Superman x 2: Såg Hollywoodland häromdagen, om tv:s Superman George Reeves som dog under mystiska omständigheter i slutet av 50-talet (filmen var okej, opersonlig men välpolerad och med ett utseende vi numera förväntar oss att filmer som utspelas i Hollywood under 50-talet ska ha; även Ben Affleck var godkänd som Reeves, men någon sensation var han ej). I veckan såg jag också några avsnitt av Max och Dave Fleischers tecknade Superman-filmer från 40-talet, till exempel The Bulleteers och Electric Earthquake. Verkligen fantastiskt tecknade för den tidens kortfilmsproduktion - en jättebudget från Paramount möjliggjorde ett noggrant hantverk med fina detaljer och invecklat skuggspel, bland annat. Filmerna är också tidstypiska - massor av krigspropaganda, och några otroligt rasistiska karikatyrer av saboterande japaner (Japoteurs). I ett avsnitt (Eleventh Hour) används till och med Superman som ett faktiskt vapen på japansk mark - en enmans-terroristcell som utför sprängattentat och sänker fartyg till höger och vänster.
***
RIP Ryan Larkin: enastående kanadensisk animatör och orolig själ, inspiration för och huvudperson i den Oscarsbelönade animerade kortfilmen Ryan (2004). Fin artikel i Toronto Star, här.
***
Dunka-dunka: jag var på The Rumble på Inkonst igår och såg DJ Craze och A-Trak. Något utlovat battle blev det väl inte, men jag kan konstatera att Craze vann på poäng (han bemästrade den svåra konsten att vara både en scratchande show-off och en skamlös crowd pleaser). A-Traks set var bitvis briljant, men sammantaget får det just idag stå som illustration för min distans till delar av den klubbmusik som tycks vara populär idag - jag har väldigt svårt för all form av crunk, screw, hyphy, whatchamacallit - det är bara slött, trögt, monotont och fullständigt osvängigt. Och återkomsten av hip house och club rap vet jag inte riktigt hur jag ska tolka. Men kidsen älskar det. Sa jag att jag är 100 år gammal?
***
Recensions-roundup, morgontidnings-edition: spridda betyg i veckans bioskörd. Bobby får 4 (5) av Eva af Geijerstam i DN, 4 (6) av Hynek Pallas i SvD (i en text som känns mer kritisk än betyget antyder) men 1 (5) av Michael Tapper i SDS, som tycker den är mer än lovligt trivial. Själv tyckte jag den kändes som en såpa som utspelar sig på ett hotell och bara råkar ha en politisk kontext. Några Altman-paralleller drog jag inte, filmen är för dålig för det, och Emilio Estevez har inte alls ett altmanskt sinne för detaljer eller struktur. Jeanette Gentele ger Dreamgirls ofattbara 6 (6) i SvD, pratar om gruppens "discosound" (på sextiotalet), och kallar Eddie Murphy "härligt utmanande". Andra är mer svalt inställda: artiga 3 (5) av Aghed i SDS, och 2 (5) av Gezelius i DN. Det enda alla tycks vara överens om är att Tenacious D: The Pick of Destiny är ganska dålig, vilket jag håller med om. Ett misslyckande, men inte helt oväntat - filmen har tagit för lång tid att göra och komma ut, The D har hunnit svalna. En lite mer nyanserad bild av filmen kunde dock ha åstadkommits om man nämnt tv-serien som den bygger på, vilket missas hos såväl DN som SDS. Och slutligen var det väl på förhand givet att ett antal recensenter skulle gå rakt in i Todd Fields slugt konstruerade förortsangst-fälla Little Children: 4 (5) av Boel Gerell i SDS, som kallar den "knivskarpt gestaltad", 4 (6) av Karoline Eriksson i SvD, och 3 (5) av Mårten Blomqvist i DN.
Andra bloggar om: kultur, film, musik, kritik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar