
Jo, jag vet, jag är tydligen i någon slags minoritet baserat på superlativen från 'krönikan, Croneman, SvD, Rehlin, med flera. Fair enough.
Jag kunde inte bry mig mindre om short cuts-genren. Å andra sidan, så länge man pumpar ut filmer om om austronater som fightas med otäcka monster på, eller i varje fall i närheten av mars, är det väk inte mer än rätt att också sådana här filmer får komma upp på duken? Personligen önskar jag få se någonting nytt snart...
well, jag kan bara hålla med dig degrell. Sådant slöseri med tid var länge sedan jag råkade ut för. Precis som hundarna och de 21 grammen så var den pompös och vill greppa över lite för stor kaka men till skillnad från de förstnämnda fungerade den inte alls. Som jag sammanfattade det till en kompis:
1) bara för att filmen är amerikansk och det går långsamt är det inte automatiskt bra vilket många recensenter verkar tycka
2) bara för att en känd snyggskådis gör en annorlunda och aningen fulare roll (åh min gud, brad pitt vågar visa sig med grått hår och lite rynkor under ögonen) så är det inte oscar-mässigt (eller jo, tyvärr är det sånt som juryn faller för, men det betyder inte att det är bra, eller att pitt är en bra skådis)
3) bara för att det är en lång film som handlar om "det är hårt att vara människa, det där med närhet är ju attans svårt, men visst finns det lite ljus i mörkret" är det inte bra
4) bara för att filmen i förbifarten kommenterar usas jakt på terrorister överallt och gör en sjuåring till "terrorist" så är den varken smart eller samhällskritisk
5) bara för att man har med en dövstum tjej betyder det inte att man säger något kärnfullt eller viktigt om kontaktsvårigheter i det moderna samhället (attans, varför låter vi inte henne vara i metropolisarnas metropolis tokyo också bara för att understryka hur kyligt det är i storstaden? ja men det är ju LYSANDE!)
6) bara för att man flikar in en massa turistiga snapshots på typiska saker för varje land (det är färgglatt och smutsigt i mexico, det är cleant och stål och neon i tokyo, det är massa springande barn i trasor i maracko) gör man inte en smart kommentar om varken skillnader i världen, globalisering eller något annat. det blir istället lika idiotiska pauser som när guns and roses var här och axl lämnade scenen 7 gånger för att ta syrgas och lät någon jobbig studiomusiker gå lös på ett tiominuterssolo under tiden. bildonani.
hälsar j
Du är inte ensam: http://roleplayingissogay.blogspot.com/2006/11/babel-jaha.html
Skicka en kommentar