Bilder, del 2

Åh, Patrice

Settle for My Love

Ultravåld

Adblock

Charles Bronsons framfart som 80-talets främsta hämnare når episka - och absurda - höjder i den här body count-sammanställningen av Death Wish-filmerna, gjord av Michael Winner. (Tack till Screenhead.)

Jag gjorde ett liknande collage av Commando när jag var 13. Visserligen gjorde Schwarzenegger där slarvsylta av en hel privatarmé, men som ren vigilante ligger Bronson ohotad i täten.

I tried daydreaming, but my mind kept wandering

Ungefär två gånger om året drabbas jag av akut filmutbrändhet. Ofta inträffar den efter en ohämmad frossa, och på sätt och vis är det en naturlig reaktion - utsätter man sig för så mycket film som jag emellanåt gör får man kanske skylla sig själv om alla filmer plötsligt smälter ihop till en stor, oformlig celluloidblob i ens mosiga skalle. Men sällan har det varit värre än just nu. Efter min dåraktiga överdos av filmer från 2005 under januari har intaget nästan avstannat helt - inget känns kul, inget är intressant, nya filmer är tråkiga, klassiker sega, och om jag inte får saker levererat i små, högintensiva doser stänger jag av. Normalt sett snittar jag kanske 30-40 filmer per månad, i januari såg jag 32 stycken - hittills i februari har jag sett pinsamma fyra (tre mediokra och en bra - King Kong, Walk the Line, The Family Stone, Munich).

Å andra sidan är summan av lasterna konstant, och den senaste tiden har jag sett oerhört mycket TV - perfekt då koncentrationen är på bokstavsbarnnivå och tålamodet är som sämst - och frossat i bra klipp på YouTube. Utöver mitt vanliga gift (The Daily Show, The Colbert Report, The Late Show, Late Night) har jag gjort goda försök att hinna ikapp den mestadels lysande Veronica Mars (har just nu några avsnitt kvar på första säsongen), som jag missade när den kom men som jag klokt nog kollat upp nu. Jag har, överraskad av den utmärkta genrefilmen Serenity, gett mig på dess föregångare Firefly, som är något så ovanligt som en tämligen anspråkslös och fräsch sci-fi-serie - inte fullsmockad av originalitet men välskriven och snyggt konstruerad, med så stenhård förståelse för genre och struktur att den borde intressera vilken akademiker som helst. Jag har sett och sett om och om och om avsnitt av Tom Goes to the Mayor, Harvey Birdman: Attorney at Law, Sealab 2021 och andra mellanmålsstora Adult Swim-alster (en mer noggrann genomgång av dessa hoppas jag kunna återkomma till inom kort). Jag har gapat av förvåning, älskat, och stört mig på Wonder Showzen, utan tvivel det mest skruvade jag sett i TV-sammanhang de senaste åren (kommer på DVD i slutet av mars). Och jag har fällt en tår över den kvadrupla avslutningen av Arrested Development, i vilken Mitchell Hurwitz & c:o tycks gjort sitt yttersta för att kamkikazebomba alla(?) möjligheter till en fortsättning - jag är oerhört tacksam för att det inte blev en sentimental final.

Och så var det där med YouTube. Några av mina senaste favoriter inkluderar:



Brendon Small som "Captain Mustache"



Roundabout Turntable

[EDIT: Zach G-videon verkar inte funka. Synd.]

Zach Galifianakis hos Conan, 19/11 2002



David Cross hos Carson Daly (med Alia Shawkat och Michael Cera)

Den senaste veckan har man också kunnat läsa spännande saker på nätet. Jag har visserligen mestadels undvikit blog-a-thonet om Michael Hanekes Code inconnu, eftersom jag ännu inte sett filmen, men jag ska försöka vara med i nästa omgång (om "the films of Abel Ferrara"). Av de inblandade i Haneke-blog-a-thonet utmärker sig troligtvis Eric Hendersons bidrag mest. Eric tycks just nu vara väldigt inne på bokstavlig dekonstruktion, och som vanligt när han tar i med en uppsjö multimediaexempel bleknar många andras bloggande, framförallt när han ger sig på företeelser som disco eller allmän bad taste. Således är det här inte bara bland det bästa du kan läsa den här veckan, utan också kanske det märkligaste: en detaljerad presentation och analys av Bess Motta, programledare för 80-talsworkoutprogrammet :20 Minute Workout, komplett med videoklipp, ljudexempel, och tonvis av bilder.

