Degrell

Current Mood

2012-01-07T00:54:00.000+01:00

Svåruttalat

2011-12-10T12:50:00.000+01:00

Martyn - krdl-t-grv

Boards of Canada - Roygbiv

Re: Re: Re:

2011-11-26T21:03:00.000+01:00

Först så har vi den här:

Sen har vi den här:

Den ena en sprudlande R&B-bomb som briserade för ett par år sedan. Den andra en slick, åka-bil-mitt-i-natten house anthem med Ameries uppchoppade vokalbitar serverade på guldfat. Den senare har cirkulerat på nätet ett tag, och släpptes nyligen på vinyl av 100% Silk.

"The Film I'm No Longer Talking About" - now available on DVD

2011-11-22T17:06:00.001+01:00

For the first time ever, Martin Degrell’s and Jesper Ganslandt’s acclaimed documentary The Film I’m No Longer Talking About (orig. Filmen jag inte pratar om längre) is now available on DVD, in a very limited and exclusive edition. The DVD is region free and has optional English subtitles! The feature-length documentary, which tells the story of a failed film shoot in Malmö, Sweden in the early 00s, had its world premiere at the Gothenburg Film Festival in 2009, where it closed out the festival. Since then, it’s been broadcast as a “K Special” documentary on Swedish National Television SVT, and screened at a number of film festivals all across Sweden, Norway and Denmark.

Here's what one viewer had to say about the film (quote from IMDB):

Congratulations, filmmakers, on seizing an opportunity, forwarding a distinct vision, and aligning with the right people to make your documentary happen. To persevere through what must have been an emotionally charged time, to recognize the faults and possibilities of the original film, to find the true story arc that seemed to elude the original film's producer/director, and then finish it all off with a skillfully edited production straight from the heart, on your own terms ... though surely exhausting, overall, it must have been a truly satisfying experience, start to finish.

The themes are simultaneously complex, broad, intimate, accessible and universal, with intelligent, tightly woven parallels between the two productions, and I highly recommend you all see it ... then have your friends see it. And tell your family while you're at it. It is right and good to be inspired by this kind of filmmaker's journey, which, in my view, is an optimistic cautionary tale.

The story rightly revolves around the leader of the pack -- producer Patrick Casey, a freshly minted millionaire secretly riddled with insecurities. "It works to fool yourself as long as you fool everybody else," he says in retrospect, on top a rooftop in Malmo (love that location and all that it suggests, as well as the accompanying score). For Patrick to recognize his shortcomings is admirable and demonstrates the discovery of an inner humility that would have served him well years earlier. But equally laudable, if not more so, are the people behind the scenes who, years later, whenever that moment presented itself, actually turned lemons into lemonade -- they did something productive with the material; they made it into a story, something positive, something cathartic. Watch and absorb, for example, the growth of the screenwriter, who, lacking clear direction from the top, initially struggles with basic questions about the original production, like, "What is the film about?", then turns inward to deliver wise statements regarding motivation, privilege, and professionalism. In his early screen writing days, I wonder if Billy Wilder ever felt conflicted like that.

The DVD is distributed by Fasad; a copy costs €15 (Europe) or $20 (rest of the world), including shipping. To order a copy, please send an email to martin@fasad.se.

***

SPECS AND DETAILS

FILMEN JAG INTE PRATAR OM LÄNGRE / THE FILM I'M NO LONGER TALKING ABOUT
Sweden, 2009. Documentary. 72 minutes. Region free DVD. PAL.
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1380096/
Website with info, pics, trailer and more (mostly in Swedish): http://www.fasad.se/fjipol

This is the UNCUT THEATRICAL VERSION of the film, which so far has only been screened at a handful of film festivals around Scandinavia, following the world premiere at the Gothenburg Film Festival in 2009. The version that was shown on Swedish Television (SVT) in the fall of 2009 was a 58-minute long, made-for-TV version. This is the first and likely only DVD edition that will ever exist of The Film I'm No Longer Talking About.

BONUS FEATURES

- audio commentary by Martin Degrell and Jesper Ganslandt (Swedish)
- "Las Vegas"
- teaser trailer
- optional English subtitles

///

"Filmen jag inte pratar om längre" - nu på DVD

2011-11-22T15:58:00.001+01:00

Kära vänner och läsare av denna blogg!

Jag ber om ursäkt i förväg för det kommersiella innehållet i följande meddelande. Jag ber också om ursäkt ifall den här informationen redan har nått er via mail, Facebook eller andra sociala nätverk, och om ni känner att jag förpestar er tillvaro här på WWW.

Som många av er vet gjorde Jesper Ganslandt och jag en dokumentärfilm ihop för ett par år sedan. Den handlade om en kapsejsad långfilmsinspelning i Malmö år 2001. Det var en film om förmågan att drömma och konsten att misslyckas. Vi kallade den Filmen jag inte pratar om längre. Det gick väldigt bra för oss och för filmen - vi fick äran att förlägga världspremiären till Göteborgs filmfestival 2009, vi syntes i tidningar, tv och radio, och sedermera visades även filmen som K-Special på SVT. Responsen på filmen blev väldigt positiv, och ibland fascinerande förvirrad.

Men sedan hösten 2009 har det varit lite tyst. Det är som att vi tagit filmens titel på allvar. Tills nu! För nu kommer nämligen Filmen jag inte pratar om längre äntligen ut på DVD! Det har varit ett segt arbete - jag tänker inte tråka ut er med detaljer, men planen var att DVD:n skulle varit klar för över ett år sedan. Jobb, andra projekt, tekniskt strul och en massa annat kom i vägen. Men nu är den klar! Och vi är väldigt nöjda. Vi har velat göra en riktig DVD, inget hembränt tjafs. Bonusmaterial! Ett fint omslag! Plast! Med Maxime Gérins fantastiska illustration från affischen på framsidan. Endast min blygsamhet hindrar mig från att utbrista: “Årets julklapp!”

Vi sköter försäljningen av DVD:n helt på egen hand, vilket i klartext innebär att mitt vardagsrum för tillfället är fullt av skivor som söker ett hem. Om man är intresserad av att köpa ett exemplar av DVD:n är det alltså mig man ska vända sig till. Antingen möter man upp med mig personligen (i sig en bonus), då kostar en DVD 100 kr. Eller så gör man en beställning via elektronisk post, s k “email”, till martin@fasad.se, och då kostar en DVD 120 kr, inkl frakt inom Sverige. Befinner man sig utomlands kostar det istället €15 (inom Europa) eller $20 (resten av världen), också inklusive frakt. Vi jobbar även på att kunna erbjuda några strö-exemplar i specialbutiker i Göteborg, Malmö och Stockholm, för de av er som eftersträvar total anonymitet i era DVD-inköp.

