Nicole Willis and The Soul Investigators - It This Ain't Love (Don't Know What Is)
Från 2006! (Willis minibio är för övrigt intressant: växte upp i New York, var med i första inkarnationen av Deee-Lite, jobbade med Curtis Mayfield och släppte skivor på Mo' Wax, flyttade sedermera till Finland och gifte sig med Jimi Tenor. Hitten från senaste plattan, Feeling Free, valdes till bästa låt av Gilles Petersons lyssnare på Worldwide Winners 2006.)
Grejen med Zach Galifianakis är att man aldrig riktigt vet när han skämtar eller inte, i intervjuer och liknande. Mannen med skägget är så naturligt avig, hans humor bitvis så svårtillgänglig, att det är svårt att avgöra vad som är sant eller ej. När han talar om sin gård i North Carolina, där han vill starta en writer's retreat. När han pratar om hur han känner att han börjar bli galen. När han nämner att han ska göra en musikvideo åt Kanye West.
Det där sistnämnda dök upp i ett par intervjuer med Zach för någon månad sedan. "Kanye kom fram till mig på en fest och sa hur bra han tyckte jag var. Han vill att jag ska göra en musikvideo åt honom. Vi ska filma på min gård." Jag har inte vetat vad jag skulle tro om denna osannolika kombination - förrän nu.
Videon är här, och den är bättre och roligare än det mesta jag sett i år. För det första är inte Kanye med själv. För det andra är den verkligen inspelad på Zachs gård. Och för det tredje är ingen mindre än Will Oldham med som sidekick. Snyggt foto är det också. Jag vet, det låter inte klokt.
Sedan ett par veckor tillbaka är jag smått besatt av José James tolkningar av John Coltrane, framförallt Resolution:
Lovande ung herre. En EP lär komma ut senare i sommar/höst, på Gilles Petersons bolag Brownswood (som tycks vara inne i något slags andra andning). Skulle just nu bara vilja sitta i en vilstol, dricka vin och lyssna på James dagarna i ända, men work work work hindrar mig. Fick åtminstone ett knappt dygn på Österlen i helgen, i samband med en livad 30-årsfest. Alltid något.
Sommarslött bloggande... trafiken är låg och kreativiteten likaså. I alla fall den bloggmässiga. Har spenderat alltför många timmar den senaste veckan med att botanisera bland underliga och roliga bilder från en uppsjö nigerianska filmer, för ett kommande specialnummer av Film International. Texterna och bilderna är otroliga, men de är också all over the place, och har krävt en kraftansträngning utöver det vanliga att behandla. Det lär bli ett svårslaget nummer, när vi väl fått ihop det. Spännande spännande.
Jag har bara sett ett fåtal filmer de senaste veckorna (dock, bland dem fantastiska Jonestown). Knappt någon tv heller (lite The Thick of It bara). I brist på original content kommer här istället lite uppsnappat.
***
The Summer of Patton: Patton Oswalt är överallt just nu. Inte nog med att han spelar huvudrollen i sommarens Pixarfilm Ratatouille (som är regisserad av Brad Bird och just nu parkerar på fantastiska 96% på RT), han har precis släppt en ny standup-skiva på Subpop, Werewolves and Lollipops, som är precis så bra som man kan förvänta sig (bra år för humor på skiva - PFT, S&W, Kirkman, Bamford...). Av dessa anledningar har Patton varit gäst hos Leno, Terry Gross, Conan, Tom Scharpling, TSOYA, The AV Club och tusen andra ställen bara den senaste veckan - allt mer sliten men ofelbart underhållande.
***
Det är alltid lika intressant att försöka göra rim och reson av Hans Kronbrinks tv-tips i DN. I onsdags pytsade han ut en sval trea till Shadows, igår förärade han Sacha Baron Cohen en fyra för bomben Ali G Indahouse. Och som vädret är kan man inte ens skylla på solsting. Go figure. Intressant är det i alla fall.