Nu: helg.

Off the Deep End

Trailern för Mel Gibsons nya film Apocalypto finns online nu, här. Vill ni uppleva något riktigt obehagligt? Pausa då trailern ungefär två tredjedelar in (när de sex dammiga killarna ler), och använd pilarna för att hoppa tillbaka en ruta i taget.

RIP Jay Dee

Hiphop-producenten Jay Dee dog under fredagen till följd av leverproblem [edit: Pitchfork skriver att det var njurrelaterat]. SOHH rapporterar att det även tidigare florerat rykten angående Jay Dees vacklande hälsa - han tog uppenbarligen inte så väl hand om sin kropp, vilket dödsorsaken möjligen indikerar.

Om du inte känner igen namnet Jay Dee är det inte så konstigt - för många är han inget household name, men det är goda chanser att du hört hans låtar. Han gjorde en hel massa fantastisk musik under sina år i branschen: han producerade stora delar av The Pharcydes andra album, han var medlem av A Tribe Called Quests produktionsteam The Ummah, grundade Slum Village, gav ut egna plattor (som J Dilla; den sista kom ut nu i veckan), gjorde tillsammans med Madlib albumet Champion Sound (som Jaylib), producerade låtar åt Erykah Badu, D'Angelo, Busta Rhymes, Common... Jag har många varma, härliga minnen förknippade med hans musik, från befriande glädjerus med Pharcydes Drop till souldränkta rödvinssommarkvällar med Slum Villages 2U4U.

Lyssna på Slum Villages enastående Players från 2000 här.

RIP

En studsmatta i mörkret

Så inleds den. Filmen som ni kanske eller kanske inte kommer att få se på bio senare i år, Farväl Falkenberg. En studsmatta i mörkret. Någon som hoppar. Gryniga super 8-bilder från en bekymmersfri barndom. En berättarröst som önskar att vi vore kvar där.

Jag har varit lite tveksam till att skriva om Farväl Falkenberg. Först av rent praktiska skäl: den var inte färdigklippt, distributionsfrågan var inte löst, premiärdatum sköts upp, det gjordes ständigt nya prognoser, nya planer. Var finansieringen klar? Blir det filmkopior? Kommer den ut överhuvudtaget? Men nu, när jag faktiskt vill och får skriva om den, när finansieringen tycks vara löst, stöter jag på nya problem: hur beskriver man en film som så ihärdigt trotsar beskrivning? Som är så medveten om spelets regler, men hela tiden kringgår dem och lever sitt eget liv?


Ett försök: det är sommar i Falkenberg. Fem unga män, barndomskompisar, hänger omkring, badar, spelar fotboll. Årstiden skänker umgänget en disig tidlöshet - man pratar om framtiden, men den existerar mest som en vag abstraktion, någonstans på horisonten; helst ska den inte inträffa alls. Killarna - för det är bara killar i denna sommarlovsvärld - är bekanta typer: han med de stora planerna, han som återvänder över sommaren, han som längtar bort, han som aldrig någonsin vill bort.


Men det som gör Farväl Falkenberg speciell och svår att komma åt i en neutral beskrivning är inte i första hand storyn och karaktärerna, utan stilen, formen och filmens ursprung. Berättarnivåerna är lika dunkla som fascinerande, kanske speciellt för den som är insatt i hur filmen gjordes - och det är värt att poängtera att upplevelsen av filmen är som bäst om man vet något om den innan man ser den, även om den rent emotionellt och filmiskt också är belönande. Stilen pendlar mellan ett dokumentärt och ett närapå naturlyriskt uttryck, med lika många referenser till Dogme 95 som Terrence Malick, och det är hela tiden svårt att veta var gränserna går för vad som är "på riktigt". Alla personer i filmen spelar nämligen varianter av sig själva, det finns inga professionella skådisar med, alla namn och platser är autentiska - men det är som sagt ingen dokumentär, inte ens en fejkdokumentär. Men inte heller en renodlad fiktiv historia; den är ett minne, ett känslointryck av vad som kanske hänt, vad som kanske kommer att ske. En drömsk blandning av förväntningar, anekdoter, rykten och inbillningar. Manuset man filmade efter liknar mer en längre novell än ett standardiserat manus med repliker, klippanvisningar och struktur.