Tack och hej!

Martin

(Här nedan följer en lite mer formell presentation av filmen och teknisk hårdfakta om DVD:n.)

***

FILMEN JAG INTE PRATAR OM LÄNGRE
Nu släpps Martin Degrells och Jesper Ganslandts uppmärksammade dokumentärfilm Filmen jag inte pratar om längre på DVD för första gången, i en liten och begränsad upplaga. Dokumentären skildrar en misslyckad filminspelning i Malmö i början av årtiondet, och hade världspremiär på Göteborgs filmfestival 2009, där den var avslutningsfilm. Den har sedan dess sänts som en K-Special-dokumentär på SVT, samt visats på diverse filmfestivaler i Sverige, Norge och Danmark.

DVD:n distribueras av Fasad och kostar 120 kr, inkl frakt inom Sverige. Om du är intresserad av att köpa ett exemplar, skicka ett mail till martin@fasad.se.

TEKNISK INFO
FILMEN JAG INTE PRATAR OM LÄNGRE
Sverige, 2009. Dokumentär. 72 minuter. Regionfri DVD. PAL.
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1380096/
Svensk filmdatabas: http://tinyurl.com/bn4kj9a
Hemsida med synopsis, bakgrund och pressbilder: http://www.fasad.se/fjipol

Det här är den långa bioversionen av Filmen jag inte pratar om längre, som bara visats på en handfull filmfestivaler runtom Skandinavien efter världspremiären på Göteborgs filmfestival 2009. Versionen som visades som en K-Special-dokumentär på SVT hösten 2009 var en nerklippt, 58 minuter lång TV-version. Det här är den första och troligen enda DVD-upplagan som någonsin kommer att tryckas av Filmen jag inte pratar om längre.

BONUSMATERIAL
- kommentarspår av Martin Degrell och Jesper Ganslandt
- "Las Vegas"
- teaser trailer
- valfria engelska undertexter

///

Shot.

2011-10-21T00:10:00.002+02:00

Rotation

2011-10-14T17:20:00.000+02:00

Information

2011-10-09T15:01:00.000+02:00

Hour of the Gun (John Sturges, 1967)

Fred

2011-09-29T09:46:00.000+02:00

Förresten så intervjuade jag Fred Armisen för Weird Science, om ni missade det, i samband med svenska premiären av Portlandia. Nu finns även Portlandia på SVT Humor, och det är ju bra.

Heavy Rotation

2011-09-29T09:42:00.000+02:00

Arthur 007: Jon Wurster

2011-09-26T17:37:00.002+02:00

Det här får ni ju inte missa: min podcast Arthur gör höstcomeback med ett avsnitt där gästen är ingen mindre än Jon Wurster. Klicka på Schopenhauer här ovan så kommer ni till poddens hemsida. Där finns länkar och all info ni kan tänkas behöva.

Hur kan en film som är så campig, så extravagant, vara så tråkig?

2011-09-23T22:55:00.000+02:00

Zorro, The Gay Blade (Peter Medak, 1981)

Så mycket att älska

2011-09-19T11:58:00.000+02:00

Zazie dans le métro (Louis Malle, 1960)

POV-dans

2011-09-18T17:12:00.000+02:00

Whisky Galore! (Alexander Mackendrick, 1949)

So Different

2011-09-17T19:41:00.000+02:00

Ny mix.

So Different by degrell

Hello!

2011-09-17T08:22:00.002+02:00

Tuuune

2011-09-14T13:08:00.000+02:00

2011-09-07T23:19:00.002+02:00

George Kuchar är död

2011-09-07T21:41:00.000+02:00

Det här gjorde mig verkligen ledsen. En otroligt stor närvaro i mitt själsliga liv de senaste tio-femton åren. Jag återkom hela tiden till hans drömska, hysteriska, romantiska, roliga, dramatiska filmer. Han hade något för alla känslolägen.

På UbuWeb kan man se flera av hans filmer. Jag rekommenderar allihop. Jag rekommenderar också It Came from Kuchar, en (förvisso bristfällig) dokumentärfilm från häromåret som sätter George och hans bror Mike i en historisk kontext och förklarar varför de var så otroligt inflytelserika.

Det här är naturligtvis obligatoriskt

2011-09-07T19:07:00.002+02:00

2 x Boogie

2011-08-25T15:43:00.000+02:00

Tillgänglighet, exklusivitet och samlande

2011-08-21T10:27:00.001+02:00

Idag skriver jag om nya samlarkulturer i Sydsvenskan. Vad händer med vårt samlande när allting finns tillgängligt överallt och hela tiden? Det försöker jag resonera lite kring i min text, med utgångspunkt i ett besök på ett hemligt antikvariat i New York (bilden ovan). Läs här.

(Sydsvenskans rubrik är inte min; tycker den är både missvisande och lite onödigt tillspetsad.)

Olson (Wrm Remix)

2011-08-18T15:08:00.000+02:00

En tämligen enastående, ej auktoriserad remix av Boards of Canadas Olson.

Originalet är en av mina absoluta BoC-favoriter.

TP6

2011-08-11T18:22:00.002+02:00

Cooper's Dreams

På era platser, färdiga, loop.

2011-08-11T12:25:00.001+02:00

Idag fick jag även äntligen min kopia av årets bästa låt. Ready Set Loop av SBTRKT. Skivnördigt: 500 ex tryckta av denna glada, bubblande rytmexplosion. Grön vinyl. Inga etiketter, bara infon inristad på skivan.

Julafton i augusti

2011-08-11T11:49:00.000+02:00

Varje gång jag får swag från WFMU känner jag ett behov av att visa upp det, dela med mig av godsakerna. Visa precis hur jävla värt det är att skänka pengar till något som är så gräsrotsaktigt, så volontärbaserat, så proffsigt och generöst på alla fronter. Idag fick jag årets skörd. Den var ovanligt sen i år, pga strul från både mig och mitt lokala postkont-, förlåt, postkontor finns ju inte länge. Mitt lokala... postombud? Paketutlämnare? Hursom. Jag stack på semester under lite för lång tid, och under den tiden ankom paketet från Jersey City. Och numera behåller paketutlämnarna bara stora brev och paket under två veckor, sedan returneras dem utan pardon. Så när jag kom tillbaka efter att ha vilat upp mig i Blekinges skärgård hade swag åkt tillbaka till USA, och en hel hög vinylskivor åkt tillbaka till England. Pinsamt. Efter mycket om och men - och extra portokostnader - skickades allt en andra gång, och idag hämtade jag ut rubbet. Well worth the wait. Har inte hunnit sätta tänderna i det ännu, men alltså kolla in... Africa-funk, obskyra soulrariteter från Mr Fine Wine, mystisk samling från DJ/Rupture, atmosfäriska sounds och deep cuts från olika hiphop-promos... samt t-shirts, nyckelring, USB-minne med en miljon mp3-or på... och sedan tidigare har jag fått The Best Shows paket med samlarkort och en massa annat.

