Arthur 003

Hot off the podcast press: tredje avsnittet av Arthur. Ett samtal med Henrik Örnebring. Allt du behöver finns här.

UR

Fick den här på posten idag.

Dansbaneeländet

I dagens Sydsvenskan skriver jag om SVT:s dokuserie Dansbanan i Täfteå och problematiken kring avsändare och mottagare. Läs här. Och jag menar allvar: ring Frederick Wiseman.

Arthur 002

Jag har precis publicerat ett nytt avsnitt av min podcast Arthur - episod numero två består av ett samtal med den underhållande multitaskande kulturmänniskan Kalle Lind. Lyssna gärna! All matnyttig info man kan tänka sig, inklusive länkar till iTunes och Arthurs Facebooksida, finns här.

Ye Olde Burger Barn: URL

http:\\www.geocities.com/~bbutler.l42/~tilde~/thewordthethe.72bb/?.questionquestionmark/allnightburgerparty/slashthehotoilHOTcaps/hat.dot///front/lowerwordlowercase.html/theletterhtthelettermlword.htm

(Best Show Gems)

There are days, and there are days

Länkdump

Händelserik dag idag. Efter en väldigt seg helg. Jag antar att det är så det funkar. Nu är jag helt snurrig i huvudet efter dagens äventyr men jag sammanfattar och hoppas jag inte glömmer något:

Komikern Mike DeStefano har dött, alldeles för ung. Mycket tråkiga nyheter. DeStefano var med i senaste säsongen av Last Comic Standing och blev lite halvkänd på kuppen, men det mest dramatiska i hans liv inträffade långt innan detta något oväntade kändisskap. Det är ett svindlande livsöde fullt av droger, felbeslut och trasiga människor. Lyssna på Marc Marons fascinerande intervju med DeStefano här.

***

Bara för att det är WFMU-maraton innebär inte det att vi tar en paus med Best Show Gems. Nytt avsnitt idag: Augie Richards från Ye Olde Burger Barn ger sig ut on the road med sin Batter Butler.

***

Nytt avsnitt av min podcast Arthur kommer innan arbetsveckan är över. Gäst i avsnitt två blir en man med ett skägg.

***

Jag höll på att knäckas fullständigt av skratt när jag satt på bussen idag och lyssnade på senaste Comedy Death-Ray Radio med Harris Wittels, Natasha Leggero och Matt Besser som gäster hos Scott Aukerman. Efter någon halvtimme in i programmet dyker Matt Besser, som dittills inte sagt ett ord, upp som Kung George XI - just det, numera mest känd som stammare porträtterad av Colin Firth. Han deklarerar att han vill sadla om till ståuppare, att han fått lektioner av Wittels, och... ja, lyssna själva. Magiskt. Extra roligt om ni sett The King's Speech, såklart. Lite tidigt att utnämna detta till veckans roligaste grej redan nu, men det sätter onekligen ribban högt.

***

Imorgon tisdag blir det såklart åka av, med Tom & co. Natten till onsdag, 03-06. Ted Leo och Carl Newman är tillbaka i studion, och med dem skivaktuelle Kurt Vile och dessutom John Hodgman. Samt en del andra överraskningar. (PS: Julie Klausner har skrivit den här övertygande texten på Gothamist om The Best Show och varför man ska ge bort alla sina pengar till en radiostation.)

En värdig vinnare

Nuggets

 
- Den senaste veckan har jag snöat in på Kurt Vile-låten In My Time från hans kommande album Smoke Rings for My Halo. Känner man till min normala musikdiet förstår man att detta är något att uppmärksamma.

- Responsen på min nya podcast Arthur har varit god. Första avsnittet har laddats ner ganska många gånger, och nu är förhoppningen att folk även lyssnar på det, gillar det, och sedan kollar in nästa avsnitt, som kommer om någon vecka.

- Oscarsgalan: hade 8 rätt av 12 i de stora kategorierna (har inte räknat/tippat övriga). Okej resultat med tanke på nerlagd tid och energi, men jag stör mig på att jag missade Inside Job (var övertygad om att Restrepo, aka Armadillo på amerikanska, skulle ta hem det). Och Fincher, som jag bombsäkert trodde skulle få regipriset. Såg inte galan. Väntade resultat. Alla kommer att ha glömt The King's Speech om fem år.

- Jag har författat en kärleksförklaring till Portlandia på Weird Science.

- Idag är jag väldigt seg. Gick upp halv tre, lyssnade på The Best Show, gick till jobbet. Nu zombie. Men med ett lysrör i ögonen och en espresso i magen kan man fejka energi ganska länge.