När Jesper Ganslandt (även regi och klipp) och Fredrik Wenzel (även foto) först skissade på Farväl Falkenberg var det meningen att den skulle bli en TV-serie i fyra delar - en för varje årstid - som skulle skildra livet i västkuststaden, med fokus på olika karaktärer under seriens gång. Det som nu är en spelfilm var från början första delen, en pilot som spelades in sommaren 2003 under blygsamma förhållanden med ett minimalt team. Efter att ha fått nobben av de få aktörer som kan tänkas gå in och stödja en produktion av det här slaget - motiveringarna handlade om att den var "för konstig" och att skådespeleriet inte höll måttet - lades projektet frustrerat på hyllan, och togs inte upp igen förrän långt senare, då Ganslandt insåg att de faktiskt filmat enorma mängder material under sommaren i Falkenberg, och idén till att klippa ihop det till något annat än en TV-serie föddes. Till en början gjordes det mest som ett experiment, men Ganslandt insåg snart att han gott och väl hade stoff för en hel film. Många turer senare - jag har hittills sett tre olika slutversioner - är klippningen nu låst, och om någon rättvisa finns kommer filmen ut på bio till hösten.


Mer info på den officiella hemsidan: www.farvalfalkenberg.se

Andra bloggar om: film, kultur, Farväl Falkenberg, Jesper Ganslandt, Fredrik Wenzel

Apropå Herzog (nästan)

I dokumentären Please Kill Mr. Kinski från 1999 berättar David Schmoeller om den turbulenta inspelningen av Crawlspace, en lågbudgetskräckis han regisserade 1986. Filmens stora dragplåster - och problem - var Klaus Kinski, som Schmoeller och hans italienska producenter på något sätt lyckats få till huvudrollen som mordisk ex-nazist. Schmoellers korta (08:50) dokumentär är en liten bagatell som effektivt spär på myten om Kinski, och är ett utmärkt komplement till den fantastiska Mein liebster feind, Herzogs dokumentär om sitt minst sagt tveeggade samarbete med Kinski.

Tack vare YouTube kan nu alla se Please Kill Mr. Kinski:

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga, II

Hollywood.com:

German director Werner Herzog was shot by a crazed fan during a recent interview with the BBC. The 63-year-old was chatting with movie journalist Mark Kermode about his documentary Grizzly Man, when a sniper opened fire with an air rifle.

Kermode explains, "I thought a firecracker had gone off. Herzog, as if it was the most normal thing in the world, said, 'Oh, someone is shooting at us. We must go.'

"He had a bruise the size of a snooker ball, with a hole in. He just carried on with the interview while bleeding quietly in his boxer shorts."

An unrepentant Herzog insisted, "It was not a significant bullet. I am not afraid."

Video på BBC

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga

IMDb:

Oscar-nominee Joaquin Phoenix was rescued from his car wreck last week by German cult director Werner Herzog. The 31-year-old Walk The Line star overturned his car on a canyon road above Sunset Boulevard in Hollywood after his brakes failed and he collided with another vehicle. Phoenix was saved because he was wearing his seat-belt, but has revealed he was helped from the wreckage by the 63-year-old, who has a home nearby. The actor says, "I remember this knocking on the passenger window. There was this German voice saying, 'Just relax.' There's the airbag, I can't see and I'm saying, 'I'm fine. I am relaxed. Finally, I rolled down the window and this head pops inside. And he said, 'No, you're not.' And suddenly I said to myself, 'That's Werner Herzog' There's something so calming and beautiful about Werner Herzog's voice. I felt completely fine and safe. I climbed out. I got out of the car and I said, 'Thank you,' and he was gone."

Därför vinner Philip Seymour Hoffman

Jim Hanas förklarar.

Intervju med Brian Stack

Brian Stack förfinade precis som så många andra amerikanska komiker sin talang hos improvisationstruppen Second City i Chicago, en riktig humorinstitution med rötter i femtiotalets studentrevyer, som under åren mejslat fram några av Amerikas främsta förmågor inom genren - Alan Arkin, Bill Murray, Dan Castallaneta, John Belushi och Stephen Colbert är bara några exempel.

