Listor, del 2: andras listor

Puh, det är stressigt och insnöat såhär under årets sista dagar. Så precis nästan inte alls som utlovat dröjer listor och utläggningar ytterligare ett par dagar. Istället: andras listor. För 'tis the season då alla fanatiskt sammanfattar allting, och filmnördarna älskar/hatar det lika mycket som alla andra. Naturligtvis fortsätter alla traditionella utmärkelser att utannonseras, inklusive de betydelsefulla Golden Globe-nomineringarna, som dök upp för någon vecka sedan, men nu håller även individuella kritiker som bäst på att såga, hylla eller helt enkelt bara diskutera varandras topplistor.

Bland de mest uppmärksammade inläggen hör som vanligt Village Voices stora kritikerenkät, som kan verka överväldigande, och Slates årligen återkommande rundabordetsnack The Movie Club (i år upprepas inte förra årets faux pas då Armond White nästan kraschade den sobra tillställningen med sina opassande åsikter; istället lutar man sig mot pålitliga deltagare som AO Scott och J-Ro).

För mer komprimerade listor - med om inte annat välskrivna motiveringar - rekommenderas tidigare nämnda Slant och The Onions AV Club. Jag slår gärna ett slag för min vän Mubarak Alis alltid lika eklektiska val, även om han som kiwi är drabbad av samma frustrerande release-lagg som jag. Roger Ebert underminerar sin trovärdighet - men cementerar sin status som den folklige kritikern som gillar typ allting - med sin lista. Och New York-baserade The Reeler metar till det och dissar alla, i sin topplista över årets topplistor.

Jag har inte granskat samtliga listor, men det återstår väl att se huruvida någon uttalat homosexuell kritiker placerar Brokeback Mountain på sin topplista, och huruvida någon svart kritiker placerar limousine liberal-orgien Crash på sin.

Imorgon flyger jag till Stockholm för att fira nyår.

Listor, del 1: 25 bra, gamla* filmer jag såg för första gången under 2005

*) pre-2000

Bone (Larry Cohen, 1972)
The Scenic Route (Mark Rappaport, 1978)
A Movie (Bruce Conner, 1958)
California Split (Robert Altman, 1974)
Little Murders (Alan Arkin, 1971)
Truth or Dare? – A Critical Madness (Tim Ritter, 1986)

Ciao! Manhattan (John Palmer, David Weisman, 1972) [såhär skrev jag någon annanstans: "Truth and fiction blur in this film, haphazardly spliced together out of two (or possibly more) different projects involving Edie Sedgwick – one set in New York during her days there as a model and superstar at Warhol's Factory, the other in California a couple of years later. Shouldn't really work under any circumstances, but somehow it still does. Sedgwick bears the role of the tragic has-been with a certain grace and pride, and her sometimes endless and pointless anecdotes about her life – what coulda-shoulda-woulda been – together with an inventive visual style on account of the editors and a proto-electronica score, create an atmosphere that is wholly mesmerizing. Sedgwick died of an overdose a couple of weeks after she had finished shooting."]

Babylon (Franco Rosso, 1980) ["A fascinating slice of life in this time travel back to the immigrant (predominately Jamaican) London of the early 80s: original skins, booming sound systems, racism, crooked cops and small-time hoodlums. More a social commentary of the times than a ghetto tale, it features a gang of young rastas coping with parents, school and petty crime, with dreams about building the most impressive sound system in Brixton. Staying mostly away from clichés and never stooping down to expoitation, the film paints a rather bleak and unsentimental picture about the newly installed Thatcher's Britain. Music plays a huge part in the film, and the sound system clashes are all excellent. Watching it without subtitles (which the director refused to include) can be something of a struggle though."]

