Minimässa och helg

Imorgon förmiddag spatserar jag 100 meter bort till Inkonst här i Malmö. Det arrangeras en minimässa för små förlag och tidskrifter, och jag och resten av Film International-redaktionen är på plats för att informera om vår verksamhet för de som är intresserade. Rabatterade tidningar säljer vi också. Och så lottar vi ut en helårsprenumeration. I övrigt anordnas det uppläsningar och annat trevligt i lokalen. Det kostar en tjuga att gå in, och är öppet mellan 11-18.

***

Ingen Oscar Watch för mig på söndag - får inte in eländet, min enda allierade i saken har inte heller comhem, och Danmark visar inte ens galan i år. Kanske lika bra det. Jag har försökt engagera mig så lite som möjligt i racet - kanske har det att göra med att startfältet är ganska jämt. Jag har svårt att föreställa mig någon prisfördelning jag skulle rasa mot, nomineringarna är i mångt och mycket antingen välförtjänta eller logiska, och det finns ingen Crash som skulle kunna ställa till det. (Och utifrån ett rent galaperspektiv skulle jag hellre vilja se The Independent Spirit Awards, som delas ut imorgon och liksom förra året MC:as av Sarah Silverman.)

***

Kort om Notes on a Scandal, som har svensk biopremiär i dag: mycket, mycket bättre än väntat. Jag gick in tämligen neutral, med förväntningen att se ett litet brittiskt drama med bra skådespeleri, men kanske inte så mycket mer. Men Patrick Marbers manus (utifrån Zoe Hellers bok) är sylvasst och dräpande bittert, inte minst i Judi Denchs dagboksanteckningar, som fungerar som filmens narrativ. Dench och Cate Blanchett är mästerliga bägge två - deras helt olika spelstilar möts och samexisterar på ett sätt som jag knappt trodde skulle gå.


Andra bloggar om: film, kultur, Oscar, Notes on a Scandal

Hasseåtage Redux

Kanske minns ni min (ordfattiga) glädje över de två Hasseåtage-boxarna som kom ut i vintras? Sedan dess har jag lyckats komma över den ena av de två - de är inte helt gratis - och så fort det finns pengar över har jag lovat mig själv att köpa den andra. Men mitt inlägg om boxarna gav också upphov till en del frågor: hur gick urvalet till? Varför inkluderades Hasses soloprojekt Den enfaldige mördaren i paketet, samtidigt som Svenska bilder inte fanns med? Kommer det möjligen fler utgåvor, eller får vi nöja oss med det här? Sigge önskade sig en tredje box, med alla revyerna. Någon måste ha lyssnat.



"Svea Hund" inspelad på Göta Lejon 1976
"Under dubbelgöken" inspelad på Berns 1979
"Gula Hund" inspelad på China Teatern 1966
"Spader Madame" inspelad på Oscarsteatern 1969
"Gröna Hund" inspelad på Gröna Lund 1962
"Konstgjorda Pompe" inspelad på Gröna Lund 1963
"88-öres revyn" inspelad på Skeppet 1970
"Glaset i örat" inspelad på Berns 1973
Mosebacke Monarki (Ej bekräftat)
Lillle Ronny (Ej bekräftat)

Bild och info från Discshop. Preliminärt releasedatum 25 april.

Andra bloggar om: Film, DVD, humor, Hasseåtage

Weekend Update

Superman x 2: Såg Hollywoodland häromdagen, om tv:s Superman George Reeves som dog under mystiska omständigheter i slutet av 50-talet (filmen var okej, opersonlig men välpolerad och med ett utseende vi numera förväntar oss att filmer som utspelas i Hollywood under 50-talet ska ha; även Ben Affleck var godkänd som Reeves, men någon sensation var han ej). I veckan såg jag också några avsnitt av Max och Dave Fleischers tecknade Superman-filmer från 40-talet, till exempel The Bulleteers och Electric Earthquake. Verkligen fantastiskt tecknade för den tidens kortfilmsproduktion - en jättebudget från Paramount möjliggjorde ett noggrant hantverk med fina detaljer och invecklat skuggspel, bland annat. Filmerna är också tidstypiska - massor av krigspropaganda, och några otroligt rasistiska karikatyrer av saboterande japaner (Japoteurs). I ett avsnitt (Eleventh Hour) används till och med Superman som ett faktiskt vapen på japansk mark - en enmans-terroristcell som utför sprängattentat och sänker fartyg till höger och vänster.