***
Veckans sena uppvaknande: Adam Rutherford skriver på Guardians filmblogg om hur Ain't It Cool News först nu börjat tappa i trovärdighet. Wow.
***
Jo, en film! I dessa tennistider såg jag Hard, Fast and Beautiful- ekonomiskt berättat drama (i närheten av melodram) som utspelar sig på gräsbeklädda tennisbanor. Ungt löfte pressas av sin giriga mor som ser en öppning för klassresa, countryklubbar och nya unga älskare. Tennis-esset dras mellan kärleken till sin fästman och karriärens uppoffringar. Ida Lupino regisserade, inte klockrent hela vägen - men sista bilden är spöklik och utsökt.
Paul F. Tompkins har varit med ett tag nu. Sedan mitten av åttiotalet har han varit verksam som ståuppare, sketchkomiker, klubbvärd och allmän positiv kraft inom den så kallade alternativa amerikanska humorscenen - och även fuskat som skådis i några spridda film- och tv-produktioner. För vissa är han bekant som sarkastisk kommentator på VH1:s Best Week Ever eller som rolig gästtyckare hos Bill Maher och Keith Olbermann, men för mig och många andra är hans första riktiga jobb i showbiz det som fortfarande slår högst: hans ovärderliga insats framför och bakom kameran i Mr. Show (1995-1998). Tompkins var en viktig kugge i det sammansvetsade gänget kring David Cross och Bob Odenkirk, och fanns med som författare och skådespelare under seriens samtliga fyra säsonger. Tompkins var ansvarig för många minnesvärda karaktärer - bland andra min personliga favorit:
När Mr. Show lades ner av HBO 1998 och gänget spreds för vinden gick Tompkins tillbaka till sina ståupp-rötter, och har under åren som förflutit förfinat sin repertoir och successivt ökat sin popularitet. Han tillhör nu toppskiktet av amerikanska komiker - i min mening i samma klass som Louis CK, Todd Barry, Zach Galifianakis och Mr. Show-kollegan Cross.
Med tanke på Tompkins långa erfarenhet är det därför lite underligt att han inte gjort något eget album förrän nu, efter drygt tjugo år i branschen. I juni släpptes nämligen Impersonal, hans första cd, som spelades in tidigare i år på UCB Theatre i Los Angeles, och som samlar det bästa av Tompkins tidiga material. Anledningen till det var att Tompkins ville dokumentera hur hans skämt såg ut då, hur han resonerade, för att kunna kontrastera med hans nya grejer - som förhoppningsvis också kommer på skiva inom kort. Tills det sker får man hålla tillgodo med hans Comedy Central-special från i vintras, som finns att ladda ner på diverse fildelarnätverk.
Impersonal är utgiven på nystartade AST Records i Los Angeles. Här är ett smakprov:
Herr Tompkins var nyligen snäll nog att svara på några snabba frågor om skivan, sina kostymer, och varför han är med i Paul Thomas Andersons nya film.
Sedan Mr. Show har du mest jobbat på egen hand med din standup. Saknar du någonsin sketchbaserad humor?
Att hålla på med sketcher är jätteroligt, men det är tungt arbete. Att göra en sketchshow är tufft eftersom du måste berätta en handfull olika små historier. Och det innebär att det är väldigt svårt att hitta på nya sätt att berätta dem på. Men det kan också vara väldigt kul. Jag gillar fortfarande att vara med i sketcher då och då.
Du är en veteran inom standup, men trots det är Impersonal ditt första album. Med tanke på att du hängt med så länge, varför tog det så lång tid för dig att spela in en skiva, och hur kommer det sig att du släppte den på AST Records?
Jag ville släppa mitt första album på ett litet skivbolag eftersom det innehåller skämt från början av min karriär, och jag kände att jag ville ha kontroll över processen, typ att jag ville hålla det nära. Ett större skivbolag tar en större del av vinsten, och det kändes helt enkelt inte rätt. Jag gillade tanken på att köra en 50/50-deal med ett litet bolag. Det kändes mera... jag. Det är möjligt att jag kör på ett större bolag nästa gång, vi får se. Det vore fantastiskt om AST Records växer och blir större - jag gillar de killarna och har bara haft bra erfarenheter med dem hittills.