The Red Shoes (Michael Powell, Emeric Pressburger, 1948)
Chocolat (Claire Denis, 1988)
3 Women (Robert Altman, 1977)
The Good Fairy (William Wyler, 1935)

Point Blank (John Boorman, 1967)
Where the Sidewalk Ends (Otto Preminger, 1950)
Bigger Than Life (Nicholas Ray, 1956)
House of Bamboo (Samuel Fuller, 1955)
Prime Cut (Michael Ritchie, 1972)
Dai-bosatsu tôge / The Sword of Doom (Kihachi Okamoto, 1966)
Forty Guns (Samuel Fuller, 1957)
Boomerang! (Elia Kazan, 1947)
Elephant (Alan Clarke, 1989)
Wattstax (Mel Stuart, 1973)
Nadja (Michael Almereyda, 1994)
F for Fake (Orson Welles, 1976)
Detroit 9000 (Arthur Marks, 1973)

Favorit i repris

Befinner mig just nu på svenska landsbygden, långt ifrån snabba uppkopplingar, bra datorer och listmaterial. Återkommer därför nästa vecka med årssammanfattningar, framtidsutsikter och uppskrivningar av såväl årets bästa romantiska komedi The Baxter som det osedda svenska filmundret Farväl Falkenberg.

Gut Jühl!

The Comedians of Comedy

I augusti i år genomförde fyra ståuppare en turné på amerikanska östkusten, med stopp i bland annat Baltimore, New York och Atlantic City. Ett filmteam från Comedy Central hängde med, och resultatet blev The Comedians of Comedy, en roadmovieaktig dokumentärserie som följer komikerna – Patton Oswalt, Brian Posehn, Maria Bamford och Zach Galifianakis – på tråkiga hotellrum, lokala matställen, och på scen inför publik. Det är långt ifrån en renodlad konsertupplevelse: små klipp från framträdanden blandas med mycket turnétugg, förberedelser och en hel del tristess. Denna vinkel, att koncentrera sig mer på resan än den faktiska komedin, kan säkert vara frustrerande för vissa tittare som förväntar sig en mer traditionell ståuppshow, men den fungerar bra som en titt bakom kulisserna – att de fyra komikerna i fokus inte heller är Seinfeld-stora utan betydligt mer lo-fi i sin framtoning (inget entourage att snacka om, undermålig logistik, de säljer inte ut alla sina shower, etc) gör det bara än mer sympatiskt. Serien har mycket gemensamt med David Cross-filmen Let America Laugh, som skildrade hans gemensamma turné med rockbandet UltraBabyFat i samband med lanseringen av skivan Shut Up You Fucking Baby 2002-2003.

Är det här möjligtvis kompensation för Oswalts och Posehns nördhumorprogram Happy Game Fun Bomb som Comedy Central hade under utveckling tidigare i år men sedermera skrotade? Man kan bara spekulera. ”Comedy Central will air this at 2 in the morning on Fridays, in Guam”, som Patton säger – och bortsett biten om Guam är det nästan sant: tyckte CC idén var bättre än slutresultatet? Roligt är det hursomhelst. Och en sammanfattande DVD är tydligen på gång.

Alla fyra komikerna är sevärda på sina egna sätt:

Patton Oswalt är något av en turnéledare för gänget, publikens kompis som pratar om dagsaktuella händelser och vad som hänt på vägen till showen – dessutom god improvisatör som sällan blir stressad, trevlig och snäll men inte utan bett;

Maria Bamford är en slug underhållare, till synes nervös och försiktig, medvetet trevande, men lurar in publiken till iskalla sarkasmer (”I love America, cause I’m white and rich!”) – framställs också som relativt ny på scenen och ovan vid turnélivet, har improvisationsskräck som hon elegant vänder till sin fördel;

Brian Posehn är liksom Patton en första klassens nörd, men har på scen en helt annan framtoning – där Patton är den utåtriktade, pratsamma nörden är Brian dryg, cynisk, inåtvänd, besserwisseraktig, bitvis elak, osäker;

Zach Galifianakis framträder ofta vid ett piano, där han drar abstrakta Steven Wright-inspirerade non sequiturs och ständigt anstränger sig för att utmana och provocera publiken genom sitt otåliga, intellektuella, intensiva sätt – det är hög riskfaktor vad gäller interaktionen med publiken, och Zach erkänner villigt att han helst inte velat ha publiken där alls (med sin egensinniga stil har han också blivit min favorit i serien; han gjorde ett stort intryck på mig första gången jag såg honom, med flygel och helskägg, hos Conan – detta egentligen omöjliga sammanhang för komiker att komma till sin rätt – för ganska länge sedan).

