Skärpning

Vad sägs om det här nyårslöftet: se fler äldre filmer? Eller åtminstone: försök varva filmer från 2006-7 med något äldre titlar? Normalt sett har jag hyfsad balans på min filmdiet - en ny release här, en äldre där. Det är ett måste, jag vet att jag blir smått galen om jag överkonsumerar exempelvis nya filmer utan att blanda upp dem med annat - något som ofta är fallet så här års, när man försöker hinna ikapp årets alla missade filmer för att med gott samvete kunna uttala sig om årets bästa och sämsta; summera och göra bokslut. Men eftersom vi är en bra bit inne i januari nu, och jag redan bestämt mig för att inte göra några egna listor (förra mega-inlägget borde räcka), skulle jag kunna lägga av med denna 2006-hysteri. Så varför gör jag det inte? Beats me.

Helst skulle varje god filmdag se ut som 19 mars förra året (ja, jag loggar vad jag ser, hur ska jag annars komma ihåg något?):

Wal-Mart: The High Cost of Low Price (Robert Greenwald, 2005)
Listen to Britain (Humphrey Jennings, 1942)
Men in War (Anthony Mann, 1957)

Så duktigt! Jämfört med de senaste veckornas besatthet vid 2006 framstår 19 mars som rena rama idealet - eklektiskt och ambitiöst - även om egentligen bara en av de tre filmerna är fantastisk. Sedan 1 december har jag bara sett två filmer som inte är från 2006 - och bägge är från 2005. Kulturskymning. Bättring utlovas.

***

Idag skriver jag om skräckfilm (igen! typecastad redan?) i Sydsvenskan. Läs här.

***

Mattias har fattat det där med Michael Manns blickfång: Miami Eyes.

***

Viktig info för alla Werner Herzog-diggare: många av mästarens gamla dokumentärer och kortfilmer finns nu att köpa på DVD, paketerade i en maffig 6 disc-box. God's Angry Man, Lessons of Darkness, Fata Morgana och en massa annat. Den något dyra samlingen (€150 plus frakt) köpes direkt från Herzogs site.

***

Bäst av det jag sett hittills i år: The Prestige. Sämst: Happy Feet.

***

För övrigt kände jag mig som en tornado chaser när jag i söndags plöjde mig igenom mörkaste Småland på väg från Stockholm till Malmö, ensam i en stor och tom minibuss. Det är ett under att jag kom fram helskinnad. Allt för konsten, eh?


Andra bloggar om: kultur, film, 2006, Herzog