Dina kostymer har på sätt och vis blivit ditt signum på scen. Var kom den idén ifrån?
Det var aldrig riktigt en medveten "idé" - jag har alltid varit klädintresserad, och jag gick i en katolsk skola som liten, så jag var tvungen att ha kostym och slips varje dag. Redan då började jag komponera min egna klädstil. Och när jag började stå på scen kändes det bara naturligt att klä upp mig. När jag var liten hade alla underhållare på TV kostym, och jag ville var som dem. Så så blev det.
Du har en roll i Paul Thomas Andersons nästa film, There Will Be Blood, som många ser fram emot. Är det ett medvetet beslut att försöka dig på mer filmjobb, eller är det bara en engångsföreteelse eftersom det är PTA? Du var ju även med i Magnolia, visserligen bara din röst, men ändå. [Not: Paul spelade Chad, Tom Cruises assistent som Phil Hoffman pratar i telefon med.]
Det är absolut ett medvetet beslut från min sida att försöka vara med i fler filmer. Filmindustrin tycks emellertid glatt omedveten om mitt beslut. Paul har med mig i sina filmer för att vi känner varandra. Gud välsigne honom.
Kommer du att turnera hela sommaren, eller har du några andra spännande planer?
Jag har en massa inplanerade gig hela sommaren, men mitt schema är ändå tämligen sansat. Jag gillar att sticka ut en sväng ungefär en gång i månaden. Det är kul, jag tjänar lite pengar, och jag hinner inte få någon hemlängtan. Nu närmast kommer jag att åka till San Francisco, Chicago, Philadelphia och Vancouver. Det var meningen att jag skulle till Austin också, men de som bestämmer på Cap City Comedy Club avbokade min vecka där till förmån för DL Hughley. Så det ser ut som att jag får lite ledigt i augusti.
Paul F. Tompkins debut-cd Impersonal finns ute nu, och köps enklast direkt från AST Records.
Det är inte ofta jag skriver om mode på den här bloggen, men när Julie & Jackie bjuder på följande tänkvärda stiltips kan jag inte låta bli. Och kanske är det mer humor än mode, om sanningen ska fram - men läs hela inlägget och förundras inför såväl förlagan som den humoristiska hyllningen.
Julie & Jackie är Julie Klausner och Jackie Clarke, en sassy duo från New York som förutom att sköta klubbkvällen Obsessed även ägnar sig åt sketcher och knasiga kortfilmer. Som denna, Welcome to Our House:
Julie & Jackies film är en homage till en fantastisk video av och med Brenda Dickson. Dickson var stor såpopera-stjärna under 70- och 80-talet, med elva säsonger av The Young and the Restless på meritlistan (hon vann bland annat en Soap Opera Digest Award för "Outstanding Villainess in a Daytime Serial" 1988!). Hon är också känd som en fullfjädrad självcentrerad diva, och 1987 gjorde hon videon Welcome to My Home, en osannolikt egocentrisk hemmahos-film där hon guidar tittarna runt i hennes luxuösa Hollywoodhem, paraderar runt i bländande festblåsor, och visar upp sin enorma garderob. Hon delar med sig av ovärderliga skönhetstips och är allmänt glamorös. Camp så det förslår. Stor underhållning.
Mark Kermode säger allt som behöver sägas om Quentin Tarantino, Eli Roth, Captivity, Hostel och all annan så kallad torture porn, i veckans podcast, här. Han pratar även om Shrek 3 och lite annat, så jag gjorde en liten edit och isolerade Hostel-snacket (ca 6 min): här! (alt länk)
Relaterat: Mattias utmärkta text om ny skräckfilm, här, och Michael Koreskys detaljerade analys av Hostel II i Reverse Shot, här.