Tats

2011-07-18T09:18:00.001+02:00

Min text i gårdagens Sydsvenskan om tatueringar har inte lagts upp på tidningens hemsida, men väl här.

TP5

2011-07-18T09:17:00.002+02:00

The One-Armed Man

Neil Numberman gör det igen

2011-07-12T23:05:00.001+02:00

Känner ni Neil Numberman? Det gör jag. Han är ett geni. Och han älskar The Best Show on WFMU lika mycket som jag. Kanske ännu mer. Det han gjort här ovan är ren galenskap - jag älskar det. Det är lika mycket ett vittnesmål om Best Shows mytologi, universum och arv, som det är bevis för Numbermans makalösa talang. Klicka på bilden för större version.

TP4

2011-07-04T22:43:00.000+02:00

Rest in Pain

Det här är lite nytt

2011-07-03T21:11:00.001+02:00

Degrellarkivet

Där kan man bland annat läsa min opublicerade artikel om WFMU som jag skrev 2008 och som ingen svensk tidning ville publicera.

Mapfumo

2011-06-28T22:16:00.000+02:00

Caribou kör lite afrobeat-edits under namnet Daphni. Mycket bra!

Putting the PRO in Procrastrination

2011-06-28T15:29:00.000+02:00

Jag borde jobba, jag borde skriva, men jag har ju faktiskt egentligen semester, så jag binge-kollar Breaking Bad och lyssnar på det här istället.

TP3

2011-06-20T22:05:00.000+02:00

Zen, of the Skill to Catch a Killer

Careless Whisper

2011-06-20T20:14:00.002+02:00

Kool Keith nu och då

2011-06-16T18:25:00.001+02:00

Bushman (2011)

Black Elvis (1999)

Geni.

Bästkusten

2011-06-15T09:48:00.000+02:00

I höst när jag åker till Los Angeles för första gången i mitt liv kommer jag kanske eventuellt titta lite extra noga på sajten Walking in LA innan planet lyfter. Tänk, man kan promenera i LA! Jag har alltid fått höra, och därmed alltid trott, att man liksom inte kan ta sig en meter i LA utan att köra bil. Att besöka stan är helt omöjligt, ens för någon dag eller två, utan att springa till Hertz eller Avis och hyra ett vrålåk. Och sen har motorvägen hundra filer och missar man en avfart får man köra en extra mil innan man kan vända. Taxi finns knappt, och det finns en tunnelbana men den är ett skämt. Jag såg framför mig Woody Allens upplevelse av LA i Annie Hall - tvingad att köra bil i en obekant stad, krocka, ställa till det.

Men på senare tid har jag börjat förstå att den bilden är ganska överdriven, och att man visst kan ta sig fram på andra sätt än med bil, exempelvis per fot. Så nu ser jag fram emot västkustbesöket ännu mer.

C A R R O S T

2011-06-14T18:15:00.000+02:00

Jag har älskat den här kortfilmen i många år. Varsågod att älska den du också.

Dâm-Funk - TRUTH

2011-06-13T11:08:00.000+02:00

Falling

2011-06-13T11:03:00.000+02:00

R.G.B.

2011-06-13T10:58:00.000+02:00

Klicka inte på den här länken om du har typ epilepsi eller liknande.
Klicka på den här länken om du gillar typ C64-nostalgi eller liknande.

TP2

2011-06-13T08:37:00.000+02:00

Traces to Nowhere

So What

2011-06-13T08:35:00.002+02:00

Arthur 006

2011-06-11T17:22:00.000+02:00

Det har varit tyst om Arthur ett tag, men nu är han/vi/den tillbaka med ett sjätte avsnitt. Det är inspelat helt på utrikiska av en mycket god anledning - jag har en gäst som inte snackar svenska, nämligen Julie Klausner. Julie är en mycket rolig komiker, författare och skribent från NY. Vi pratar om Woody Allens nya film, hur John Waters blir bättre med åren, att vissa människor inte gillar saltlakrits, och en massa annat. Klicka på bilden ovan för att komma till Arthurs hemsida, där finns all information du behöver.

Seinfeld

2011-06-07T12:49:00.002+02:00

Igår var jag på Forum i Byen och kollade på Jerry Seinfeld. Såhär tyckte jag om det.

TP1

2011-06-03T23:22:00.001+02:00

Nu är mitt Twin Peaks-maraton igång på Weird Science. Vad har jag gett mig in i, osv. Kolla kolla.

Boiler Room

2011-06-03T23:19:00.001+02:00

Sent på det här, men. Good stuff. Vill veta så lite som möjligt om detta. Bara det faktum att ett gäng respektlösa kids hänger i en sunkig källare och dricker öl och får dit übercreddiga selectahs och lägger upp rasket på nätet räcker länge. Det får mig att vilja vara i London oftare.

Maybe Food

2011-06-03T16:51:00.000+02:00

Kenny G hos Obama

2011-05-20T10:33:00.001+02:00

I samband med upprördheten över att rapparen Common förra veckan bjöds in till Vita Husets årliga poesidag tillsammans med andra prominenta diktare - en preudokontrovers underblåst av gaphalsarna på Fox News och effektfullt skjuten i sank av Jon Stewart och andra satiriker - missade de flesta bevakare den riktiga katten bland hermelinerna.

I skuggan av Common hade nämligen president Obama även bjudit in poeten Kenny Goldsmith, vars lekfulla respektlöshet inför sin egen konstform fick många åhörare att höja på ögonbrynen. När Michelle Obama ordnade poesiworkshop för skolelever, och dekorerade poeter som Billy Collins och Rita Dove pratade om inspiration och om att hitta sin egen röst, lockade UbuWeb-grundaren fram nervösa skratt när han med stor entusiasm uppmanade studenterna att arbeta med plagiat och samplingar, piratkopiera sig fram, förkasta inspiration, utplåna det egna uttrycket. Författare anstränger sig för mycket, suckade han.

Goldsmith berättade om sin skrivarkurs i “uncreative writing”, där originalitet och skrivkramp är bannlyst, och om arbetet med sitt monumentala verk Day från 2003, som består av ett minutiöst transkriberat exemplar av New York Times. Poesi är gränslöst, konstaterade han, och tog sig själv som exempel - vilken annan uttrycksform skulle släppa in någon som honom?