- The Best Show gick som tåget, som vanligt. Fun times. Ted Leo och Carl Newman sjöng och spelade gitarr. "Gene Simmons" ringde in. Fantastiska $ 81 500 samlades in under tre timmar. Tåget går en gång till på tisdag i nästa vecka. Hoppa på då. För $ 75 får du en sjutums-singel med barntillåtna versioner av GG Allins sånger framförda av Fucked Up, Ted Leo, Ben Gibbard, Ty Seagall, Mountain Goats med flera. Du får även den här spektakulära t-shirten, en affisch, en knapp, och övrigt WFMU-swag inkl en t-shirt till. Väl värt.

- Min Film International-kollega Daniel Lindvall erbjuder en intressant läsning av Susanne Biers Oscarsvinnande film Hämnden. Kolla in omgjorda FilmInt-sajten förresten. Ett ordentligt lyft.

#wfmuthon

Idag kör WFMU:s årliga maraton igång. Från kl 15, svensk tid, och två veckor framåt, är det fullt fokus på att än en gång rädda världens bästa radiostation från oblivion. Som vanligt kan man få massor av swag om man är generös med sina $£€ (och om du råkar vara miljonär kan du ju kasta in lite deg till det här otroligt coola projektet).


För egen del är det här första gången jag upplever maratonet samtidigt som jag har ett någorlunda tidsbundet kontorsjobb. Det kommer helt klart att innebära vissa utmaningar. Svårt att hålla sig uppe hela nätterna och sedan hålla ställningarna som vanligt på dagarna. Om jag ändå vore sjuk eller nåt. Men jag ska göra mitt bästa. Att sitta uppe under Toms Best Show-bonanza natten till onsdag (3-6 på morgonen) denna och nästa vecka, är en självklarhet (och nästan en skyldighet). Toms program kommer att ha en videofeed, och det har utlovats en närmast bisarr lineup av folk som ska hjälpa till och underhålla. Än så länge står det klart att bland andra AC Newman från New Pornographers och Ted Leo kommer att vara på plats under första veckans show.

Jag kommer under mina vakna/lediga timmar även att twittra. Dels under mitt egen konto, @degrell, men också under WFMU:s officiella twitterkonto @WFMU. Det är mitt strå till stacken. Där kommer vi att annonsera aktuella händelser, viktiga milstolpar, spännande premium swags, osv. Så följ WFMU. Och använd hashtaggen #wfmuthon ofta och mycket.

Det här är viktigt. Om du uppskattar någon av alla de saker som WFMU erbjuder - om det så är deras livestream, deras fantastiska blogg, alla färgstarka DJs som Clay Pidgeon, Terre T och DJ/Rupture, alla podcasts inklusive Best Show Gems som jag producerar, eller deras slicka iPhone-app - så är det nu du ska visa din tacksamhet. Det är enkelt och smärtfritt, dollarn kostar bara lite mer än sex spänn, det är lätt gjort med PayPal, och du får som sagt swag av alla möjliga slag. Du behöver inte ruinera dig. Skänk $5, eller $10. Det är en kaffe. En öl. Det har du råd med. Och det känns så gött att göra det.

Stand up and testify!

ARTHUR

Idag lanserar jag ett nytt enmansprojekt: podcasten Arthur. Samtal om och kring KULTUUUUR, med intressanta personer. Förhoppningsvis kommer det nya avsnitt varannan vecka eller så. Lyssna och kommentera HÄR.

Bortklippt

Make me

Moves

Bäst idag är såklart den här nya musikvideon med The New Pornographers, skriven och regisserad av Tom Scharpling. Det kryllar av välbekanta ansikten, som Wyatt Cenac, Ted Leo, Julie Klausner, John Oliver, John Hodgman, Todd Barry och inte minst Kevin Corrigan. Men allra bäst är multibegåvade geniet Jon Wurster, i rollen som AC Newman.

Sausage Pork Beef Cheese Whole Milk Butter Margarine Nuts and

Come Down

Scott Bradley - Come Down

(alt link)

Filmåret 2011 #5: Sugar

Jag tror jag hade uppskattat Sugar mer om jag älskat baseball. Många av mina amerikanska vänner älskar baseball, och åtminstone en av dem älskar även Sugar.