1997 förändrades allt för Stack, då han handplockades från Second City för ett kortare vikariat på Late Night with Conan O'Brien; Tommy Blacha, en av författarna, hade brutit benet, och man behövde någon som snabbt kunde hoppa in och skriva och spela med i sketcher för programmet under ett par månader. Stack tog chansen, och det gick över förväntan - han har varit kvar hos Conan sedan dess.

Idag är Stack en av de mest synliga ur författarstaben, och han har skapat många minnesvärda och återkommande "gubbar": tittare känner igen honom som Frankenstein, det gamla smörsångarspöket, den kringresande försäljaren, och mycket mer. Dessutom har han rykte om sig att vara en av de trevligaste människorna i branschen - något han levde upp till nyligen, då han tålmodigt svarade på ett par av mina frågor.

Late Nights komedi har ett ganska distinkt tilltal och tydlig ton, i den meningen att ett av era inslag är relativt enkelt att skilja från ett Letterman- eller Leno-inslag - absurda non sequiturs, osannolika karaktärer, situationer som på sätt och vis kräver mer av publiken - och jag antar att det inte är en slump. Hur viktigt är det för er att vara trogna er filosofi (om det nu finns en uttalad sådan), och hur ofta händer det att ni inte går vidare med sketchidéer av den anledningen?
Bra fråga. Jag tror den enda riktiga "filosofin" här på showen är att vi normalt sett kör på en idé om vi verkligen gillar den, och om vi tror att publiken också tycker den är kul. Då och då gör vi saker som vi inte är stormförtjusta i själva, men som vi ändå tror kan funka, men någonstans försöker vi ändå göra en show vi själva skulle vilja se. Ibland räcker såklart inte det till, men det är vårt mål.

Det har dock hänt att vi lagt bra idéer på hyllan, om vi tyckt de var för innehålls- eller tonmässigt lika andra program typ Letterman eller Saturday Night Live.

Två av dina mest populära karaktärer - Artie Kendall (The Crooner Ghost) och Hannigan (The Traveling Salesman) - är bägge personer från det förflutna, och du spelar mycket på deras daterade 40-talssätt att uttrycka sig på: Kendall med sin sexism och rasism, och Hannigan med sitt halsbrytande snabba, men bedrövliga, försäljarsnack. De är som tagna ur en fantasi över hur det var på den tiden, inte sant? Eftersom vi själva inte levde på 40-talet, tror du att den typen av påhittad journalfilmsversion av hur folk pratade är en av anledningarna till varför de är så roliga?
Ja, det har du nog rätt i. Hannigan och Kendall är ju mer eller mindre "seriefigurer" från en utdöd era, men de hade nog inte setts som riktiga människor ens under sin egen tid. Exempelvis klargjorde jag i en av de tidigare Kendall-sketcherna att han hade blivit mördad av uppretade personer ur sin egen publik. Hans åsikter var naturligtvis fullständigt oacceptabla även i bra mycket mindre "politiskt korrekta" tider. Jag tror förvisso det är enklare för vår publik att roas av deras överdrivna åsikter och beteenden, eftersom bägge två är så uppenbart från en helt annan tid och plats.

Late Night verkar onekligen vara ett fantastiskt ställe att jobba på - du har varit där sedan 1997 - men skulle du någonsin få för dig att sluta för att försöka dig på andra saker du inte har tid med nu? Tillbaka till improvisation, pröva på andra media, andra uppdrag? Jag antar att du inte har mycket tid över för annat, med tanke på arbetsbördan.
Jag har inga planer på att lämna showen eftersom jag verkligen älskar att jobba här, men någon dag hoppas jag att åtminstone försöka skriva ett filmmanus. Jag beundrar till och med personer som skriver dåliga manus! Bara att faktiskt göra det tycker jag är otroligt imponerande. Jag skulle vilja utnyttja den lilla lediga tid vi har till att utveckla något i manusväg. Om så bara för att försöka och misslyckas, bara så jag kan säga att jag prövade på det.