Det var stor, subversiv underhållning, som finns arkiverad på whitehouse.gov/live.

En något nerkortad version av den här texten publicerades i Sydsvenskan 2011-05-20.

Gö

2011-05-20T10:19:00.000+02:00

Jaha, här händer det ju inte så mycket. Alla ni tre läsare av den här bloggen som inte ändå följer allt som händer i mitt liv på Facebook eller twitter är säkert superupprörda. Men i sommar kommer det att hända en hel del på Weird Science. Då ska jag nämligen se om hela Twin Peaks och blogga järnet om varenda jävla avsnitt. Dummaste idén nånsin? Eller den bästa?

Raphael Saaqiq har svaret

2011-04-18T20:26:00.000+02:00

Episk liveversion av Raphael Saadiqs The Answer. Jösses.

Från valvet

2011-04-15T11:04:00.000+02:00

Ibland hamnar man långt in i hårddiskarnas bortglömda vrår, lite av nyfikenhet, lite av misstag, lite av leda. Man öppnar en mapp, och under den ytterligare en, och sedan en till, tills man befinner sig långt hemifrån, tio-tolv undermappar från hemkatalogen. Och då kan man ibland hitta små dammiga skatter. Igår var en sådan dag. OK, "skatter" är ett stort ord. Men jag upptäckte ett gäng gamla musikmixar som jag gjorde typ 2003-2004. Vissa låter inte särskilt bra alls, andra håller stilen ganska bra. Framförallt är det intressant hur det blir en liten tidsresa - förvisso bara 7-8 år tillbaka - inåt och bakåt i min egen personliga musiksmak. Vad jag var besatt av just då. Genrer, artister, stilar. Vilka DJs och producenter som påverkade.

Jag har laddat upp tre av mixarna till SoundCloud. Det kan komma fler. Man kan strömma dem eller ladda ner mp3-orna (om man klickar på den lilla pilen till höger i menyn). Enjoy.

1. Heat. Frossa i golden age-hiphop från typ 1990-1993. Mycket Gangstarr, Main Source, Souls of Mischief. Även en hel del Eric B & Rakim. Riktigt underligt blir det mot slutet, när jag kör Public Enemys Brothers Gonna Work It Out över Funkdoobiests Bow Wow Wow och sedan in i Don't Sweat the Technique. Vet inte riktigt hur jag tänkte där. Det hänger inte riktigt ihop, men ganska roligt blir det.

2. Year 1.5. Kanske den jag är mest nöjd med av de här tre. Här var jag uppenbart inspirerad av collage och att klippa in filmdialog, att blanda stilar, osv. Börjar med dialog från Hal Hartley över Carpenters musik från Assault on Precinct 13, sen lite hiphop och broken beats. Slutar med house. Jag gillar att den bara är 20 minuter lång. Jag inbillar mig att jag lyssnade en del på People Like Us under den här tiden.

3. The Lovely Scott Bradley! En alternativ Alla hjärtans dag-mix från 2003. Inte så värst optimistisk, det är mest heartbreak, inåtvänd reflektion och melankoli. Men ändå: Herbert, Jazzanova, Dwele och lite annat.

The Terrys

2011-04-03T12:54:00.000+02:00

Det här är naturligtvis otroligt viktigt att länka till: Tim & Erics kortfilm The Terrys. Den hade premiär på Sundancefestivalen i januari och har även visats under den gångna säsongens Funny Or Die Presents. Men det har inte varit helt elementärt att se den tidigare. Men nu finns den i sin groteska helhet på DuTub.

Arthur 004

2011-04-03T12:48:00.000+02:00

Svårt att tro att det är sant, jag vet. Men nu, redan: ett nytt avsnitt av Arthur. Lyssna gärna tack. Det spelades in igår (2/4) och snabbpaketerades for your listening pleasure. Jag är faktiskt riktigt nöjd med hur det blev. Kanske är det till och med bäst hittills. Kolla hemsidan för info och länkar och sånt.

Arthur 003

2011-03-23T22:34:00.000+01:00

Hot off the podcast press: tredje avsnittet av Arthur. Ett samtal med Henrik Örnebring. Allt du behöver finns här.

UR

2011-03-15T19:59:00.000+01:00

Fick den här på posten idag.

Dansbaneeländet

2011-03-14T10:28:00.000+01:00

I dagens Sydsvenskan skriver jag om SVT:s dokuserie Dansbanan i Täfteå och problematiken kring avsändare och mottagare. Läs här. Och jag menar allvar: ring Frederick Wiseman.

Arthur 002

2011-03-13T22:01:00.000+01:00

Jag har precis publicerat ett nytt avsnitt av min podcast Arthur - episod numero två består av ett samtal med den underhållande multitaskande kulturmänniskan Kalle Lind. Lyssna gärna! All matnyttig info man kan tänka sig, inklusive länkar till iTunes och Arthurs Facebooksida, finns här.

Ye Olde Burger Barn: URL

2011-03-09T23:45:00.001+01:00

http:\\www.geocities.com/~bbutler.l42/~tilde~/thewordthethe.72bb/?.questionquestionmark/allnightburgerparty/slashthehotoilHOTcaps/hat.dot///front/lowerwordlowercase.html/theletterhtthelettermlword.htm

(Best Show Gems)

There are days, and there are days

2011-03-08T00:38:00.002+01:00

Länkdump

2011-03-07T23:26:00.003+01:00

Händelserik dag idag. Efter en väldigt seg helg. Jag antar att det är så det funkar. Nu är jag helt snurrig i huvudet efter dagens äventyr men jag sammanfattar och hoppas jag inte glömmer något:

Komikern Mike DeStefano har dött, alldeles för ung. Mycket tråkiga nyheter. DeStefano var med i senaste säsongen av Last Comic Standing och blev lite halvkänd på kuppen, men det mest dramatiska i hans liv inträffade långt innan detta något oväntade kändisskap. Det är ett svindlande livsöde fullt av droger, felbeslut och trasiga människor. Lyssna på Marc Marons fascinerande intervju med DeStefano här.

***

Bara för att det är WFMU-maraton innebär inte det att vi tar en paus med Best Show Gems. Nytt avsnitt idag: Augie Richards från Ye Olde Burger Barn ger sig ut on the road med sin Batter Butler.

***

Nytt avsnitt av min podcast Arthur kommer innan arbetsveckan är över. Gäst i avsnitt två blir en man med ett skägg.

