Banlieue 13

Det finns egentligen bara två anledningar att se Pierre Morels till åttio minuter benhårt komprimerade Banlieue 13, men boy oh boy, de väger upp alla andra bristfälliga egenskaper filmen må ha (och har).

Den första anledningen är den för en högoktanig actionrökare oväntat politiska, och aktuella, subtexten. Året är 2010, och staden Paris hatar sina problemfyllda förstäder så till den milda grad att man delat in dem i olika distrikt och byggt murar kring dem, murar som det är närapå omöjligt att passera, vare sig man vill in eller ut. Man stänger in problemen och tittar bort alltmedan distrikten förfaller än mer i total korruption, fattigdom och brottslighet. Lokala gangsterbossar styr all verksamhet, den lilla symboliska polisstyrka som finns är tandlös, och befolkningen uppgiven och desillusionerad.

Den fantastiska handlingen går i korthet ut på att en kärnvapenbestyckad missil kommit på irrvägar - bossen i distrikt 13 har stulit den och kräver nu en stor lösensumma för att han inte ska skicka den mot stadskärnan och därmed spränga Eiffeltornet, triumfbågen och miljontals människor i bitar. In i B13 skickas ett omaka par: en tuff snut och en orättvist fängslad man som är uppvuxen i distriktet och obehindrat kan orientera sig där. De har ett dygn på sig att hitta och desarmera missilen.

Men det spektakulära tar inte slut där. I en häpnadsväckande provokativ vändning visar det sig att den stulna missilen i själva verket planterats där av myndigheterna, och är programmerad att brisera i B13, och rensa ut ghettot en gång för alla. Alla oskyldiga människor som får sätta livet till - finns det verkligen några oskyldiga människor i ett ghetto? - är ett lågt pris att betala, resonerar de cyniska politikerna. Denna politiska dimension av filmen är magnifikt skruvad, och blott en dystopisk förlängning av den dräpande krassa syn de faktiska franska myndigheterna redan idag har på de oroliga förstäderna.

Den andra anledningen till att se Banlieue 13 är David Belle, som spelar den ofrivillige hjälten Leito. Belle är mannen bakom fenomenet parkour, ett slags akrobatiskt sätt att förflytta sig i urbana miljöer. Svårbeskrivet, men föreställ er street-skating fast utan en skateboard - en disciplin som förenar kampsportselement och gymnastik med skateboard- eller inlinesåkningens känsla för improvisation och blixtsnabb anpassning till varierande miljöer och underlag. Upp och ner för byggnader, längs räcken och bänkar, över staket och genom gränder. L'art du déplacement, rörelsens konst, kallas det.

Parkour har funnits ett bra tag - i Frankrike är det relativt stort, vad jag förstår, och Belle har i härlig fransk anda utvecklat en hel filosofi kring det - men innan Banlieue 13 hade jag aldrig hört talas om det. (Och det ska tydligen inte blandas ihop med free running, som exempelvis finns med i nya Bond-filmen. Jeez.) Hursomhelst är det inte svårt att föreställa sig att Belle, som inte har någon större erfarenhet av skådespeleri, castades i huvudrollen primärt för sina makalösa atletiska övningar - ett klokt beslut, då han är filmens största behållning. Belle är dock överraskande karismatisk och bra i rollen även när han inte pressar sig till det yttersta för att hoppa mellan två hyreshus eller studsa fram genom korridorer fyllda av bad guys.

Nu efter filmen har jag tittat runt en del på YouTube efter parkour-klipp, och det finns förstås en uppsjö. Men ingen av de andra utövarna kommer i närheten av David Belles förmåga att kombinera uppfinningsrikedom, hängivelse och tekniska skills med utstrålning och elegans. Han är som en Rodney Mullen utan bräda - otvunget, avslappnat och med full kontroll. Titta bara på det här inslaget från fransk tv:



Andra bloggar om: film, kultur, Banlieue 13, parkour, free running, David Belle