Nu är inte upplevelsen av Sugar helt beroende på vilken relation man har till baseball - även om den där extra magiska upplevelsen kanske är det - eftersom historien om den unge talangen från Dominikanska republiken som scoutas av en amerikansk klubb, flyttar ut på vischan i Indiana, rycks ur en värld och slängs in i en annan, är en väldigt mänsklig historia som hanteras precis med samma varsamhet och känsla som Anna Boden och Ryan Fleck gav prov på i sin debutfilm Half Nelson. Filmen lider dock - om det är rätt ord - av att titelns Sugar är en ganska tillknäppt person som bara blir än mer tillknäppt när han kommer till ett land där han inte förstår språket (och som gestaltas av en i ärlighetens namn ganska tillknäppt/okarismatisk skådespelare - som jag har för mig är amatör/baseballspelare på riktigt). Alienation i all ära, men filmen lider lite av detta eftersom det bara ger oss små glimtar av hans drömmar och senare hans ångest och hemlängtan. Vi får sällan hela storyn. Det kan vara bra ibland, här blir det lite väl många tomma hål att fylla i. "Men säg nåt då!", vill man säga.

Dessutom har filmen en ganska märklig struktur. Man märker hur skolad man är i dramaturgi och hur djupt det sitter, när man nästan protesterar (alltså nästan, en väldigt lam protest) då filmen med typ tio minuter kvar till synes knatar in på ett helt nytt spår, typ en c-d-plotnivå. Det kändes lite konstigt. Men so what.

Vad som är bra är att trots att vi får i princip your standard sportfilmsnarrativ med uppgång och fall, så sköts det ganska snyggt, lite odramatisk dramatik på något indie-vis. Som att man inte riktigt vill ta tag i tävlingsmomenten, inte riktigt kapitulera och hänfalla till alla klichéer som ju bara lockar med all sin fläskighet och igenkänning. Sympatiskt ändå.

Looking Good

Scott Bradley - Looking Good

(alt link)

Coma Cosy

Filmåret 2011 #4: Paranoiac

Oliver Reed spelar Simon Ashby, en ung stropp vars bägge föräldrar dog under tragiska omständigheter för tio år sedan. Hans olycklige bror tog sedan livet av sig, och nu bor Simon på familjens gods tillsammans med sin sura faster, sin av sorg halvgalna syster, hennes sjuksköterska, och lite tjänstefolk. Simon spenderar dagarna med att köra snabbt och vårdslöst med sin sportbil, dricka stora mängder konjak, och vara organist i byns kyrka. Han är också eventuellt psykopat med en hel resväska fylld av Mörka Hemligheter.

Paranoiac är en Hammerproducerad skräckthriller från 1963. Ett par år efter Psycho, således, och det känns som att man försöker kapitalisera lite på Hitchcocks klassiker, även om storyn inte alls är samma. Det är engelsk landsbygd, inte amerikansk. Inga motell i sikte, bara ett stort gods som hämtat ur The Innocents, eller för all del vilken annan Hammerfilm som helst. Och inga duschmord. Men från den alluderande titeln till vissa psykologiska förklaringsmodeller (utan att avslöja för mycket) finns det paralleller, och jag kan bara spekulera i hur man marknadsförde filmen då den kom. Klart är att flera skräckisar och thrillers började handla mer om enskilda individer och deras eventuella galenskap utifrån ett psykologiskt perspektiv efter det att Norman Bates introducerades för biopubliken.

Är man något så när bekant med Oliver Reed vet man att det bara är en tidsfråga innan den bullrige krutdurken oförblommerat börjar spela över på det mest uppseendeväckande sätt. Och sure enough, innan man hinner säga "återuppstånden bror" börjar Simons fasad krackelera: crazy ticks, druckna utbrott mot det stackars tjänstefolket, sadistiska sarkasmer mot den stackars franska sjuksköterskan, som han såklart har en affär med. I filmens klimax äter Reed sceneriet med en sådan utplånande frenesi att jag är förvånad över att ingen av de andra skådespelarna bryter ihop och börjar skratta och/eller får slaganfall.

Men jag älskar det förstås. Reed är den bästa sortens ham & cheese-aktör, den som tar allt på blodigt allvar och aldrig någonsin blinkar igenkännande till publiken. Hans storvulenhet förstärks bara av resten av ensemblen, som erbjuder precis den typen av neutralt stöd som en stjärna behöver för att lysa - även om jag är lite förtjust i Sheila Burrell, som spelar Simons bitchiga faster. Hennes bitterhet över att inte ha fått ärva något av det avlidna parets pengar, samtidigt som hon agerar målsman för spolingen Simon och hans syster, går inte att ta fel på där hon står i salongen och röker cigarett efter cigarett och levererar spydiga kommentarer. Hon utgör en fin kontrapunkt till Simons, och Reeds, vansinne.