***

Jag höll på att knäckas fullständigt av skratt när jag satt på bussen idag och lyssnade på senaste Comedy Death-Ray Radio med Harris Wittels, Natasha Leggero och Matt Besser som gäster hos Scott Aukerman. Efter någon halvtimme in i programmet dyker Matt Besser, som dittills inte sagt ett ord, upp som Kung George XI - just det, numera mest känd som stammare porträtterad av Colin Firth. Han deklarerar att han vill sadla om till ståuppare, att han fått lektioner av Wittels, och... ja, lyssna själva. Magiskt. Extra roligt om ni sett The King's Speech, såklart. Lite tidigt att utnämna detta till veckans roligaste grej redan nu, men det sätter onekligen ribban högt.

***

Imorgon tisdag blir det såklart åka av, med Tom & co. Natten till onsdag, 03-06. Ted Leo och Carl Newman är tillbaka i studion, och med dem skivaktuelle Kurt Vile och dessutom John Hodgman. Samt en del andra överraskningar. (PS: Julie Klausner har skrivit den här övertygande texten på Gothamist om The Best Show och varför man ska ge bort alla sina pengar till en radiostation.)

En värdig vinnare

2011-03-05T18:40:00.002+01:00

Nuggets

2011-03-02T11:30:00.009+01:00

- Den senaste veckan har jag snöat in på Kurt Vile-låten In My Time från hans kommande album Smoke Rings for My Halo. Känner man till min normala musikdiet förstår man att detta är något att uppmärksamma.

- Responsen på min nya podcast Arthur har varit god. Första avsnittet har laddats ner ganska många gånger, och nu är förhoppningen att folk även lyssnar på det, gillar det, och sedan kollar in nästa avsnitt, som kommer om någon vecka.

- Oscarsgalan: hade 8 rätt av 12 i de stora kategorierna (har inte räknat/tippat övriga). Okej resultat med tanke på nerlagd tid och energi, men jag stör mig på att jag missade Inside Job (var övertygad om att Restrepo, aka Armadillo på amerikanska, skulle ta hem det). Och Fincher, som jag bombsäkert trodde skulle få regipriset. Såg inte galan. Väntade resultat. Alla kommer att ha glömt The King's Speech om fem år.

- Jag har författat en kärleksförklaring till Portlandia på Weird Science.

- Idag är jag väldigt seg. Gick upp halv tre, lyssnade på The Best Show, gick till jobbet. Nu zombie. Men med ett lysrör i ögonen och en espresso i magen kan man fejka energi ganska länge.

- The Best Show gick som tåget, som vanligt. Fun times. Ted Leo och Carl Newman sjöng och spelade gitarr. "Gene Simmons" ringde in. Fantastiska $ 81 500 samlades in under tre timmar. Tåget går en gång till på tisdag i nästa vecka. Hoppa på då. För $ 75 får du en sjutums-singel med barntillåtna versioner av GG Allins sånger framförda av Fucked Up, Ted Leo, Ben Gibbard, Ty Seagall, Mountain Goats med flera. Du får även den här spektakulära t-shirten, en affisch, en knapp, och övrigt WFMU-swag inkl en t-shirt till. Väl värt.

- Min Film International-kollega Daniel Lindvall erbjuder en intressant läsning av Susanne Biers Oscarsvinnande film Hämnden. Kolla in omgjorda FilmInt-sajten förresten. Ett ordentligt lyft.

#wfmuthon

2011-02-28T11:25:00.000+01:00

Idag kör WFMU:s årliga maraton igång. Från kl 15, svensk tid, och två veckor framåt, är det fullt fokus på att än en gång rädda världens bästa radiostation från oblivion. Som vanligt kan man få massor av swag om man är generös med sina $£€ (och om du råkar vara miljonär kan du ju kasta in lite deg till det här otroligt coola projektet).

För egen del är det här första gången jag upplever maratonet samtidigt som jag har ett någorlunda tidsbundet kontorsjobb. Det kommer helt klart att innebära vissa utmaningar. Svårt att hålla sig uppe hela nätterna och sedan hålla ställningarna som vanligt på dagarna. Om jag ändå vore sjuk eller nåt. Men jag ska göra mitt bästa. Att sitta uppe under Toms Best Show-bonanza natten till onsdag (3-6 på morgonen) denna och nästa vecka, är en självklarhet (och nästan en skyldighet). Toms program kommer att ha en videofeed, och det har utlovats en närmast bisarr lineup av folk som ska hjälpa till och underhålla. Än så länge står det klart att bland andra AC Newman från New Pornographers och Ted Leo kommer att vara på plats under första veckans show.

Jag kommer under mina vakna/lediga timmar även att twittra. Dels under mitt egen konto, @degrell, men också under WFMU:s officiella twitterkonto @WFMU. Det är mitt strå till stacken. Där kommer vi att annonsera aktuella händelser, viktiga milstolpar, spännande premium swags, osv. Så följ WFMU. Och använd hashtaggen #wfmuthon ofta och mycket.

Det här är viktigt. Om du uppskattar någon av alla de saker som WFMU erbjuder - om det så är deras livestream, deras fantastiska blogg, alla färgstarka DJs som Clay Pidgeon, Terre T och DJ/Rupture, alla podcasts inklusive Best Show Gems som jag producerar, eller deras slicka iPhone-app - så är det nu du ska visa din tacksamhet. Det är enkelt och smärtfritt, dollarn kostar bara lite mer än sex spänn, det är lätt gjort med PayPal, och du får som sagt swag av alla möjliga slag. Du behöver inte ruinera dig. Skänk $5, eller $10. Det är en kaffe. En öl. Det har du råd med. Och det känns så gött att göra det.

Stand up and testify!

ARTHUR

2011-02-23T14:55:00.002+01:00

Idag lanserar jag ett nytt enmansprojekt: podcasten Arthur. Samtal om och kring KULTUUUUR, med intressanta personer. Förhoppningsvis kommer det nya avsnitt varannan vecka eller så. Lyssna och kommentera HÄR.

Bortklippt

2011-02-10T22:43:00.000+01:00

Make me

2011-02-08T18:21:00.002+01:00

Moves

2011-02-07T14:32:00.000+01:00

Bäst idag är såklart den här nya musikvideon med The New Pornographers, skriven och regisserad av Tom Scharpling. Det kryllar av välbekanta ansikten, som Wyatt Cenac, Ted Leo, Julie Klausner, John Oliver, John Hodgman, Todd Barry och inte minst Kevin Corrigan. Men allra bäst är multibegåvade geniet Jon Wurster, i rollen som AC Newman.

Sausage Pork Beef Cheese Whole Milk Butter Margarine Nuts and

2011-02-06T00:07:00.000+01:00

Come Down

2011-02-01T21:20:00.000+01:00

Scott Bradley - Come Down

(alt link)

Filmåret 2011 #5: Sugar

2011-01-31T09:00:00.005+01:00

Jag tror jag hade uppskattat Sugar mer om jag älskat baseball. Många av mina amerikanska vänner älskar baseball, och åtminstone en av dem älskar även Sugar.

