My Special Teas and Ointments!

Erik Stattin tipsar om en fantastisk promo för James Liptons nya bok, Inside Inside. Det är tre makalösa minuter; en balansgång på gränsen mellan självparodi och megalomani. Jag blir inte klok på den - det är nästan så man kan tro att den är producerad av Late Night with Conan O'Brien-gänget, där Lipton ett flertal gånger deltagit i sketcher som präglats av stor distans till sitt eget ego (som utan tvivel är enormt). Han var för övrigt gäst just hos Conan häromveckan för att göra reklam för boken, som tycks vara precis så navelskådande som titeln antyder, och som Inside the Actors Studio ju faktiskt är.

När jag såg promon påmindes jag av David Cross lustmord på Lipton från hans HBO-special The Pride Is Back! 1999. Cross hade tidigare gruvligt parodierat Liptons fjantiga svassande för filmstjärnor i Mr. Show, men i ståupp-versionen gick han steget längre.



Kalenderbitande diggare minns den eleganta, ironiska rättvisan i att Cross ett par år efter avrättningen fick skådespela mot Lipton i Arrested Development: Lipton spelade fängelsedirektören på anstalten där Tobias Fünke villigt hamnade för att studera interners beteendemönster inför en filmroll. Jag är säker på att det inte var en slump - AD-författarna med Mitch Hurwitz i täten är slipat folk.


Andra bloggar om: humor, James Lipton, David Cross

Nya tider

Nej, jag ska inte flytta, vare sig till New York eller Karlskrona (men med tanke på den takt i vilken folk flyttar från Malmö så vetefan). Nej, jag ska inte gifta mig. (Jösses!) Det var inte meningen att låta påskina att något så dramatiskt stod för dörren.

Såhär enkelt är det: från och med nu kommer jag att blogga om film och tv på Weird Science. WS, rimligen Sveriges mest medieciterade tv-blogg, startades ursprungligen av bröderna Häglund, men är numera ett kollektiv bestående av ett helt gäng skribenter med olika intressen och inriktningar, varav jag alltså är en. Läs allt om nylanseringen här.

Vad innebär detta?
Inga konstigheter. Alla matiga texter om film och tv som jag normalt skulle publicera här kommer framöver att hamna på Weird Science istället. WS är inriktat på innehåll, så kortare åsikter, film/tv-relaterade notiser, YouTube-klipp och dylikt hamnar även fortsättningsvis här.

Kommer den här bloggen att upphöra?
Nej. Men jag misstänker att den kommer att förändras en aning. Den kommer nog att bli mer personlig, och mer renodlad mot humor, musik, media, fotboll, mat och andra dumheter.

Är det någon som bryr sig?
Möjligen. Jag har trots allt en handfull trogna läsare på den här bloggen, och jag hoppas de fortsätter följa mitt skrivande, gärna både här och på WS. Criswell predicts: ett statistiskt nosedive för den här bloggen.

Således!
Besök och lägg till Weird Science till dina favoriter eller bokmärken, prenumerera på WS-feeden, men läs gärna vidare här också.

Martin

I väntan på

Jag har varit bortrest.

Därav inga inlägg på ett tag. Men inom kort: omvälvande tillkännagivanden. Nya vägar och riktningar. Watch this space.

Knäckebröds-303:a

Blade Runner-skiten

Min kompis Ola hävdar bestämt att han försökt se Ridley Scotts sci-fi-extravaganza Blade Runner ett flertal gånger, men aldrig lyckats, eftersom han ofelbart somnar halvvägs in. Ergo: det är en dålig film. Jag har inte samma kompromisslösa relation till Blade Runner som Ola, men förhållandet är klart komplicerat. Första gången jag såg filmen var jag i högstadieålder, formatet var VHS, tv:n liten. Jag tyckte den var sådär, vilket jag minns att jag tyckte var underligt - alla förutsättningar fanns ju för att jag skulle gilla den, och alla personer vars filmsmak jag då respekterade älskade den. Var man det minsta intresserad av film och sci-fi var det i princip ens plikt att avguda den. Men jag ryckte mest på axlarna.

Under åren som gått har jag sett hela eller delar av filmen igen vid olika tillfällen, ständigt fascinerats av dess beståndsdelar och den gränslösa tillgivenheten hos dess anhängare, men varje gång saknat en häftig, omkullvältande helhetsupplevelse. Teoretiskt är ju det mesta på plats. Jag gillar grundstoryn, framtidsvisionen, noir-estetiken, Rutger Hauers tal i slutet. Jag gillar alla inblandade skådisar, och har heller inget emot Ridley Scott. Filmmusiken har jag lyssnat på och uppskattat så mycket, att när jag på soundtracket hör Vangelis ljudmattor kombinerade med citat från filmen är det som att jag minns en annan film, en film med andra scener och karaktärer och miljöer, en film jag verkligen älskar - bara för att ryckas tillbaka till verkligheten och återigen bli besviken.

Utifrån detta kan jag konstatera att Ola och jag möjligen kommer att kunna sova ikapp nu när Ridley Scott, efter en filmrevisionistisk utflykt värdig George Lucas, presenterar den "slutgiltiga versionen" av Blade Runner på DVD, efter en kort sejour på diverse filmfestivaler. Och med "slutgiltig" menar han såklart "fem olika versioner på sju utgåvor över tre format". Istället för frosseri, förvirring, som Mattias påpekar i sitt klarsynta inlägg. På Guardians filmblogg skriver Mark Hooper idag syrligt och irriterat om Scotts revisionism, och liknar filmen vid Gaudís Sagrada Familia.

Jag tror det kan vara dags för mig att ge Blade Runner en slutgiltig andra (eller tredje, eller fjärde) chans.


Andra bloggar om: film, Blade Runner, DVD

Första visningen av There Will Be Blood

PTA:s There Will Be Blood visades för första gången inför publik häromdagen, på en filmfestival i Austin. Anmälarna uppskattade vad de såg:

Variety: "Certain to be rewarded with year-end accolades, Anderson’s film is a true American saga - one that rivals Giant and Citizen Kane in our popular lore as origin stories about how we came to be the people we are." [...] "[Radiohead guitarist and BBC composer in residence Johnny] Greenwood’s astonishing score is sure to be one of the most remarked-on aspects of the movie."

Cinematical: "Easily one of the year’s best films (so far), There Will Be Blood presents a side of Paul Thomas Anderson that we haven’t really seen yet — but it’s proof positive that he’s still one of the finest directors out there right now. You probably won’t believe that this film came from the same man who directed (the awesome) Boogie Nights, and I mean that as a big compliment. It’s just that different — and just that damned good."

IndieWire: "God Bless P.T. Anderson, for making his fifth consecutive slam dunk. I’m just so stunned and impressed and shaken by this film." [...] "There are flourishes of Stanley Kubrick, Terrence Malick, and Robert Altman (to whom the film is dedicated) but Anderson steps up his game as a master filmmaker beautifully telling a very scary story."

/Film sammanfattar reaktionerna.


Andra bloggar om: film, Paul Thomas Anderson, PTA, There Will Be Blood