***

RIP Ryan Larkin: enastående kanadensisk animatör och orolig själ, inspiration för och huvudperson i den Oscarsbelönade animerade kortfilmen Ryan (2004). Fin artikel i Toronto Star, här.

***

Dunka-dunka: jag var på The Rumble på Inkonst igår och såg DJ Craze och A-Trak. Något utlovat battle blev det väl inte, men jag kan konstatera att Craze vann på poäng (han bemästrade den svåra konsten att vara både en scratchande show-off och en skamlös crowd pleaser). A-Traks set var bitvis briljant, men sammantaget får det just idag stå som illustration för min distans till delar av den klubbmusik som tycks vara populär idag - jag har väldigt svårt för all form av crunk, screw, hyphy, whatchamacallit - det är bara slött, trögt, monotont och fullständigt osvängigt. Och återkomsten av hip house och club rap vet jag inte riktigt hur jag ska tolka. Men kidsen älskar det. Sa jag att jag är 100 år gammal?

***

Recensions-roundup, morgontidnings-edition: spridda betyg i veckans bioskörd. Bobby får 4 (5) av Eva af Geijerstam i DN, 4 (6) av Hynek Pallas i SvD (i en text som känns mer kritisk än betyget antyder) men 1 (5) av Michael Tapper i SDS, som tycker den är mer än lovligt trivial. Själv tyckte jag den kändes som en såpa som utspelar sig på ett hotell och bara råkar ha en politisk kontext. Några Altman-paralleller drog jag inte, filmen är för dålig för det, och Emilio Estevez har inte alls ett altmanskt sinne för detaljer eller struktur. Jeanette Gentele ger Dreamgirls ofattbara 6 (6) i SvD, pratar om gruppens "discosound" (på sextiotalet), och kallar Eddie Murphy "härligt utmanande". Andra är mer svalt inställda: artiga 3 (5) av Aghed i SDS, och 2 (5) av Gezelius i DN. Det enda alla tycks vara överens om är att Tenacious D: The Pick of Destiny är ganska dålig, vilket jag håller med om. Ett misslyckande, men inte helt oväntat - filmen har tagit för lång tid att göra och komma ut, The D har hunnit svalna. En lite mer nyanserad bild av filmen kunde dock ha åstadkommits om man nämnt tv-serien som den bygger på, vilket missas hos såväl DN som SDS. Och slutligen var det väl på förhand givet att ett antal recensenter skulle gå rakt in i Todd Fields slugt konstruerade förortsangst-fälla Little Children: 4 (5) av Boel Gerell i SDS, som kallar den "knivskarpt gestaltad", 4 (6) av Karoline Eriksson i SvD, och 3 (5) av Mårten Blomqvist i DN.


Andra bloggar om: kultur, film, musik, kritik

A Date with John Waters

Köp skivan!



Allahjärtans-bonus: John Waters intervjuas på Fresh Air idag


Andra bloggar om: Kultur, musik, John Waters

Chambre 666

Under filmfestivalen i Cannes 1982 bestämde sig Wim Wenders för att undersöka filmkonstens tillstånd. Han kände en viss osäkerhet över vad framtiden skulle erbjuda, men hade svårt att själv formulera exakt vad som oroade honom. Istället bjöd han in ett antal regissörer, som alla råkade befinna sig i Cannes, till ett hotellrum, körde igång en filmkamera, och lämnade rummet. På ett bord hade han lagt en lapp, där det stod: "Vi gör färre och färre filmer. Hur ser du på filmens framtid? Är filmen en döende konstform?" Det var därefter upp till personen i rummet - bara en i taget, kameran skulle nog inte klara av att ta in alla egon på en och samma gång - att fritt svara på frågan. Resultatet blev Chambre 666, en 45 minuter lång dokumentär som inte bara speglar en specifik tid och plats (och bransch), utan också erbjuder nycklar till vissa regissörers filosofier och allmäna inställning till filmskapandet. Och det är en imponerande samling namn Wenders fått ihop: Fassbinder, Herzog, Spielberg, Antonioni, Paul Morrissey, Monte Hellman, Chantal Akerman, Godard...