Vad har du för favoritkomiker, av de som är verksamma nu? Och var finns talangerna idag - på TV, på scen, på havets botten?
Jag kan omöjligt nämna alla, eftersom det finns så väldigt många jag verkligen beundrar. Själv har jag aldrig varit ståuppare, och det är rätt så sällan jag får chansen att se bra ståuppare nuförtiden, men några av mina favoriter på det området är Louis CK, Patton Oswalt, Zach Galafianakis, Dave Attell, Demetri Martin, Andy Blitz, med flera. Det finns massor av improvisatörer och komediskådisar som jag älskar. För många att räkna upp, men jag är tacksam över att ha fått lära känna och jobba med många av dem.

När det gäller var man hittar "talang" nuförtiden tror jag det är ungefär samma ställen som förr, det vill säga inom ståupp-världen, improvisationsställen som Second City, The Groundlings, UCB [Upright Citizen's Brigade], Broadway och off-Broadway, och så vidare. Men eftersom film och video är så lätthanterligt nu, och nätet är en så stor del av våra liv, tror jag vi kommer att få se allt fler folk bli upptäckta via Internet, ungefär som The Lonely Island-killarna, som fick jobb på SNL efter att folk sett material de lagt upp online. Jag tror sånt kommer att bli allt vanligare, och jag tycker det är toppen. Om det du gör är riktigt bra kommer någon förr eller senare att se det, och förhoppningsvis skicka det vidare till någon som kan ge det en chans.

Jag undrar också lite över den mängd material ni producerar i förhållande till de sketcher som faktiskt kommer med i programmet. Kan du göra en grov uppskattning av hur mycket ni lägger på hyllan och mycket ni faktiskt behåller av det ni skriver?
Det beror ofta på vad vi skriver till. Om vi till exempel gör något till "Year 2000", "Actual Items", eller andra skrivbordsbaserade inslag med många skämt i skriver vi betydligt fler skämt än vad vi förväntas använda i programmet, testar inslaget under repetitionen, och trimmar ner det till det som verkar funka bäst. Ibland tvingas vi skrota det vi själva tycker bäst om (oftast de konstigare, konceptuella skämten) och behålla de bredare, publikvänligare bitarna, men vi försöker alltid ha åtminstone ett par personliga favoriter kvar, även om publiken tycker de är lite märkliga.

När det gäller andra inslag i stil med de fejkade satellit-TV-kanalerna brukar vi sortera bort några kanaler under repetitionen, men emellanåt, om Conan verkligen gillar allihop, kan vi spara några till ett annat tillfälle, eller köra någon av dem som en extra sketch senare samma kväll.

Med mitt-i-showen-sketcher och andra småbitar tenderar vi faktiskt att sända det mesta av de idéer som godkänts av [författarbasen] Mike Sweeney och sedan producerats. Förslag på förändringar dyker ofta upp under repetitionen, och ibland klipps sketcher bort helt, men en stor majoritet av det som produceras hamnar i showen på ett eller annat sätt.

Vi brukar också göra ett inslag som vi kallar "Spring Cleaning", då vi drar fram allt möjligt skräp som av olika anledningar aldrig sänts. Jag ser alltid fram emot det - ibland funkar de skämten väldigt väl i det sammanhanget. En av mina favoriter vi rotade fram för det inslaget hette "Crazy-Face Can't Get The Lollipop", en helt sinnessjuk sketch där Jon Glaser föreställde en konstig typ som befann sig i något slags roterande tomrum. Samtidigt som sången Constantinople med The Residents spelades (en sång som min gamla rumskompis på college brukade spela för att få folk att gå hem från fester - den funkade alltid), försökte Glaser slicka på en godisklubba som dök upp och försvann ur bild från alla möjliga håll. Att utsättas för den sketchen mer än en gång skulle nog smälta hjärnan på de flesta, men jag älskade den. Vi plockade även fram en galen grej som Allison Silverman skrivit som hette "Fondu Wormhole", där Abraham Lincolns, några rymdvarelsers, och en massa andra figurers olika dimensioner länkades samman genom en och samma fondue-gryta. Jag tror aldrig Allison har testat tunga droger, men det inslaget fick oss nästan att skicka henne på avgiftning. Det var fantastiskt roligt, dock. Senaste gången vi gjorde en "Spring Cleaning" hade vi en grej med Triumph [The Insult Comic Dog], där Mickey Rooney försökte rappa tillsammans med Black-Eyed Peas. Det var en av de mest bisarra, surrealistiska saker jag någonsin sett på TV. Det var, som Conan skulle uttrycka det, "compell-evision".