The Comedians of Comedy är guld för oss humornördar. Fem avsnitt har gått hittills, ett återstår.

***

Inte fullt lika roligt, men ändå inte utan sina poänger, var Comedy Centrals Last Laugh ’05, där kanalen med hjälp av diverse komiker – de flesta med CC-kopplingar – sammanfattade året som gått framför en entusiastisk New York-publik. Bra men alltför nerklippta (och bleepade) ståuppframträdanden av Lewis Black, Sarah Silverman och David Cross (alltid ett sant nöje) blandades med bandade ’05-hälsningar från Jon Stewart och Stephen Colbert. Programmets stora förväntade höjdpunkt var dock en försmak av den nya säsongen av Chappelle Show, som kanalen nu allt mer desperat bedyrar faktiskt blir av, trots alla tidigare tveksamheter. Verkligen kul i så fall, men teasern kändes något skral, och materialet mer som skåpmat än något vasst, nyskrivet: en parodi på MTV Cribs känns inte direkt högaktuellt vintern 2006.

RIP John Spencer

Dystra nyheter: John Spencer, som de senaste åren gjort så stort intryck som Leo i West Wing, har dött, 58 år gammal. Har alltid gillat honom - otroligt sympatisk och pålitlig karaktärsskådis. Även om han mest syntes i TV gjorde han också fina biroller i exempelvis Cop Land, The Rock och Albino Alligator.

För oss West Wing-fans blir det också intressant (och lite makabert) att se hur man väljer att lösa detta storymässigt i serien. Man är mitt uppe i säsongen, och Leo spelar fortfarande en stor roll i skeenderna kring den fiktiva presidentvalkampanjen (där han kandiderar som vicepresident till LA Law-alumnin Jimmy Smits president). Har ingen uppfattning om hur långt fram man ligger i inspelningarna, men med tanke på att serien ofta kommenterar "current events" är det rimligt att tro att man inte har spelat in hela säsongen ännu.

Topp

Nu börjar best of-listorna för 2005 att trilla in, och "the awards season" är igång. LA Film Critics var som vanligt först ut bland prisutdelarna, New York följde strax därefter. Idag publicerade Slant sin årsbästalista: en del förväntad fixering vid amerikanska releasedatum - kom igen, Kaïro är faktiskt från 2001! - men annars många spännande val. Och nu är jag sprickfärdig av förväntan inför The New World, om vilken de säger: "when it came to pure artistry, no work—mainstream, independent, or foreign—was equal to Terrence Malick's The New World".

Jag brukar kunna sammanfatta ett filmår ungefär ett år senare - det finns inte en chans att jag hunnit se alla filmer jag velat redan i december av ett givet år. Att gå efter svenska releasedatum går också bort, alla seriösa listmakare går efter IMDb och inget annat. Denna disclaimer till trots tänker jag ändå göra en lista, mest för att se vad det blir för resultat. Många filmer återstår att se, inklusive flera kandidater för en möjlig topplista, men jag ska försöka hinna med några till innan nyår. Återkommer med listan då.

05: slut

Blossas '05 är slut i hela Skåne. "Några flaskor kan finnas kvar i Ystad", hette det på bolaget idag. Så om ni kommer över några, köp dem. Till mig.

Livets grupp

Helt OK lottning. England är ju som bekant precis det vi ville ha, och dessutom möts vi sist i gruppspelet, då vi förhoppningsvis redan är klara (och England måste vinna eftersom de botchar öppningsmatchen mot Paraguay, ett lag de kommer att underskatta gravt). Engelsk media har redan, en timme efter lottningen, börjat värma upp hybrisen genom att bland annat utbrista "England stroll down easy street" (The Guardian). Förvänta er en massa mer av den varan. Vilket alltid är lika roligt/patetiskt. Det finns dock utrymme för brittisk cynism också. Från The Guardians löpande kommentarer till lottningen: "England, if they win the group, play the second team in Group A in the second round - Poland - before losing hilariously on penalties in the quarter-finals."