Svaren varierar naturligtvis väldigt, vilket är en del av charmen - från Fassbinders lite korta inlägg till Godards sedvanliga teoretiserande. Herzog, aldrig sen att sätta sin prägel på en situation, inleder med att ta av sig barfota, eftersom "sådana frågor kräver att man inte har några skor på sig". Morrissey spår filmens död, vilket han menar bara är naturligt - "romanen är redan död och poesin dog väl för sådär hundra år sen". Han ser istället att tv tar över helt, och hävdar att han knappt ser film längre. Antonioni lägger ut texten ordentligt, reser sig upp från sin stol och går omkring i rummet, spanar ut genom fönstret, och talar med emfas om ett paradigmskifte i teknik och uttryck. Uttrycken måste förnyas, säger han, men det behöver inte vara negativt, man får helt enkelt försöka följa med utvecklingen, även om det är svårt.



Chambre 666 är ett fascinerande tidsdokument som jag är oerhört tacksam över att inte ha sett tidigare, hur underligt det än låter. Det tillkommer nämligen en väldigt spännande dimension när man ser den först idag. När Antonioni, av alla människor, talar om framtida möjligheter att filma i HD hajar man till, och när Spielberg både profetiskt och ironiskt förutspår studiosystemets framtid som alltmer krass och utan vilja att stödja egensinniga regissörer och författare, är det inte svårt att med ett snett leende, och med historiens distans, sätta in Spielbergs egen skuld i det resonemanget. Spielberg är för övrigt den ende i sällskapet som nästan enbart pratar om de ekonomiska förutsättningarna för filmskapandet - talande, kan tyckas. Men lika talande kan man tycka det är att nästan ingen av de andra auteurerna diskuterar pengar och budget - Spielberg kan därmed på ett sätt ses som den ende av de medverkande som har en nykter syn på modern filmproduktion och -politik.



Filmen visades på tv då den gjordes, men föreställ er att den istället hade lagts i ett arkiv och plomberats, bara för att öppnas och visas en första gång nu, 25 år senare. Effekten av att se den idag, när vi åtminstone har ett halvt facit på frågeställningarna från 1982, är så mycket större. Så om du inte har sett Chambre 666, eller ens hört talas om den tidigare, är det nästan bara bra.


Andra bloggar om: film, tv, kultur, Wim Wenders, Chambre 666

Mycket att glädjas åt i SSP 102

Andra avsnittet av The Sarah Silverman Program innehöll massor av roligheter. Det gjorde förvisso det första också, men som de flesta premiäravsnitt handlade det mest om att etablera en struktur och ton för serien, vilket även gjordes, tämligen effektivt och med stort självförtroende. Den riktiga behållningen i premiären, åtminstone för alla Mr. Show-fans, var dock Jay Johnston i rollen som den rekorderlige polisen.



Avsnitt två var som sagt betydligt tätare på skratt. Zach Galifianakis gästar som en hemlös man med en mörk hemlighet. Brian Posehn har en Titannica-t-shirt på sig. Jill Talley dyker upp som spöke. Zach äter ett bananskal. Jays vedervärdiga porträtt. Brians köttmask. Rånarna. Doug Bensons lilla cameo. Brians och Zachs fantastiska karate-fight. Så mycket att gå igång på.



Ändå har jag än så länge inte golvats av programmets humor, på samma sätt som jag gjorde av exempelvis Stella, som hade ett liknande upplägg och produktion. Jag tillhör, något motvilligt, det läger som tycker att Sarah själv är seriens svaga länk. Paradoxalt nog. Eller, såhär: jag gillar verkligen Sarah, men de gånger jag aktivt ogillar det jag ser i programmet (och det händer) har det alltid med Sarah att göra. Inte så konstigt, förstås, eftersom det är hennes show från början till slut, och hon är med i nästan varje scen, men ändå. Hennes sångnummer har jag aldrig varit speciellt förtjust i - de drog ner betyget på Jesus Is Magic - men jag stör mig ännu mer på den allestädes närvarande kiss&bajs-humorn, som jag helt sonika inte tycker är kul. Och eftersom så mycket i SSP bygger på den typen av lowbrow-humor kan jag liksom inte garva fullt ut. Och det är synd. Jag hoppas det tar sig, och om andra avsnittet är en trend så går det åt rätt håll. Det är så många duktiga människor inblandade i programmet - de förtjänar bättre material att jobba med.

Andra bloggar om: TV, humor, The Sarah Silverman Program, Comedy Central

The Sixty Second Remix

WFMU:s Beware of the Blog har dragit igång en rolig tävling: The Sixty Second Song Remix Contest - remixa en låt så den bara blir en minut lång. Bidragen har haglat in. Alla finns att lyssna på här. Jag är väldigt förtjust i den här versionen av Straight Outta Compton, och Dave Brubecks Take Five, i en version som känns värdig Four Tet.