Nu är inte upplevelsen av Sugar helt beroende på vilken relation man har till baseball - även om den där extra magiska upplevelsen kanske är det - eftersom historien om den unge talangen från Dominikanska republiken som scoutas av en amerikansk klubb, flyttar ut på vischan i Indiana, rycks ur en värld och slängs in i en annan, är en väldigt mänsklig historia som hanteras precis med samma varsamhet och känsla som Anna Boden och Ryan Fleck gav prov på i sin debutfilm Half Nelson. Filmen lider dock - om det är rätt ord - av att titelns Sugar är en ganska tillknäppt person som bara blir än mer tillknäppt när han kommer till ett land där han inte förstår språket (och som gestaltas av en i ärlighetens namn ganska tillknäppt/okarismatisk skådespelare - som jag har för mig är amatör/baseballspelare på riktigt). Alienation i all ära, men filmen lider lite av detta eftersom det bara ger oss små glimtar av hans drömmar och senare hans ångest och hemlängtan. Vi får sällan hela storyn. Det kan vara bra ibland, här blir det lite väl många tomma hål att fylla i. "Men säg nåt då!", vill man säga.

Dessutom har filmen en ganska märklig struktur. Man märker hur skolad man är i dramaturgi och hur djupt det sitter, när man nästan protesterar (alltså nästan, en väldigt lam protest) då filmen med typ tio minuter kvar till synes knatar in på ett helt nytt spår, typ en c-d-plotnivå. Det kändes lite konstigt. Men so what.

Vad som är bra är att trots att vi får i princip your standard sportfilmsnarrativ med uppgång och fall, så sköts det ganska snyggt, lite odramatisk dramatik på något indie-vis. Som att man inte riktigt vill ta tag i tävlingsmomenten, inte riktigt kapitulera och hänfalla till alla klichéer som ju bara lockar med all sin fläskighet och igenkänning. Sympatiskt ändå.

Looking Good

2011-01-24T22:37:00.001+01:00

Scott Bradley - Looking Good

(alt link)

Coma Cosy

2011-01-20T15:01:00.000+01:00

Filmåret 2011 #4: Paranoiac

2011-01-14T11:10:00.001+01:00

Oliver Reed spelar Simon Ashby, en ung stropp vars bägge föräldrar dog under tragiska omständigheter för tio år sedan. Hans olycklige bror tog sedan livet av sig, och nu bor Simon på familjens gods tillsammans med sin sura faster, sin av sorg halvgalna syster, hennes sjuksköterska, och lite tjänstefolk. Simon spenderar dagarna med att köra snabbt och vårdslöst med sin sportbil, dricka stora mängder konjak, och vara organist i byns kyrka. Han är också eventuellt psykopat med en hel resväska fylld av Mörka Hemligheter.

Paranoiac är en Hammerproducerad skräckthriller från 1963. Ett par år efter Psycho, således, och det känns som att man försöker kapitalisera lite på Hitchcocks klassiker, även om storyn inte alls är samma. Det är engelsk landsbygd, inte amerikansk. Inga motell i sikte, bara ett stort gods som hämtat ur The Innocents, eller för all del vilken annan Hammerfilm som helst. Och inga duschmord. Men från den alluderande titeln till vissa psykologiska förklaringsmodeller (utan att avslöja för mycket) finns det paralleller, och jag kan bara spekulera i hur man marknadsförde filmen då den kom. Klart är att flera skräckisar och thrillers började handla mer om enskilda individer och deras eventuella galenskap utifrån ett psykologiskt perspektiv efter det att Norman Bates introducerades för biopubliken.

Är man något så när bekant med Oliver Reed vet man att det bara är en tidsfråga innan den bullrige krutdurken oförblommerat börjar spela över på det mest uppseendeväckande sätt. Och sure enough, innan man hinner säga "återuppstånden bror" börjar Simons fasad krackelera: crazy ticks, druckna utbrott mot det stackars tjänstefolket, sadistiska sarkasmer mot den stackars franska sjuksköterskan, som han såklart har en affär med. I filmens klimax äter Reed sceneriet med en sådan utplånande frenesi att jag är förvånad över att ingen av de andra skådespelarna bryter ihop och börjar skratta och/eller får slaganfall.

Men jag älskar det förstås. Reed är den bästa sortens ham & cheese-aktör, den som tar allt på blodigt allvar och aldrig någonsin blinkar igenkännande till publiken. Hans storvulenhet förstärks bara av resten av ensemblen, som erbjuder precis den typen av neutralt stöd som en stjärna behöver för att lysa - även om jag är lite förtjust i Sheila Burrell, som spelar Simons bitchiga faster. Hennes bitterhet över att inte ha fått ärva något av det avlidna parets pengar, samtidigt som hon agerar målsman för spolingen Simon och hans syster, går inte att ta fel på där hon står i salongen och röker cigarett efter cigarett och levererar spydiga kommentarer. Hon utgör en fin kontrapunkt till Simons, och Reeds, vansinne.

Filmåret 2011 #3: Io sono l'amore

2011-01-13T14:20:00.001+01:00

Det här är en film om arkitektur. Och stiliga kläder och svallande känslor, såklart. Men mest arkitektur tycker jag. Framförallt betongborgerlig, förtryckande arkitektur i Milano, där filmen mestadels utspelar sig. De inledande scenerna visar ett Italien vi i filmsammanhang inte väntar oss eller är vana vid: snötäckt, gråmoddigt, monumentalt, kallt. Storstad. Industrialism och fabrikörer. Det fina folkets sammankomster. Tjänstefolket - så många! - som bockar och niger och berömmer. De gånger man flyr staden under filmens gång är det inte konstigt att färden går till någon helt annan plats, något luftigt, soligt och befriande - som San Remo, till exempel.

Io sono l'amore (även känd som I Am Love; på svenska har den fått den mer banala locka-medelålders-kulturtanter-titeln Kärlek på italienska*) är naturligtvis även en film om Tilda Swinton. Om det kommer en film om året med henne i nån sorts dominerande roll är åtminstone jag ganska nöjd. Swinton planerade tydligen filmen ihop med dess regissör Luca Guadagnino under över tio års tid. Kan det verkligen stämma? Det känns som Avatar-lång tid. Men så fick hon åtminstone utdelning i form av en saftig, dramatisk roll som matriark i den italienska familjen - en ryska som gift in sig i den förmögna klanen och medvetet undertryckt sitt ursprung.

