Tartan

Under första delen av nittiotalet var jag ganska ofta i London. Min syster bodde där, och jag brukade åka dit två gånger om året, om inte mer. Först lockade skivorna. Sedan, när mitt seriösa filmintresse väcktes till liv på riktigt i femtonårsåldern: VHS-kassetterna. Alla multimedia-butiker jag slaviskt frekventerade under mina besök i den engelska huvudstaden - HMV, Tower, Virgin, alla secondhandställen med filmavdelningar - vilka guldgruvor de var!

Någonstans i ett källarplan på Piccadilly köpte jag en vacker dag 1993 den limiterade presentbox-VHS-utgåvan av John Woos Hard-Boiled. Jag var sjutton år gammal, kanske sexton. Filmen var paketerad i en mäktig, nästan brädspelsstor kartong, och innehöll förutom filmen även en t-shirt som hade som motiv en stenhård Chow Yun-Fat, tagen från en scen i filmen, till tänderna beväpnad med pistoler med oändlig ammunition. Fantastiskt!

Filmen blev genast en av mina all-time favs och fick mig att utveckla en lätt snobbism mot slentrian-action (ofta amerikansk), och för asiatisk dito, vilket alltid var kul att ha som trumf när man diskuterade film på håltimmarna. Vad som överraskade mig mest med den fina boxen var dock att den var utgiven av Londonbaserade Tartan Films, i deras Asia Extreme-serie. Tartan var både då och nu mest kända som importörer av värdig arthouse, inte nödvändigtvis extravagant pang-pang från Hong Kong. (Hard-Boiled gavs även ut på laserdisc och DVD av Criterion, så Woos arthouse-stämpel - åtminstone i det här fallet - är legitim.)

I backspegeln var nog deras utgivning av exempelvis Hard-Boiled, men också flera Takeshi Kitano-rullar som påverkade mig mycket under tidigt nittiotal, en viktig del av ett kritiskt uppvaknande: en insikt om att det finns inget högt eller lågt, det finns inga guilty pleasures, inget är mer fint eller fult än något annat, allt kan diskuteras och ses och njutas, etc etc. Klassiska insikter för de flesta eklektiska cineaster.

Hursomhelst. Min poäng innan jag svävade ut: innan Hard-Boiled började var det först ett par trailers på VHS:en. Bland dem: Tartans egen ihopklippta showreel som förde fram några av bolagets mest prestigefyllda importer i ljuset. Några klipp, sedan vidare till nästa. Allt inramat av den klimaktiska "kyss-scenen" från Cinema Paradiso. Jag hade inte hört talas om hälften av filmerna, och jag har fortfarande inte sett alla. Det var en dörr på glänt, en antydan om filmmagi som lockade mig enormt - det satte ett outplånligt intryck. Det var mystiskt och märkligt, och jag såg detta femminutersklipp om och om igen. Och sedan VHS-kassetterna packades ihop och förvisades till vinden eller soptippen (precis som Tartan, som kursade 2008), såg jag det aldrig mer.

Förrän ett par månader sedan:



Jag är så glad att någon har laddat upp den här videon på YouTube. Att se den nu, femton år senare, ger mig gåshud. Jag tycker fortfarande den är toppen - alla klipp man nu känner igen, klippen från filmer man fortfarnade inte sett utan bara kan fantisera om; ingen dialog, bara bilder vi själva får fantisera om till hypnotiserande musik. Spektrat: amerikansk indie, franskt lantliv, asiatiska fyrverkerier, östeuropeiska klassiker. Alla människor, alla miljöer! Under åren som gått, när jag oförhappandes sett en film som finns med i den här trailern och jag plötsligt känner igen sekvenser från den, har jag ryst av förtjusning - Alan Rudolphs Trouble in Mind är det senaste exemplet.

Nostalgi? It's a fair cop. Men det är fortfarande bra.