Gruppspelet bjuder också på monstermötet ARG vs HOL, och en hel del annat. Grupp C: ouch! Ditto grupp E! Och Brasilien kommer att få det nog så jobbigt mot Japan, Kroatien och Australien.

GROUP A
Germany
Costa Rica
Poland
Ecuador

GROUP B
England
Paraguay
Trinidad & Tobago
Sweden

GROUP C
Argentina
Ivory Coast
Serbia & Montenegro
Holland

GROUP D
Mexico
Iran
Angola
Portugal

GROUP E
Italy
Ghana
USA
Czech Republic

GROUP F
Brazil
Croatia
Australia
Japan

GROUP G
France
Switzerland
South Korea
Togo

GROUP H
Spain
Ukraine
Tunisia
Saudi Arabia

Comedy Is Not Pretty!

Det bästa med veckans Kobra var att man musiklagt ett inslag med The For Carnations Being Held. Det värsta... well, läs här. Och på tal om att slå in öppna dörrar och banalt teoretisera kring humor: lyckades äntligen se ett avsnitt av Dokument: Humor på SVT, och jag måste fråga andra som sett - var de första två avsnitten lika menlösa? Jag blev spänd av förväntan när jag hörde talas om projektet - äntligen! - trots att det var jävla Schyffert som skulle hålla i det. "Det kommer att bli en ganska tråkig serie, vi kommer bara att snacka om humor, det kommer inte att skämtas och så", sa programledaren inför starten. Han drog paralleller till Dokument Utifrån. Bra. Mer sånt. Ett helheltsgrepp, de skarpaste komikerna uttalar sig, humorn kategoriseras, positioneras etc. Det finns ju massor att säga. Det här kan bli hur bra som helst.

Men Robert Gustafsson som skitroligt sätter upp ett enmanstält och låtsas vara full, Schyffert som sitter och flabbar hemma hos John Cleese, och alla inslags vitsiga setups signalerar likväl att man vill att tittarna ska sitta där och ömsom asgarva, ömsom småputtra samtidigt som Conan O'Brien säger igenkännande självklarheter om The Simpsons. Det blir bara fluff - inte djuplodande alls, bara några halvhjärtade ansatser, banala insikter om humorns väsen; och när det faktiskt sägs något intressant blir det alltför korthugget och utan uppföljning. Litar man så lite på publikens vilja och förmåga att uppskatta humor på ett annat sätt än som passiv mottagare? Är man så rädd för att materialet inte håller? Jag är inte så mycket arg som jag är besviken. Det hade ju kunnat bli så bra. Här har man utifrån ett krogsamtal lyckats pitcha en potentiellt jätteintressant idé till SVT, som svalt hull och hår, slängt en rejäl budget på den, skickat ut Schyffert runt jorden med ett litet kamerateam för att hitta humorns essens - och det här är vad han kommer tillbaka med? Vilket slöseri. Vilket slarv. The joke's on you, SVT.

Tre humortips

På förekommen anledning: här är tre old school-aktiga, textbaserade humoralster som trots sin popularitet (och i två fall ålder) inte tappat någonting av sin ursprungliga briljans.

The Canonical List of Weird Band Names
All-Time Best of the Worst Country Song Titles
Top Thirty Chuck Norris Facts

Drömgruppen

England
Australien
Sverige
Iran

Tre reaktioner

• Om aprullen: "I guess I was looking forward to a good time. Instead I felt like I was forced to experience the King Kong ride at Universal Studios all over again, only this time for three hours." Ed Gonzalez är inte imponerad. Jag ser fortfarande fram emot den, kinda-sorta.

• To gay or not to gay: "I wish all you hip, with-it heteros would stop running to the defense of us ill-served gays." Bestämda åsikter om Ang Lee i kommentarerna till Dave Kehrs recension av Brokeback Mountain.
  