När uppbrottet/revolten/reaktionen till slut oundvikligen kommer, blir det med besked. Hon är ju så väldigt bra på det där fiolsträng-agerandet, den goda Tilda; hon är på helspänn hela tiden, vilket överförs på oss. När det brister, så brister allt. Men hon är också en aktris som aldrig döljer agerandet - hon gör mer en grandios roll än att hon försvinner in i en person. Och det gör mig ingenting. Ensemblen kring henne är bra, men knappast utropstecken-bra. Kanske är det heller inte meningen. Det är The Tilda Show på många sätt. Jo, uppbrottet: vi blir inte så överraskade när det kommer. Och det ska det vi väl inte bli när det gäller en sån här film - att vi kommer att dras åt det melodramatiska, de stora gesterna och de livsavgörande besluten etableras ganska tidigt.

Kände också ett uppfriskande klasshat när jag såg filmen. Alla dessa servitörer, betjänter, påkläderskor, kockar, husor. "Vad är det här för människor? Hur kan de leva såhär? 2010? Häll upp ert eget vin någon gång!" Lite så kände jag påtagligt ofta under filmens gång. Det var roligt.

*) Apropå detta: när jag länkade till mitt tidigare inlägg om Copie conforme på Facebook uttryckte någon en lättnad - eller kanske förhoppning - över att dess svenska titel inte blev något fånigt i stil med En dag i Toscana, precis som alla franska filmer som måste heta något med Provence för att gå upp på svenska biografer. Varpå en annan kompis länkade till det här. Oy vey.

Filmåret 2011 #2: L'Enfer d'Henri-Georges Clouzot

2011-01-12T10:15:00.001+01:00

Berättelsen om Henri-Georges Clouzots otroligt påkostade, vansinnigt utdragna, och slutligen nerlagda filmprojekt L'Enfer från 1964 är en studie i manisk perfektion och okontrollerat storhetsvansinne. Men istället för en fullbordad L'Enfer får vi nu, 45 år senare, en långfilmslång dokumentär om äventyret, L'Enfer d'Henri-Georges Clouzot, som fängslat mig på avstånd sedan jag såg de första bilderna ur den för vad som känns som evigheter sedan. Först nu har jag haft tillfälle att se hela dokumentären. Jag är inte besviken.

Den stora behållningen är, föga förvånande, det bildmaterial som finns sparat från Clouzots inspelning och som återupptäcktes för några år sedan efter det att dokumentärfilmaren Serge Bromberg fastnat i en hiss i två timmar med Clouzots änka Inès de Gonzalez, och som en följd blivit bekant med henne. I samtalen om hennes framlidne make kom mardrömsprojektet L'Enfer upp, och det visade sig att hon hade sammanlagt 185 sparade rullar med material från filmen i sin ägo. Klipp från dessa är dokumentärens byggstenar - det är en orgie i testfilmer med huvudrollsinnehavarna Romy Schneider och Serge Reggiani, vilda kameraexperiment, märkliga bildeffekter, bisarra färgspektra, oändliga kostymprovningar. Det är något att förföras och förgöras av, vilket var precis det som hände med Clouzot. Death by sexy.

L'enfer d'Henri-Georges Clouzot finns än så länge bara på DVD. Men den skriker ju efter en Blu-ray-utgåva.

Jag menar:

Filmåret 2011 #1: Copie conforme

2011-01-11T10:00:00.001+01:00

Jag hamnade i ett litet twitterbråk häromdagen. [Jaha. Det är såhär man inleder ett filmkritiskt projekt år 2011, med att nämna twitter? Tillåt mig att självmörda mig med en rostig kniv. Goddamnit. Twitterbråk.] Min vän Chris ifrågasatte Guy Maddin: Chris visste att han som god cinefil borde gilla den excentriske kanadensaren, men han var smärtsamt kluven inför titlar som The Saddest Music in the World och My Winnipeg. Fair enough. Men jag som älskar i princip allt Maddin tar sig för kunde såklart inte låta bli att tala mig varm för surrealistens många mästerverk, och då Chris menade att han inte kunde med Brand Upon the Brain! alls, utan bara tyckte den trampade vatten, att inget hände, lade jag in bredsidan: "Du menar som i Certified Copy då?" Chris hade några veckor tidigare uttryckt sin stora kärlek för Abbas Kiarostamis senaste film, och jag hade precis sett den. Därpå följde ett par meningslösa repliker med hashtaggen #Abbasburn. Den blev inte långvarig.

Bredsidan var inte så allvarligt menad. Det är lite orättvist att kalla Certified Copy (eller Copie conforme som den heter i franskt original) händelselös. Men helt uppåt väggarna är det inte. Ni som är bekanta med Abbas Kiarostami kanske vet vad jag menar, oavsett om det är något ni ser som en kvalitet i hans filmer eller något ni hatar. Det är ganska långsamt. Det händer inte så mycket. Det pratas ganska mycket. Det reflekteras och internaliseras. Så till det yttre jo ja kanske. Och ändå så pågår det hela tiden saker under ytan, det rör sig och antyds, hintas hela tiden om ett större sammanhang, om mer komplicerade relationer och situationer.

Juliette Binoche träffar en engelsk författare som håller ett föredrag i en italiensk småstad. Hon lockas av honom, de börjar prata, vi vet inte vad de har för relation. Antagligen helt professionell. De tycks träffas för första gången. Kanske. Eller? De spenderar dagen ihop, och någonstans längs vägen råkar de ut för ett missförstånd: en gammal dam på ett café misstar dem för ett gift par. Men istället för att rätta henne hakar Binoche på, och plötsligt befinner sig de bägge någon helt annanstans i sin (icke)relation - de improviserar fram och iscensätter sin egen historia tillsammans, i nuet. Eller så var det tidigare spelet mellan dem det som var illusionen, och det är nu sanningen kommer fram.

Copie conforme är ganska lättsam, men absolut ingen bagatell. Jag har sett att folk jämfört den med Richard Linklaters Before Sunset/Sunrise, att det är en medelåldersvariant på dessa i mina ögon nästan obegripligt sönderälskade romansfilmer. Jag vet inte. Copie conforme är betydligt mer dubbelbottnad och tvetydig - vilket säkert kan uppfattas som irriterande och lite löjligt (och jag respekterar den hållningen) men som också gör den lockande, nästan spännande i sin lättsamhet.

Det var då

2011-01-10T07:56:00.000+01:00

Marc Maron, Louis CK, Sarah Silverman och Dave Attell i New York Magazine, 1995.

Kolla.

2011-01-05T19:29:00.000+01:00

Jag tror jag ska göra som Per.

