Catching up: Heroes

Jag var ytterst tveksam när den startade, orkade inte ens kolla in första avsnittet, men efter påtryckningar från en superhjältefanatiker i min närhet kapitulerade jag slutligen för Heroes nu i veckan, och slukade de första tio avsnitten på knappt tre dagar.

I like it! Den är snygg, lagom påkostad och överlag välcastad och -spelad, och viktigast: den fångade mig direkt (jag har som vissa vet utsökt uselt tålamod vad gäller nya TV-bekantskaper). Som i de flesta superhjälteberättelser finns här ett tydligt episkt anslag, men jag gillar också den vardagliga approachen, det känns verkligen som en modern superhjälteserie i den meningen, dvs vanliga människor i en faktisk, verklig värld som "drabbas" snarare än välsignas av olika krafter och tillåts förhålla sig till krafterna utifrån sina egna premisser. De reagerar som riktiga människor, skräckslaget och förvirrat och förtjust, på olika sätt och med spridda resultat beroende på deras situation och deras omgivning - är de märkliga förmågorna en gåva, en förbannelse, en sjukdom - schizofreni? - eller bara inbillning? Ett X-Files-liknande hemligt experiment utfört av en ljusskygg myndighetsgren? Något att välkomna eller förtränga? Det blir en bra blandning av desorientering, paranoia och klassisk uppvaknande-känsla.

Så länge som den inte slår över i mystik för hela slanten utan att ge några svar, vill säga (se: X-Files, Lost), vilket i värsta fall kan leda till total frustration hos tittaren (och okuvlig avstängning). De första inledande avsnitten av Heroes hade ett driv som propellerade hela händelseförloppet framåt på ett ytterst effektivt sätt - man kunde se hur huvudkaraktärerna, spridda som de var, sakta men säkert började röra sig i samma riktning och sammanstråla i ett gemensamt uppdrag, samtidigt som de försiktigt började upptäcka sina krafter och sin plats i universum. Vi sökte svaren med dem, och vi, liksom de, blev tillräckligt belönade under resans gång för att fortsätta söka. Utomordentligt spännande och välstrukturerat. Men de senaste två avsnitten eller så - speciellt det där tidshoppande "fördjupningsavsnittet" häromsistens - tyckte jag signalerade en (eventuellt inbillad) oroande tendens; att hejda sig vad gäller den övergripande plotten, stanna upp och lukta på blommorna en aning. Fallgroparna finns där, förhoppningsvis leviterar man sig förbi dem. Jag vill ju att hjältarna ska vakna upp ordentligt och bilda en supergrupp! (Och innan någon påpekar det så inser jag att detta mycket väl kan vara ett hjärnspöke, direkt orsakat av att jag kalasat på så många avsnitt under så kort tid.)

Trots att jag verkligen gillar serien finns det även två smågrejer jag måste få lov att irritera mig på: 1. Musiken. Snälla, tona ner det val-poppande new age-wailandet already! 2. "People all over the globe... get mysterious powers..."; vår planet i det här fallet innefattar USA, Japan och Indien.

Om jag förstått saken rätt går Heroes väldigt bra i USA, vilket jag hoppas innebär att det blir fler avsnitt än de tretton som står listade på IMDb. I Sverige börjar den gå i februari (Canal+).

Bonus för alla comic book nerds: vad skulle de amerikanska superhjältarna ha röstat på i de senaste midterm-valen? David Campbell har svaren.

Andra bloggar om: TV, Heroes