Av någon anledning har flera personer fått för sig att även skicka in enminuts-remixar av hela album. Den här komprimeringen av Nevermind är hi-larious.


Andra bloggar om: musik, remix, mp3

Förresten...

...Fresh Air podcastar. Äntligen! Goda nyheter för oss som gillar högkvalitativ pratradio levererat till våra mediaspelare. Ajöss, jobbiga real audio-strömmar. Lyssnade precis på fredagens program om Peter O'Toole och Ennio Morricone. Cirka 40 minuter, måndag till fredag. Lyssna! Hemsida här. Feed här.

Andra bloggar om: radio, Fresh Air, podcast

Banlieue 13

Det finns egentligen bara två anledningar att se Pierre Morels till åttio minuter benhårt komprimerade Banlieue 13, men boy oh boy, de väger upp alla andra bristfälliga egenskaper filmen må ha (och har).

Den första anledningen är den för en högoktanig actionrökare oväntat politiska, och aktuella, subtexten. Året är 2010, och staden Paris hatar sina problemfyllda förstäder så till den milda grad att man delat in dem i olika distrikt och byggt murar kring dem, murar som det är närapå omöjligt att passera, vare sig man vill in eller ut. Man stänger in problemen och tittar bort alltmedan distrikten förfaller än mer i total korruption, fattigdom och brottslighet. Lokala gangsterbossar styr all verksamhet, den lilla symboliska polisstyrka som finns är tandlös, och befolkningen uppgiven och desillusionerad.

Den fantastiska handlingen går i korthet ut på att en kärnvapenbestyckad missil kommit på irrvägar - bossen i distrikt 13 har stulit den och kräver nu en stor lösensumma för att han inte ska skicka den mot stadskärnan och därmed spränga Eiffeltornet, triumfbågen och miljontals människor i bitar. In i B13 skickas ett omaka par: en tuff snut och en orättvist fängslad man som är uppvuxen i distriktet och obehindrat kan orientera sig där. De har ett dygn på sig att hitta och desarmera missilen.

Men det spektakulära tar inte slut där. I en häpnadsväckande provokativ vändning visar det sig att den stulna missilen i själva verket planterats där av myndigheterna, och är programmerad att brisera i B13, och rensa ut ghettot en gång för alla. Alla oskyldiga människor som får sätta livet till - finns det verkligen några oskyldiga människor i ett ghetto? - är ett lågt pris att betala, resonerar de cyniska politikerna. Denna politiska dimension av filmen är magnifikt skruvad, och blott en dystopisk förlängning av den dräpande krassa syn de faktiska franska myndigheterna redan idag har på de oroliga förstäderna.

Den andra anledningen till att se Banlieue 13 är David Belle, som spelar den ofrivillige hjälten Leito. Belle är mannen bakom fenomenet parkour, ett slags akrobatiskt sätt att förflytta sig i urbana miljöer. Svårbeskrivet, men föreställ er street-skating fast utan en skateboard - en disciplin som förenar kampsportselement och gymnastik med skateboard- eller inlinesåkningens känsla för improvisation och blixtsnabb anpassning till varierande miljöer och underlag. Upp och ner för byggnader, längs räcken och bänkar, över staket och genom gränder. L'art du déplacement, rörelsens konst, kallas det.

Parkour har funnits ett bra tag - i Frankrike är det relativt stort, vad jag förstår, och Belle har i härlig fransk anda utvecklat en hel filosofi kring det - men innan Banlieue 13 hade jag aldrig hört talas om det. (Och det ska tydligen inte blandas ihop med free running, som exempelvis finns med i nya Bond-filmen. Jeez.) Hursomhelst är det inte svårt att föreställa sig att Belle, som inte har någon större erfarenhet av skådespeleri, castades i huvudrollen primärt för sina makalösa atletiska övningar - ett klokt beslut, då han är filmens största behållning. Belle är dock överraskande karismatisk och bra i rollen även när han inte pressar sig till det yttersta för att hoppa mellan två hyreshus eller studsa fram genom korridorer fyllda av bad guys.

Nu efter filmen har jag tittat runt en del på YouTube efter parkour-klipp, och det finns förstås en uppsjö. Men ingen av de andra utövarna kommer i närheten av David Belles förmåga att kombinera uppfinningsrikedom, hängivelse och tekniska skills med utstrålning och elegans. Han är som en Rodney Mullen utan bräda - otvunget, avslappnat och med full kontroll. Titta bara på det här inslaget från fransk tv:



Andra bloggar om: film, kultur, Banlieue 13, parkour, free running, David Belle