• En nedtryckt auteur: "Let's just say he was replaced, and leave it at that." The Brothers Grimm var för många en besvikelse - jag tror jag uppskattade den mer än de flesta - men i vilket fall som helst är det alltid underhållande att lyssna på Terry Gilliams DVD-kommentarspår. Synd bara att han inte vågar/får/vill gå loss och berätta allt om alla backstabbande Weinstein-bröder, frustrerande studiointriger och kickade DPs. Men man förstår ändå hur mycket han tvingats - än en gång! - in absurdum slåss för varenda klipp, varje klädesplagg, skådis och musikstycke. Om Heath Ledgers skägg: "I really had to fight for that. The Miramax people don't like facial hair."

Behovet av slutna sällskap

Helgen har otippat handlat en hel del om slutna sällskap. I fredags, då vi genomförde en kylslagen men uppfriskande stadsvandring i Lund, diskuterades formella och informella professorsordnar och töntiga studentditon, hur mycket som beslutas om fakulteterna och institutionerna bakom lyckta dörrar, i dunkla salonger, bland cigarrer och cognac. Hur folk i maktpositioner bara råkar vara med i samma brödrasällskap som den nya lektorn man precis utsett, osv. Oundvikligt att tänka på när man går omkring i en stad som Lund och tittar på och pratar om alla universitetsbyggnader, studenthem och kyrkor - och man hade helst bara velat avfärda det som ett ganska fånigt ankdammsfenomen om det nu inte vore så att det faktiskt används som redskap för karriärer och konkreta maktspel.

I lördags, när vi åt älgburgare på Moosehead (nej, det var inte mitt förslag att gå dit, men det var lunch med Film Internationals nya engelska layoutare, och älg kändes på något sätt vettigt) satt ett helt gäng pingvinklädda, frimurarliknande herrar bakom oss vid ett långbord, högljudda och förfriskade. Samtliga hade olika former av medaljer och ordensband på sig, de drack snaps och sjöng allsång, vrålade i sig korv och fläsk, skrek av skratt och drog skämt om varandras fruar. Det var lite oklart vart de var på väg, men de hade beställt skjuts av tomtens häst och vagn, som skulle hämta dem prick kvart över fyra. Vår diskussion gled ofrånkomligt över från svenska julmatstraditioner till hemliga sällskap, och Gabriel berättade att han en gång kommit över sin farfars lilla svarta bok med knasiga ordensritualer. En av pingvinerna ropade tvärs över bordet: "Lasse, du kan ju inte hålla på å flörta med servitrisen - du är ju gift!" Lasse tjoade: "Va sa du att det hette sa du?" The crowd went wild.

Senare på kvällen gick jag på soppfest. Ett par av mina vänner har under ganska lång tid träffats en gång i veckan, under alltmer ordnade former, och ätit soppa. Soppan tillagas av värden, värdskapet roteras och tas på största allvar. En numera diger receptbok finns (handskriven, ett exemplar), och skulle man råka göra en soppa som är snarlik någon tidigare, får man onda ögat. Dessutom är soppgänget tämligen slutet; det är i princip omöjligt att "gå med", och i de undantagsfall då någon gäst är med vid en middag är det uteslutande på initiativ av gruppen - du bjuder inte in dig själv, du frågar inte ens. Soppgänget är avslappnade i den meningen att de gärna pratar om vad de lagat och ätit, och de är absolut inte så högtidliga och fåniga som pingvinerna - men det finns en tydlig gränsdragning mellan dem och vi andra. Men en gång om året - normalt sett i december - ordnar soppgänget fest, där det bjuds på fantastiska soppor. Igår åt jag bland annat en tomatbaserad laxsoppa, en fänkålssoppa med små bitar rökt lax på, och en kinesisk grönssakssoppa med dumplings i. Gott om tillbehör, krutonger, bröd, vin - toppen. Det enda som saknades var en lite mer kryddstark soppa - en som ger dig en rejäl örfil, som någon uttryckte det. Soppgänget höll med.