Madvillain: Avalanche / Victory Lap

2011-01-05T17:26:00.000+01:00

Författare på trettio dagar

2011-01-03T13:06:00.000+01:00

Den 27 december publicerade Sydsvenskan en krönika som jag skrivit om fenomenet NaNoWriMo. Jag befann mig i nån slags grötkoma under mellandagarna och upptäckte inte detta förrän idag. Eftersom texten inte finns på Sydis-webben lägger jag upp den här i sin helhet.

Kvävande ordräkning.
Författarskapet som rationaliseringsprojekt.

Enligt en nyligen publicerad undersökning drömmer var tredje svensk om att skriva en bok. Under förra månaden gavs ett utmärkt tillfälle att förverkliga drömmarna. 30 november avslutades National Novel Writing Month, NaNoWriMo, ett evenemang som ursprungligen startades i USA i syftet att väcka den nationella skrivlusten. Nu är det ett internationellt fenomen och förra året lockade NaNoWriMo över 165 000 deltagare, varav 30 000 passerade mållinjen. Reglerna är enkla: skriv en roman, 50 000 ord, på en månad.

I år hade ett par vänner bestämt sig för att skriva, och i ett svagt ögonblick – delvis inspirerad, delvis provocerad – gav jag mig också i kast med uppgiften. För lika mycket som min första impuls var att avfärda det hela som ett töntigt jippo lockades jag av utmaningen. För hur svårt kunde det vara? Vilken idiot som helst kan skriva en bok – idioter gör det hela tiden, för att parafrasera filmkritikern Joe Queenan.

Jag började räkna: 50 000 ord, drygt 1500 om dagen. Det kändes överkomligt.

Min strategi handlade mest om hur jag enklast skulle ro företaget i hamn. Skriva om något som kräver noll research, självklart. Gräva där jag står, absolut. Inga mysterier, inga komplicerade mordgåtor. Relationer mellan människor, här och nu i Malmö, där har vi något.

Redan efter en vecka låg jag hopplöst efter. Kompisar på de sociala nätverken uppdaterade hurtigt sin status: ”13000/50000. Här går det undan!” Jag dissade påfundet som ännu ett område där vi kan kvantifiera oss och mäta vår förmåga med andra. Ännu en arena där stress och dåligt samvete dikterar allt. Jag ojade mig framför min laptop. Vad händer med den kreativa friheten när den fjättras under dessa bojor?

Det blev snart tydligt att jag gick in i projektet med helt fel inställning – cynisk rationalisering snarare än ohämmad skrivlust. Jag började direkt förenkla, ta genvägar: Räknas långa citat som fusk? Ett citat kan ju äta upp lite utrymme. Jag blev en powergamer och var tvungen att stanna upp: Det var väl ändå inte så här man skulle göra? Vad hände med fantasin och passionen?

En NaNoWriMo-skrivande vän försökte sporra mig: det handlar inte om inspiration, det handlar om att tysta den inre redaktören, att fortsätta skriva trots att man vet att det man får ur sig är skräp. Det handlar om en hyperintensiv skrivarmånad, att sänka alla krav och bara producera en massa text. Men det låter ju förskräckligt tråkigt, försökte jag. Är inte poängen med ett författarskap att man ska lida, frusta och dansa fram sitt mästerverk? Jag fick ingen sympati.

Vi som har författardrömmar drömmer om det färdiga resultatet, inte den slitsamma vägen dit. Åtminstone inte om den ska tillryggaläggas på trettio dagar.

Med en vecka kvar av november insåg jag att loppet sedan länge var kört. Inget skrivet på flera dagar. Vardagens förtryckande gång kvävde effektivt alla försök till slutspurt. Var det inte en fotbollsmatch som stal fokus var det en tidningsartikel jag var tvungen att läsa.

Men så till sist, en idé: Nästa år skriver jag om konsten att misslyckas.

Ding-Dong, klocka, Ding-Dong

2010-12-31T16:52:00.000+01:00

Gott slut och gott nytt år från mig och Jon Glaser. Kom ihåg: next year goes to 11.

Everything Christmas

2010-12-24T11:00:00.001+01:00

James Brown - Let's Unite the Whole World at Christmas Time

***

A Betty Paige Christmas

***

Christmas Tree Spray Paint

***

Christmas Wreath

***

Jesus looks

***

Joyeux Noël from Maxime Gérin

***

Philly Boy Roy - Twas the Night Before Christmas, Philly-Style

link

***

Conan's Christmas Set

***

Roger Christian - Little Mary Christmas

***

God Jul / Merry Christmas / Joyeux Noël

***

I’ve seen things you people wouldn’t believe

2010-12-23T23:05:00.000+01:00

via IWDRM

Åh, Maria

2010-12-22T23:30:00.000+01:00

Bullseye

2010-12-22T14:57:00.001+01:00

Letters from Iwo Jima

2010-12-21T20:48:00.002+01:00

Uncle Ted

2010-12-19T17:48:00.002+01:00

My Son, My Son, What Have Ye Done

2010-12-19T17:40:00.002+01:00

IWDRM

2010-12-19T17:20:00.001+01:00

If we don't, remember me. Den snyggaste och mest hypnotiska av alla .gif-bloggar. Det här är kanske old news för vissa. Även för mig, men jag har glömt länka till den tidigare. Gå vilse i den.

Hausu

2010-12-18T22:15:00.000+01:00

Saxat ur SF Sketchfests program

2010-12-14T21:44:00.000+01:00

Alltså om det här stämmer, om the Glase har en bok på gång i februari som är baserad på hans fenomenalt roliga ståuppgrej om hans far som en gång var medlem i ZZ Top*, alltså då... då jävlar. Och även om det inte stämmer. Vilket geni.

* finns dokumenterad på den omistliga Invite Them Up-samlingen (finns på eMusic)

The Sorcerer's Apprentice

2010-12-14T20:20:00.000+01:00

Delvis inspelad på WFMU. Tro't om du törs.

The American

2010-12-12T12:58:00.000+01:00

Top Chef

2010-12-10T20:11:00.000+01:00

Charade

2010-12-04T13:40:00.002+01:00

Vaxa-Goggles

2010-12-02T13:09:00.000+01:00

Hejdå Leslie Nielsen igen

2010-11-29T19:38:00.000+01:00

Fira jul med Comedy Death-Ray

2010-11-29T10:01:00.000+01:00

Scott Aukerman och kompani har precis släppt årets julskiva. Alla pengar går till välgörenhet. Detaljer här. Man har också gjort en nyinspelning av We Are the World som är väldigt rolig. Här är videon.

Hejdå Leslie Nielsen

2010-11-29T09:37:00.000+01:00