För övrigt:

• Terrence Malicks nya film, The New World, har premiär på juldagen i USA, och är tydligen så extraordinärt galet bra att Ed Gonzalez på Slant knappt vet hur han ska uttrycka sig (och har således inte gjort det ännu). Detta trots Colin Farrell och jobbiga kolonialromantikvibbar i trailern alltså. Jag är officiellt hur förväntansfull som helst.
• Det tog drygt 30 år, men nu har jag äntligen upptäckt kraut/proto-ambientplattan Musik von Harmonia från 1974. Tack till Andy för detta.
• Scott Herrens nya Prefuse 73-platta, som kommer i februari, består enligt Herren själv mer av "the type of intricate instrumental material that slayed fans in the first place" än de spretiga produktionerna från förra plattan. Detta enligt Pitchfork. Tack för det!
• Glädjespridaren Michael Haneke storslammar på europeiska filmgalan. Är någon förvånad?
  
• Idag såg jag först den välmenande, delvis rörande men lite otillräckliga indierullen Angela (Rebecca Miller, 1995), och direkt därefter den brötiga, delvis snygga och mer eller mindre förglömliga actionmassakern Doom (Andrzej Bartkowiak, 2005): det eklektiska filmintresset får väl sägas vara intakt.
• Annat som jag lyssnar väldigt mycket på just nu: Dwele, Jan Jelinek, Detroit-mixarna av Sade, och självklart världens bästa julplatta, James Brown's Funky Christmas. 'Tis the season.

Häxan och lejonet och garderoben och köksskåpet och barnen och huset osv

Första kompisomdömet om kommande Narnia-filmen:

A huge disappointment, hamstrung by a very stale, cliched script, and weak performances by most of the children. The sets and CGI (especially Azlan and the Beavers) are remarkable, but huge cinematic techniques and actual SHOTS and scenes are taken directly from The Lord of the Rings, and others of the genre. Worstly, it never once feels magical. [...] I was really pumped for this...my kinda movie, but it's just amateurishly done in too many ways. Bright sides: Tilda Swinton is magnificent as the Witch, and there are certainly some beautiful sequences. I'll see the next one, but a very disappointing beginning to a franchise that I had high hopes for.

Svensk premiär 21 december.

The Woodster 70

Idag fyller Allan Stewart Konigsberg, sedan 1952 mer känd som Woody Allen, 70 år. Grattis!

Woody gör fortfarande för många filmer. Han har regisserat ungefär en om året sedan 1971, och under en lång tid var hans produktivitet något positivt, som ett fan tackade man och tog emot. Men på senare år har det blivit plågsamt att se honom hantera sin åldersnoja genom att göra så många filmer han bara hinner och kan, till synes helt utan kvalitetskontroll eller återhållsamhet; med reservation för att jag inte sett Match Point ännu har han inte gjort en riktigt bra film sedan 1996 (Everyone Says I Love You). Problemet ligger enligt många i hans urvattnade manus: att han inte sparar på krutet och samlar på sig flera idéer till ett manus istället för att tvunget skriva flera tunnsådda. Jag tycker en minst lika stor anledning till nergången är skådespeleriet - något jag berörde i min recension av Melinda and Melinda.

Det fanns dock en tid då hans "en film om året"-strategi gav utdelning. År efter år. Mina tio favoriter av Woody just nu, torsdag 1 december:

1. Annie Hall (1977)
2. Crimes and Misdemeanors (1989)
3. Manhattan (1979)
4. Husbands and Wives (1992)
5. Broadway Danny Rose (1984)
6. Radio Days (1987)
7. Zelig (1983)
8. Bullets Over Broadway (1994)
9. Hannah and Her Sisters (1986)
10. Take the Money and Run (1969)

Bonus: Woody var en fantastisk underhållare i sina tidiga dagar - han började sin karriär som skämtförfattare åt Sid Caesars Your Show of Shows, och drog efterhand även ut på ståuppturné. Den som såg hans unika framträdande på Oscarsgalan 2002 vet att hans timing och skärpa fortfarande är intakt. Här, i en inspelning från The Shadows i Washington DC i april 1965, berättar han om hur han en gång blev kidnappad.